Jotunheimen rundt 2016
- Trådstartare KEBJ
- Start datum
Jotunheimen rundt 2016
Det finns massor av folk som kört Jotunheimen här, men tråden riskerar nog att dala ner då de flesta är upptagna med midsommar.
Jag har kört en gång och jag fixade boende vid mål (camping) och tog buss till starten. På så sätt slapp man bry sig om att transportera sig efter målgång. Försök hänga med stora klungan uppför första berget, på så sätt sugs du med hela nerförskörningen utan att behöva ödsla energi. Första kontrollen är det nästan ingen som stannar i.
Tro inte att det är klart när du kommit till våfflorna på sognefjell, man åker upp och ner däruppe ett bra tag innan den branta nerförskörningen till fjordnivå. Där kan det vara 20 grader varmare än på berget, så se till att lätta på klädseln. En liten knäppa sen är det slutspurt, men den är inte så liten utan jävulskt seg eftersom man underskattat den.
Vansinnigt vackert lopp.
Jag har kört en gång och jag fixade boende vid mål (camping) och tog buss till starten. På så sätt slapp man bry sig om att transportera sig efter målgång. Försök hänga med stora klungan uppför första berget, på så sätt sugs du med hela nerförskörningen utan att behöva ödsla energi. Första kontrollen är det nästan ingen som stannar i.
Tro inte att det är klart när du kommit till våfflorna på sognefjell, man åker upp och ner däruppe ett bra tag innan den branta nerförskörningen till fjordnivå. Där kan det vara 20 grader varmare än på berget, så se till att lätta på klädseln. En liten knäppa sen är det slutspurt, men den är inte så liten utan jävulskt seg eftersom man underskattat den.
Vansinnigt vackert lopp.
GoranS
Aktiv medlem
Jotunheimen rundt 2016
Utnyttja möjligheten att få väskor/påsar med kläder utkörda till kontrollerna. Kan bli kallt över ffa Valdresflya och lite föstärkningsplagg i Beitostölen kan vara bra att ha. Är det varmt kan ett ombyte till lättare kläder i Lom vara trevligt. Sen beror väldigt mkt på kapacitet och ambitionsnivå. Jag har bara turiståkt loppet (2 ggr) och båda gångerna haft bra väder. Dock, se åtminstone till att ha med dig kläder för 2 grader och regn (om det nu går) till Norge. Prognoserna kan ändras fort.
Jotunheimen rundt 2016
Det blir premiär för mig i år. Har sett fram emot detta sedan november! Klädväg så tänkte jag köra med korta bibs med långa benvärmare, kort tröja, armvärmare, kortärmat underställ, vindväst och regnjacka, buff och någon varmare handske, skoöverdrag. Jag slänger nog med lite extra plagg, vätska och energi i två drop-bags innan Valdesflya och Sognefjell
bigmollo
Aktiv medlem
Jotunheimen rundt 2016
Som flera skriver så kan det bli riktigt kallt på fjällen. Du har möjlighet att lägga en dropbag till varje depå. Där kan du fylla med kläder och mat precis som du vill. Om du har tänkt att cykla snabbt och hänga med i tätgruppen så har du två obligatoriska stopp. Fagernes och Randsverk. Där stannar tätgruppen i 3 minuter. Jag kommer lämna dropbag på de två kontrollerna plus en väska uppe på Sognefjell. Därifrån är det 10 mil till mål.
Jag bloggade lite om Jotunheimen förra året: http://www.bicycling.se/blogs/johanmolleborn/jotunheimen-rundt-43-harliga-mil-i.htm
/Johan
Jag bloggade lite om Jotunheimen förra året: http://www.bicycling.se/blogs/johanmolleborn/jotunheimen-rundt-43-harliga-mil-i.htm
/Johan
Jotunheimen rundt 2016
Tack för svaren!
Jag saknar helt erfarenhet av det här loppet och ser min premiär lite som en studieresa inför eventuella andra år.
Hur tänker ni som ska köra i år lägga upp ett lopp? Vilka depåer stannar ni i osv...
Jag har inget direkt mål om tid men tänker mig någonstans inom 17-20h.
Börjar bli nervös nu...
Jag saknar helt erfarenhet av det här loppet och ser min premiär lite som en studieresa inför eventuella andra år.
