Ride report:
Jag hade tittat alltför mycket på veckans väderleksrapporter, som lovade sol och vindstilla, och litade alldeles för mycket på att SMHI visste vad de höll på med och då det enligt dem skulle bli uppehåll och 17 grader på eftermiddagen, tyckte jag det var lämpligt att cykla i kortärmat och kortbyxor. Inte ens lite småskvättande på balkonggolvet, när jag stod i begrepp att ge mig av, kunde ändra på dessa planer. Senare skulle de ju bli fint, hade experterna lovat.
Men regnet ville inte sluta, utan tilltog medan vi väntade på starten och jag var ensam i startfältet om att visa både armbågar och knän. På de obligatoriska frågorna om jag inte frös svarade jag som jag brukar stoiskt:
– Nejdå, bara om jag känner efter.
Men det knepet skulle inte fungera fullt ut idag.
När Per-Erik lett pelotonen ut ur staden på sin lastcykel och över de pensionerade järnvägsspåren i Gamla Uppsala, drogs tempot upp och väl ute på gamla E4:n tog det fart ordentligt i motvinden. Jag letade upp ett par ryggar som såg breda ut och vara försedda med ben av ungefär minas kapacitet och bet ihop. Ryggarna visade sig tillhöra Frank och hans polare, som jag skulle stifta bekantskap närmare med senare. Strategin var att hänga med i täten tills farten bedarrat för att sedan kunna falla tillbaka till en grupp som höll min fart.
I backarna efter Ärentuna gjorde fyra fem starka cyklister en utbrytning, men jag låg bra till och beslöt mig för att jaga ikapp för att strategin skulle hålla. Jag manade på duon jag egenmäktigt beslutat att samarbeta med och tillsammans täppte vi till luckan och hela den stora pelotonen var samlad igen.
Tempot upp mot Vattholma var högt – alltför högt för att det skulle hålla i 20 mil och jag räknade med att få betala dyrt för att hänga med cyklister långt över min kapacitet. Men jag sög hjul och när det blev min tur att dra vid Vattholma, såg jag till att tempot sänktes lite. Jag tror inte någon märkte något. Efter att vi kommit in på vägen mot Rasbo lämnade jag vidare, för att vila lite inför de elaka backarna där. Det fungerade bra och innan jag visste ordet av var vi på toppen utan större ansträngning. Benen svarade över förväntan.
Men regnet tilltog och vinden kylde. När det förra avtog framåt Skeberga, var det svårt att veta om det ännu duggade eller om skvättandet kom från bakdäcken framför. Vissa däck gjorde fina plymer av regnvatten ett par meter upp i luften, medan andra skickade hårda strålar upp mot ägarens sadelväska eller rakt upp i dennes … ja, ni förstår. Ett par tre hade skärmar. Kläderna som täckt min baksida var vid hemkomst rena och fina, så jag gissar att mitt eget bakdäck orsakat vackra plymer åt cyklisterna bakom av regnvatten blandat med fin sand, lera och kosk-t. – Den skönheten kunde jag bjuda mina medcyklister på för att dämpa misären i regnet något. :)
Strax vid Lyan kunde de första torra fläckarna skönjas i vägbanan, men regnet skulle fortsätta i omgångar ett bra tag till. Vi var väl ett drygt tiotal som fått ett litet försprång fram till Alunda, men resten av de trettio var inte långt efter och det blev trångt på kafét. Min strategi var korta stopp i Alunda och Österby, för att kunna hålla mig i täten och, om tempot där blev för högt, kunna falla tillbaka och plockas upp av mer sansade randonneurer. Så jag såg till att stämpla först i Alunda och – efter att ha tvättat bort de ljusbruna fläckarna av sand, lera och kosk-t från ansikte och armar på etablissemangets hemlighus – kunna haka på den första gruppen ut. Några grupper tog sig redan här tid att sitta ned och fika.
Men när jag kom ut hade den första gruppen redan stuckit – de var två. Snart bildades dock en ny ivrig grupp om åtta cyklister med samma strategi som jag. Det var trion ovan med Stina och Mårten, mannen på en Surly med rakt styre och plusdäck, Olle Jansson med kompis och en mörkhårig kille med namnet Daniel på tröjan. Och så jag.
De två milen upp till nästa stopp i Österby gick fort och utan större problem – lite regn, mycket motvind och gott samarbete i en lagom stor grupp. På fiket där hade ett tjugotal cyklister från CK Uni – på andra äventyr – redan ockuperat alla sittplatser inne. Men vid hade ändå inte tänkt sätta oss ner och fika, utan tryckte bara snabbt i oss lite söt fast föda och d:o flytande. De åtta milen hittills kändes lite i benen och vi fasade en del inför de sista tre till Lövstabruk där vi skulle vända och få vinden i ryggen. Vi drog vidare innan vi hunnit stelna, kallna och känna efter alltför mycket. På vägen upp mot lunchen och vändningen tappades snart fyra cyklister ur gruppen. Det var nog mest Olles kompis som fått nog, om jag förstod rätt. Även Daniel och Stina släppte. Hon drabbades också av sitt livs första punktering, som sinkade kvartetten bakom mera.
Nu var vi bara fyra kvar som fick slita mot de sista hårda missriktade vindpustarna, som hade friskat i, med alltför täta förningar för att det skulle hålla i längden. Men det var bara två mil kvar till Lövstabruk, och jag lurade mig själv att turen egentligen tog slut där för att härda ut, eftersom då de elva milen med motvind var över och resten med 6 m/s i ryggen ju skulle gå att fixa ändå – på något sätt. Så kunde vi glida in i bruket i ganska fin fart, även om det var slitigt.
Lunchen vid Lövstabruks värdshus satt som en smäck, och fyllde de tomögda cyklister, som droppade in, med nya krafter. Medan de andra åt i restaurangen, satte jag mig i sol… f-låt kylan – dock med uppehåll i regnandet – utanför och åt min medhavda traditionella grillade kyckling som följt med i sadelväskan. (Den var dock fodrad med likaledes grillade brödskivor och annat gott i läckra sandvikare.) Under den trekvart långa rasten hann ett femtontal cyklister droppa in. Först efter oss kom Frank och hans polare, som hade passerat den droppade kvartetten vid punkteringen. Både de och Stina var snart klara med lunchen, medan nog Olle med flera ville njuta lite längre av värdshusets läckerheter och go'a värme, så när det var dags för min kvartett att ge sig av, kunde den utökas med tre dugliga cyklister. Vi var nu sju att dela på bördorna.
Maten hade gjort alla glada och nöjda och vi kunde pumpa på i god fart i den härliga – men något kalla –
medvinden under belåten tystnad i den något tråkiga och väl skogiga terrängen ned mot Örbyhus. Snart började dock Frank att klaga på att farten var för hög för honom; han var egentligen maratonlöpare och hade aldrig tidigare cyklat längre än 10 mil. Men så fort han började hota med att släppa, sänkte vi genast farten ett snäpp för att få med honom några mil till och kunna plåga honom i backarna. :)
Egentligen var det herren med plusdäck som var lite väl ivrig i sina förningar och även fick oss andra bakom att tugga styrlinda, fastän vi låg på rulle. Vi andra diskuterade hur vi skulle få stopp på honom, och Mårten kom fram till att det bästa var att släppa ur lite luft ur hans plusdäck. Men när sammansvärjningen till slut ordnats, fick vi aldrig tillfälle att skrida till verket.
Väl framme i Örbyhus började det på allvar kännas som om vi alla skulle klara av hela turen i god stil. Tonen oss emellan blev mer uppsluppen. Men Maraton-Frank hotade fortfarande med att släppa och gav oss andra en fin anledning att hålla igen och minska våra egna plågor en aning. Han tog förningar som oss andra, och efter en lång sådan efter Vendel-Husby, tog hans polare över direkt och höjde tempot ett par snäpp. Maraton-Frank var rökt och i Viksta, där han krävde paus, beslöt vi andra oss för att lämna de två att ta sig i mål på egen hand, för att vi skulle kunna hålla vår fart.
Men efter 16 mil var vi också rätt slaka och den sista spiken i våra kistor blev puckeln i Björklinge. Den enda som var tillräckligt lätt för att där slippa smaka hammaren, var Stina, som därför åkte på att dra ensam hela vägen till Bälinge, medan vi andra hämtade oss. Vädret blev bättre och på väg ut ur Björklinge tittade solen nästan fram – bara nästan. Men när vi kom fram till Skuttunge kunde jag strålande glad konstatera att solskenet var tillräckligt starkt för att bilda en skugga av Stinas cykel på vägbanan. Vi kunde njuta mer och prioriterade ned god cykling till förmån för gott umgänge, medan vi lät oss blåsas in mot domkyrkans torn, som växte sig allt högre vid horisonten.
I Ulva kunde vi välkomna den sista riktiga uppförsbacken och på väg ut på gamla E4:n och spurtrakan på sju kilometer, njöt vi av den sista motvinden. – Hur kunde vi stå ut med det där i elva mil på förmiddagen? Det var helt andra cyklister, andra ben och andra knän som gjorde det, och inte våra nu slitna, ömmande kroppar.
När vi kom fram till målet, hade som sagt bara två cyklister hunnit före vår kvintett. Inte för att det är någon tävling, men för min del, som premiärrandonneur, var det en trevlig överraskning. Mitt rullsnitt på 30 km/h var också ett par enheter över vad jag hade planerat och förväntat mig. M a o en lyckad cykeltur.
Stort tack till arrangörerna!
