"Ny" svårighetsgradering av stigar - (var: Svårighetsklassificering av stigar - vilka definitioner finns?)

[Aron]

Jag har funderat mycket över denna fråga och har formulerat ihop en gradering som jag presenterar längre ned, se länk.

"Ny" svårighetsgradering av stigar - (var: Svårighetsklassificering av stigar - vilka definitioner finns?)

Typ DubbelSvarta, ramlar du utanför stigkanten dör du. Kanske mest utrikes det finns dubbelsvarta iofs ;) Jag har cyklat stig som var blå rent tekniskt men med hundra meter fritt fall bredvid. Den går inte riktigt att sätta som dubbelsvart, blir ju tokigt. Eller cyklat, jag gick en del...

happyride.se

- Originalinlägget som hette "Svårighetsklassificering av stigar - vilka definitioner finns? -
Jag eftersöker användbara kriterier/guidelines som kan användas som stöd vid klassificering av MTB-stigar. Går det att hitta kvantifierbara aspekter? Vilka skulle de vara i så fall?

Efter att ha cyklat land och rike runt de senaste åren kan jag konstatera att bedömningarna skiljer sig åt ordentligt. Svart på ett ställe kan vara grönt i en annan landsände. Bedömningarna är subjektiva så det är inte konstigt att det blivit så.

Den stora utmaningen när man ska klassificera en naturstig är att den sällan är enhetlig. I en cykelpark bestämmer man sig för en nivå och sen bygger man om stigen så att det passar. Men en singletrack kan mycket väl vara 90% lätt med 10% svarta partier. Eller tvärtom.

Svenska Trailforksgruppen har kommit ganska långt. Deras utkast på klasser tar hänsyn till stigbredd, lutningar, storlek på stenar och dropps etc. (Jag vet inte om de känner sig redo att dela sitt underlag ännu, så jag lämnar det beslutet till dem) Det känns dock inte riktigt som de kommit i mål ännu. Jag vet också att en grupp stigcenter/cykelparker håller på att titta på detta just nu. Men ingen vet ännu var de landar. Och jag misstänker att eftersom de är kommersiella/regionala aktörer så blir resultatet av deras arbete kanske inte så enkelt att applicera på singletrack.

Jag tycker att klassificeringar som väger in den enskildes kondition är ovidkommande. Alla är olika och dagsform kan diffa stort. Jag tycker därför att den aspekten är för luddig för man ska kunna väga in den på ett bra sätt. IMHO bör svårighetsnivåerna enbart ta hänsyn till stigens svårighetsgrad.

Vilket leder mig tillbaks till själva kärnfrågan: Hur bedömer man en stigs svårighetsgrad på ett kvantifierbart sätt? Vad på stigen är det man ska man titta på? Hur skall dessa aspekter vägas samman?

Jag fastnar på att det uppenbara inte är så uppenbart längre när jag vänder och vrider på det. Som exempel får man känslan att ett 40 cm dropp är ganska stort, men det går ju utan problem att rulla på en 29" cykel med någorlunda flack gaffel. Å andra sidan så behöver kunna man droppa för att kunna ta sig ner för avsatser från som bara är lite högre, från ca 50-60 cm och uppåt, och det kräver en hel del mer av cyklisten. Ofta är det inte heller enbart stenars storlek som avgör hur svåra de är att passera, hur de ligger och hur rundade de är kan påverka mer. Osv.

Finns det någon där ute som har kommit på något smart? Eller är det bara att acceptera detta som en bedömningsgren, likt simhopp eller RB Rampage?


Slänger in ett par bilder som inspiration.

Flow i Jönköping

Bröt i Göteborg

 

[jofahjalm]

Benbrott per km delat med längden på medelanvändsrens evtentuella twat-gap borde bli en si-enhet för detta.

 

[xyz-saft]

Den där Göteborgs-stigen såg ju rätt flowig ut eller?

Kanske kan medelhastighet normaliserad mot lutningen säga något om hur teknisk stigen är?

 

[Berk]

Bra fråga!

Håller med att det är problematiskt att kondition svårighet (höjdmeter) blandas ihop med tekniska svårigheter. Jag har haft problem med detta i olika länder, för att jag hade bra kondition med dålig teknik. Tur att min kondition har blivit lite värre, men min teknik mycket bättre.