Hur tänker ni som ska köra i år lägga upp ett lopp? Vilka depåer stannar ni i osv...
Jag har inget direkt mål om tid men tänker mig någonstans inom 17-20h.
Börjar bli nervös nu...
GoranS
Aktiv medlem
Jotunheimen rundt 2016
KEBJ sa:
Upplägg beror nog ganska mkt på ambition. När jag kört har målet bara varit att ha en trevlig cykeltur i fin miljö. Då finns det ingen större anledning att hoppa depåer. Om man har lite fartambitioner gissar jag att första och sista depån är de som ryker först.
Sen tror jag att om man kör själv så kan det vara bra med en viss flexibilitet. Startfältet är inte jättestort och framför allt på andra halvan är det rätt utdraget, så att fortsätta eller stanna när resten av en grupp man åker med gör tvärtom kan kosta en del.
Jotunheimen rundt 2016
Hur gick det för er andra, nyfiken!!
Själv är jag mycket nöjd! Allt klaffade och jag rullade in som tolfte man i Sogndal i Lördags. Jag hade tre drop-bags och behövde endast två, jag valde att köra sista 10 milen på ångorna efter Sognefjell. Vädret var bedrövlig med regn och några enstaka plusgrader under natten. Kläderna jag valde funkade perfekt hela natten bortsett från att jag höll på att frysa ihjäl ner för stupet efter Sognefjell. JLarssons varning om den sista knäppan stämde, den var brutalt seg!! Jag var helt paj när jag rullade i mål!! Finns lite mer text på bloggen om någon mot förmodan skulle vara nyfiken... Såg också att Jotunheimen Rundt på facebook lagt upp en massa coola bilder, kika där!
Själv är jag mycket nöjd! Allt klaffade och jag rullade in som tolfte man i Sogndal i Lördags. Jag hade tre drop-bags och behövde endast två, jag valde att köra sista 10 milen på ångorna efter Sognefjell. Vädret var bedrövlig med regn och några enstaka plusgrader under natten. Kläderna jag valde funkade perfekt hela natten bortsett från att jag höll på att frysa ihjäl ner för stupet efter Sognefjell. JLarssons varning om den sista knäppan stämde, den var brutalt seg!! Jag var helt paj när jag rullade i mål!! Finns lite mer text på bloggen om någon mot förmodan skulle vara nyfiken... Såg också att Jotunheimen Rundt på facebook lagt upp en massa coola bilder, kika där!
GoranS
Aktiv medlem
Jotunheimen rundt 2016
Imponerande kört!
Men är du säker på att du körde rätt? De två gånger jag kört loppet har det varit strålande sol på Sognefjell s.a. man kunnat stå i kort-kort och käka våfflor uppe vid kontrollen. ;-)
Å andra sidan var det sju grader och regn när jag körde där på Viking tour, så lite misär har även jag haft på det fjället.
Men är du säker på att du körde rätt? De två gånger jag kört loppet har det varit strålande sol på Sognefjell s.a. man kunnat stå i kort-kort och käka våfflor uppe vid kontrollen. ;-)
Å andra sidan var det sju grader och regn när jag körde där på Viking tour, så lite misär har även jag haft på det fjället.
Jotunheimen rundt 2016
Killen som tog hem segern var brutal!! Han stod för fartökningen upp till Beitostölen och många i klunga gick på rött, när han sedan gjorde nästa ryck så var klunga pulveriserad. Alla var nog ganska slut och det fanns inte så mycket att kämpa för annat än att bevaka sina positioner, så därför tror jag att klockan tickade på. Det ser lite skumt ut bland DNF:arna. Många har en tid efter Sogndalsfjellet och borde rimligtvis också klarat maxgränsen.. skumt. Masspsykos??
GoranS
Aktiv medlem
Jotunheimen rundt 2016
Kan det ha varit s.a. de som brutit transporterat sig med bil till målet och då passerat tidtagning (var det mattor man körde över?) och fått tiden registrerad trots att de satt i bilen? Kan i så fall inte vara någon större bil som kört många cyklar för tiderna spretar rätt ordentligt och det är ju inte så många startgrupper.
Jotunheimen rundt 2016
Här kommer en beskrivning av min upplevelse.
