TS får förstås göra sina val från sitt perspektiv och plocka fritt från alla spretiga råd som getts. Man kan cykla på i princip vad som helst, och folk har också gjort det i alla tider. Vill man vara envis och gå mot strömmen och hålla fast vid nåt man fäst sig vid så kan ingen förbjuda det. De äldre minnesgoda kan erinra sig "Stål-Farfar" Gustaf Håkansson som blev rikskänd vid 65 års ålder i samband med cykeltävlingen Sverigeloppet i juli 1951.
sv.wikipedia.org
Nishiki Pro i all ära, men rent estetiskt torde få mänskliga artefakter slå en räsercykel av traditionellt snitt, tex en gammal lödd stålram i höghållfast specialstål från brittiska Reynolds eller italienska Columbus. Med lite kunskap kan du se hela evolutionen i formgivningen av den i stort sett ända ner till 1800-talets sena del. Varför i stort sett varje del av den ser ut som den faktiskt gör.
Det finns även, tycker jag, goda historiska skäl att omfamna räsercykeln i oroliga tider som dessa, när vårt gamla kära europa tacklas, hånas, hotas, hatas, ifrågasätts och kämpar för sin fortlevnad och sina värderingar mer hårdnackat än på länge. För landsvägscykling är ju en distinkt europeisk sport med gamla anor. Välkända Tour de France är ett minst lika viktigt europeiskt monument, vill jag hävda, som den långt senare uppfinningen Eurovision Song Contest.
Att köpa första räsern var att komma in i en ny värld, tekniskt såväl som kulturellt. Cykeln hade snabbkopplingar av samma design som uppfanns av Tullio Campagnolo 1927, vilka tillät lossa framhjulet på 5 sekunder och bakhjulet på 10. Med hjälp av dessa kunde du byta hjul med klubbkompisen om du var nyfiken på hans nya hjul lätt som en plätt. Ja hela cykeln visade sig bestå av delar som kunde köpas och bytas a la carte, helt fritt och enkelt. Lossa en insexbult på antingen 4, 5 eller 6 mm var allt som behövdes för att byta valfri komponent.
När min första riktiga räser pensionerades efter 20 år fanns det inte kvar en enda komponent av originalet annat än själva ramen. Allt annat var utbytt. En stor del av nöjet var dessa uppgraderingar i hopp om bättre prestanda, eller bara bättre estetik, eller för att sätta personlig prägel och säkerställa att ingen annan jävel hade en exakt likadan.
Tidens Cykelbok, i första upplaga från 1979, av herrarna Carl-Edvard Gavenius och DN-medarbetaren Staffan Skott var den första riktiga cykelbibeln för svenska motionärer, som gav en fullständigt suverän introduktion till cykelsportens alla aspekter inklusive den stolta europeiska tradition den innehåller. Senare träffade jag denne Gavenius i klubben jag anslöt till. Han var en inspiration för alla nybörjare på sina alltid skinande rena, glänsande röda Chesini:s med vita styrband. Ingen cyklade snyggare och prydligare än Gavenius. Ingen!
Finns det någon småpojke som inte nån gång fantiserat att han var Gösta Fåglum, Tommy Prim, Eddy Merkx, Greg LeMond, Pantani, Ulrich, Armstrong, Hinault eller Froome när han susat fram i ensamt majestät eller tävlat mot grannpojken på vägen utanför huset? När man för första gången rullar iväg på en riktig räser som ung man på uppgående, kan man uppleva denna fantasi på nytt, nu ännu mer autentiskt. Och ingen kan längre hindra dig att flyga ner till Sydfrankrike och själv cykla uppför Ventoux eller les Deux Alpes eller Le Galibier, om det har lockat dig. Som tusentals andra entusiaster från hela europa. Eller delta i Etape de Tour eller amatörloppet av Paris-Roubaix.
Allt detta är gammal stolt europeisk cykelhistoria av bästa märke, och att köpa räser är din inträdesbiljett till hela denna spännande domän. Du bestämmer själv ambitionsnivån. Allt är okej. Allt från att bara sitta och njuta av linjerna på tex en Gios Super Record från 1981, på väggen i vardagsrummet, i princip samma hoj som Roger DeVlaeminck vann PR på 1977 med Brooklyn teamet,
Speedbicycles - ROAD BIKES SINCE 1900 - virtual bicycle museum - price guide for road bicycles
www.speedbicycles.ch
till att själv cykla uppför Mt Ventoux i het brännande motvind förbi Tom Simpson monumentet från 1968 1,5 km före topptornet.
Och som jag sa, detta behöver alls inte bli dyrt. Jag är ingen advokat för botiquehojar a 60 tusen. Några här köper gamla pärlor för nån tusenlapp och renoverar upp dem kärleksfullt. Ingen här vet med säkerhet hur gammal en fin räser kan bli. Min egen Gios Super Record fick jag av min gamla cykelkompis Greven. Håller på och gör i ordning den till min dotter, som är lika taggad som jag. Snart ska vi cykla över till Greven på en kopp kaffe för att visa upp den och få hans godkännande. Och han får träffa den som tog över fruns cykel. Ett av många sätt att förvalta europeisk cykeltradtion. Gamla cyklar får nytt liv av kärleksfulla händer. Historien går vidare.