Ahhh, it´s all coming back to me now.
Efter 10 körda FMT blir man helt nostalgisk av beskrivningarna av banan här.
Måste nog ändå få räkna "motluten" ca 5km efter Skattlösberg som backar.
Först en brantseg fan där mjölksyran tar slut innan man tar vänster efter huset där det luktar pannkaka. Sen några hundra utför innan höger i korsning till en större grusväg. Här är långsegt
och vägen ser ut att ta slut i himlen innan det går in vänster över ett hygge utför nån km som slutar i ett par stenbumlingar och nästa uppför tar vid på grusvägen.
Men jag kommer tillbaka i år för 11:e gången.
Här följer en tidigare FMT story jag skrev på Happy. Kan tillägga att jag hade en skiftnyckel med mig i midjeväska:)
På ett fyllekalas i augusti 1996 hör jag mig själv säga:
Finnmarksturen, säg till mig nästa år så hänger jag på. Tro mig att jag hade ångest efter det.
Hela vintern gick åt till att övertala en annan stackare, Linus, att följa med.
I mars 1997 körde vi första träningspasset i toppluva och med Lejon Life på fötterna.
Målet var 100 träningsmil till FMT. Vi tränade envist som synden i den värsta terräng
vi hittade och sällan hann vi mer än 2mil.
Framåt sommaren var vi smarta nog att snegla på andra som körde MTB, men avfärdade
alla andra som ”materialcyklister” och envisades med Lejon dojorna.
Så kom infobladet med startnummer, fålla och banskiss.
Panik utbröt. Vi hade tränat fel, detta var mest grusväg. Vad göra?
Vi köpte oss snabba, Speedmax-däck, SPD-skor osv.
Vi började cykla grusväg, längsta turen blev 6 mil och två veckor före start hade jag slitit ut hela min cykel.
Jag uppdaterade vajrar, drivlina mm. Linus köpte ny cykel. Å så bar det av till Ludvika.
Vi kolhydratladdade i bilen med kalaspuffar, russin och gud vet vad.
Väl framme köpte vi energigel och åt tre stora protioner pasta på Gammelgården. När vi sitter där och bara flämtar kommer en journalist från Dalademokraten och ställer frågor. På frågan om vi kunde äta mer för ett foto blev svaret ett trött nej. Men vi kom med i blaskan med bild och allt.
Efter en orolig sömn och med en orolig mage på Hotell Röda Fanan(Brunnsvik) kom vi skitnervösa ner till starten. Det var vi, Gary Fischer och sådär 1500 andra. Strax före starten säger speakern att banan förlängts
från 105 till 112km, samtidigt öppnades himlen. Dalarnas värsta skyfall hängde över oss till Sunnansjö.
Nu var allt slut, vätskan, bromsarna och jag, men inte loppet. Strax efter vurpar jag vådligt så brallorna pajar.
I Skattlösberg var man för trött för att bryta. Efter den evighetslånga backen till Ljungåsen gav psyket upp och plötsligt kom nya krafter. Dom krafterna behövdes till kontrollen i Gränges som låg på bandybanan.
Att köra på 6 timmar var nu uteslutet och när vi kom till Kåsen trodde jag inte det kunde bli värre.
Hade jag fel eller?
Galgbacken kördes med en klump i halsen, jag var påväg att börja lipa men kom upp.
Nu började mätaren gå på 100km, då är det inte långt kvar.
Sista milen var mördande, börjar med Krabobacken, sen massa småbackar och hela tiden hörs speakern i målet. Någon vidare spurt blev det aldrig. Mållinjen passerade på bakhjulet med de sista krafterna efter 7.13.18. Fem minuter senare hade jag somnat i gräset med medaljen runt halsen och hjälmen på.
Knepigt nog var snacket igång redan i bilen på väg hem. Nästa år gör vi si, nästa år gör vi så.
I år tänker jag köra min 10:de Finnmarkstur, men nu börjar det bli lite rutin.
