Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?

U

us930

Aktiv medlem
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
Det är tidigt 70tal. Platsen är Kyrkogatan i den lilla men tämligen välmående stålverksstaden Oxelösund. Det är en vanlig vardagskväll någon gång i September och solen har precis börjat gå ner bakom träden på Ramdalshöjden i väster. En Pappa småspringer nerför backen, ner mot Höjdgatan. Framför sig håller han i en pojkcykel med limpa, en sån där där överröret liksom svängde ner lite i bakkant. Lätt framåtlutad på limpan sitter en 4 årig lintott, med blicken stint riktad framåt…..beslutsamt sätter totten upp båda fötterna på pedalerna och tar några rejäla tramptag…han är helt förvissad om att hans Pappa håller ett stadigt tag i den lilla bågen bakom limpan så att han slipper tänka på balansen…snabbare och snabbare rullar han…. och längre än vid något tidigare försök…..
T-korsningen mot Höjdgatan börjar närma sig, nu med ganska ansenlig hastighet, och i förhoppning om att hans Pappa ska göra något åt det så slänger han en ängslig blick över axeln bara för att upptäcka pappa nu springer 10m bakom cykeln istället…… Att bromsa är något han inte riktigt har lärt sig ännu, eller så glömmer han det i ren förskräckelse men på något märkligt sätt så lyckas han undvika att ramma både en betongmur i gathörnet och ett trästaket på andra sidan Höjdgatan och fortsätter åt vänster nerför denna som snart blir ännu brantare……
Allting har ju dock ett slut, och så även denna resa. Halvvägs ner mot Essomacken och den ganska trafikerade Båggatan så går det över styr med ett brak. Lintott och cykel tumlar runt och blir liggande mitt på gatan i de sista strålarna av kvällssolen. Det blir alldeles tyst. Allt som hörs är hans Pappas springande steg som närmar sig nerför gatan. Omtumlad, lätt blåslagen och lite skrapad, men kanske mest förvånad ligger han där på gatan….han lyfter blicken mot solen och inombords känner han en varm lyckokänsla….. Den resa han för några sekunder sedan trodde tog slut, den resan hade i själva verket precis börjat, för det var just den här septemberkvällen han lärde sig att cykla….!

Att skriva en tråd om sig själv utan att någon egentligen har bett om det (fast någon eller några har faktiskt gjort det….) kan kanske uppfattas som lite egotrippat, men det är inte alls mina avsikter, snarare är den skriven av tacksamhet. Tacksamhet till alla dem som har funnits med på olika sätt och hjälpt mig under den här något märkliga resan, och det, mina vänner, innefattar många av er på detta forum, även om jag inte har träffat särskilt många av er i verkliga livet.
Nu skulle den här tråden skulle kunna bli precis hur lång och tungläst som helst, och jag har faktiskt börjat på den många gånger bara för att inse att alla detaljerna från min barndom förmodligen inte är intressanta för någon utom möjligen som nostalgitripp för mig själv, så jag ska försöka att hålla den delen så kortfattad som möjligt för att inte tråka ut er i onödan.

Men för en liten stund tillbaka till 70-talet igen. Nya färdmedel öppnar nya vyer och möjligheter. Världen växte från de allra närmaste trädgårdarna i kvarteret till att omfatta hela den lilla staden, och nu skulle denna värld upptäckas!
Efter en tid blev vi nästan som till ett, min cykel och jag. Kompisar besöktes, saker fraktades….Ja, nästan allt man kunde använda en cykel till provades, och en del man inte kunde använda den till också, vilket resulterade i att jag, eftersom min Pappa började tröttna på att ständigt laga cyklar eller leta nya begagnade, helt enkelt fick lära mig att fixa min cykel själv när jag hade dabbat mig. Det blev egentligen min första kontakt med verktyg och mekande, och så här många år senare kan jag konstatera att jag faktiskt lärde mig mera vettiga saker då, än i någon skola senare….

Några år gick, men en händelse som förmodligen påverkar mitt liv ännu idag inträffade 1976. Bernt Johanssons OS guld!
Från att visserligen ha cyklat mer eller mindre varje dag så insåg att jag att man faktiskt kunde tävla på riktigt på cykel också! Rejsat mot kompisarna runt kvarteret eller på någon skogsstig hade jag ju gjort många gånger, men ”på riktigt”… Näe…..!
Jag var 9 år vid händelsen, och nu smiddes helt andra planer! Pappa övertalades att leta rätt på ett bockstyre, något som han också gjorde och kom hem med en tid senare. Den kvällen byggdes det ”riktig racer” i källaren…… Bockstyret monterades på den 3växlade Intersport cykel som egentligen var inköpt för att cykla till skolan med ….. skärmar, pakethållare och kedjeskydd skruvades av tillsammans med annat onödigt bråte och innan kvällen var slut hade jag något som i allafall på avstånd liknade en racer…..!
Cykelträning påbörjades. Distanserna var väl inte så långa till att börja med, men det var regelbundet, flera gånger i veckan. Min pappa tyckte att det var rolig och bra träning för oss båda så han var ofta med, men lika ofta cyklade jag själv också. På onsdagarna så anordnade Friluftsfrämjandet i staden cykelkvällar som man kunde delta i. Det gick ut på att man skulle cykla en bana på 2 eller 4 mil, delta så många gånger som möjligt och sedan kunde de som varit med flest gånger delta i en utlottning om något litet pris när säsongen var över. Det var aldrig någon tidtagning eller så, men för mig var detta riktiga cykeltävlingar. Jag satte en ära i att pressa min egen tid lite varje onsdag och när jag passerade de sista kilometrarna genom staden, spurtade in under Hamnbron och fram till OK-macken där målet var så gick jag i min fantasi i mål i ett OS-lopp……

Många härliga träningsturer fick vi, min pappa och jag, och så småningom införskaffades lagom till hans 50-årsdag och min 14-årsdag 2st tioväxlade sportracers! Snacka om fin 14-års present, ett stort lyft från den 3 växlade Intersporten, om än raceifierad…! Vi fick ett par härliga säsonger till med åtskilliga cyklade mil, men allting har ju ett slut tyvärr.
Med tonåren kommer andra intressen och att cykla med sin pappa på kvällarna blir plötsligt inte högsta prioritet längre. Gymnasietiden kom och racern blev skolpendlare istället. Med påmonterad pakethållare, attachéväska och jacka med axelvaddar cyklade jag de 12km enkel resa som jag hade till skolan. Fortfarande så togs sporadiska träningsturer med min Pappa, men det närmaste jag kom någon riktig cykeltävling var att cykla 9mil på en friluftsdag, i vilken jag i och för sig erövrade titeln som bäste poängplockare genom att cykla 3varv på den 3mils bana som var tänkt, bland andra aktiviteter.

Motorcyklar och bilar hägrade. Sex, Drugs and RocknRoll….. vilket väl i min lilla värld närmast motsvarades av att hångla med någon osäker förstaårstjej på skoldansen, dricka langad Explorer och spela i skolans julrevy….
Nu är ju detta ett cykelforum, så låt oss bara konstatera att cyklingen så småningom upphörde. Helt. Racern hamnade i källaren.