Den långa versionen kommer nedan, den korta är att Jotunheimen tuggade i sig mig och sket ut mig på andra sidan.
Oj, oj, oj vilket äventyr. Jag vet inte riktigt var jag skall börja återberättelsen av detta. I ett längre format kanske de senaste årens långlopp som förberedelse kunnat få ta plats i denna berättelse. De erfarenheter jag då förvärvade och som kom till stor nytta i Jotunheimen är en viktig del i denna upplevelse, likaså den träning som genomförts. Men av hänsyn till läsare hoppar jag rätt in i själva loppet.
Vi kom till Laerdal på torsdagen efter en natt i Oslo och lite sightseeing där under torsdag förmiddag. Bilresan med familjen (fru och två barn 5 och 9 år) gick långt över förväntan, det var trots allt nästan 900 km enkel väg. Jag valde att köra längs Jotunheimen Rundts sträckning över Fillefjället ner till Laerdal. Det var nog inte varken den kortaste eller snabbaste vägen men jag ville se lite av banan vi skulle cykla dagen/natten därpå. Fillefjället är det minsta av de tre fjällen som passeras under loppet men det skrämde ändå livet ur mig på väg ner mot Laerdal. Hur i hela friden jag skulle klara av att cykla uppför detta och sedan ha två värre stigningar och 38 mil kvar förstod jag inte.
Eftersom starten gick 21:15 på fredagkvällen blev det en lång väntan i Laerdal, jag försökte vila och äta men det blev en hel del ”nervöspillande” på cykeln och utrustningen. Klädvalet är lite klurigt, loppet börjar med ca 50 km stigning där jag förväntade mig att bli riktigt varm. Över fjällpassagerna brukar det bli ca 0 grader och därtill kommer det lite regn (mycket skulle det visa sig). Givetvis kan man ta med sig kläder för alla situationer men det blir väldigt tungt att släpa detta uppför bergen. Dessutom säger mig erfarenheten att man inte gärna stannar och släpper klungan för att ta på sig ett par regnbyxor. Till slut föll valet på kortärmad underställströja, cykeltröja, reflexväst, korta byxor, knävärmare och en goretexmössa. I ryggfickan hade jag min goretexcykeljacka. Vid starten kan man lämna in bagage för transport till fem av matstationerna. Jag valde att packa en väska till Fagernäs ca 145 km och Lom 295 km. I varje väska hade jag torra strumpor, underställströja, mössa, vantar och en tredjedel av de 24 energigels som skulle förtäras.
Framåt eftermiddagen sprang jag på bröderna Mölleborn, Johan och Calle. Tyvärr återhämtade sig Calle från en förkylning och kunde inte starta. Han var förra året snabbaste svensk med nytt svenskt rekord på loppet, synd att inte kunna följa upp det i år. Lite närmare start mötte jag även Jens. Vi gav oss gemensamt iväg till starten. Johan och Jens skulle starta i snabbgruppen 21:10 medan jag startade bland de vanliga dödliga 21:15. Calle var riktigt avundsjuk på oss som skulle köra och slängde in några sistaminuten tips.
När klockan slog 21:15 rullade ”min” startgrupp iväg. De första kilometrarna gick ganska lugnt på relativt platta vägar men snart började motlutet. Klungan var på ca 100 pers och jag försökte ligga ganska långt fram för att slippa den gummisnoddseffekt som brukar uppstå i stora grupper. Uppför Fillefjället var det några norrmän som försökte arrangera en belgisk kedja. Eftersom jag låg långt fram hängde jag med några varv i den men det blev alldeles för ryckigt. En spontant arrangerad Norsk belgisk kedja är inte effektivt och jag valde snart att rulla ner och hålla mig utanför. Det var som många beskrivit inte så tufft berg, detta det första. Det är inte så brant och ganska jämn lutning. Det var bara att hitta behagligt tempo och mata på. Väl uppe åkte vi igenom två vägarbeten. Det syntes att det nyligen regnat ordentligt där och vägen hade förvandlats till lera med löst grus och vattenpölar. Allt blev nedsprutat med lera, cykel, kropp och ansikte. Påväg ner för berget åkte vi in i regnet så att leran spolades bort. I gengäld blev allt dyngsurt. Jag kände hur det rann vatten längs benen ner i skorna. Ännu har jag inte sett ett par skoöverdrag som håller tät uppifrån. Som tur är hade jag i farten krängt på mig min goretexjacka, så jag höll värmen ganska bra. Ett kort stopp i Vang 86 km och sedan satte jag fart mot Fagernäs där torra kläder väntade.
