antonlindb
Aktiv medlem
[Kalender] Randonnée 600KM Södertälje
RR för rundan i lördags:
Dagarna innan när jag insåg vilket väder det skulle bli på rundan började den mentala laddningen. Kroppen började spela massa spratt, fick mystiskt ont i knät och förkylningskänningar. Ska jag verkligen köra rundan med en helt ny cykel som jag bara ställt in och kört 1 mil med? Väskfästet jag har till min Carradice-väska passar endast 31,6mm sadelstolpe och nya cykeln har 27,2 mm sadelstolpe, lite eltejp får duga för att få korrekt tjocklek. Kroppen eller materialet ska fan inte få bestämma om jag ska cykla eller inte, då blir det aldrig något cyklat :).
Upp som en tupp klockan 04:30 och trycka i mig gårdagens pizza till frukost, riktigt gött. Väl nere i Södertälje möttes jag av en besviken Mika som fått kastat in handduken på grund av sjukdom, men tagit på sig rollen att dela ut startkorten. Mika är trevlig och väldigt synd att han inte kunde följa med. Det var 8 laddade randonörer som kom till starten och det gick verkligen attt ta på ångesten. Alla som ställde upp visste att rundan skulle bli misär.
Första milen ut från Södertälje gick lugnt och fint eftersom vi ändå skulle få vänta på färjan. Jävligt skönt att slippa hetsen, ni borde testa det någon gång DT och Toni ;). Vädret första timmen var kalas, jag tyckte bara det var störande och det kändes hånande eftersom vi visste vilket väder som väntade. Jag ville bara att det skulle börja regna, så att man skulle kunna vänja sig vid känslan. Innan stämplingen i Eskilstuna (kl10:30) kom regnet, kändes nästan skönt att börja beta av det. Alla hade bra kläder med sig och alla hade gjort PBP tidigare, förutom jag och Lisa. Bästa beslut jag tagit var att köpa Rainlegs och neoprenhandskar. Frös ingenting även fast det ösregnade! Vi hittade en kalasrestaurang i Vingåker, Nivå22 som serverade riktigt bra pasta! Rekommenderas starkt. Ut i regnet igen och försöka få upp temperaturen i de blöta kläderna, ugh vad jag hatar det steget. Timo hade tidigare bestämt sig för att köra i eget tempo och någonstans mellan Vingåker och Tjällmo bestämde sig även Johan för att ta rundan i sitt egna tempo. På samma sträcka kom skylten som ger mig kalla kårar från Sverigetempot; ”Vägberedningsarbete pågår”. Här kom en grussträcka som var riktigt äcklig, de hade brutit upp asfalten och precis lagt på nytt grus, det vill säga att det inte var spårat överhuvudtaget. Jag förberedde mig mentalt på att få en reva i däcket och ställa mig i regnet och försöka lappa ihop det med däcklapparna jag hade med mig, men punkagudarna skonade oss!
Vid stämplingen i kiosken i Tjällmo var gubben i kiosken glad av att se oss i år igen, men han tyckte vi var ovanligt få :). Efter stoppet i Tjällmo tog regnet ny fart och som glass på tårtan lyckades vi precis bli stående vid broöppningen i Borensberg. Så här glada blev vi då:
Fan vad jag hatade Östgötaslätten, visserligen hade det nu 12 timmar senare slutat regna helt, men det blåste helt galet mycket och vi hade överhuvudtaget svårt att hålla hastigheter över 20km/h. Det blåste som det vore en slätt, men det var samtidigt kuperat. Precis som man önskar det..Måste ändå tillägga att vägarna var helt fantastiska, småvägar som ringlade sig genom rapsfält i full blom, det var jobbigt vackert. Här var de flesta av oss rejält krokiga och vi var bara tre som delade på dragjobbet, men Jens var den som gjorde hästjobbet av oss. När vi väl kom fram till Skänninge var det inte muntra miner, men den trevliga personalen på Västanforsgrillen gjorde livet mer drägligt för oss och serverade oss före telefonbeställningarna. Milen mellan Skänninge och Ödeshög var bland de segaste jag cyklat, det började bli mörkt och blåste fortfarande lika mycket att vägen var lagd rakt över Omberget var inte direkt det som jag kände för då..Usch vad jag hatade det, det gav flashbacks till Hallandsåsen, men här cyklade man uppe på berget och jag ville bara få skiten överstökad. Trodde att uppförsbackarna skulle sluta minst 10 gånger, men alltid kom det en jävla knyck till.