Fortsättning följer…….
**********************
 
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
På några få rader här så ska vi nu färdas nästan exakt 30år framåt i tiden. På dessa hände det naturligtvis en hel del i mitt liv, flytt till första egna lägenheten, ytterligare flyttar hit och dit, jobb, flickvän, och så småningom hus och barn. Den gamla racern såg bara ljuset när ytterligare ett källarförråd skulle tömmas eller flyttsläp lastas….
Med körkort och bil blev jag snabbt en bilismens man. Att cykla var sådant som bakåtsträvare och miljöpellar höll på med, den eventuella träning som gjordes skulle ske på gym för att bygga stora muskler i sann 80-90tals anda….. Jag vet att det till och med gick så långt att jag ofta irriterade mig på dessa j…la cyklister som trängde sig fram i trafiken och stenhårt hävdade sin rätt vid korsningar, och det hände att jag hävdade min och bilens rätt mot dem ibland också…..

Men dags att landa igen då….

Året är nu 2014. Med nytt förhållande och ny fru sedan ett år tillbaka ska vi nu tillbringa en härlig sommarmånad på Mallorca med svärföräldrarna. Min svärfar är en man som alltid har sysslat med idrott i olika former, bl.a. tennis, handboll och basket har han varit framgångsrik i vid yngre ålder. Redan en av de första dagarna på Mallorca så tog han med mig till tennisbanorna i Port d´Alcudia en morgon och skåpade ut mig fullständigt under ett par timmar….. Ett par dagar senare så kommer han med ett knippe kläder i näven efter frukost, och jag inser att han förmodligen vill testa mig i någon annan sport, och mycket riktigt så utbrister han: ”Would you like to go bicycling? I have all the stuff…. clothes, shoes, bicycle… Full gear!” Ingen älskar en fegis, så jag svarar: ”Visst, Sure!... We go!” Men i bakhuvudet känns i samma stund jag säger det en liten oro över den spanska trafiken som jag inte riktigt är van vid, och minnesbilden av bergskedjan som jag såg på vägen från flygplatsen….

Med viss möda drar jag på mig de tighta kläderna. I byxorna finns en ”enorm” kudde som känns lite märklig. När jag cyklade sist så satt det något där som mest liknade en bit avrivet sämskskinn….. Med gångstil liknande en cowboy så följer jag med honom ut till förrådet där han uppenbarligen förvarar ett par cyklar. Han tar fram ett gult monster som han tydligen har lånat av en anställd på hans restaurang. Vi hjälps åt att justera sadel och styre och under tiden så fingrar jag lite fundersamt på cykeln och inser att några vanliga växelreglage finns ju inte på ramen utan alla vajrar verka sluta i de kraftiga bromshandtagen på styret. Dock så hittar jag några flärpar där som jag hoppas ska vara växlarna…och man vill ju inte framstå som en idiot för svärfar, så jag kommer mig inte för att fråga heller…. Upp på cyklarna och sedan bär det iväg ut genom Port d´Alcudia ….. Vi rullar förbi ”sjöarna” och genom rondellerna bort emot gamla staden Alcudia och under tiden fibblar jag febrilt med ”flärparna” på bromshandtagen samtidigt som jag försöker hålla koll på den spanska förmiddagstrafiken….. Men vad i h….e…fanskapet växlar ju bara upp där bak när jag trycker på dem….. Å andra sidan växlar den ner där fram… ? Nåväl, den utväxling som jag tillslut landar på funkar nog bra så länge det är platt, så det får gå… Vi närmar oss ett trafikljus, och jag hinner tänka att nu blir det tufft att starta igen på den här växeln, men känner när jag bromsar in att hela handtagen går att röra i sidled…! Voila! Det är alltså så man gör…! Efter en tung start med några spanska tutande småbilar i hasorna så börjar jag greja med handtagen igen, nu tar det sekunder innan jag har förstått principen, och jag kan börja koncentrera mig på att hinna upp svärfar som slänger en blick över axeln för att se var jag tog vägen….Nu ska här cyklas!

Jag tror, eller jag vet faktiskt att just i den stund som följde efter detta så tog jag mitt första steg tillbaka mot att bli cyklist! Känslan som jag upplevde när vi rullade ut på strandvägen bort emot Port d´Pollenca med god fart och jag kände de varma vindarna från havet omsluta kroppen går nästan inte att beskriva! Allt gick så lätt…. Jag var så nära havet, naturen, vindarna, och utsikten... flashbacks från barndomen om hur roligt och fritt det faktiskt var att cykla flimrade förbi… Lite av den där pirrande känslan som man kan få om man står högst uppe på ett berg och man tycks se hela världen breda ut sig framför en….! Strax var vi i Port d`Pollenca och rullade efter stranden förbi alla de små butikerna och restaurangerna, vidare upp genom stan och ut mot Pollenca. Nu börjar vi öka tempot lite för att känna på varann. Jag var taggad efter utklassningen i tennis och tänkte att nu ska jag minsann kämpa, även om jag så faller ner avsvimmad i diket……. Det är roligt att pressa på lite och vi turas om att dra uppför den svaga stigningen. Strax innan Pollenca så kör svärfar upp jämsides och frågar: "Are you tired?" Det är jag faktiskt inte, så jag svarar ”Not yet”, men jag ser i samma stund att några svettdroppar har brutit fram under hans hjälm…. Vi viker av tillbaka mot Alcudia igen på den lilla vägen mellan stenmurarna och när det efter ett par kilometer kommer ett par små backar så bestämmer jag mig för att göra ett litet ryck…. Jag växlar ner ett steg bak och ställer mig upp och ger allt uppför den lilla backen... svärfar tappar några meter direkt, men jag har hela tiden känslan av att han strax ska svara och passera mig innan krönet… Väl där uppe så slänger jag en blick över axeln och ser till min förvåning att han nu har tappat ett 30tal meter istället….!
Jag väntar in honom och vi rullar tillsammans tillbaka mot Port d´Alcudia i lite lägre tempo, relativt tystlåtna eftersom vi nu är ganska kraftigt anfådda båda två… Väl framme vid stora vägen och den stora rondellen stannar vi till för en vattenpaus, vi tittar på varandra och han säger… ”You´re not that bad cyclist!” vi skrattar lite och jag svarar ”Maybe better cyclist than tennisplayer”. Vi rullar tillbaka de sista kilometrarna till Port d´Alcudia och på den ännu inte öppna restaurangen häller han upp 2 stora öl som vi avnjuter tillsammans. Allt kändes väldigt bra inombords, han hade återfått lite respekt för mig och nu var vi riktiga kompisar!

Det blev en fantastisk semester verkligen, förutom allt annat som sol och bad och trevligt umgänge med familj och vänner så cyklade vi ganska många mil på Mallorca den sommaren, och en och annan tennismatch blev det också….
Lite mindre backar hade vi också provat, men de ”riktiga” i Tramuntana återstod fortfarande, på svärfars inrådan så var vi inte tillräckligt tränade för det ännu, och jag har aldrig fått kläm på om han sade det för att rädda sitt eget skinn eller om han verkligen menade det….. Några bilturer som jag gjorde med min fru bl.a till klostret Lluc och till Soller bekräftade dock det jag redan hade på känn….Här ville jag definitivt cykla någon gång!

