Hur blir man det bästa man kan bli?

[geologen]

Att skylla på gener känns som den största bortförklaringen. Innan man når sina begränsningar har man nog i alla fall tagit sm-medalj i elitklass.

Herregud, HTFU och sluta hitta bortförklaringar. Rannsaka sig själv så inser man att man inte vill det tillräckligt mycket för att göra det jobb som måste göras.

Dumheter! Bara några få procent av befolkningen skulle kunna nå elitnivå, med flera år av optimal träning, kost och återhämtning.

Jag skulle förmodligen kunna träna upp mig till en medioker bakre-halvan-av-fältet-cyklist i svensk seniorklass, om jag satsade stenhårt i ett par år. Elit är så sjukt mycket högre nivå ytterligare att det inte finns i samma universum. Än mindre VINNA i elitklass.

Generna styr tyvärr extremt mycket när det gäller konditionsidrott. Har man inte syreupptaget som krävs för en viss nivå kan man aldrig ta sig till den nivån. Det kanske låter deprimerande, men jag tycker att det är bättre att vara ärlig med sånt.

Jag har under mina tretton år som cyklist sett alla möjliga människor komma och gå. Vissa dyker upp på träningarna och har knappt nån träningsbakgrund alls (småjoggat lite då och då), och hänger med i den snabbaste gruppen nästan direkt, efter bara några pass. Mig tog det fyra år av mycken träning att nå bara till den nivån. Första två åren blev jag regelbundet avhängd på platten i 23-gruppen. Och då hade jag nog ändå en hyfsad konditionstalang jämfört med en del andra jag sett genom åren.

Hur hård konditionsträning ägnade du dig åt när du var 12-17 år då ? När hjärtat och blod ådrorna ska växa till sig..

Ingen alls, jag var en utpräglad datornörd som satt stilla i stort sett genom hela min tonårstid, så det hämmar mig naturligtvis när det gäller syreupptag. Men det jag är kass på är lägre nivåer. När jag är i absolut toppform, och har pressat ner mina laktatnivåer så mycket det går, ligger jag fortfarande betydligt högre än flera jag känner när de precis börjar smyga igång efter höstvilan. När sen DE är i form, ja då är det en faktor två som skiljer oss åt! Jag har alltså extremt dålig uthållighet. Några timmar funkar bra, men sen går det snabbt utför, eftersom jag har obefintlig fettanvändning vid cykling. Nästan allt som förbrukas är kolisar. Och det där är det generna som styr. Ingen träning i världen kan göra om mina muskler till uthålliga. Jag kan bli bättre, men inte bra.

 

[BjornR]

Ingen alls, jag var en utpräglad datornörd som satt stilla i stort sett genom hela min tonårstid, så det hämmar mig naturligtvis när det gäller syreupptag. Men det jag är kass på är lägre nivåer. När jag är i absolut toppform, och har pressat ner mina laktatnivåer så mycket det går, ligger jag fortfarande betydligt högre än flera jag känner när de precis börjar smyga igång efter höstvilan. När sen DE är i form, ja då är det en faktor två som skiljer oss åt! Jag har alltså extremt dålig uthållighet. Några timmar funkar bra, men sen går det snabbt utför, eftersom jag har obefintlig fettanvändning vid cykling. Nästan allt som förbrukas är kolisar. Och det där är det generna som styr. Ingen träning i världen kan göra om mina muskler till uthålliga. Jag kan bli bättre, men inte bra.

Jag som trodde du tränat hela livet... Förstår dock inte hur du kan ta månaders uppehåll och träna en månad för att gå om mig i w/kg tröskel. För övrigt låter det som min bakgrund. Satt mest vid datorn och åkte inlines en gång i veckan där man inte flåsade, snarare slog sig för mycket. Fick båda fötterna opererade 2013 vilket gjorde att jag faktiskt kunde börja sporta.

Vad räknar du som fettförbränning? Kalorier på tom mage innan man bonkar?

 

[geologen]

Jag som trodde du tränat hela livet... Förstår dock inte hur du kan ta månaders uppehåll och träna en månad för att gå om mig i w/kg tröskel.

Nog tog det 3-4 månader innan jag var om? Om jag var om.