 

[Rattnalle]

Benbrott per km delat med längden på medelanvändsrens evtentuella twat-gap borde bli en si-enhet för detta.

Närmare än så kommer vi inte tror jag.

Ta den där Göteborgsbilden t ex. Med allt annat i Göteborg som referens är rött ganska rimligt, den är ändå lite lurig om man inte hittar linjen. Men med min samlade referens är den stabilt blå, max, eftersom den rätta linjen är rätt lätt och inte så enormt svår att hitta. I riktiga berg finns det hela stigar med den lutningen.

Jag följde en på trailforks svart stig i Karlstad för ett tag sen. Den var helt platt med en frivillig feature I form av att dropp från höften. Helt orimligt att markera som svart imo. Blå med feature, max, och då mest för att grönt skulle skicka lite fel signaler med hoppet som ju ändå fanns där.

Här i Göteborg finns också ett par stigar som är markerade som orange på trailforks. De är nog egentligen max svarta, i jämförelse med det lokala, men max röda om de funnits på någon plats med lite mer andra stigar som lutar lite.

 

[Rattnalle]

Den där Göteborgs-stigen såg ju rätt flowig ut eller?

Kanske kan medelhastighet normaliserad mot lutningen säga något om hur teknisk stigen är?

Det är en totalt sett rätt flowig sträcka. Finns precis ovanför Bertilssons.

 

[skier]

Danskarna har ett utvecklat system för det, jag var på en föreläsning om det igår, den arrangerades av http://www.skanskmtbutveckling.se/ , kolla med dem om de kan dela med sig av infon.

 

[OrjanX]

Just det där att även cykelns geometri kan ha betydelse gör det hela extra vanskligt. Och sedan själva ideen om att det faktiskt går att sammanfatta en stigs svårigheter under en längre sträcka med endast en nuffra är kanske inte helt säkert.

 

[Berk]

Och sedan själva ideen om att det faktiskt går att sammanfatta en stigs svårigheter under en längre sträcka med endast en nuffra är kanske inte helt säkert.

Tror inte att det behövs så hög noggrannhet att en enda dimension inte skylla räcka. Det finns mycket utrymme till förbättring på många ställen. Tycker att Aron's bock har en bra svårighetsklassificering, men tror inte att det är svaret TS är ute efter.

 

[Lars.E]

...
Tycker att Aron's bock har en bra svårighetsklassificering, men tror inte att det är svaret TS är ute efter.

Visst har du sett att det är Aron som är TS?

 

[xyz-saft]

Den där Göteborgs-stigen såg ju rätt flowig ut eller?

Kanske kan medelhastighet normaliserad mot lutningen säga något om hur teknisk stigen är?

Det är en totalt sett rätt flowig sträcka. Finns precis ovanför Bertilssons.

Har cyklat alldeles för lite i Delsjön för att ha jättebra koll, men det känns ju som att man lätt kan hitta mycket brötigare saker. Men när någon säger brötigt tänker jag stenar och rötter som kräver rätt linjeval för att ta sig förbi/över/runt/under.

Motsvarighet till stigen på övre bilden är ju svårt att hitta några längre bitar av. Och av bilden att döma är det ju någon form av transportsträcka.

 

[Aron]

Ta den där Göteborgsbilden t ex. Med allt annat i Göteborg som referens är rött ganska rimligt, den är ändå lite lurig om man inte hittar linjen. Men med min samlade referens är den stabilt blå, max, eftersom den rätta linjen är rätt lätt och inte så enormt svår att hitta. I riktiga berg finns det hela stigar med den lutningen.

Jag följde en på trailforks svart stig i Karlstad för ett tag sen. Den var helt platt med en frivillig feature I form av att dropp från höften. Helt orimligt att markera som svart imo. Blå med feature, max, och då mest för att grönt skulle skicka lite fel signaler med hoppet som ju ändå fanns där.

Häri ligger lite av besvärligheten. Att göra lokala bedömningar funkar rätt bra. Varje område har någons slags normalfördelningskurva mellan lätt och svårt. Problemet är att normalfördelningskurvan mellan olika områden inte överlappar. Hur förklarar vi en stig för en utsocknes så att de fattar vad som väntar? Att bara säga att den har en viss färg blir inte särskilt tydligt, eftersom alla har olika förväntningar på vad en viss färg innebär.

