Hallå cyklist! Hur var dagens pendling? - Del 8
Upp 04:30, flingor och mjölk och en liten kopp starkt kaffe. Ut till Monarken som fryser nedanför trappan, klart och krispigt även i Nyköping, -2, Noterar att det är is på rutorna på bilen, men även att den ulovade nordliga vinden på 3 m/s verkar ha uteblivit hittils, skönt eftersom jag ska norrut. Passerar macken vid västra infarten till Nyköping. Alltid öppet står det där, skymtar en sorgsen expedit därinne, helt ensam är hon och jag kommer att tänka på när jag själv jobbade på en mack i min ungdom. Det var lite annorlunda då, förutom bensin, diesel och cigarretter så sålde vi bildelar. Bromsskivor, knutkors och luftfilter. Är det någon som byter sådant själv längre? Nuförtiden är det korv, muffins och hårschampo.
Rullar vidare igenom Nyköping utan någon större dramatik, vidare upp mot Tystberga och Lästringe. Monarken rullar på fint med de nymonterade 25mm sommardäcken, njuter av detta och av stunden, helt ensam på vägen nu, enda sällskapet består av en påkörd grävling som ligger i vägkanten precis norr om Åstugans kafé, en stor tragedi i det lilla. Kunde han inte ha fått fortsätta uppleva våren och sommaren istället för att sluta sina dagar mot fronten på en.. Kia? Jag får den där märkliga känslan av att vara ett med naturen, här rullar jag fram i soluppgången, helt av egen kraft, utan att förbruka naturens resurser, får för mig att stanna och knäppa en bild för att föreviga minnet av stunden.
Snart är jag i Vagnhärad och beslutar mig för att hoppa den sedvanliga bananen där eftersom jag fortfarande har gott om energi kvar.
Blir väckt ur mitt meditativa sinnestillstånd av en dryg distributionschaffis som försöker tränga upp mig på trottoaren precis på järnvägsviadukten efter Vagnhärad. Först ger han mig en ilsken signal ca 30cm bakom ryggen, sedan tränger han sig förbi och signalerar två gånger till för att visa mig min plats. Jag ger honom instinkitvt ett finger, men tänker sekunden efter att jag borde ha vinkat glatt istället, det hade förmodligen retat honom ännu mera...... Nåväl, fetknoppen dör väl i hjärtinfarkt innan 50, medan jag cyklar mig frisk till jag blir 90... Känner mig ändå som en vinnare, på något sätt.
Sommardäcken gör verkligen cyklingen roligare, och upp emot Tullgarn börjar jag pressa på ordentligt, får för mig att istället för att växla ner, träna lite ståcykling eftersom jag behöver utveckla tekniken lite, vid ett tillfälle när jag lägger mina 90kg på pedalerna kuggar det över med en smäll bak och jag tror för ett ögonblick att kedjan ska gå av, men det håller och händer inte igen. Konstigt.
Ute på fälten norr om Hölö kommer den utlovade motvinden, känns som betydligt mer än 3 m/s över den öppna terrängen och jag får kämpa ganska hårt för att hålla tempot. Stannar och tar bananen för att få lite nya krafter, det hjälper faktiskt och snart passerar jag antroposofernas anläggningar vid Järna, Viker av upp emot Södertälje, med fortsatt ståcykling i uppförsbackarna, tycker mig få till tekniken lite bättre nu och det känns som det sparar en del kraft faktiskt. Rullar igenom Pershagens centrum i god fart, efter det finns en cykelbana paralellt med vägen, den är delvis sopad från grus, man har helt enkelt lagt en vall i mitten, med några decimeter användbar väg på sidorna, det blir en intressant utmaning eftersom cyklister här ska samsas med alla fotgängare som kommit med tåget. Möter en cyklande gubbe på fel sida av vallen, han tittar rakt ner i marken också, och vaknar inte till förrän jag tvingas nypa till i bromsen så det hasar i gruset, då viker han plötsligt över på sin sida och är centimeter från att köra rakt in i en gående tjej. Lite dramatik på slutet altså. Rullar de sista kilometrana in mot Södertälje, och Målet. En bra pendling totalt sett.
Mvh Ulf S.
Rullar vidare igenom Nyköping utan någon större dramatik, vidare upp mot Tystberga och Lästringe. Monarken rullar på fint med de nymonterade 25mm sommardäcken, njuter av detta och av stunden, helt ensam på vägen nu, enda sällskapet består av en påkörd grävling som ligger i vägkanten precis norr om Åstugans kafé, en stor tragedi i det lilla. Kunde han inte ha fått fortsätta uppleva våren och sommaren istället för att sluta sina dagar mot fronten på en.. Kia? Jag får den där märkliga känslan av att vara ett med naturen, här rullar jag fram i soluppgången, helt av egen kraft, utan att förbruka naturens resurser, får för mig att stanna och knäppa en bild för att föreviga minnet av stunden.
Snart är jag i Vagnhärad och beslutar mig för att hoppa den sedvanliga bananen där eftersom jag fortfarande har gott om energi kvar.
Blir väckt ur mitt meditativa sinnestillstånd av en dryg distributionschaffis som försöker tränga upp mig på trottoaren precis på järnvägsviadukten efter Vagnhärad. Först ger han mig en ilsken signal ca 30cm bakom ryggen, sedan tränger han sig förbi och signalerar två gånger till för att visa mig min plats. Jag ger honom instinkitvt ett finger, men tänker sekunden efter att jag borde ha vinkat glatt istället, det hade förmodligen retat honom ännu mera...... Nåväl, fetknoppen dör väl i hjärtinfarkt innan 50, medan jag cyklar mig frisk till jag blir 90... Känner mig ändå som en vinnare, på något sätt.
Sommardäcken gör verkligen cyklingen roligare, och upp emot Tullgarn börjar jag pressa på ordentligt, får för mig att istället för att växla ner, träna lite ståcykling eftersom jag behöver utveckla tekniken lite, vid ett tillfälle när jag lägger mina 90kg på pedalerna kuggar det över med en smäll bak och jag tror för ett ögonblick att kedjan ska gå av, men det håller och händer inte igen. Konstigt.
Ute på fälten norr om Hölö kommer den utlovade motvinden, känns som betydligt mer än 3 m/s över den öppna terrängen och jag får kämpa ganska hårt för att hålla tempot. Stannar och tar bananen för att få lite nya krafter, det hjälper faktiskt och snart passerar jag antroposofernas anläggningar vid Järna, Viker av upp emot Södertälje, med fortsatt ståcykling i uppförsbackarna, tycker mig få till tekniken lite bättre nu och det känns som det sparar en del kraft faktiskt. Rullar igenom Pershagens centrum i god fart, efter det finns en cykelbana paralellt med vägen, den är delvis sopad från grus, man har helt enkelt lagt en vall i mitten, med några decimeter användbar väg på sidorna, det blir en intressant utmaning eftersom cyklister här ska samsas med alla fotgängare som kommit med tåget. Möter en cyklande gubbe på fel sida av vallen, han tittar rakt ner i marken också, och vaknar inte till förrän jag tvingas nypa till i bromsen så det hasar i gruset, då viker han plötsligt över på sin sida och är centimeter från att köra rakt in i en gående tjej. Lite dramatik på slutet altså. Rullar de sista kilometrana in mot Södertälje, och Målet. En bra pendling totalt sett.
Mvh Ulf S.