Fortsättning följer…….
**********************
 
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
Tack kamrater! Forts. kommer här....


I slutet av Augusti kom vi hem till Sverige igen, fulla av fina semesterminnen och upplevelser. Hösten började krypa närmare och kvällarna blev kyligare, men för mig hade något förändrats. Visst längtade jag tillbaka till Mallorca p.g.a. värmen och stränderna, men det var något annat också. Alla de härliga rundorna….. genom folklivet i de små byarna… den härliga friheten att bara rulla iväg var man ville…… Jag kände ett sådant märkligt sug efter att få cykla igen!

Det var i den här vevan jag för första gången kom i kontakt med Happy och Er alla härliga cykelkamrater. Från att mest ha googlat bil och båtprylar så började jag kolla efter cykelrelaterade sidor….. reportage, lopp, cyklar och cykelprylar…det visade sig att det fanns en för mig helt oupptäckt värld där ute, men jag hade ju ingen cykel…..eller hade jag det? En kväll letades den gamla racern fram ur gömmorna, långt in i garaget någonstans. Något skamfilad och rispad efter alla flyttar var den, men så länge jag använde den så skötte jag faktiskt om den, och jag kan faktiskt inte påminna mig att den har stått ute en enda natt sedan den var ny. Då brydde jag mig inte så mycket var det egentligen var för cykel mer är att det var en racer, men nu blev det ju lite kul att kolla. Det visade sig att den där inne i mörker, damm och källarlukt helt ovetandes hade färdats genom tidsåldrar, från att vara en hyfsad sportracer, via nedgradering till omodernt skrot, till att åter bli lite cool som fixieobjekt och hipsterhoj vidare till att betraktas som en ”Vintage Racer”, OK, ingen hetare samlarmodell, men eftersom den var i princip i originalskick så var det ju lite kul ändå!

En dag när jag kom lite tidigare hem från jobbet var det dags, de gamla tubdäcken limmades hjälpligt fast med kontaktlim där de hade släppt och pumpades, kedjan smordes och cykeln fick sig en rejäl avtorkning. Det blev ju ingen runda den dagen, men nästkommande lördag så hade min fru en väninna på besök så jag såg chansen att få ta en tur. Eftermiddagen bjöd på fin sensommarvärme och i princip vindstilla när jag rullade de första metrarna på 30 år med min gamla racer….. Ut på gamla riksettan söderut från Nyköping. Första kilometrarna kändes lite konstiga med Mallorca.cykeln i färskt minne, trots allt har det ju hänt en del på 30år av utveckling, men efter någon mil så kände jag mig hemma igen. Den där härliga frihetskänslan kom över mig…. Längtan att cykla långt, långt bort mot den nu sakta nedåtgående solen……!
I brist på cykelkläder så körde jag i vanliga träningsshorts, t-shirt och gympadojor, men vad gjorde det, känslan från Mallorca fanns där definitivt, även en svensk lördagseftermiddag i September! Jag susade över kullarna söder om Jönåker och snart var jag vid Kila kyrka där jag hade bestämt mig för att vända.

På den återväg som nu följde så hände något, något som på flera sätt ändrade mitt liv och som förmodligen är själva anledningen att jag finns här på Happy, och att denna tråd överhuvudtaget skrivs. Där, på den gamla riksettan norrut, mellan avfarten mot Ålberga och den gamla vägen mot Björkvik, med solen i ryggen och nu med en svag varm medvind så blev jag Cyklist! Av någon outgrundlig anledning så fick jag för mig att logga denna första runda i en kryptisk träningsapp i telefonen, så jag kan faktiskt ange den exakta tidpunkten också. Klockan 15.10 den 20e September 2014, på nämnda plats, så inträdde jag i Cyklismen! Den fortsatta hemfärden gick i ett euforiskt lyckorus, på vägen så mötte jag 2 andra cyklister som förmodligen också ville utnyttja denna kanske sista sensommarkväll för året, och jag hälsade dem med en kamratlig vink, något som de genast besvarade, vi var ju Cyklister gud bevars!
Nu var det väl inte så att jag började cykla varenda dag efter detta, men ett nytt intresse hade rotats och på något sätt hade jag bestämt mig psykologiskt, cykling och cyklar skulle definitivt bli en del av mitt fortsatta liv!

Fortsättning följer…….
**********************
 
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
Frågan som ställdes i rubriken får väl nu anses besvarad, om någon nu till äventyrs har orkat läsa så här långt, men det räcker ju inte riktigt att vara en psykologisk cyklist, så för att göra storyn komplett så fortsätter jag lite till ändå…..

Hösten och förvintern som kom bjöd på tidvis skapligt väder och snöfritt underlag så det blev ett antal träningsrundor det året, och när det inte var det så tog sig internetcyklandet nya höjder…. Efter att ha snikläst och snokat under ett antal månader så blev jag tillslut lycklig medlem här på Happy i början av 2015, tack för det alla ni fantastiska medlemmar, ni och er härliga gemenskap är verkligen en starkt bidragande orsak till att jag har det här intresset idag!

Semesterplanerna för sommaren 2015 innefattade en resa till Mallorca igen, fantastiskt naturligtvis, med föregående sommar i minne, och jag började genast titta på nya cykelrutter som jag inte hade upplevt förut……

Mina svärföräldrars restaurang i Port d`Alcudia skulle öppnas för året i början av Maj, så jag och min fru bestämde oss för att åka ner några dagar i samband med det för att hjälpa till med allt praktiskt, för att sedan åka ner igen senare i Juli för en längre vistelse.
Nu föll det sig så att under vinterns internetcyklande så hade jag hittat en massa härliga bilder från loppet Mallorca 312 som skulle gå i slutet av april det året. En titt på banan gjorde mig genast intresserad, här fanns alla de bergsvägarna jag hade en dröm om att få cykla någon gång….och datumet 25 april sammanföll ju tidsmässigt väldigt väl med vår planerade resa…..

Svärfar konsulterades om en gemensam satsning för den korta banan på 167km, men efter att ha kort ha studerat bansträckningen så sa han ”No, No, No, this is for the real cycling enthusiasts, those who train every day, like I did 25 years ago, No way you will survive that!"
Det var ju ett nedslående svar, men längtan fanns kvar …. Vi skulle ändå vara där….och anmälningsavgiften på 70EUR var ju inte hela världen ändå…..
Jag funderade ett par dagar till, under vilka jag också fick bekräftat av min fru att jag verkligen var galen som funderade på att göra detta, men så en kväll när jag satt vid datorn så bestämde jag mig, med pirrande mage skrev jag in anmälan och betalade in pengarna. Nu fanns det inte längre någon återvändo!

Reaktionerna uteblev inte. Jag fick lova min fru att omedelbart bryta när jag blev trött, min svärfar sade att jag var tokig, men tillade sen att ”If you can continue up to Lluc, the you will possibly make it”, något som senare skulle visa sig vara en något förskönad bild av sanningen….