Jag träffade här tre svenskar från Varberg som jag samcyklade med till Fagernäs, vi fick till ett riktigt jämt och fint tempo med 5 minutersförningar. Enligt Strava höll vi i snitt 32 km/h mellan Vang och Fagernäs. Väl framme gick jag och skulle hämta ut mitt bagage men det stod snart klart att det inte fanns där. Jag vet inte om jag tabbat mig eller om arrangören missat någonting men klart var att jag inte fick några torra kläder och att jag fick klara mig utan energigel. Som tur var mötte jag en svensk som skulle bryta och han överlät sina 3 Vitargogel till mig. (Om du läser detta så tackar jag mycket för det.) Jag har svårt att få ner fast föda under dessa lopp, bananer på sin höjd men energigel funkar bäst för mig.
Eftersom jag inte fick tag i mitt bagage gjorde jag bara ett kort stopp i Fagernäs och började klättringen mot Beitostölen. Här mötte jag Josef från Norge. Vi höll samma tempo i stigningen och sällskapade en bra bit. Kort stopp i Beitostölen och sedan fortsatte klättring mot Valdresflya. Kort innan toppen blev vi dränkta av regn igen, snöblandat regn. Jag hade hört berättelser om hur folk frusit på vägen ner från Valdresflya och jag befarade att jag skulle lida ordentligt. Allt var nu genomblött, det var 0-gradigt och utför berget gick det med över 60 km/h, toppfarten blev 78,5 km/h. Efter bara en liten stund var jag så kall att jag började skaka. Kort därefter skakade jag okontrollerat. Cykeln vobblade av mina skakningar men jag var tvungen att ta mig ner för att ha en chans att få tillbaka värmen. Väl nere upptäckte jag att blodkärlen i låren dragit sig samman av kylan. Kramp från första pedaltaget, jag som trodde jag skulle få upp värmen bara jag började trampa igen. Jag gick ner på lägsta växeln för att bara få runt pedalerna och få igång cirkulation i benen igen. Efter 5 minuter gick det bättre och efter 10 minuter slutade kroppen skaka. Det var en fruktansvärd upplevelse men nu var det bara att trampa på för att få ordentlig värme igen. Vägen till Randsverk är svagt utför och det gick undan. Kort stopp i Randsverk och sedan iväg mot Lom.
Det är en ganska kort väg mellan Randsverk och Lom, 44 km. Men här började det ta emot ordentligt, det är några backar längs den vägen som inte riktigt syns på banprofilen, de var minst sagt oönskade, benen började bli riktigt sega, det var mentalt jobbigt och förmodligen hade jag lite låg energinivå i kroppen. Jag hade inte haft några stopp längre än några minuter fram hit. Hjärnan började bearbeta det jag upplevt på vägen ner från Valdresflya och jag visst att jag hade det jobbigaste framför mig. Väl i Lom satte jag mig på en bänk och då brast det för mig. Jag var fysiskt, mentalt och känslomässigt tömt och tårarna rann nedför kinderna. Jag tog en selfie och skickade till nära och kära och beskrev hur jag kände mig, jag ville dokumentera för att inte glömma. Efter en stund skrapade jag ihop resterna av mig själv, hämtade mitt bagage, gick och tog lite av kött- och potatisgrytan som serverades. Efter en stund fick jag tillbaka lite styrka och började byta om. Torra strumpor, torr underställströja, en torr keps, sådant gör underverk. Jag åt en portion till av grytan tog mig samman och satte mig på cykeln igen.