Hade vi slängt upp de två bilderna ovan framför den svenske mediancyklisten så hade nog väldigt många tyckt att den första bilden var skönt flow och den andra idioti. Referensramarna är olika, så hur hittar vi ett gemensamt språk?

 

[Makten]

Det är rätt omöjligt med en allomfattande klassificering tror jag. Men ska man försöka så kanske det vore vettigt att hitta kriterier som är diskreta, alltså av "ja eller nej"-karaktär. Exempelvis, utan rangordning av svårighetsgrad:

1): Segment där man kan sitta och cykla eller där det börjar bli så stökigt att man måste ståcykla.
2): Avsatser som går att rulla eller som kräver att man droppar.
3): Utförslöpor där man kan kliva av var som helst eller där man måste fullfölja när man väl börjat för att det är för brant för att banga ur.
4): Uppförsbröt som går att rulla eller som kräver att man har skills nog för att kontrollerat flytta ett hjul i taget (i sidled eller lyfta över saker).

Sen kanske man kan klura på vilka konsekvenser det kan få om man inte tar sig förbi ett hinder. Ramla i mjukt blåbärsris eller studsa nedför 20 meter klippa och bryta alla ben i kroppen? Jag vet att det inte har med egentlig svårighetsgrad att göra, men det inverkar helt klart för oss som fortfarande har några hjärnceller kvar i skallen.

----------

Angående bröt. Det här är ganska jäkla brötigt tycker jag. För nåt år sen hade jag ansett segmentet vara omöjligt (uppför). Nu fixar jag det ibland. Vilket illustrerar varför man måste försöka kvantifiera svårigheterna, precis som du själv är inne på.

Edit: Hindret ifråga kräver förresten inte trial-skills. Mest en herrans fart och jävlar-anamma, samt lite smidighet så man sväljer stenarna under sig istället för att studsa omkring:-)

 

[Berk]

...
Tycker att Aron's bock har en bra svårighetsklassificering, men tror inte att det är svaret TS är ute efter.

Visst har du sett att det är Aron som är TS?

Ja.

 

[Berk]

Det är rätt omöjligt med en allomfattande klassificering tror jag. Men ska man försöka så kanske det vore vettigt att hitta kriterier som är diskreta, alltså av "ja eller nej"-karaktär. Exempelvis, utan rangordning av svårighetsgrad:

+1

Allt jag har cyklade i Nederländare och Tyskland, och även det jag har cyklade i Sverige första åren skulle hamna i lågsta nivån. Även stigarna jag cyklade i Dolomiterna och jag har sett i alperna skulle hamna i lågsta eller nästlågsta nivån, förutom om man tar med "ramlar ned mer än 100 meter när framhjulet hamnar utanför stigen".

 

[skier]

Det danska systemet är en riskbedömning, så om ett spår är fysiskt krävande tas inte med i bedömningen. Spåret bedöms efter den svåraste passagen på stigen, finns det ett tvåmetersdropp så blir hela stigen svart även om resten av den skulle bedömas som blå. Stigbyggarna får då antingen bygga om hela stigen så att allt blir svart, alternativt (som de oftast gör) dra om huvudspåret förbi droppet och sedan ha extra-loopar längs stigen som kan vara röda eller svarta. Så det är ett lite annat tänk där B-spåret är det svårare istället för det lättare.

Som jag kommer ihåg skalan ur huvudet:
Grönt: grusväg, inga hinder
Blått: stig med rötter och stenar, allt går att cykla med bägge hjulen i marken
Rött: Switchbacks och andra tekniska svårigheter, drop som inte går att cykla med bägge hjulen i marken
Svart: Brantare och stökigare än rött, flera större drop och gap-hopp.

 

[mikaeljc]

Ett problem är ju också stigar som används i båda riktningarna. En stenkista som är hyfsat enkel utför kan ju vara i princip omöjlig att cykla uppför.

 

[Jimel]

Ett problem är ju också stigar som används i båda riktningarna. En stenkista som är hyfsat enkel utför kan ju vara i princip omöjlig att cykla uppför.

I trailforks har man löst det genom att ange "normal" åkriktning.

 

[Vänsterbacken]

Det låter som att svenska Trailforks folket är ganska rätt på det tycker jag.

