Aha!
I alla fall.
Vad är det man säger, ömsom vind, ständigt vatten?
Det stämde i alla fall in på färden från Russfin. Vackert böljande landskap, och regn, regn, regn. Hyfsat kallt också och varför har jag inga vattentäta handskar? Sida-med fram tills vägen svänger mot Paso Bellavista, gränsen till Argentina. Just där vägen svängde i Pampa Guanaco fanns ett kapell, obemannat men med ett tak jag kunde stå under och äta lite av det extra som kocken i Russfin lämpade på mig vid frukosten: äpple, päron, banan och nektarin (färsk frukt är ändå förbjudet att föra in i Argentina), mackor med marmelad och ett paket ananasjuice. Russfin är skogsindustri och boendet och matsalen delas med skogsarbetarna.
Gränspassagen till Argentina gick odramatiskt till. De var inte ens intresserade av att titta på mitt bagage för att hitta den frukt och korv jag ätit upp.
Cirka 15 km efter gränsen stannar en pickup med en familj argentinska bönder och tycker att det ser jobbigt ut att cykla i regnet på grusvägen. Vill jag ha skjuts? Varför inte? Snart 8 mil i regn på grusvägar som blir lerigare och lerigare (argentinarna verkar vara sämre på att bygga grusväg) i redig motvind, tja, jag har tid med det, men jag kan lägga min kraft på roligare cykling. Så får jag min första upplevelse av argentinsk spanska, som låter helt annorlunda jämfört med den chilenska. Men yerba mate är i alla fall lika gott på bägge sidor gränsen.