Sognefjället, Sognefjället, puh. Fram hit hade jag haft målet att ta mig runt på 18 timmar. I Fagernäs trodde jag på nära 17 timmar men när jag ensam gav mig iväg upp för Sognefjället hade jag släppt alla tidsmål. Ett tramptag i taget, inte för hårt och inte för löst. Jag orkade inte tänka på att det var 14 mil, banans tuffaste stigning och ca 1400 hjöjdmeter kvar. Sognefjället börjar med ca 30 km ganska flack stigning. Sådär flackt att man tror det är platt men man får ingen fart, det går inte att rulla någon sträcka utan man måste trampa hela tiden. Efter det kommer ett brant parti på några kilometer, en utförskörning och sedan den brutala avslutningen. Det hade berättats för mig att avslutningen var 5 km med 10 % lutning. Jag tog en paus när jag trodde att branten började. Tryckte i mig en energigel och lapade lite sol. Sedan bestämde jag mig för att sätta delmål. 100 meter i taget 50 ggr, det måste gå! 1 avklarad 49 kvar, 2 avklarade och 48 kvar. Det gick inte fort 8,6 km/h i snitt säger Strava. När jag räknat till 45 och hade 5 kvar såg jag en fjällstation men den var väsentligt längre än 500 m bort, ok, kanske jag får räkna till 60. Det visade sig dock att matstationen inte låg vid fjällstationen… Jag såg hur vägen fortsatte i en serie serpentiner med kämpande cyklister samt cyklister som satt apatiska i vägrenen. Tre serpentiner, det klarar jag! Efter dessa tre kom dock tre till. Jag bet ihop även om jag kände att jag höll på att brista igen. När jag kom runt kröken på den sista serpentinen såg jag skylten ”Sognefjällshytta 1,6 km”, ridå. Det måste bli en paus, jag satte mig i diket, en energigel, filmade en medcyklist som passerade mig, kul film faktiskt. Jag vet inte hur länge jag satt där men efter en stund kom jag till insikt om att jag måste vidare. Det visade sig snart att det visserligen var 1,6 km kvar men att det bara var klättring en liten bit, sedan platt och en liten nedförsbacke. På matsationen serverades våfflor med sylt och grädde. Jag smällde i mig tre stycken och stirrade apatiskt på de vackra fjällen. Jag såg att de var vackra men jag kände ingenting.
För att inte göra historien för lång sammanfattar jag resten i några fraser. Serpentinväger, 70 km/h, kramp i underarmarna, vacker natur nere vid fjorden, mer våfflor i Luster, 300 höjdmeter till i sakta mak innan målgång, målgång, 18h32m, tomhet, tårar och en grillskiva med mos.
Satan vilken grej!
Jag vet att det finns väsentligt tuffare lopp, både längre och med fler höjdmeter. Häromsistens såg jag en notis om ett lopp i Skottland 130 mil och 18000 höjdmeter. Det är som tre varv på detta lopp. På Jotunheimen Rundt 2016 mötte jag dock min begränsning, det var allt jag hade i mig denna gång och jag fick gräva djupt.
Den långa versionen kommer nedan, den korta är att Jotunheimen tuggade i sig mig och sket ut mig på andra sidan.
Oj, oj, oj vilket äventyr. Jag vet inte riktigt var jag skall börja återberättelsen av detta. I ett längre format kanske de senaste årens långlopp som förberedelse kunnat få ta plats i denna berättelse. De erfarenheter jag då förvärvade och som kom till stor nytta i Jotunheimen är en viktig del i denna upplevelse, likaså den träning som genomförts. Men av hänsyn till läsare hoppar jag rätt in i själva loppet.
Vi kom till Laerdal på torsdagen efter en natt i Oslo och lite sightseeing där under torsdag förmiddag. Bilresan med familjen (fru och två barn 5 och 9 år) gick långt över förväntan, det var trots allt nästan 900 km enkel väg. Jag valde att köra längs Jotunheimen Rundts sträckning över Fillefjället ner till Laerdal. Det var nog inte varken den kortaste eller snabbaste vägen men jag ville se lite av banan vi skulle cykla dagen/natten därpå. Fillefjället är det minsta av de tre fjällen som passeras under loppet men det skrämde ändå livet ur mig på väg ner mot Laerdal. Hur i hela friden jag skulle klara av att cykla uppför detta och sedan ha två värre stigningar och 38 mil kvar förstod jag inte.