Våren bjöd på några mediokra träningsrundor, med snöglopp och motvind, och jag började fundera på om jag verkligen tyckte om det här med cykling, dessutom så meddelade svärfar att den anställde på restaurangen som jag fått låna cykeln av föregående år nu skulle flytta hem till Colombia och hade sålt cykeln som jag halvt om halvt hade blivit lovad att få låna för loppet….
SÅ vad göra? Efter några dagars funderande så beslutade jag mig för att ta galenskapen ytterligare en nivå. Jag skulle bygga ihop en cykel efter egna ideer, liknande de jag cyklade på som tonåring, frakta den till Mallorca, köra loppet, och sedan låta den stanna där för sommarens turer….!
Vi var nu redan en bit in i Mars, men nu letades raskt en gammal hurtbulleram upp, styre och handtag inköptes begagnade från en fixiebyggare vid Hornstull, vevparti, hjul och lite annat från en gammal Monark mixte som inköptes för 100kr på Blocket, ny sadel, nya Continentaldäck, ny kedja och ny frikrans. Alla lager plockades isär för rengöring och smörjning, ramen lackades vit och någon vecka in i April så var cykeln klar och kunde provas.
Det var ingen lättviktare precis med sina 13kg, men ramen kändes stark och stabil, den rullade lätt och växlarna med 50/40 där fram och 14-28bak inbillade jag mig skulle vara tillräckligt för att ta mig an backarna i Tramuntana…..

Planen var nu att köra en träningsrunda varje dag fram till avfärden mot Mallorca för att försöka komma i hyfsad form och sortera ut ev. brister på cykeln, men ödet ville annorlunda….
En kväll några dagar senare så började jag känna en molande smärta i vänster axel. Under natten blev det värre och på morgonen så kunde jag knappt ta mig ur sängen och ännu mindre klä på mig. Sidoläge i soffan och behandling med Voltaren och diverse tabletter visade sig verkningslösa. Nu var det knappt två veckor kvar till loppet och både starten och resan var nu i stor fara! Det kändes kymigt av flera skäl, dels var det här något som jag verkligen ville ge mig på och dels så såg jag för mitt inre omgivningens hånskratt åt fegisen som backade ur nu i sista stund p.g.a. av någon simulerad åkomma…..Efter ytterligare några dagar utan förbättring och kontakt med vårdcentralen som föreslog behandlingen jag redan hade provat själv, så körde min fru iväg mig till Akuten. Efter att ha väntat där i ett par timmar så kom jag slutligen in till en läkare som kände och klämde lite och sedan sa att det var någon form av inflammation och förkalkning i axelleden, vila och sjukgymnastik var föreskriven behandling, men han skulle ge mig en kortisonspruta som skulle hjälpa tillfälligt… och tro det eller ej, men denna spruta är nog den mest fantastiska medicinska behandling jag har fått i hela mitt liv! På bara ca. en halv minut så minskade smärtan från helt outhärdlig till att faktiskt kunna öppna bildörren med vänsterarmen när min fru kom och hämtade mig! Sjukskrivning och vila ordinerades, men nästa dag var det soligt och skönt ute… och den vita fina nästan oprovade cykeln stod där och väntade…. Äh, jag provar… Ok, det gjorde ont att luta sig mot styret, men jag hittade någon slags halvsned sittställning med vänsterhanden nästan mitt på styret och högern längst ut på bromshandtaget som funkade hyfsat, så det blev faktiskt en liten runda på drygt 40km den dagen…!
Läget förbättrades betydligt de kommande dagarna, men saker skulle packas och resan förberedas så någon mera träningsrunda blev det inte på svensk mark.

Fortsättning följer…….
**********************
 
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
Jag instämmer! Man vill ha mer och mer men samtidigt oroar jag mig för det oundvikliga slutet. Kan du inte dra ut lite på det, så man får njuta lite längre?

Med det sagt så vill jag ändå ha en till del ikväll!
 
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
Såg först bara en vägg av text men baserat på de glada tillropen gav jag det en chans. Kul läsning! Också kul att se att det har hunnit gå några år sen du kom igång igen. Ibland ser man folk som stormar in här, eller på liknande sajter, och är eld och lågor i ett år eller så för att sedan helt försvinna. Inte för att det behöver vara något fel med det men ändå kul med någon som har lyckats att behålla lite glöd. :-)
 
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
Tack igen kära vänner, ert stöd sviker aldrig!......men jag drar ut lite på det då, så fortsättningen får vänta till i morgon..... ; )
Sov gott så länge!

Mvh Ulf S.
 
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
Här kommer den då...... Fortsättningen...

Lyckligt framkomna till Mallorca och Port d´Alcudia så installerade vi oss i svärföräldrarnas hus och jag fick någon timme till att packa upp cykeln och ta en provtur i omgivningarna innan arbetet med restaurangen började, för det var ju trots allt därför vi var där...
Morgonen efter hade det nu blivit da´n före da´n och tillsammans med min fru så tog vi bilen bort till startområdet vid Playa d´Muro för att hämta tröja, chip och nummerlapp. Allting kändes mycket proffsigt, sponsortält och aktiviteter överallt och runt omkring mig så såg jag vältränade cyklister och cyklar i hundratusenkronorsklassen….. Hade svärfar haft rätt trots allt…..? Var detta verkligen något för mig…? Efter en liten stunds köande så fick jag en liten väska med alla grejor i och hemma i huset igen så monterade jag nummerlappen och chipet och provade den stiliga racetröjan för första gången, nu var det nära…!

Kvällens middag med familjen bestod av svärmors goda speciallagade pasta för kolhydraternas skull och efter att ha fått höra tusen och en förmaning från både min fru och min svärfar om hur jag borde genomföra loppet, eller att jag kanske egentligen inte borde det, så blev det en ganska tidig sänggång efter att ha förberett alla grejor inför morgonen.

Väcks av mobilklockan vid 5.45, en rejäl tallrik Alpen müsli med mjölk och en banan intas under största möjliga tystnad för att inte väcka de övriga i huset. Fyller flaskan med vatten, plockar ihop mina grejor och bånglar med viss möda ut cykeln som står i säkerhet innanför ytterdörren. Det är fortfarande mörkt och stilla ute när jag rullar genom gatorna i Port d´Alcudia, men redan när jag rundar gathörnet och svänger ut på den stora vägen bort emot starten vid Playa d´Muro så börjar jag se en och annan cyklist som är på väg mot starten, jag passerar en stackars sate som fått punktering redan nu och sliter i mörkret med att byta slang, en dålig start på dagen kan man säga…. Kommer på efter någon minut att jag kanske borde ha stannat och erbjudit min hjälp, men uppenbarligen var jag var alltför spänd och fokuserad så jag kom mig helt enkelt inte för, får lite skamkänslor över detta, men förhoppningsvis löste det sig för honom ändå.

I startområdet är det redan full aktivitet, enorma portaler med tidsdisplayer är uppspända över hela gatan, musiken spelar och många har redan ställt upp sig i startfållan, den pirrande känslan jag haft i magen ända sedan jag vaknade tilltar lite, det här är ju verkligen på riktigt, fjärran avlägset Friluftsfrämjandets cykelkvällar vid OK-macken i Oxelösund….
Precis som dagen innan känns det som att vara omgiven av idel proffscyklister, några är det faktiskt också, speciellt inbjudna, och några före detta, där i vimlet vid starten finns namn som t.ex. Sean Kelly, med hundratals internationella segrar under sin långa karriär……. Och så är det jag då, med min hemmabyggda hurtbulleracer… med som största merit att ha vunnit poängplockningen på den där friluftsdagen för över 30år sedan, och jag påminns återigen smärtsamt om att de 9mil jag cyklade den gången är den längsta distans jag någonsin har cyklat….
För ett ögonblick så får jag lust att hoppa upp på cykeln igen och bara försvinna därifrån, men jag slår undan tanken och börjar se mig om efter ett lämpligt ställe att placera mig i startfållan.

