Förmodligen kränker jag någons immateriella rättigheter när jag lägger in texten till krönikan här. Men hellre det än forumedlemmar som blir kränkta av betalvägger ;-). Håll till godo!
Hur blev vi så överkänsliga mot humor? Många verkar älska att bli hyperkränkta och kräva största möjliga tystnad. Frågan är vad den reflexen gör med ett samhälle.
Häromveckan sammanfördes två komikergenerationer, Simon Gärdenfors och Adde Malmberg, i SVT-serien
”Mötet”. Malmberg är känd från den svenska ståuppkomikens barndom. Gärdenfors – bland annat – för låten med den subtila titeln
”Knulla barn”, som gjorde skandal för två år sedan.
Några saker som Malmberg framförde är typiska för debatten om humor och vad som får och inte får sägas i det här landet: Han tycker inte ”Knulla barn” är rolig. Han förstår inte vad den har för syfte. Det eventuella skämtet ”tar inte ställning mot övergrepp”, säger han.
Malmberg vill förstås väl, men han går i en enkel fälla. Det han inte tycker är roligt, det
är inte roligt. Och eftersom det dessutom förolämpar folk – varför ska det då alls finnas?
Nyligen skrev Aftonbladets Johanna Frändén en
krönika med rubriken ”Vad mer får man inte skämta om?”. Texten lyfter fram ”vikten att få skoja om precis allt, också på liv och död”. Frändén gör en observation: Allt fler tycks ha tappat förmågan att skratta åt sig själva. De blir arga och kränkta i stället.
Vi bör börja fråga oss vad det gör med ett samhälle.
Alltid när någon känner sig drabbad av humor infinner sig ett givet, slitet argument: ”Men ta ditt skämt och byt ut medelålders män, feminister, landsvägscyklister eller allergiker mot judar – är det lika roligt då? Om det nu inte finns några gränser, får man skämta om Förintelsen?”
Det finns flera svar på det. Ett är att jämförelsen mycket ofta haltar eftersom det ännu inte finns någon som i närtid byggt upp utrotningsläger specifikt för medelålders män, feminister, landsvägscyklister eller allergiker.
Ett annat är att ja, man får skämta om judar, det måste man få. Men då måste man också gå med öppna ögon in i risken att bli dömd – inte av en domstol utan av människor i ens omgivning som kanske tycker att man är en ganska smaklös typ.
Sedan har vi den märkliga åsikten att ett skämt om en företeelse skulle legitimera hat eller hets mot den företeelsen. Och ja, att skratta åt någon kan vara en form av grymhet, men det måste inte vara det. Att det ibland kan vara svårt att dra gränsen är inte synonymt med att skämt om din grupp alltid är hat. Det kan också handla om att du bör jobba lite med din självdistans.
Det finns en riktigt allvarlig aspekt av den grasserande humorfobin, och det är att den inte är ett isolerat fenomen.
Kränkthetsartilleriet beskjuter hela det kulturella fältet: Den konsten är olämplig på grund av sexism. Den filmen borde stoppas eftersom den är gjord av fel människor. Den låten måste bort från Spotify för att texten, upphovspersonen eller artisten på något sätt är misshaglig.
Och det kommer från många håll. Religiösa värnar sina heliga skrifter, delar av vänstern är hyperkänslig för allt som andas exkludering, SD-sfären med omnejd inte bara jagar komiker som driver med dem, de mullrar också om diverse förgriplig ”menskonst”. Och så har vi hela kopplet influerare som sitter med ett vibrerande finger över tangentbordets enterknapp och formligen
febrar efter att någon ska råka försäga sig så att de kan avfyra hela arsenalen av indignationsmissiler.
Var finns motståndet? Inte minst många inom vänstern borde ju bli tokiga när prydheten och korrektheten lägger sig som en död McCarthy-hand över kulturen. Var det inte just detta ni gjorde uppror mot på 60-talet?
I slutet av programmet ”Mötet” konfronteras Adde Malmberg med ett av sina egna skämt, som gick ut på att en svart man i publiken var misstänkt välgödd för att komma från Eritrea. Men mannen skrattade ju själv!
Och ja, det visar två saker: Dels att de humorns gränser vi sätter upp alltid är mer subjektiva än vi vill erkänna – vi vill ju göra dem till allmänt rättesnöre. Dels att det ofta är oerhört svårt att fastslå vem som är ”offer” för ett skämt. Om bara en liten minoritet cyklister eller allergiker blir upprörda – varför ska man då lyssna mer på dem än på de många i respektive grupp som gillade skämtet?
I vintras sa den brittiska komikern Ricky Gervais en sak i tidningen
Spectator som jag burit med mig: ”Jag brukar utmana folk att dra ett skämt som inte är kränkande, och så hittar jag något kränkande i det”. Och ja, alla kan bli kränkta av allt, alla kan gosa in sig i drevets och kränkthetens härlighet. Och alla tycker de att just deras grupp är extra utsatt och därför extra olämplig att skämta om, och alla tycker de sig ha så goda skäl att tycka just så.
”Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren?” ”Ja, inte min pappa i alla fall, efter den tredje stroken går han ingenstans.” ”Vet du vad 57:an sa till löjtnanten?” ”Va, driver du med våra blå gossar och flickor som riskerar livet varje dag för att du ska få skoja om 57:an?” ”Det var Bellman, en rysk och en tysk...” ”Jaha, skrattar vi åt nationella stereotyper nu plötsligt?”
Ni ser vad som blir resultatet? Om man inte får dra skämt som riskerar att kränka folk kommer vi inte att ha några skämt kvar. Alls. Bokstavligen.
Tack och lov kommer det knappast att hända. Jag vill i stället avsluta med en annan spådom. Alla ni som tycker att man inte ska skämta om just ert favoritämne, och som därmed gör all humor alltmer laddad: Var beredda. Er snörpiga tes kommer att föda en antites. Det ligger i människans natur att göra fadersuppror. Vi kommer att se en ny generation komiker och hobbyhumorister som älskar att spränga alla de tabun ni så nogsamt satt upp. Det kommer att hagla skämt som skulle få Ricky Gervais och Simon G att rodna och kippa efter luft.
Och det är till stor del ert fel.
Det är humor.