Jag tror inte man ska vrida och vända på alltför mycket utan ha tydligt kvantifierbara kriterier som får gälla. IMBA har nåt liknande här: https://www.imba.com/resource/trail-difficulty-rating-system. De har begreppen avoidable/unavoidable med i klassningen, det tror jag är bra och skulle i Rattnalles Karlstads-exempel ge en blå IMBA-klassning. Kruxet blir ju som skier säger när det finns ett svart hinder som inte går att komma runt på en annars blå stig.

Man kommer nog aldrig få ett klockrent system för det här och det jag märkt när jag letat stigar och sedan besökt dem är det utifrån klassningen är nästan hopplös att få en uppfattning om svårighetsgraden medan beskrivningar ofta funkar bättre.

Man kan också fundera på hur alla ”biking-områden” som poppar upp i landet tänker, känns som det är ganska spretigt inom samma område ibland. Dessutom märkligt att de i stort sett aldrig beskriver sina klassningar.

 

[ejma]

Brukar stigar uppför klassas? Oftast talas bara om utför. Efter 20-30 höjdmeter med 15-30% lutning brukar de flesta vara lite möra och inte lika explosiva som när de kört platt. Hinder som känns enkla med fräscha ben kan kännas kniviga med hög puls och gränsen till mjölksyra i benen.
Är klassningen enbart till för riskbedömning eller skall eventuell njutningsfaktor spela roll? En person med bra teknik, men dålig kondition lär inte njuta speciellt mycket av segment med mycket stigning.

 

[BikingSouthEast]

Hej alla!
Detta är ett angeläget och intressant ämne, särskilt för oss som arbetar med leder i syfte att just göra dem mer tillgängliga. Vi vill ju liksom att det ska vara lätt att hitta rätt, med vilket vi menar både att man ska ha en chans att välja rätt led och att hitta runt på den...
Var också med på förra veckans genomgång med representanter från Danmark kring hur de resonerat kring klassifiering, vilken jag har för mig är baserad på IMBAs riktlinjer (InternationalMountainBikeAssociation).

Inom de anläggningar som ingår i BikingSouthEast (www.bikingsoutheast.se) har vi nästan uteslutande det vi här kallar naturstigar, alltså stigar som vuxit fram med hjälp av cyklisternas nyttjande och med små tillrättalägganden. Som tidigare nämnts är det på dessa stigar väldigt svårt att tillämpa strikta graderingsaspekter, utan vi har i väntan på en nationell och fungerande standard valt att istället utgå från vad vi vill att stigen ska ge för totalupplevelse. Vi kör också på samma melodi som man använt sig av inom Biking Dalarna, med kunskapsöverföring från befintligt områdes stigbyggare (eller personal från nätverket) när nya leder ska graderas för att få likvärdiga bedömningar. Är det av intresse så ligger vårat graderingsunderlag bifogat detta inlägg. Tar gärna emot konstruktiv feedback på det, särskilt om du cyklat nån av lederna som finns inom BikingSouthEast och så att säga har en förstahandsupplevelse :-)
// Oskar

 

[onegear]

EWS klassifiering är rätt smart tycker jag där en färg säger en sak och 1-4 "pinnar" visar en annan.
https://www.enduroworldseries.com/ews-general/enduro-event-grading-system/

 

[Makten]

Brukar stigar uppför klassas?

När jag var i Ånnaboda för nåt år sen så konstaterade vi bittert att "svart" innebar långa helvetesbackar på grusväg uppför. Det hade ingenting med teknisk svårighet att göra. Så ja, det kan spela in.

 

[happymtb.fr]

Aron, du känner Niklas Skogh, han borde kunna hjälpa dig med frågan

 

[Knä-Ola]

Jag är med på att det är bra med klassificering av stigar, men ser inte alltid vitsen med att det skal vara helt uniformt. Som många i tråden har nämnt redan så är det lokalt stora variationer på terräng, som gör att det inte är så enkelt att ge en enkel färgklassificering.
På naturliga stigar så kunde man kanske ha en lokal generell klassficering, men att man kompletterar den med en kort beskrivning av vad som är att förvänta i det området. Exempelvis så är det generellt brant där jag bor, men ofta är det ganska otekniska stigar. Andra aspekter kan vara hur stigen är på torrt vs blött: en av mina hemmastigar är ganska underhållande och går att köra rätt fort när det är torrt, men är brutal och direkt farlig på vått.
Och så kanske man borde förvänta att folk som cyklar mtb kan bedömma åkningen själva och inte kasta sig ut för allt bara för att stigen är märkt med en viss färg.

 

[Rattnalle]

Det låter som att svenska Trailforks folket är ganska rätt på det tycker jag.

Jag tror inte man ska vrida och vända på alltför mycket utan ha tydligt kvantifierbara kriterier som får gälla. IMBA har nåt liknande här: https://www.imba.com/resource/trail-difficulty-rating-system. De har begreppen avoidable/unavoidable med i klassningen, det tror jag är bra och skulle i Rattnalles Karlstads-exempel ge en blå IMBA-klassning. Kruxet blir ju som skier säger när det finns ett svart hinder som inte går att komma runt på en annars blå stig.

Man kommer nog aldrig få ett klockrent system för det här och det jag märkt när jag letat stigar och sedan besökt dem är det utifrån klassningen är nästan hopplös att få en uppfattning om svårighetsgraden medan beskrivningar ofta funkar bättre.

Man kan också fundera på hur alla ”biking-områden” som poppar upp i landet tänker, känns som det är ganska spretigt inom samma område ibland. Dessutom märkligt att de i stort sett aldrig beskriver sina klassningar.

I Trailforks finns möjligheten att lägga in en feature på den blå stigen. Det är fortfarande en blå stig men den som tittar på kartan ser lätt att det finns något mitt på som avviker.

 

[pbeijer]

Features i TF är bra. Man vill ju inte att en 3km blå stig skall klassas som svart bara för att den finns ett dropp som räknas som svart.

 

[Aron]

Tack för alla synpunkter så här långt, fortsätt ösa på!

Jag är självklart medveten om att det inte går att hitta något definitivt system som gör allt solklart. Till syvende och sist handlar det om individens upplevelse, och den är... individuell.

Det jag är ute efter är att komma några steg bort från "Den här leden är blå. För det tycker jag". Eller i bästa fall, "Den här leden är blå i jämförelse med övriga leder härikring".

För en erfaren MTB-cyklist spelar det kanske inte så stor roll, man kan hantera det mesta och vet själv när det är dags att leda. Men man kan nog bli rätt besviken om man reser till en svartmarkerad led i förhoppning att få köra tekniskt men det visar sig vara slät tallhed, true story. Nybörjaren riskerar å andra sidan att bli rätt frustrerad om de åker till en led som är "undergraderad".

Jag tycker att tankarna om att fokusera på cykeln och hur den hanteras känns som en väg framåt. Att man behöver lyfta baken från sadeln eller får luft under hjul gäller, i stort sett, lika för både erfaren och nybörjare. Att de sedan hanterar situationen med varierade skicklighet är ovidkommande. Samma sak när det gäller att hantera hinder på stigen, oavsett om man kör runt ett par 30 cm höga stenar eller bunnyhoppar över så behöver man göra _något_.

 

[Raggamuffin]

Det blir många saker att gradera kanske men i somras nere i Schweiz så graderade man i skala 1-5
Adventure
Landscape
Endurance
Flow
Riding skill

Det var väldigt bra på en stig som tog 8 timmar att ta sig igenom, så ser det kanske inte ut hemma i Sverige och det blir lite många klasser kanske för att beskriva 2 km stig.

 

[skier]

...
Jag tycker att tankarna om att fokusera på cykeln och hur den hanteras känns som en väg framåt. Att man behöver lyfta baken från sadeln eller får luft under hjul gäller, i stort sett, lika för både erfaren och nybörjare. Att de sedan hanterar situationen med varierade skicklighet är ovidkommande. Samma sak när det gäller att hantera hinder på stigen, oavsett om man kör runt ett par 30 cm höga stenar eller bunnyhoppar över så behöver man göra _något_.

Jag tror också det är bra att fokusera på vad man måste göra på cykeln och kanske ha lite exempel på saker som kan förekomma på längs spåret, så blir det lite mindre subjektivt. Om spåret är jobbigt fysiskt tycker jag man kan strunta i för svenska stigar, dels för att det är så olika vad man anser vara jobbigt och dels för att stigar i Sverige sällan (aldrig?) är så långa att det blir någon fara. I alperna tycker jag det är mer motiverat med jobbighetsgradering eftersom man kan riskera att inte hinna ner i dalen igen innan det blir mörkt.

 

[Jolinwood]

...
Jag tycker att tankarna om att fokusera på cykeln och hur den hanteras känns som en väg framåt. Att man behöver lyfta baken från sadeln eller får luft under hjul gäller, i stort sett, lika för både erfaren och nybörjare. Att de sedan hanterar situationen med varierade skicklighet är ovidkommande. Samma sak när det gäller att hantera hinder på stigen, oavsett om man kör runt ett par 30 cm höga stenar eller bunnyhoppar över så behöver man göra _något_.

Jag tror också det är bra att fokusera på vad man måste göra på cykeln och kanske ha lite exempel på saker som kan förekomma på längs spåret, så blir det lite mindre subjektivt. Om spåret är jobbigt fysiskt tycker jag man kan strunta i för svenska stigar, dels för att det är så olika vad man anser vara jobbigt och dels för att stigar i Sverige sällan (aldrig?) är så långa att det blir någon fara. I alperna tycker jag det är mer motiverat med jobbighetsgradering eftersom man kan riskera att inte hinna ner i dalen igen innan det blir mörkt.

+1 på att skippa uthållighetskrav. Så länge det framgår hur lång stigen är så får man väl faktiskt utgå ifrån att folk inser att en lång tekniskt svart stig kräver mer fysik än en lika lång blå etc..

Att EWS-klassningen innefattar höjdmeteruppskattning är jättebra men det beror ju på att det är en del av tävlingen att faktiskt skippa liften och trampa flera hundratals höjdmeter medan man nog kan förutsätta att turister tar lift eller shuttle upp på nästa topp

 

[Knä-Ola]

Kunde det inte vara så att man borde ha några olika olika parametrar för klassificering av naturlig stig: lutning, teknisk svårighet, features och kanske hur fysisk krävande den är?
Byggda leder behöver ju inte detta, de är såpass uniforma vid det här laget att där vet man ungefär vad man får.

 

[VanGarg]

Som några varit inne på så tycker jag att man behöver värdera in både konsekvens och psykisk påfrestning i tillägg till teknisk svårighetsgrad.
Hur ofta har man inte stått vid ett feature och konstaterat att man innehar tillräcklig teknisk kunskap för hindret, men att hjärnan vägrar för att konsekvensen av att inte sätta hindret till 100% innebär krasch i diverse otrevligt bråte.
Droppa 60cm till gräsmatta? Eeeasy!
Droppa 60cm med vassa stenar runt och i landningen? Kräver mer av psyke och teknik i form av mindre marginaler.

Annat liknande exempel: hopp med gaps tycker jag bör klassas som svårare än precis lika stora hopp utan gaps.
/VanGarg

 

[Rattnalle]

Som några varit inne på så tycker jag att man behöver värdera in både konsekvens och psykisk påfrestning i tillägg till teknisk svårighetsgrad.
Hur ofta har man inte stått vid ett feature och konstaterat att man innehar tillräcklig teknisk kunskap för hindret, men att hjärnan vägrar för att konsekvensen av att inte sätta hindret till 100% innebär krasch i diverse otrevligt bråte.
Droppa 60cm till gräsmatta? Eeeasy!
Droppa 60cm med vassa stenar runt och i landningen? Kräver mer av psyke och teknik i form av mindre marginaler.

Annat liknande exempel: hopp med gaps tycker jag bör klassas som svårare än precis lika stora hopp utan gaps.
/VanGarg

Lite som att switchar är hanterbara om det är ett par meter ner men i en alpbrant kan det ta emot desto mer..

 

[Aron]

Problemet med att försöka sätta någon slags gradering av risk och fysisk ansträngning är att det blir subjektivt. En Huckster(r) och den som kör Vasan med tidsambitioner har sannolikt helt olika referensramar. Vem ska definiera hur jobbig uppförsbacken är, eller om stenkistan är farlig?

 

[kais01]

för den ovane är risk och fysisk ansträngning centrala begrepp eftersom tänket är ett mer defensivt ’stigar jag borde undvika’ snarare än det positiva ’stigar jag kanske kan klara’.