De flesta tips jag har fått är att starta långt bak i fältet för att kunna göra mitt eget lopp utan att bli stressad, men jag har själv en annan uppfattning, så jag söker upp en plats som jag upplever det strax nedanför mitten av startfältet och kliver in där. Min tanke med det är att jag så att säga ska ha lite marginal när det börjar gå tungt och inte hamna i det psykologiska underläget att vara sist redan från början…
Cyklister strömmar till och speakers börjar elda på stämningen ordentligt bland de startande nu. Det har börjat ljusna lite och någon minut innan starten så syns de första solstrålarna spegla sig i fönstren på de stora hotellen efter gatan.

DÄR! Pang tror jag att det låter och så går starten! Det tar en stund innan det händer något längre bak i startfältet, men efter någon knapp minut så börjar det röra sig och det blir lite sparkcykling ut under de stora portalerna. Farten ökas på lite, folk börjar klicka i pedaler och snart är vi på väg, jag är på väg i mitt allra första cykellopp någonsin!
Gatan är ganska bred och på vänstersidan sticker några ”raketer” omgående iväg för att skaffa sig positioner, på fel sida i rondeller och allt möjligt, men jag ligger kvar på högersidan och anpassar mig lite efter de andra där. Fältet trycks ihop lite när vi passerar gamla Alcudia, men det blir egentligen aldrig någon riktig trängsel, de flesta är hänsynsfulla och stämningen är faktiskt väldigt trevlig! Oroskänslan har släppt lite nu, och ersatts av spännande förväntan istället! Jag har inte blivit påcyklad av någon galning i 40-50km/h och inte ramlat av cykeln av utmattning heller, vilket hade förutspåtts från vissa håll….
Lite trängsel blir det dock när vägen smalnar av och vi passerar genom Port d´Pollenca och när jag rundar gathörnet i slutet av strandpromenaden hör jag en del rop och någon tvärbromsning, men inget allvarligt händer i närheten av mig i alla fall.
Vi rullar vidare, förbi Pollenca och ut på vägen mot Lluc. Fortfarande hålls fältet tillbaka av motorcyklar i täten, så tempot är ganska måttligt, men folk börjar gruppera sig lite och här och där görs ett och annat ryck eller inbromsning i den enorma ormen av cyklister.

Nu kommer den snart…första riktiga stigningen! Jag funderar på hur det skall kännas, ska jag få blodsmak i munnen redan efter första serpentinen, ska växlarna räcka till….? Jag hinner inte tänka så mycket mer, för plötsligt hörs glädjetjut en bit längre fram, fältet är fritt och nu börjar det på riktigt! Jag ser en brun skylt med namnet Coll de Femenia passera förbi och snart rundar jag den första skarpa högerkurvan där det börjar bli betydligt brantare. Tempot har inte ändrats nämnvärt sedan fältet släpptes, det är ju några tusen cyklister före mig och de snabbaste är förmodligen nästan uppe vid Lluc nu, men där jag befinner mig tuggar vi på uppför.
Jag noterar nu att det faktiskt finns en hel del vanliga motionärer omkring mig, några ser faktiskt mindre vältränade ut än jag själv, dock ser jag ingen som har en lika gammal cykel…..
Jag försöker hitta en bra arbetspuls och fortsätter klättringen uppför, oftast på de 2-3 lägsta växlarna, och det känns faktiskt väldigt bra, många ligger på ungefär samma hastighet uppför och jag får aldrig känslan av att vara i vägen för någon, även om det är en och annan som drar förbi i betydligt högre hastighet.

Så småningom nås toppen av Coll de Femenia och jag tar några rejäla klunkar av flaskan innan det börjar det går utför en liten bit. Knappt hinner jag stoppa tillbaka flaskan förrän jag får väja lite för en framförvarande cyklist…. och jag passerar en till…och en till….Vad är det här? Tydligen så rullar jag snabbt i allafall! Men det är klart, totalt så är det ca.104-105 kg som brakar iväg nerför, lagrena är ansatta med en aning spel och Contidäcken skulle ju ha lågt rullmotstånd så… glädjen blir emellertid ganska kortvarig för den här gången för snart börjar det gå uppför igen, men vad som känns väldigt bra är att nu närmar vi oss faktiskt Lluc, och svärfars ord ekar i bakhuvudet… ”If you can continue up to Lluc, then you will possibly make it”…..!

Fortsättning följer…….
**********************
 
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
Tack snälla ni, härligt att höra att ni gillar vad jag skriver, det gör att det känns roligt och meningsfullt att dela sina upplevelser!
Så här kommer resten då......

De sista passagerna genom skogsdungarna går bra och plötsligt ser jag den, skylten mot Lluc och avtaget till vänster upp emot bensinmacken! Ett etappmål är uppnått, och med gott humör sätter jag av upp mot trevägskorsningen. Förmodligen blir jag lite övermodig, för nästan uppe vid korsningen känner jag egentligen för första gången att det går lite tungt, på framsidan av låren känns ett lätt svidande och jag får pusta ganska rejält sista biten innan korsningen, men än finns det lite krafter kvar, så efter korsningen rullar jag vidare uppåt….

Vädret är fantastiskt och jag hinner faktiskt med att njuta av utsikten lite här, det går upp och ner och slingrar sig runt bergspartier, och jag är väldigt lycklig att få vara med om detta, att vara Cyklist och att få känna den härliga gemenskapen mellan alla dessa cyklister från hela världen. Bron vid avtaget till sa Calobra passeras men när det börjar gå uppför igen så kommer smärtan i låren med förnyad kraft, jag försöker ställa mig upp några gånger, men då värker det i axeln istället, så jag får sätta mig ner igen och mala vidare på de lägsta växlarna. En hel del börjar passera mig nu, men en liten ljuspunkt är en Engelsk tjej som intresserar sig för min cykel, ” Oh what a beautiful vintage racer, you should go L´Eroica with that!” säger hon med ett leende, innan hon försvinner uppför backen med fjäderlätta tramptag… Jag hinner knappt svara, men klämmer ur mig ett ansträngt ”Thanks, maybe I will…” som hon förmodligen inte hör.
Räddningen är emellertid inte så långt borta nu och när jag siktar en tunnelmynning så vet jag att första mat och dryckstationen när nära där på andra sidan!

