Manurhin2 sa:
Tackar som frågar. Hemma igen efter en vecka på ön. Blev en fantastiskt fin vecka med ett par lata dagar vid poolen, utflykt med dottern och några turer på cyklen blev det oxå. Det var helt problemfritt att ta med extrabagage på både flyg och transferbuss, även om busschaufförerna muttrade lite på spanska när de lastade grande åbäke.
Bungalowen som vi hyrt i San Agustin låg uppe på en klippa med tidernas utsikt över havet.
Inte mig emot. Resesällskapet tyckte det var jobbigt att gå 50 hm trappor varje gång det skulle till poolen men med det myckna ätandet så gjorde det bara oss gott. Jag tog så klart varje chans att leka budcyklist och cykla ner till butiken för att hämta vatten, öl, chips och annan nödtorft till hushållet.
På fredagen gjorde jag en liten tur till Ayaguares. Tog följe med en grupp spanjorer upp till toppen. De skulle vidare men jag vände och rullade ner samma väg jag kom. När jag senare såg på kartan så insåg jag att jag gått miste om en alternativ väg ner men det blev iaf en trevlig runda.
Jag hade planerat att köra Valley of the tears (VOTT) med Emil och Ena på söndagen men den dagen skulle bli den varmaste på hela veckan så vi sköt på det och istället blev det en nostalgitripp upp längs minnenas allé. Soria med jos på toppen.
På tisdagen var det så dags. Jag hade gått och varit nervös och förväntansfull länge inför denna turen. Hur svårt kunde det vara lixom?
Jag gav mig av straxt innan 8 på morgonen och var lite besviken över att den starka vinden hade mojnat så jag skulle inte ha någon medvind att segla på till Puerto Rico där jag skulle möta upp Emil och Ena. Väg GC500 skulle ta mig dit och den är "den platta delen av ön" men det är inte platt någonstans. Om man inte passar sig kan man köra slut på sig rätt kvickt på de ständiga upp- och nedförsbackarna. Jag tog det lugnt. Det tog mig en timme (inkl kissestopp på en mack) att ta mig till mötesplatsen, en rondell mitt i Puerto Rico där hotellen hänger tätt packade vertikalt på klippväggarna. Häftig plats. Vi fortsatte i samlad trupp vidare längs GC500 och vid Puerto de Mogan tog vi av in mot landet, GC200, upp längs en ganska lättåkt motluta genom Mogan och vidare upp i bergen. Efter Mogan började det gå lite mer uppför men fortfarande ok. I Casas de Veneguera vek GC200 av mot vänster och vi följde den vägen genom Tasarte och vidare upp mot den första toppen som befann sig 650 möh. Här träffade vi ett par trevliga cyklister från Mora som skulle ner till kusten igen via någon av de små vägarna som gick ner från bergets västsida.
Man såg en rätt lång bit av vägen vi skulle ned för. Den såg brant ut. "Vänta bara", sa Emil. Ena var klok och vände här. Jag har ju tidigare visat prov på dålig föreställningsförmåga och min inlärningskurva är tydligen inte heller så brant. Nedför bar det med en jäkla fart. Kul att kör fort nu äntligen efter en rätt lång och hyfsat slitsam klättring. Vi kom ner i La Aldea de San Nicolas som verkade inte verkade vara en turiststad utan mest för bofasta. Vi tog en fika och fyllde på med vatten för snart skulle vi få jobba på riktigt. Jag och Emil krånglade oss ut ur staden, genom bananodlingarna och ut på den canariska landsbygden via GC210. Här var det allt annat än "turistigt". Vi passerade ne och annan gård med getter och skällande hundar. Det började bli varmt. Riktigt varmt. Solen stod rakt ovanför våra huvuden och skuggorna krympte. Asfalten hade börjat bli riktigt dålig och svår att cykla på. Emil är starkare än jag men väntade snällt på varje backkrön. Straxt innan vi skulle svänga av på självaste VOTT så kom vi överens om att vi skulle köra var och en i sin egen takt och vänta i Ayacata.
Mitt mål var att cykla hela vägen upp. Det kunde jag ju fetglömma. Jag hade visserligen kompaktklingor fram men här hade det behövts något annat är den kassetten jag hade (25?) Det var ju helt galet brant. Och inte nog med det utan asfalten var så dålig att det mer liknade en grusväg med alla hålor och löst grus som låg. Jag skiftade mellan att cykla och att gå. Någon skugga fanns inte. Solen stod mitt på himlen och stekte obarmhärtigt ner på den vindstilla bergssidan. Hjärtat rusade upp mot max efter några tramptag och för att inte riskera solsting och värmeslag så fick jag kliva av att gå och ibland bara stå och pusta.
Med två timmars självransakan tog jag mig igenom VOTT. Vattnet var slut och jag var mentalt helt färdig. "Jag är en idiot!", hann jag tänka minst 1000 gånger. "Plattåkaren ska cykla berg lixom! VA?! Jag är en idiot".
Jag kom fram till Ayacata till slut. Mötte Emil på en krog som hade god mat och kalla öl. Det kändes som om vi var mitt ute i ingenstans. Där från var det iaf (nästan) bara härliga, vindlande nedförsbackar med olika typer av asfalt, det mesta bra men ibland fick man ta det lite lugnt för att undvika hålor och löst grus.
VOTT nedför är inget jag rekommenderar om man är rädd om sitt liv. Uppför överlever man nätt och jämnt :)
VOTT var riktigt tufft. Den tuffaste stigningen jag har försökt mig på. Det kanske blir igen någon gång. Med annan utväxling.
