med anledning av:
http://nwt.se/karlstad/article948510.ece
Jag tog med mig min son och hans bästa vän för att köra en kul tävling med de båda 8-åringarna.
Väl på plats och med nummerlappar stolt poserande på ryggarna tänkte jag ta med mig killarna på en uppvärmningsrunda samtidigt som de fick köra banan i lugn och ro så de skulle slippa fundera över vägval när tävlingen kom igång. Något otåliga så stack killarna iväg medan jag hämtade min cykel, när jag kom till avfarten för nybörjarspåret skrek min son åt mig att kompisen kört vidare rakt fram. Jag skickar då iväg sonen efter ett annat par som kör nybörjarspåret och sätter själv iväg efter kompisen. Efter en bit möter jag en kille som joggar i det snitslade spåret och kollar med honom om han sett en ung kille cyklandes, vilket han bestämt nekar till. Jag kör då tillbaka och cyklar banan baklänges för att se om jag möter honom. Jag var aldrig speciellt orolig med så mycket folk i banorna, någon bör ju se honom tänkte jag. Till saken hör att jag har världens lårkaka på sätesmuskulaturen efter en praktvurpa i söndags, så jag var inte skitsugen på att köra hela varvet med möjliga småstigar utan räknade kallt med att han skulle dyka upp vilken minut som helst...
Efter åtskilliga minuter börjar då oron tränga sig på, jag ber då Skilgannon om hjälp att köra runt hela spåret för att kolla, rätta mig om jag har fel men visst var det Bozz som tog på sig uppgiften att cykla och leta?
Någonstans i den här oroskänslan ser jag en ambulans och en brandbil köra iväg upp mot kommunförrådet med blåljus på och jag kände instinktivt att något hade hänt med kompisen.
Efter en lång väntan kom Bozz tillbaka och meddelade mig att killen åkt med i ambulansen och att ett tåg varit inblandat.
Jag och min grabb går då mot bilen men möter brandmännen på KMTI-parkeringen, de meddelar då att killen verkar under omständigheterna ok men att han blivit träffad av tåget och förd till akuten. Inte världens roligaste samtal att göra till ett annat barns förälder...
Väl på akuten möter vi först polisen och även hans föräldrar. De besked vi får då verkar hoppfulla men med stora frågetecken kvar att räta ut. Jag åkte därefter hem när jag visste att föräldrarna var på plats och fick ägna kvällen åt lite chockbearbetning med min son som fortfarande inte sett sin kompis efter olyckan och är osäker på om han verkligen lever och mår bra.
Nyss fick jag i alla fall samtal från killens mamma med de glädjande nyheterna att allt gått bra, liten spricka i skallbenet med stort ytligt sår, svullnader i ansiktet och allmänt öm. I övrigt pigg och glad om än hungrig, eftersom han inte fått mat! :-)
Han skrivs antagligen ut redan i morgon.
Vad hände då?
Antagligen kom han fel någonstans på vägen och tog av åt norr efter järnvägen, i höjd med kommunförrådet slutar tydligen stängslet som hindrar barn från att gå upp på spåret.
Lätt desorienterad har han gått längs med spåret, med cykeln på sin högra sida, för att hitta tillbaka.
Lokföraren upptäcker honom ca. 200 m bort, tåget färdas då i 100-110 km/h under inbromsning. Lokföraren hinner ge signal men ser ingen direkt reaktion från killen, i nästa sekund hör han att tåget träffar något och ser både cykel och kille tumla utför banvallen. Han får stopp på tåget i höjd med Willy´s parkering och slår larm. Polis och läkare har en teori om att tåget träffade cykeln som i sin tur slungade iväg killen utför slänten.
Jag tror att det många kan känna skuld i ett sådant här tillfälle, jag själv är en utav dem, men jag vill nog påstå att olyckor sker hur gärna vi än vill undvika dem och kan bara känna mig tacksam för att denna olycka slutade med så begränsade skador.
Nu ska jag försöka sova lite och kommer i morgon helt att nonchalera den fjantiga skada jag ådrog mig i söndags och möta upp vid KMTI kl. 18
Btw, cykelhjälm is da shit!