Det är skönt att kliva av cykeln en stund och jag laddar med energidryck, en banan och några bars innan jag hoppar upp igen och rullar vidare. Stoppet var inte särskilt långt, men faktiskt så känns det betydligt bättre de första minuterna efteråt. Jag börjar fundera på utförskörningen ner mot Soller, för jag har fått för mig att det inte är särskilt lång kvar dit, men det skulle visa sig vara att gå händelserna i förväg….. I stället börjar det gå uppför igen, först lite måttligt, men stigningen tilltar liksom smärtan i låren som nu är tillbaka… även strax ovanför rumpan börjar en molande värk kännas i några muskler som jag inte ens visste existerade… tillbaka på lägsta växeln igen så segar jag mig fram… efter varje liten kurva så hoppas jag att det ska börja gå nerför igen, men istället så dyker nya stigningar upp… när skogen så småningom tar slut så kommer det en skarp högerkurva och kanske nu då…? Men istället så klättrar vägen nu upp på bergssidan och långt där uppe på nästa bergssida så ser jag små färgglada prickar röra sig….Cykelhjälmar! Vad i h…..e, ska jag också dit upp!!??

För första gången under loppet är jag under de kommande minuterna nu väldigt nära att ge upp. Det börjar bli tunt med cyklister nu, och jag ser en liten lastbil passera ett par gånger och sedan stanna, väntar han på att få plocka upp mig måntro? Musklerna ovanför rumpan känns nu som att de skall gå tvärt av, eller redan har gjort det, men jag försöker ta sikte på stenar i vägkanten som mål…. Nu ska jag till den… och sedan till den… och faktiskt, jag når toppen! Känslan är obeskrivlig! Jag vet att jag nu borde vara nära den högsta punkten på banan och att snart går det utför mot Soller!

Det går nu nerför en liten bit och snart dyker den andra tunneln på banan upp. Glad som en kalv på vårbete sätter jag fart igenom den…. Hög fart blir det eftersom det går lite nerför i tunneln och mörkret gör hastigheten svårbedömd, och till min fasa upptäcker jag att det kommer en skarp högerkurva precis efter tunneln…Jag hinner nypa tag i bromsen i ungefär samma stund som jag försöker lägga ner för kurvan, men den är så skarp att jag börjar glida ut mot vänster och stenmuren där…. Nu slår jag ihjäl mig….! Kommer det en mötande bil nu så slår jag ihjäl mig…. Släpper däcken så kommer jag att glidande krascha i stenmuren och slå ihjäl mig, och kraschar jag i stenmuren utan att ramla först så kommer jag att slå ihjäl mig när jag fortsätter huvudstupa nerför stupet på andra sidan… Jag kommer alltså att slå ihjäl mig här! Hjärtat stannar och allt jag hör är Contidäckens fräsande mot asfalten när de ligger på gränsen av sin greppförmåga….och jag väntar på smällen….. Men den kommer inte. På något sätt, med oförtjänt mycket tur och kanske någon som vakar över mig där uppe bland molnen så går det vägen med någon decimeters marginal till muren….! Den första delen av den efterlängtade utförskörningen mot Soller går åt till att få hjärtat att börja slå igen och börja andas, och det tar en stund innan jag vågar börja släppa på nerför igen, men snart tar den berusande känslan av att rulla utför över och jag börjar rulla i fatt en och annan cyklist på vägen ner, dock är jag ganska tidig i inbromsningarna en bra stund efter tunnelincidenten……

Soller passeras och det börjar gå uppför igen, inte särskilt brant men för mig är det ganska kännbart ändå, nu börjar det dessutom bli riktigt varmt, men jag trivs med det även om svetten rinner…. Jag har åter fått kontakt med en hel del cyklister och det känns bra, under klättringen så börjar jag så smått lära mig tekniken bättre, t.ex. att inte hålla innerspår i serpentinkurvorna utan hålla så långt ut som möjligt för att minimera lutningen, en väsentlig skillnad i ansträngning faktiskt, även om det blir några meter längre! Efter en stund så planar det ut och så syns havet igen och en svalkande vindpust känns i samma stund som vägen svänger av utefter kusten i riktning mot Deja. Jag hittar lite småklungor att köra med, och när vi passerar genom Deja är det full feststämning! Folk står utefter gatan och hejar och det känns som om samtliga får lite nya krafter av det, för tempot ökar betydligt för en liten stund!

Redan någon halvkilometer efter Deja så bär det dock iväg uppför igen. Rejält känns det som. En efter en av medcyklisterna försvinner i fjärran och snart är jag nere på lägsta växeln igen och en matt, smått hopplös känsla sprider sig i kroppen. Jag har inte riktigt räknat med det här utan jag trodde att det skulle vara lite småbackar upp och ner ända fram till Valdemossa, men nu är det bara upp… Jag får kämpa runt pedalerna för varje varv, och taktiken med att ta sikte på stenar i vägkanten som delmål resulterar bara i att jag börjar vingla över vägen istället i mitt lätt yra tillstånd, så pass att ett par cyklister som passerar mig frågar ängsligt hur jag mår. ” Jo tack, jag håller på att dö” hade nog varit ett ärligt svar, men istället blir det bara en vinkning till svar. Återigen så är jag en hårsmån från att ge upp, och jag gör det faktiskt en gång, jag stannar i backen och konstaterar att här tog det slut, men på något märkligt sätt kommer jag upp på cykeln igen och kämpar mig vidare, hur länge jag stod där vet jag inte, det kan ha varit allt mellan en halv minut och tio…

Jag har ingen aning om hur det långt det är kvar till Valdemossa, men efter något som känns som en oändlighet så ser det faktiskt ut som om vägen viker av inåt ön igen! Jag återfår en gnutta av hopp, och se! Snart rullar jag genom allén ner mot korsningen där jag ska ta vänster för att köra den korta banan, några hundra meter till och där äntligen skymtar jag depåstoppet i Valdemossa!
Jag äter och dricker allt jag kan komma åt, baguetter, tårta, Coca cola och bars…. Nu ska här fyllas på! Innan jag hoppar upp på cykeln igen så noterar jag att många cyklister tydligen inte tillhör det blygaste släktet för här görs behov av alla de slag helt öppet,nästan direkt på gatan, ungefär som om man satt och väntade på bussen, men jag smyger i allafall runt hörnet på en mur och tömmer det som tömmas skall.

Efter Valdemossa bär det iväg utför, ganska länge. Den gamla hurtbulleracern rullar återigen fantastiskt och jag kommer i fatt en grupp tyskar strax innan det planar ut och är dags att ta vänster in på de mindre vägarna igen. Jag har fått ny energi och så länge det är platt eller nerför så lyckas jag hålla riktigt bra tempo, men så fort det går uppför igen så gör sig lårmusklerna och ryggslutet sig påmint med stor smärta, så det blir att bita ihop rejält i varje liten uppförsbacke för att hänga med dem. Trots allt så lyckas jag göra det ett par mil och hoppet om att faktiskt klara av det här loppet har tänts igen. I backen upp mot Alaro så klantar jag till en växling och vips är tyskarna borta, men istället så hittar jag en grupp med norrmän som håller lite lägre tempo som jag slår följe med. Det verkar vara en ungdomsgrupp av killar och tjejer som kör med ett par äldre tränare, och de övar tydligen på olika tecken under loppet, det är händer upp och händer ner, klapp på rumpan, peka på marken på olika sidor, vinkningar och en massa annat, mycket instruktivt, men det känns en aning nervöst., och mycket riktigt. Efter ett par mil så dammar tjejen som ligger framför mig ner i ett potthål samtidigt som hon pekar på ett annat, och jag undviker på vippen både potthålet och att haka i hennes bakhjul när hon tittar ner för att se vad som hände. Efter det håller jag lite avstånd från dem, men en större klunga av cyklister bildas och jag har kontakt med dem ända till depåstoppet i Biniamar.