Aja, efter två evigheter kom vi väl fram till Ödeshög och den nattöppna Shell(?) som inte ville servera oss något varmt. Regnet och vinden hade satt sin spår och jag började få riktigt mörka tankar och mådde illa, kunde inte äta något längre. Grävde ner mig själv i en misärbubbla och de klassiska tankarna började komma: "Varför i helvete håller jag på med detta?" "Varför vill jag sitta på en jävla sadel i 60-mil och gnida sönder röven?". Jag och Stefan hade bestämt oss för att vi skulle köra utan att stanna, resten av gänget skulle sova över i Linköping. Jag och Stefan drog iväg själva och vid det här laget brydde jag mig inte så mycket längre, jag hoppades nog egentligen på att jag skulle köra ner i diket och slippa skiten. Vi körde förbi ett hus där det var en klassisk östgötafest, fullt blås på musiken och dörren stod vidöppen och jag såg hur en gubbe klämde till en kärring på röven mitt under dansen, haha.
Vi hade riktigt bra vindar och när vi kom till Linköping stannade vi först på Statoil som vägrade släppa in oss och vi fick åka vidare till McDonalds, här mådde jag fortfarande illa och var riktigt, riktigt sliten. Jag vet att Scandic Väst ligger 500 meter bort från oss som jag har frinätter på. Allt rationellt i mig skrek att jag skulle sova, men jag hade fan bestämt mig för att jag inte skulle sova. Handtorken på toaletten gjorde mig orimligt lycklig. Kvartetten som vi kört ifrån kom in på McDonalds och hälsade oss lycka till. Vill passa på att tacka Jens, Hanna, Lisa och Peter för kanonsällskap!
När vi kör ut från Linköping börjar det bli ljusare och halvvägs belönas vi med den här vyn:
#lightbro
Tröttheten var som bortblåst för min del och jag kände mig som en ny person och jag blev påmind om varför jag håller på med det här. Nu började även regnet ta ut sin rätt och efter att ha suttit i blöta bibs började jag få rejäla skav i underredet och efter varje stopp gjorde det så ont att det började svartna för ögenen. Nu började dock Stefan bli sömndrucken och jag såg flera gånger när han micro-sov på cykeln, haha. Det gick snabbt till Norrköping och snälla damen i nattluckan släppte in oss och nu kunde jag äntligen börja äta igen och jag kände mig odödlig...tills vi satt oss på cyklarna igen och cyklat 2-3 mil och då slog tröttheten till ordentligt och jag började få svårt att hålla mig vaken. Började få insomningsryck i benen bitvis och det var helt ohållbart. Då bestämde jag mig för att börja prata med Stefan, så jäkla enkelt "knep", men det var det som räddade mig. Inte bara att vi faktiskt känner varandra lite bättre, det gjorde också att tröttheten försvann helt. Vädret var nu riktigt fint och sista 10-12 gick i något slags töcken och insikt om att vi snart va hemma. Som lite krydda började Stefans framnav att rasa, ibland lät det som en stucken gris och det var lite spännande när det hände i 40km/h nerför. Sen kändes ju den där sista milen som en evighet, men det är ju inget nytt under solen direkt. Trötta och nöjda ramlade vi in på Statoil Östertälje 29h senare.
Jag vill även passa på att hylla Rainlegs, extra knävärmare, neoprenhandskar, ylleplagg och buffen som oslagbara plagg i sådan här väder.
När jag kom hem och totaldäckat i soffan väcker sambon mig och det första jag säger är: "Helvete, somnade jag i Linköping", hahah.
*edit* Vill också tacka för alla hejarop på Happy också, ger en extra dimension av att kunna internetcykla och cykla på riktigkt samtidigt :).
