Förra veckan på 20-milarundan kom det, i närheten av Lurbo bro i Uppsala, några av typen "5 km-åkare", som jag kallar dom, och körde om oss (2) med hisklig fart.
Några km senare när deras ork började tryta och de började titta mer bakåt än framåt svängde de in på en liten sidoväg.
Troligen ville de inte bli omkörda. Jag är ganska säker på att om vi stannat till så hade vi fått se dom komma ut på vägen igen efter en stund.
Det är ofta jag under mina långpass träffar på "5 km-åkare" som en stund efter omkörningen, när de börjar bli uppåkta, vänder eller svänger in på nån sidoväg.
Jag förstår mig inte på den typen av cyklister, varför tar dom inte följe och snackar en stund i stället?
Själv tycker jag att det är roligt att köra ifatt folk, speciellt om det inte skiljer mycket i fart.
Brukar bli en tillfällig träningskompis om det är någon som kan cykla.
Skiljer det i fart och/eller det är en "vingelpetter" så brukar jag snacka en liten stund, tacka för sällskapet och segla vidare.
Snygga damer, med eller utan korg på styret, försöker jag alltid få en pratstund med oavsett hur sakta de än åker;-)
G