Återigen dags att fylla på, så det blir samma meny som i Valdemossa, och en tårtbit extra dessutom, nästan som för att fira lite, för nu börjar jag känna att jag förmodligen kommer att klara av det här om inget katastrofalt händer, och jag fylls av en varm pirrande lyckokänsla! Måtte jag inte ta ut ”segern” i förskott bara….
Iväg igen, fylld med godsaker, visst går det tungt i backarna här och där, men det kompenseras lite av att det står människor och hejar i byarna på vägen, kul och upplyftande för humöret!

Det är varmt och skönt, och trots smärta i kroppen så känns det skönt att cykla nu, metrarna blir till kilometrar, som blir till mil…. Några knixiga gathörn genom utkanterna av Campanet passeras, men när jag ska växla upp till stora klingan för en lång utförslöpa så rasslar det till och drivningen försvinner. Först tror jag att kedjan går av, men efter att ha stannat till så upptäcker jag snart till min lättnad att den bara hoppade av. Bara sådär? På med den igen, och så iväg.

Nu går banan genom ett böljande landskap, med små gårdar, stenmurar och odlingar, vackert och omväxlande, men jag vågar inte riktigt njuta av det. Jag är fokuserad på att klara de sista milen också, och längtar till att nå stora vägen mellan Pollenca och sa Pobla, där jag och svärfar har cyklat många gånger. Det är längre än vad jag tror dit fram och jag cyklar som i en bubbla, titta på vägen.. ta delmål i naturen…..trampa, trampa…. och så till slut är jag där! Ut på stora vägen och ner mot Pollenca. I sista backen innan banan tar av mot Alcudia så får jag syn på min fru som står där och hejar! Det är härligt att se henne stå där, det känns väldigt länge sedan jag såg henne sist, och som om något stort och avgörande har hänt sedan dess, men det är ju bara sådär en sju, åtta timmar sedan…. Och ungefär 15mils cyklande på Mallorca…..

De sista knappa två milen bjuder på lite motvind över gärdena mot Alcudia, faktiskt på samma väg som jag cyklade med svärfar på min allra första runda på Mallorca, men vad gör det, solen värmer fortfarande skönt och snart är jag i mål!
De stora rondellerna vid infarten mot Alcudia passerar, här har jag cyklat många gånger, så jag vet att snart kommer den allra sista backen bakom Bellevue-hotellet, så jag kostar på mig att ta i lite extra uppför den, och passerar ett par cyklister på kuppen, att nästan hela kroppen gör ont är nu helt underordnat….

Rundar rondellen vid vägen mot sa Pobla, och sedan en till och jag är på upploppet! Det är fullt av publik efter gatan, och bilden av Bernt Johansson när han drog loss de sista kilometrarna där i OS 1976 flimrar förbi, och OK, jag är ju inte först, men för mig känns det som att vara på väg mot en seger! Banan gör en 180gr sväng i en rondell, och efter att ha rundat den pressar jag mig till att göra en spurt de sista hundratalet meter in mot portalerna och rullar i MÅL!

Jag rullar några meter till innan jag till slut stannar och står kvar gränsle över cykeln någon minut. Vad var det som hände egentligen? Är det verkligen möjligt?! …att jag just rullade i mål efter att ha klarat av mitt allra första riktiga cykellopp någonsin!? Det tar faktiskt en liten stund att fatta det, men sedan sköljer lyckokänslan över mig och ett varmt lyckorus sprider sig i hela kroppen! Jag hoppar av cykeln och promenerar på ganska stela ben, men med stor stolthet vidare framåt i målområdet, och istället för att skämmas lite över min cykel så är jag nu stolt över denna trogna följeslagare som faktiskt klarade att ta mig alla de 167 kilometrarna, över bergen och ner igen. Runt mig finns alla de som redan gått i mål, och det blir en och annan ryggdunk och handslag med trevliga människor jag träffat efter vägen. Borta är oroskänslan från gårdagen och morgonen över att inte passa in. Nu är jag en i gänget, nu är jag Cyklist på riktigt!

Det är hög tid att avsluta denna oändliga tråd nu, men återigen Tack alla härliga människor för stöd och gemenskap under den här resans gång. Vi kommer förhoppningsvis att ses många gånger än, både här på forumet och på cykel där ute någonstans i världen!

Mvh Ulf S.
 
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
Fantastiskt! Måste erkänna att jag fick något i ögonen på slutet där, sen är jag riktigt blödig för sånt här. Fan vad fint!

Stort tack för att jag fick läsa det här, tack!
 
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
Fantastisk kvällsläsning i familjens fjällstuga i Härjedalen, långt från berättelsens solheta bergsvägar. Jag blir starkt inspirerad i mina egna förberedelser till min första cykelträningsresa till Mallorca och VR2018. Tack!
 
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
Tack och Tack igen!, det känns bra att jag inte har slösat er tid helt i onödan då!
Som någon skrev så har det ju gått nästan tre år sedan detta hände, men ja, jag är fortfarande fast i cykelträsket och trivs väldigt bra med det! Det blev en fantastisk cykelsommar på Mallis även 2015.... och 2016, naturligtvis med mera bergscykling nu när jag blivit biten..... Några renoveringar av cyklar har det blivit också, cykling på Kanarieöarna, Vätternrundan 2017, och sist men inte minst pendling! Den fantastiska pendlartråden här har alltid varit en av mina favoriter, och faktiskt var det den som egentligen inspirerade mig att försöka mig på cykelpendling, även om jag inte cykelpendlar konstant året runt, och ofta bara en del av vägen. För några år sedan hade jag skrattat åt blotta tanken på det.....

Mycket av det här finns dock redan skrivet här på Happy och behöver ju inte skrivas igen, hur det egentligen började var en bit som fattades, men nu är det ju gjort också!

Tack och hej, och på gott återseende!

Mvh Ulf S.
 

Bilagor

  • 11179978_10152703609346673_5585912249845138811_n.jpg
    11179978_10152703609346673_5585912249845138811_n.jpg
    58.6 KB · Besök: 332
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
Tackar! Nu på lördag går ju Mallorca 312 igen, tyvärr blir det utan mig den här gången, men detta är verkligen ett lopp jag kan rekommendera alla att köra någon gång, oavsett om man vill "bli Cyklist", få en försmak av några av de vackraste vägarna på Mallorca, eller bara göra något kul!
Det finns betydligt tråkigare sätt att börja en dag än på det här sättet.... (Bildkälla Mallorca 312:s officiella hemsida, från loppet 2015)

Mvh Ulf S.
 

Bilagor

  • mallorca312_2015_foto_14.jpg
    mallorca312_2015_foto_14.jpg
    285.2 KB · Besök: 279
  • mallorca312_2015_foto_12.jpg
    mallorca312_2015_foto_12.jpg
    433.2 KB · Besök: 276
Senast ändrad:
Jag blev Cyklist! Hur f.. gick det till….?
I Okle cyklade man över allt. Tror att jag lärde mig på just Ramdalen. Kommer inte ihåg.

us930 sa:
Det är tidigt 70tal. Platsen är Kyrkogatan i den lilla men tämligen välmående stålverksstaden Oxelösund. Det är en vanlig vardagskväll någon gång i September och solen har precis börjat gå ner bakom träden på Ramdalshöjden i väster. En Pappa småspringer nerför backen, ner mot Höjdgatan. Framför sig håller han i en pojkcykel med limpa, en sån där där överröret liksom svängde ner lite i bakkant. Lätt framåtlutad på limpan sitter en 4 årig lintott, med blicken stint riktad framåt…..beslutsamt sätter totten upp båda fötterna på pedalerna och tar några rejäla tramptag…han är helt förvissad om att hans Pappa håller ett stadigt tag i den lilla bågen bakom limpan så att han slipper tänka på balansen…snabbare och snabbare rullar han…. och längre än vid något tidigare försök…..
T-korsningen mot Höjdgatan börjar närma sig, nu med ganska ansenlig hastighet, och i förhoppning om att hans Pappa ska göra något åt det så slänger han en ängslig blick över axeln bara för att upptäcka pappa nu springer 10m bakom cykeln istället…… Att bromsa är något han inte riktigt har lärt sig ännu, eller så glömmer han det i ren förskräckelse men på något märkligt sätt så lyckas han undvika att ramma både en betongmur i gathörnet och ett trästaket på andra sidan Höjdgatan och fortsätter åt vänster nerför denna som snart blir ännu brantare……
Allting har ju dock ett slut, och så även denna resa. Halvvägs ner mot Essomacken och den ganska trafikerade Båggatan så går det över styr med ett brak. Lintott och cykel tumlar runt och blir liggande mitt på gatan i de sista strålarna av kvällssolen. Det blir alldeles tyst. Allt som hörs är hans Pappas springande steg som närmar sig nerför gatan. Omtumlad, lätt blåslagen och lite skrapad, men kanske mest förvånad ligger han där på gatan….han lyfter blicken mot solen och inombords känner han en varm lyckokänsla….. Den resa han för några sekunder sedan trodde tog slut, den resan hade i själva verket precis börjat, för det var just den här septemberkvällen han lärde sig att cykla….!

Att skriva en tråd om sig själv utan att någon egentligen har bett om det (fast någon eller några har faktiskt gjort det….) kan kanske uppfattas som lite egotrippat, men det är inte alls mina avsikter, snarare är den skriven av tacksamhet. Tacksamhet till alla dem som har funnits med på olika sätt och hjälpt mig under den här något märkliga resan, och det, mina vänner, innefattar många av er på detta forum, även om jag inte har träffat särskilt många av er i verkliga livet.
Nu skulle den här tråden skulle kunna bli precis hur lång och tungläst som helst, och jag har faktiskt börjat på den många gånger bara för att inse att alla detaljerna från min barndom förmodligen inte är intressanta för någon utom möjligen som nostalgitripp för mig själv, så jag ska försöka att hålla den delen så kortfattad som möjligt för att inte tråka ut er i onödan.

Men för en liten stund tillbaka till 70-talet igen. Nya färdmedel öppnar nya vyer och möjligheter. Världen växte från de allra närmaste trädgårdarna i kvarteret till att omfatta hela den lilla staden, och nu skulle denna värld upptäckas!
Efter en tid blev vi nästan som till ett, min cykel och jag. Kompisar besöktes, saker fraktades….Ja, nästan allt man kunde använda en cykel till provades, och en del man inte kunde använda den till också, vilket resulterade i att jag, eftersom min Pappa började tröttna på att ständigt laga cyklar eller leta nya begagnade, helt enkelt fick lära mig att fixa min cykel själv när jag hade dabbat mig. Det blev egentligen min första kontakt med verktyg och mekande, och så här många år senare kan jag konstatera att jag faktiskt lärde mig mera vettiga saker då, än i någon skola senare….

Några år gick, men en händelse som förmodligen påverkar mitt liv ännu idag inträffade 1976. Bernt Johanssons OS guld!
Från att visserligen ha cyklat mer eller mindre varje dag så insåg att jag att man faktiskt kunde tävla på riktigt på cykel också! Rejsat mot kompisarna runt kvarteret eller på någon skogsstig hade jag ju gjort många gånger, men ”på riktigt”… Näe…..!
Jag var 9 år vid händelsen, och nu smiddes helt andra planer! Pappa övertalades att leta rätt på ett bockstyre, något som han också gjorde och kom hem med en tid senare. Den kvällen byggdes det ”riktig racer” i källaren…… Bockstyret monterades på den 3växlade Intersport cykel som egentligen var inköpt för att cykla till skolan med ….. skärmar, pakethållare och kedjeskydd skruvades av tillsammans med annat onödigt bråte och innan kvällen var slut hade jag något som i allafall på avstånd liknade en racer…..!
Cykelträning påbörjades. Distanserna var väl inte så långa till att börja med, men det var regelbundet, flera gånger i veckan. Min pappa tyckte att det var rolig och bra träning för oss båda så han var ofta med, men lika ofta cyklade jag själv också. På onsdagarna så anordnade Friluftsfrämjandet i staden cykelkvällar som man kunde delta i. Det gick ut på att man skulle cykla en bana på 2 eller 4 mil, delta så många gånger som möjligt och sedan kunde de som varit med flest gånger delta i en utlottning om något litet pris när säsongen var över. Det var aldrig någon tidtagning eller så, men för mig var detta riktiga cykeltävlingar. Jag satte en ära i att pressa min egen tid lite varje onsdag och när jag passerade de sista kilometrarna genom staden, spurtade in under Hamnbron och fram till OK-macken där målet var så gick jag i min fantasi i mål i ett OS-lopp……

Många härliga träningsturer fick vi, min pappa och jag, och så småningom införskaffades lagom till hans 50-årsdag och min 14-årsdag 2st tioväxlade sportracers! Snacka om fin 14-års present, ett stort lyft från den 3 växlade Intersporten, om än raceifierad…! Vi fick ett par härliga säsonger till med åtskilliga cyklade mil, men allting har ju ett slut tyvärr.
Med tonåren kommer andra intressen och att cykla med sin pappa på kvällarna blir plötsligt inte högsta prioritet längre. Gymnasietiden kom och racern blev skolpendlare istället. Med påmonterad pakethållare, attachéväska och jacka med axelvaddar cyklade jag de 12km enkel resa som jag hade till skolan. Fortfarande så togs sporadiska träningsturer med min Pappa, men det närmaste jag kom någon riktig cykeltävling var att cykla 9mil på en friluftsdag, i vilken jag i och för sig erövrade titeln som bäste poängplockare genom att cykla 3varv på den 3mils bana som var tänkt, bland andra aktiviteter.

Motorcyklar och bilar hägrade. Sex, Drugs and RocknRoll….. vilket väl i min lilla värld närmast motsvarades av att hångla med någon osäker förstaårstjej på skoldansen, dricka langad Explorer och spela i skolans julrevy….
Nu är ju detta ett cykelforum, så låt oss bara konstatera att cyklingen så småningom upphörde. Helt. Racern hamnade i källaren.

Fortsättning följer…….
**********************
Klicka för att se resterande...
 

Senaste inläggen

Köp & Sälj

Ny annons

Artiklar

Tillbaka
Topp