Jag tror att alla sju som startade kom i mål, vilket nog är ett slags rekord.
Häxan gjorde sitt bästa med vattenmättad mark, surhål, hala rötter och berghällar samt ett nollfriktionslager på spångarna. Allt kryddat med ett iskallt regn och sydlig kuling (okej, bris).
Starten gick perfekt. De första hundra meterna. Sedan knäcktes det första växelörat.
MickeMud och jag insåg att resten av gänget var sådana där snabba typer, så vi trampade iväg i vårt makliga tempo.
Efter någon halvmil passade Micke på att göra en vacker, men lite märklig, baklängesvolt ner i ett vattendrag och visade därmed hur man kan bli blöt utan att det regnar. Själv stod jag på öronen i en stenig backe som jag brukar otb:a nerför och lyckades landa på ett sådant sätt att en pinne trycktes upp i ena näsborren. Mest obehagligt och förvånansvärt lite blodigt.
Strax före Vira blev vi omkörda i onödigt hög hastighet av bakväxelreparationsgruppen. Vi skakade lite på huvudet åt de stressade ungtupparna och trampade vidare i gubbtempo. Trots att stigarna inte gärna ville släppa greppet om våra däck - eller också ville de det alltför gärna, det växlade - så var vi oväntat pigga vid Domarudden. Men traditioner är traditioner, så en kaffe och bulle fick det ändå bli.
Efter Domarudden stod det jägare i snart sagt varenda buske och vi var lite oroliga för att misstas för halta älgar eller någon annat som jägare vill skjuta på. Allt gick dock bra.
Men så började det regna och temperaturen föll. Vi klädde på oss lite mer vid Brottbymacken, åt en Snickers och trampade oförtrutet på trots att benen nu började ha lite synpunkter på det här med witchride. Dyngsura som vi var blev det otrevligt kallt på öppna och snabba partier, och vi längtade in i skogen igen.
Tvärtemot traditionen bestämde vi oss för att följa Roslagsleden slaviskt, och körde därför över Angarnsjöängarna. Där tog vinden i ordentligt och regndropparna satt som häftstift i ansiktet. men det var trögtrampat så vi fick i alla fall upp lite värme.
Resten av vägen regnade det periodvis, temperaturen var fortsatt låg, och även om en witchride är förknippad med en viss misär så tyckte vi nog att det överdrevs lite.
Trots allt rullade vi in under portalen i Danderyd 16.15. Med tanke på att vi följt Roslagsleden strikt från början till slut, så var det oväntat tidigt. Häxan måste gillat oss i år. Vi hade inte ens några tekniska problem.
På OKQ8 träffade vi stressgänget som redan hade bytt om och fått upp cyklarna på bilarna. Där hittade vi också en tvätthall där vi spolade av oss själva och cyklarna med högtrycksspruta. Vi lämnade nog några kilo lera på golvet.
Sammanfattningsvis visade sig Roslagsleden från sin mest vattenbemängda sida, och vädret från sin eländigaste. En värdig witchride.
