Första rundan avklarad (ÄGB: Pine Forest DH, Laxtrappan, Grisryggen, Minidelikata).
Vilken jäkla grej!
Platt: Jag har såklart läst att coil är känsligare än luft men jag trodde inte att det skulle märkas så tydligt. Redan på grus-stigen uppför märktes skillnad mot luftdämparen. Jag började med helt öppen LSC. Det var verkligen inte gungigt uppför med öppen LSC men jag ökade upp LSC till +2 vilket kändes lagom på allt från grus till ”Grisryggen” som är typ ett tekniskt XC-spår med några utförspartier med mindre dropps.
Uppför (sandig stig med stenpartier): Här märks den ökade känsligheten tydligt som bättre grepp. Jag satte flera klätterpartier med lätthet som annars brukar vara lite luriga. Jag kunde även sitta ner på partier där jag brukar behöva stå upp.
Nedför: Första spåret nedför blev ”Pine Forest DH” som är ett enduroaktigt spår som är ganska rakt med inslag av steniga pucklar. Dessa kan man droppa nerför om man har tillräckligt med fart. -2*c som det var idag innebär hårt underlag och rejält med fart. Jag kom upp i 28/h, men tyvärr reggades spåret konstigt i Strava så jag kunde inte jämföra med min bästatid.
Det jag gillade med luftdämparen var att bakpartiet kändes helt bottenlöst. Ju fortare jag körde ju bättre kändes det. Det jag var rädd för med fjäderdämparen, var att jag skulle blåsa rätt igenom hela slaget vid hårig terräng, eller att cykeln skulle sjunka ner för mycket baktill av upprepade smällar. Dämpningen känns dock fortfarande helt bottenlös, bakpartiet käkar upp ”allt” med lätthet, bättre än förut, framförallt vid upprepade smällar. Det kändes inte heller som att dämparen höll sig djupare i slaget än luftdämparen.
Skillnaden mellan luft och fjäder nedför i hög fart känns ungefär som luftfjädring med för snabb rebound i förhållande till långsammare rebound. Bakänden är mer följsam med fjäder än med luftfjädring. Det märks även på så sätt att det blir färre vibrationer, men framförallt höll sig bakdäcket mer klistrat på marken. Det bättre greppet gav även bättre bromsverkan så trygghetskänslan var hög. Jag satte några dropp på andra spår också. Samma sak där. Inga konstigheter, inga stenhårda bottningar. Landningen blev bekvämare än med luftdämpare, mindre hård men inte studsig.
Måste säga att jag är sjukt nöjd! Hårdare fjäder lär inte behövas, känner inget behov av mjukare fjäder heller. Ett halvt varv lösare preload (1 varv istället för 1.5) märktes. Det borde ha blivit +-0 tillsammans med förändringen till +2 på LSC, men känslan blev lite annorlunda. Rebound lät jag vara orörd i mitten (-7 klick från slow).
Sammanfattningsvis kändes det så som jag inbillar mig att det känns att köra med cushcore bak. Bättre dämpat men inte dött. Poppigheten kan jag inte riktigt uttala mig om, jag kör inte som en känguru, är mer fartfixerad. Bakänden tog större rötter så bra att jag i slutet av rundan siktade på rötterna. ?
”Förtroendeingivande” sammanfattar känslan bra.