Bengts Finnmarkstur 2007 (den andra i ordningen)
Jag har varit rejält förkyld och det skulle bli regn, på Torsdagen var bara snuvan kvar och det såg ut att bli strålande väder. Så jag ändrar mig, den här chansen får jag inte missa.
Mina vana trogen startar jag allra sist i fältet. I första backen ner från Ickorbotten var det så dammigt att man knappt såg längre. Har tränat brant backtagning, men i första backen upp till Hillklinten var det stopp, alla andra promenerade i hela backens bredd så det var kört.
Sen hade jag laddat för att klara backen efter ”nya bron”, men det var lika kört där. Det var samma i alla branta backar hela vägen till Sunnansjö.
Efter nerförbacken från Hillklinten, där stigen började, tog jag rygg på nr 298, han valde bra spår på stigarna, höll upp tempot och körde om där det gick. Det var fint att ligga på rulle i klungorna efter vägarna, det blåste hård motvind. Efter den brantaste backen före toppen av Stensboberget, som alla går uppför (tror jag), jag också, förlorade vi kontakten i oredan. Vid stora stenhällen vägrade han framför mig, så jag körde in i honom. Innan jag kom på cykeln och nerför backen var det hur många som helst som blåste förbi, det blev helt enkelt aldrig någon lucka.
Från Sunnansjö försökte jag ligga på rulle igen, men flera gg när jag går om för att dra så släpper dom, fast jag säger ”häng på”, så får man fortsätta jaga ensam eller så vinkar dom ”kör om”. Men på första stigen efter asfalten, hittade jag ett bra tåg med killar som jag i princip följde till Skattlösberg. Jag lyckades cykla mer än halva den ovanligt nog nästan torrlagda bäcken.
I Skattlösberg tog jag fram tvättlappen och tvättade av svetten runt glasögonen, svetten fräter nästan i ögonen.
Sen var det en underbar tur ända tills länsvägen innan Bringsjöberg. Stigen efter Skattlösberg som jag gruvat mig för liksom den en bit före var roliga, men så har jag tränat en hel del teknik och dom har fyllt upp dom djupa spåren.
Helt plötsligt ser man det enorma berget med vindkraftverken på toppen och vet, att dit upp ska man. En bit före Bränntjärnstorpet kom jag i kapp nr 298 igen, nu avslöjade jag mig och vi tog sällskap uppför stora backen.
Nu kan jag backen och jag har tränat en hel del, så nu skulle den besegras, jag trampade på för allt jag värd, körde om en hel del. Men jag skulle köra slut på mig och det gjorde jag också. Vid kontrollen började det att rycka okontrolerbart i lårmusklerna.
Ny tvättning, mera gurka, bulle och sportdryck, sen fick man sin belöning med nerför ända till gamla järnvägen, blev i kappkörd av nr 298 efter blöthålet. Kul med sällskap, fältet börjar tunnas ut.
Hej 298, finns du här på Happy. Själv hade jag nr 768.
FMT:s höjdpunkt är kaffet i Grängesberg. Men sen jag såg på klockan, den var kvart över tre, då knäppte det till i skallen, kanske, kanske. Jag slängde i mig kaffet, struntade i vattenfyllning och drog, här skulle cyklas.
I småbackarna efter crossbanan började det att dra rejält i lårmusklerna i höger ben, kramp!? Jag kör ju med camelbak men har en reservflaska med sportdryck, jag tog upp den: och fick munnen full med sand. Men strunt i det, jag drog i mig halva flaskan, vet inte om det berodde på det, men krampen släppte. Vinden låg fel så man fick inte njuta av rockbandet förrän man var alldeles inpå, å andra sidan betyder det medvind.
Dom hade grusat sista jättebranta backen ner mot Kåsen, det var inte kul, man fick bromsa för mycket.
Tänkte på krampen och stannade som hastigast och drog i mej mer gurka och sportdryck i Kåsen.
Näst sista backen, Galgbacken är lurig, den vill liksom inte börja, men efter ett tag så sitter man i rävsaxen. Orken börjar ta slut, fick gå ner på 22 – 32, på grusväg!, och bara spinner på med benen, ingen kraft kvar, men benen går. Jag ska inte gå, jag ska inte. Nu var jag helt slut ingen kvar känns det som. Jag ser stugan och en bekant som brukar stå på toppen och vet att jag är uppe, men tiden, ja, det kanske går.
Ute på nästa stig står några småtjejer och ropar. ”Jag vill gifta mej med dej” och fnittrar dom och fnittrar, och fnit… Längre fram, värre, yngre tonårskillar, nu är det väl något bus, men nej Kämpa på, kämpa, på ropar dom.
Har varit ensam sedan Galgbacken. Uppför Krabobacken hade jag bestämt mig, av taktiska skäl, att springa, man får sträcka på benen, vila baken, händerna och ryggen. Höger benet går knappt att böja, muskeln är så hård. Men han som kom ikapp med gula tröjan, cyklade nästan till toppen, bra gjort.
Kliver på, fortsätter, spinner på kadensen, det är i alla fall stig.
Det brakar till bakom mig, ”Kommer Höger” hörs på brett ludvikamål, proffsigt, men med den farten och orken, var har dom två hållit hus. Helt plötsligt går det nerför, man bara flyger fram i ett lyckorus. Ut på cykelvägen, uppför!, små backar börjar kännas som berg, men benen spinner på. Ny nerförstig, flyger fram igen, mera uppför, suck. Sen, sväng till vänster, steniga stigen nerför, och.
Helt plötsligt, jag ser grinden ”Endast öppet under Finnmarksturen”. Yes, början till slutet.
Genom tunneln, i år var den inte läskig, javist ja, det är två, nästa där cykeln ormar sig och skarvarna slår TYCKER JAG INTE OM. Tänker på the_TNT, växlar ner i tid innan uppförsbacken, sen ut på stora vägen. Motvind, bara 10 minuter kvar till klockan fem. Tankarna snurrar i huvudet, kan aldrig gå, det är så långt till Ludvika, biter ihop, tar i, lyckas komma upp i 30. Biter ihop mer, men var är cykelvägen, jag har väl inte missat den. Till slut kom den, slingrade mig fram, nu hörs speakern, vakt med visselpipa. Går ut på upploppet, jag ska ha gett allt, ställer mig upp och går i mål fem i fem.
Totalt slut jag har gett allt och lite till. Häpnadsväckande mycket bättre än förra året, mycket bättre än målsättningen, jag är nöjd.
Enligt datorn medel 17.9 km/h Maxsth 52,8 km/h (efter Hillklinten)
För oss dalmasar har FMT en hög status. Man ser många mogna masar med mreda härliga långsamma mål ( ni vet ra -ta - ta -ta)som tränar hela året och i princip bara kör Finnmarksturen.
Loppet har en mycket bra organisation. Kontrollerna har en enastående service. Hoppas att deltagarantalet kan öka igen.