Dagarna innan när jag insåg vilket väder det skulle bli på rundan började den mentala laddningen. Kroppen började spela massa spratt, fick mystiskt ont i knät och förkylningskänningar. Ska jag verkligen köra rundan med en helt ny cykel som jag bara ställt in och kört 1 mil med? Väskfästet jag har till min Carradice-väska passar endast 31,6mm sadelstolpe och nya cykeln har 27,2 mm sadelstolpe, lite eltejp får duga för att få korrekt tjocklek. Kroppen eller materialet ska fan inte få bestämma om jag ska cykla eller inte, då blir det aldrig något cyklat :).
Upp som en tupp klockan 04:30 och trycka i mig gårdagens pizza till frukost, riktigt gött. Väl nere i Södertälje möttes jag av en besviken Mika som fått kastat in handduken på grund av sjukdom, men tagit på sig rollen att dela ut startkorten. Mika är trevlig och väldigt synd att han inte kunde följa med. Det var 8 laddade randonörer som kom till starten och det gick verkligen attt ta på ångesten. Alla som ställde upp visste att rundan skulle bli misär.
Första milen ut från Södertälje gick lugnt och fint eftersom vi ändå skulle få vänta på färjan. Jävligt skönt att slippa hetsen, ni borde testa det någon gång DT och Toni ;). Vädret första timmen var kalas, jag tyckte bara det var störande och det kändes hånande eftersom vi visste vilket väder som väntade. Jag ville bara att det skulle börja regna, så att man skulle kunna vänja sig vid känslan. Innan stämplingen i Eskilstuna (kl10:30) kom regnet, kändes nästan skönt att börja beta av det. Alla hade bra kläder med sig och alla hade gjort PBP tidigare, förutom jag och Lisa. Bästa beslut jag tagit var att köpa Rainlegs och neoprenhandskar. Frös ingenting även fast det ösregnade! Vi hittade en kalasrestaurang i Vingåker, Nivå22 som serverade riktigt bra pasta! Rekommenderas starkt. Ut i regnet igen och försöka få upp temperaturen i de blöta kläderna, ugh vad jag hatar det steget. Timo hade tidigare bestämt sig för att köra i eget tempo och någonstans mellan Vingåker och Tjällmo bestämde sig även Johan för att ta rundan i sitt egna tempo. På samma sträcka kom skylten som ger mig kalla kårar från Sverigetempot; ”Vägberedningsarbete pågår”. Här kom en grussträcka som var riktigt äcklig, de hade brutit upp asfalten och precis lagt på nytt grus, det vill säga att det inte var spårat överhuvudtaget. Jag förberedde mig mentalt på att få en reva i däcket och ställa mig i regnet och försöka lappa ihop det med däcklapparna jag hade med mig, men punkagudarna skonade oss!
Vid stämplingen i kiosken i Tjällmo var gubben i kiosken glad av att se oss i år igen, men han tyckte vi var ovanligt få :). Efter stoppet i Tjällmo tog regnet ny fart och som glass på tårtan lyckades vi precis bli stående vid broöppningen i Borensberg. Så här glada blev vi då:
Fan vad jag hatade Östgötaslätten, visserligen hade det nu 12 timmar senare slutat regna helt, men det blåste helt galet mycket och vi hade överhuvudtaget svårt att hålla hastigheter över 20km/h. Det blåste som det vore en slätt, men det var samtidigt kuperat. Precis som man önskar det..Måste ändå tillägga att vägarna var helt fantastiska, småvägar som ringlade sig genom rapsfält i full blom, det var jobbigt vackert. Här var de flesta av oss rejält krokiga och vi var bara tre som delade på dragjobbet, men Jens var den som gjorde hästjobbet av oss. När vi väl kom fram till Skänninge var det inte muntra miner, men den trevliga personalen på Västanforsgrillen gjorde livet mer drägligt för oss och serverade oss före telefonbeställningarna. Milen mellan Skänninge och Ödeshög var bland de segaste jag cyklat, det började bli mörkt och blåste fortfarande lika mycket att vägen var lagd rakt över Omberget var inte direkt det som jag kände för då..Usch vad jag hatade det, det gav flashbacks till Hallandsåsen, men här cyklade man uppe på berget och jag ville bara få skiten överstökad. Trodde att uppförsbackarna skulle sluta minst 10 gånger, men alltid kom det en jävla knyck till.