Jag var mer eller mindre soffpotatis till sensommaren/tidiga hösten 2004, när jag skaffade cykel. Sen cyklade jag mer och mer för varje år, nästan. Men det tog mig 4-5 år att komma upp på nivån som ganska många börjar på när de kommer som nya cyklister, så jag var verkligen kass i början.

För övrigt låter det som min bakgrund. Satt mest vid datorn och åkte inlines en gång i veckan där man inte flåsade, snarare slog sig för mycket. Fick båda fötterna opererade 2013 vilket gjorde att jag faktiskt kunde börja sporta.

Jag gick ofta lååånga, nattliga promenader med en kompis under tonåren. 2-3 timmar var standard. Var säkert 25-30 gånger per år vi gick så. Men det var ju ingen fart på det. Det var samtalet som var grejen.

Intensiv styrketräningsperiod i slutet av tonårstiden (född 1979), ett drygt halvår. Sen inget mer än en handfull löppass per år och kanske 5-10 styrketräningspass per år, fram till att jag började cykla 2004.

Vad räknar du som fettförbränning? Kalorier på tom mage innan man bonkar?

Nja, alltså, jag kan köra på kanske 40 procent av FTP jättelänge. Men över det går det snabbt utför med uthålligheten. Fettanvändningsmonster kan köra på kanske 80 procent av FTP i många timmar.

 

[KJS]

Geologen: Utan att dra förhastade slutsatser, men av dina inlägg här på forumet så år jag övertygad om att du inte gjort allt för att bli så bra som dina gener tillåter.

Däremot passar det säkerligen som ännu en ursäkt.

Jag kan gå till mig själv, vill mycket och kan lägga ner en del ansträngning. Men har svårt för att ge allt som jag ser att krävs för att bli så bra jag kan.

Varken lust att "offra" tid med familjen, karriären, konsumtionen av internet istället för sömn (som nu) eller vara strikt med annat. Men inte skyller jag då det på generna, möjligen latmasken :)

 

[geologen]

Geologen: Utan att dra förhastade slutsatser, men av dina inlägg här på forumet så år jag övertygad om att du inte gjort allt för att bli så bra som dina gener tillåter.

Jag har aldrig påstått att jag försökt bli så bra jag kan bli, men jag kan tillräckligt om ämnet för att enkelt konstatera att ingen träning i världen kan lyfta mig till svensk herrelitnivå.

 

[Lyktstoplemedhjul]

Oavsett om man har supergener eller jättedåliga gener kan man ju bli sitt bästa. Vad det nu betyder.
För det är ju bara en konstruktion. Det bästa du kan bli är det du faktiskt blir. Om vi ska sitta med massa OM, OM och OM så skulle jag börjat raca när jag var 13 och satt och såg TDF men tänkte att ja fotbollskillarna tas ju ut när de är 6år så det är kört för mig med. Det var ju lagom fail av mig. Å andra sidan kan jag ramla ur sängen och bryta nacken i natt vad är då "mitt bästa"?

Det jag ser som en riktig faktor är hur mycket man gillar det man gör. Nu blir här en diskussion i sig själv, för som en person så klokt sa på Kolozzeum en gång så "gillar man det man är bra på", eller det är en riktigt stor räkmacka, den som är bra på något har stor vinning i att fortsätta. Men om vi inte ska vara såna och faktiskt snacka om intresse och gilla något så är det viktigt. Själv ser jag det som en större prestation om jag går och kör trappmaskinen på gymmet än om jag rullar ut och cyklar, det första går helt emot mina intressen, att göra det skulle därför varit en prestation. Att jag har intresse i cykling och förbättra mig är väl mest bara väldigt positivt, således är där inte något att gnälla över om jag utövar det.

 

[kais01]

generna finns där förstås. vad jag ville flagga för var att fundera på att lägga sig på sin egen lyckliga nivå där generna inte i sig begränsar. alltså att få känna den där befriande känslan att the sky is the limit. inte känna glastaket.

det är ändå få av oss förunnat att vinna cykelvasan. är alla vi andra olyckliga förlorare då?

att känna glädjen bara, att kroppen svarar på träning, den glädjen är väl så stor och kanske större än att nå sitt absoluta max antal watt per kilo. för mig är det så.

andra finner en tillfredsställelse eller mening i att hitta sitt tak, tonen som brister. och kanske den där körtelfebern eller muskelbristningen som stoppat så många lovande idrottskarriärer. sen brukar det tyvärr ta slut.

känslan av frihet och utveckling slår alltså i min värld känslan att nå sitt tak. cyklar ändå förbi det allra största flertalet, det är inte där det ligger, även om detta förstås boostar egot varje gång.

så jag tycker träna gärna mycket, men fundera på vad målet egentligen är. för mig är det kroppslig njutning och känsla av välmående mer än att lämna x antal personer bakom mig eller nå x antal kmh eller watt. när det ibland kommer någon snabbare; kudos och grattis till den! det förringar inte min egen prestation och utveckling.

har iofs också vunnit vid tillfälle. gick jag på max? skulle inte tro det...

så jenny, vårda din fantastiska framgång, den är ömtålig. sabotera den inte med överträning. vill du ändå förbättra ditt watt per kilo är det troligen något annat än den aktiva cykling du gillar mest du skall göra. t ex att köra fler slöa återhämtningspass,

 

[Jenny W]

generna finns där förstås. vad jag ville flagga för var att fundera på att lägga sig på sin egen lyckliga nivå där generna inte i sig begränsar. alltså att få känna den där befriande känslan att the sky is the limit. inte känna glastaket.

det är ändå få av oss förunnat att vinna cykelvasan. är alla vi andra olyckliga förlorare då?

att känna glädjen bara, att kroppen svarar på träning, den glädjen är väl så stor och kanske större än att nå sitt absoluta max antal watt per kilo. för mig är det så.

andra finner en tillfredsställelse eller mening i att hitta sitt tak, tonen som brister. och kanske den där körtelfebern eller muskelbristningen som stoppat så många lovande idrottskarriärer. sen brukar det tyvärr ta slut.

känslan av frihet och utveckling slår alltså i min värld känslan att nå sitt tak. cyklar ändå förbi det allra största flertalet, det är inte där det ligger, även om detta förstås boostar egot varje gång.

så jag tycker träna gärna mycket, men fundera på vad målet egentligen är. för mig är det kroppslig njutning och känsla av välmående mer än att lämna x antal personer bakom mig eller nå x antal kmh eller watt. när det ibland kommer någon snabbare; kudos och grattis till den! det förringar inte min egen prestation och utveckling.

har iofs också vunnit vid tillfälle. gick jag på max? skulle inte tro det...

så jenny, vårda din fantastiska framgång, den är ömtålig. sabotera den inte med överträning. vill du ändå förbättra ditt watt per kilo är det troligen något annat än den aktiva cykling du gillar mest du skall göra. t ex att köra fler slöa återhämtningspass,

Tack. Jag gillar att hitta (och helst flytta på) mina gränser. En blandning mellan sociala lågpulspass och hårda intervaller och tävling är bra för min motivation.

 

[skier]

Personligen tror jag en duktig coach gör stor skillnad på hur bra man kan bli, framförallt när man missar träning pga förkylningar, resor och annat så är det för mig lätt hänt att jag tar i för mkt för att träna ikapp, blir sjuk igen osv...

 

[Jenny W]

Personligen tror jag en duktig coach gör stor skillnad på hur bra man kan bli, framförallt när man missar träning pga förkylningar, resor och annat så är det för mig lätt hänt att jag tar i för mkt för att träna ikapp, blir sjuk igen osv...

Ja, det tror jag med. Har en person som coachar mig och han har fått tjata på mig att tänka på vilan. Han hjälper mig att planera min träning och sätta upp rimliga mål. Bra att ha någon erfaren att diskutera med.

 

[konscious]

Ja vad krävs för att bli bäst?
Jenny W du har rätt inställning!

En totalsatsning och hitta balansen mellan krav och resurser för att undvika att bli utbränd.
Monstruösa VO2 maxpass med
Långa distanspass bakat med tillräcklig vila emellan. Styrketräning.
Rätt kost.
Bra sömn.
Meningsfullhet och ha kul.

Ha en kunnig coach som ger dig verktyg att göra rätt. Inte ens Rissveds hade lyckats utan andras hjälp men hon precis som Engen vart utbrända.

 

[Jay Jay]

Finns en bok som heter "Cykelträning träningslära för landsväg och MTB" skriven av Fredrik Ericsson. Kanske är en bra början att läsa den? Jag tror i a f det absolut viktigaste är ett bra träningsupplägg... och att man faktiskt följer det.