Eftersom starten gick 21:15 på fredagkvällen blev det en lång väntan i Laerdal, jag försökte vila och äta men det blev en hel del ”nervöspillande” på cykeln och utrustningen. Klädvalet är lite klurigt, loppet börjar med ca 50 km stigning där jag förväntade mig att bli riktigt varm. Över fjällpassagerna brukar det bli ca 0 grader och därtill kommer det lite regn (mycket skulle det visa sig). Givetvis kan man ta med sig kläder för alla situationer men det blir väldigt tungt att släpa detta uppför bergen. Dessutom säger mig erfarenheten att man inte gärna stannar och släpper klungan för att ta på sig ett par regnbyxor. Till slut föll valet på kortärmad underställströja, cykeltröja, reflexväst, korta byxor, knävärmare och en goretexmössa. I ryggfickan hade jag min goretexcykeljacka. Vid starten kan man lämna in bagage för transport till fem av matstationerna. Jag valde att packa en väska till Fagernäs ca 145 km och Lom 295 km. I varje väska hade jag torra strumpor, underställströja, mössa, vantar och en tredjedel av de 24 energigels som skulle förtäras.
Framåt eftermiddagen sprang jag på bröderna Mölleborn, Johan och Calle. Tyvärr återhämtade sig Calle från en förkylning och kunde inte starta. Han var förra året snabbaste svensk med nytt svenskt rekord på loppet, synd att inte kunna följa upp det i år. Lite närmare start mötte jag även Jens. Vi gav oss gemensamt iväg till starten. Johan och Jens skulle starta i snabbgruppen 21:10 medan jag startade bland de vanliga dödliga 21:15. Calle var riktigt avundsjuk på oss som skulle köra och slängde in några sistaminuten tips.
När klockan slog 21:15 rullade ”min” startgrupp iväg. De första kilometrarna gick ganska lugnt på relativt platta vägar men snart började motlutet. Klungan var på ca 100 pers och jag försökte ligga ganska långt fram för att slippa den gummisnoddseffekt som brukar uppstå i stora grupper. Uppför Fillefjället var det några norrmän som försökte arrangera en belgisk kedja. Eftersom jag låg långt fram hängde jag med några varv i den men det blev alldeles för ryckigt. En spontant arrangerad Norsk belgisk kedja är inte effektivt och jag valde snart att rulla ner och hålla mig utanför. Det var som många beskrivit inte så tufft berg, detta det första. Det är inte så brant och ganska jämn lutning. Det var bara att hitta behagligt tempo och mata på. Väl uppe åkte vi igenom två vägarbeten. Det syntes att det nyligen regnat ordentligt där och vägen hade förvandlats till lera med löst grus och vattenpölar. Allt blev nedsprutat med lera, cykel, kropp och ansikte. Påväg ner för berget åkte vi in i regnet så att leran spolades bort. I gengäld blev allt dyngsurt. Jag kände hur det rann vatten längs benen ner i skorna. Ännu har jag inte sett ett par skoöverdrag som håller tät uppifrån. Som tur är hade jag i farten krängt på mig min goretexjacka, så jag höll värmen ganska bra. Ett kort stopp i Vang 86 km och sedan satte jag fart mot Fagernäs där torra kläder väntade.
Jag träffade här tre svenskar från Varberg som jag samcyklade med till Fagernäs, vi fick till ett riktigt jämt och fint tempo med 5 minutersförningar. Enligt Strava höll vi i snitt 32 km/h mellan Vang och Fagernäs. Väl framme gick jag och skulle hämta ut mitt bagage men det stod snart klart att det inte fanns där. Jag vet inte om jag tabbat mig eller om arrangören missat någonting men klart var att jag inte fick några torra kläder och att jag fick klara mig utan energigel. Som tur var mötte jag en svensk som skulle bryta och han överlät sina 3 Vitargogel till mig. (Om du läser detta så tackar jag mycket för det.) Jag har svårt att få ner fast föda under dessa lopp, bananer på sin höjd men energigel funkar bäst för mig.
Eftersom jag inte fick tag i mitt bagage gjorde jag bara ett kort stopp i Fagernäs och började klättringen mot Beitostölen. Här mötte jag Josef från Norge. Vi höll samma tempo i stigningen och sällskapade en bra bit. Kort stopp i Beitostölen och sedan fortsatte klättring mot Valdresflya. Kort innan toppen blev vi dränkta av regn igen, snöblandat regn. Jag hade hört berättelser om hur folk frusit på vägen ner från Valdresflya och jag befarade att jag skulle lida ordentligt. Allt var nu genomblött, det var 0-gradigt och utför berget gick det med över 60 km/h, toppfarten blev 78,5 km/h. Efter bara en liten stund var jag så kall att jag började skaka. Kort därefter skakade jag okontrollerat. Cykeln vobblade av mina skakningar men jag var tvungen att ta mig ner för att ha en chans att få tillbaka värmen. Väl nere upptäckte jag att blodkärlen i låren dragit sig samman av kylan. Kramp från första pedaltaget, jag som trodde jag skulle få upp värmen bara jag började trampa igen. Jag gick ner på lägsta växeln för att bara få runt pedalerna och få igång cirkulation i benen igen. Efter 5 minuter gick det bättre och efter 10 minuter slutade kroppen skaka. Det var en fruktansvärd upplevelse men nu var det bara att trampa på för att få ordentlig värme igen. Vägen till Randsverk är svagt utför och det gick undan. Kort stopp i Randsverk och sedan iväg mot Lom.
Det är en ganska kort väg mellan Randsverk och Lom, 44 km. Men här började det ta emot ordentligt, det är några backar längs den vägen som inte riktigt syns på banprofilen, de var minst sagt oönskade, benen började bli riktigt sega, det var mentalt jobbigt och förmodligen hade jag lite låg energinivå i kroppen. Jag hade inte haft några stopp längre än några minuter fram hit. Hjärnan började bearbeta det jag upplevt på vägen ner från Valdresflya och jag visst att jag hade det jobbigaste framför mig. Väl i Lom satte jag mig på en bänk och då brast det för mig. Jag var fysiskt, mentalt och känslomässigt tömt och tårarna rann nedför kinderna. Jag tog en selfie och skickade till nära och kära och beskrev hur jag kände mig, jag ville dokumentera för att inte glömma. Efter en stund skrapade jag ihop resterna av mig själv, hämtade mitt bagage, gick och tog lite av kött- och potatisgrytan som serverades. Efter en stund fick jag tillbaka lite styrka och började byta om. Torra strumpor, torr underställströja, en torr keps, sådant gör underverk. Jag åt en portion till av grytan tog mig samman och satte mig på cykeln igen.
Sognefjället, Sognefjället, puh. Fram hit hade jag haft målet att ta mig runt på 18 timmar. I Fagernäs trodde jag på nära 17 timmar men när jag ensam gav mig iväg upp för Sognefjället hade jag släppt alla tidsmål. Ett tramptag i taget, inte för hårt och inte för löst. Jag orkade inte tänka på att det var 14 mil, banans tuffaste stigning och ca 1400 hjöjdmeter kvar. Sognefjället börjar med ca 30 km ganska flack stigning. Sådär flackt att man tror det är platt men man får ingen fart, det går inte att rulla någon sträcka utan man måste trampa hela tiden. Efter det kommer ett brant parti på några kilometer, en utförskörning och sedan den brutala avslutningen. Det hade berättats för mig att avslutningen var 5 km med 10 % lutning. Jag tog en paus när jag trodde att branten började. Tryckte i mig en energigel och lapade lite sol. Sedan bestämde jag mig för att sätta delmål. 100 meter i taget 50 ggr, det måste gå! 1 avklarad 49 kvar, 2 avklarade och 48 kvar. Det gick inte fort 8,6 km/h i snitt säger Strava. När jag räknat till 45 och hade 5 kvar såg jag en fjällstation men den var väsentligt längre än 500 m bort, ok, kanske jag får räkna till 60. Det visade sig dock att matstationen inte låg vid fjällstationen… Jag såg hur vägen fortsatte i en serie serpentiner med kämpande cyklister samt cyklister som satt apatiska i vägrenen. Tre serpentiner, det klarar jag! Efter dessa tre kom dock tre till. Jag bet ihop även om jag kände att jag höll på att brista igen. När jag kom runt kröken på den sista serpentinen såg jag skylten ”Sognefjällshytta 1,6 km”, ridå. Det måste bli en paus, jag satte mig i diket, en energigel, filmade en medcyklist som passerade mig, kul film faktiskt. Jag vet inte hur länge jag satt där men efter en stund kom jag till insikt om att jag måste vidare. Det visade sig snart att det visserligen var 1,6 km kvar men att det bara var klättring en liten bit, sedan platt och en liten nedförsbacke. På matsationen serverades våfflor med sylt och grädde. Jag smällde i mig tre stycken och stirrade apatiskt på de vackra fjällen. Jag såg att de var vackra men jag kände ingenting.
För att inte göra historien för lång sammanfattar jag resten i några fraser. Serpentinväger, 70 km/h, kramp i underarmarna, vacker natur nere vid fjorden, mer våfflor i Luster, 300 höjdmeter till i sakta mak innan målgång, målgång, 18h32m, tomhet, tårar och en grillskiva med mos.
Satan vilken grej!
Jag vet att det finns väsentligt tuffare lopp, både längre och med fler höjdmeter. Häromsistens såg jag en notis om ett lopp i Skottland 130 mil och 18000 höjdmeter. Det är som tre varv på detta lopp. På Jotunheimen Rundt 2016 mötte jag dock min begränsning, det var allt jag hade i mig denna gång och jag fick gräva djupt.
bsandborgh
Aktiv medlem
Jotunheimen rundt 2016
Vem f-n kommer ihåg en solskensrunda? ;-)
Jotunheimen rundt 2016
Jag är nog född med en defekt i det avseendet. Jag har alltid gillat regn, oväder på något vis sen barnsben. Jag kan få gåshud när det regnar och misären är total, man dryper av fukt, allt är blött det är kallt, man är fokuserad på uppgiften och borrar sig ner i bocken och bara kör!!
ohellstrom
Aktiv medlem
Jotunheimen rundt 2016
neron sa:
Ja, det är att betrakta som klart avvikande. Rentav perverst. Men jag har det lite likadant.
GoranS
Aktiv medlem
Jotunheimen rundt 2016
Fint. Jag tar gärna alla solskensrundor och skickar regnrundorna till er. ;-)
Tror min aversion mot misärväder delvis är kopplat till att jag ofta har problem med fingrarna när det blir kallt/blött. De vitnar och jag tappar känseln, vilket jag tycker är halvt läskigt ffa vid utförskörning.
F.ö. så tillhör mina två rundor runt Jotunheimen mina finare cykelminnen och det trots (eller kanske snarare p.g.a.) rent propagandaväder. Andra gången var det nog aldrig nere under 10 grader på natten, ens över Valdresflya.
Tror min aversion mot misärväder delvis är kopplat till att jag ofta har problem med fingrarna när det blir kallt/blött. De vitnar och jag tappar känseln, vilket jag tycker är halvt läskigt ffa vid utförskörning.
F.ö. så tillhör mina två rundor runt Jotunheimen mina finare cykelminnen och det trots (eller kanske snarare p.g.a.) rent propagandaväder. Andra gången var det nog aldrig nere under 10 grader på natten, ens över Valdresflya.
bigmollo
Aktiv medlem
Jotunheimen rundt 2016
Ja det är helt galet men här kommer min text om Jotunheimen http://www.bicycling.se/blogs/johanmolleborn/jotunheimen-jag-forsokte-vara-t-ff.htm
Flumskolad
Medlem
Jotunheimen rundt 2016
Jag blir också grymt sugen på det här loppet. Vad behöver man ha för utväxling för att bestiga de där fjälltopparna? Fattar att det beror på hur stark man är, men behöver man lättare växlar än man kör med normalt hemma i lagom kuperade Sverige?
GoranS
Aktiv medlem
Jotunheimen rundt 2016
Första gången jag körde hade jag 39/25 som lättast, andra gången 34/27. Var skönt med lättare växel, men det är inte så långa partier där det är brant så om man bara ska köra loppet och inte tänkt sig någon mer bergscykling skulle jag säga att det inte är helt nödvändigt att skaffa kompakt.
Liknande trådar
Senaste inläggen
-
UCI Mountain Bike World Cup (XCO/XCC/XCM/DHI/EDR)- Senaste: Tegheim83
-
-
-
-
Köp & Sälj
-
Säljes i Östergötland -
Säljes i Uppsala -
Säljes i Västmanland -
Köpes i Skåne -
Säljes i Stockholm