Aja, efter två evigheter kom vi väl fram till Ödeshög och den nattöppna Shell(?) som inte ville servera oss något varmt. Regnet och vinden hade satt sin spår och jag började få riktigt mörka tankar och mådde illa, kunde inte äta något längre. Grävde ner mig själv i en misärbubbla och de klassiska tankarna började komma: "Varför i helvete håller jag på med detta?" "Varför vill jag sitta på en jävla sadel i 60-mil och gnida sönder röven?". Jag och Stefan hade bestämt oss för att vi skulle köra utan att stanna, resten av gänget skulle sova över i Linköping. Jag och Stefan drog iväg själva och vid det här laget brydde jag mig inte så mycket längre, jag hoppades nog egentligen på att jag skulle köra ner i diket och slippa skiten. Vi körde förbi ett hus där det var en klassisk östgötafest, fullt blås på musiken och dörren stod vidöppen och jag såg hur en gubbe klämde till en kärring på röven mitt under dansen, haha.
Vi hade riktigt bra vindar och när vi kom till Linköping stannade vi först på Statoil som vägrade släppa in oss och vi fick åka vidare till McDonalds, här mådde jag fortfarande illa och var riktigt, riktigt sliten. Jag vet att Scandic Väst ligger 500 meter bort från oss som jag har frinätter på. Allt rationellt i mig skrek att jag skulle sova, men jag hade fan bestämt mig för att jag inte skulle sova. Handtorken på toaletten gjorde mig orimligt lycklig. Kvartetten som vi kört ifrån kom in på McDonalds och hälsade oss lycka till. Vill passa på att tacka Jens, Hanna, Lisa och Peter för kanonsällskap!
När vi kör ut från Linköping börjar det bli ljusare och halvvägs belönas vi med den här vyn:
#lightbro
Tröttheten var som bortblåst för min del och jag kände mig som en ny person och jag blev påmind om varför jag håller på med det här. Nu började även regnet ta ut sin rätt och efter att ha suttit i blöta bibs började jag få rejäla skav i underredet och efter varje stopp gjorde det så ont att det började svartna för ögenen. Nu började dock Stefan bli sömndrucken och jag såg flera gånger när han micro-sov på cykeln, haha. Det gick snabbt till Norrköping och snälla damen i nattluckan släppte in oss och nu kunde jag äntligen börja äta igen och jag kände mig odödlig...tills vi satt oss på cyklarna igen och cyklat 2-3 mil och då slog tröttheten till ordentligt och jag började få svårt att hålla mig vaken. Började få insomningsryck i benen bitvis och det var helt ohållbart. Då bestämde jag mig för att börja prata med Stefan, så jäkla enkelt "knep", men det var det som räddade mig. Inte bara att vi faktiskt känner varandra lite bättre, det gjorde också att tröttheten försvann helt. Vädret var nu riktigt fint och sista 10-12 gick i något slags töcken och insikt om att vi snart va hemma. Som lite krydda började Stefans framnav att rasa, ibland lät det som en stucken gris och det var lite spännande när det hände i 40km/h nerför. Sen kändes ju den där sista milen som en evighet, men det är ju inget nytt under solen direkt. Trötta och nöjda ramlade vi in på Statoil Östertälje 29h senare.
Jag vill även passa på att hylla Rainlegs, extra knävärmare, neoprenhandskar, ylleplagg och buffen som oslagbara plagg i sådan här väder.
När jag kom hem och totaldäckat i soffan väcker sambon mig och det första jag säger är: "Helvete, somnade jag i Linköping", hahah.
*edit* Vill också tacka för alla hejarop på Happy också, ger en extra dimension av att kunna internetcykla och cykla på riktigkt samtidigt :).
Senast ändrad:
