Hej Happys pendlingstråd.
Idag på morgonen var jag inte riktigt en bra och bussig cyklist:
- några hetsiga, lite för nära-omkörningar,
- cyklade förbi en "cykel ska ledas"-skylt,
- prejade ut en cyklist som efter att ha fulgenat försökte tränga sig in framför mig i en kö,
- gjorde flera omkörningar utan att kolla bakåt ordentligt,
- klippte två rödljus,
- tråcklade mig genom en massa fotgängare vid ett övergångsställe där jag dessutom hade rött,
- sa inte förlåt eller ursäkta en enda gång.
Och jag var inte ens på dåligt humör. Det märkliga är att var jag än såg - framåt, bakåt, åt sidorna - så såg jag liksom mig själv: ett pendlarsvetto med gul jacka som cyklar fort men lite obra. Och jag fanns inte bara i gul jacka på en fulcross, utan på alla möjliga cyklar och med olika kläder. Jag var....överallt!
Blir helt förvirrad. Känner mig utsmetad i tillvaron. Var går gränsen för mitt ego? Har jag blivit en konform del av en "cykelkultur"? En osjälvständig bärare av beteenden och värderingar jag själv inte ens är medveten om? Har mina slappa spandex-långbibs något med saken att göra? Försöker de ta hämnd på något sätt? Läste också häromveckan om "spegelneuroner". Har de något med saken att göra? Är det alltså andras fel att jag cyklade som jag gjorde?
Frågorna hopar sig.
Med hopp om förklaring.
Granman