 

[Rattnalle]

Problemet med att försöka sätta någon slags gradering av risk och fysisk ansträngning är att det blir subjektivt. En Huckster(r) och den som kör Vasan med tidsambitioner har sannolikt helt olika referensramar. Vem ska definiera hur jobbig uppförsbacken är, eller om stenkistan är farlig?

Psykisk, inte fysisk, i VanGargs inlägg.

 

[grondahl]

Problemet med att försöka sätta någon slags gradering av risk och fysisk ansträngning är att det blir subjektivt. En Huckster(r) och den som kör Vasan med tidsambitioner har sannolikt helt olika referensramar. Vem ska definiera hur jobbig uppförsbacken är, eller om stenkistan är farlig?

Fast risk i form av exponering är ju ändå relativt objektivt. Om en smal stig går längs en kant som innebär döden att trilla utför eller mitt i böljande skogslandskap är rätt objektivt.

 

[Aron]

Jag tycker att "risk/farlighet" är bra info. Men kan man presentera det i en gradering som blir tydlig? I så fall behöver man också ta hänsyn till längd. Det är skillnad på en lömsk brant på 5 m som man lätt leder cykeln förbi, men 600 m av densamma är en helt annan sak. Om någon har en bra idé eller har sett någon fiffig lösning på detta så hjälp mig gärna. Spontant känns detta dock som något som blir tydligare i en anslutande text där man kan beskriva de farliga partierna i ord.

 

[skier]

I den danska modellen använder de ett tårtdiagram där varje tårtbit motsvarar underlag, branthet, konsekvens om man trillar, osv.
De bedömer stigen utifrån ett antal kriterier där de kriterier som är till vänster om vertikala linjen är styrande, de på höger är stödkriterier. Så om t ex konsekvens när man trillar ligger till vänster om vertikala linjen och är blåmarkerat och branthet ligger till höger om vertikala linjen och är svart så blir stigen klassificerad som blå.

Tanken är att det gör inget om det är 50 graders lutning om det är en helt slät gräs-slänt som man kan tumla utför. Om stigen däremot går längs med ett taggtrådsstaket blir konsekvensen en annan.
(ursäkta mina paint-skills...)

 

[Kniven]

Brittisk klättergradering? För att krångla till det. Första delen av graden beskriver karaktärsdraget generellt och sedan en siffra för den tekniska svårigheten. Det finns redan tendenser till det iom att svårare features skrivs in på en annars soft stig, typ blå med ett svårare brant. Då får vi en en blåsvart stig... En (1) färg på stigen bör ju spegla att den är just den färgen hela vägen vilket funkar i byggda parker. På trailforks där stigarna ritas in går det ju att lägga in lämplig färg på de partier det gäller likt en pistkarta. Branten vid Bertilssons här ovan är lurig och en mycket isolerad svart (i mitt tycke) medan övriga partier är mellan röd och blå beroende på vilket håll du hojar, och hur blött det är. En färg säger en del men en beskrivande text säger betydligt mer.

 

[VanGarg]

Funderar på om det verkligen är meningsfullt att försöka beskriva svårighetsgrad genom fördefinerade ja/nej frågor.
Det är som sagt mycket subjektivt.
Skulle en lösning kunna vara att beskriva några fiktiva personer?

Exempelvis:
Gunnar Grön har precis börjat med mtb och gillar att cykla enkla stigar med sina två barn 7 och 9år gamla.

Barbro Blå har koll på grunderna och börjar känna sig bekväm med rötter och stenar så länge allt går att rulla nerför.

Rune Röd är en van cyklist som dessutom tycker om att utmanas av att köra fort hopp/dropp och allmänt luriga partier som kräver linjeval.

Stina Svart är vass på cykel och räds inte något. Ofta krävs rekning av features, och full comittment. Stina vet att en crash kan innebära lång rehab, så hon kör oftast med fullface och andra skydd.



Sen blir det upp till den som graderar stigen att tänka sig in i vilken steretyp av åkare som kommer klara av stigen.
Om det är en stig som du vill rekomendera för din kompis Barbro Blå, men att det finns en bökig feature som Barbro behöver leda cykeln förbi, ja då e den blå. Om Barbro behöver leda cykeln en massa gånger så han inte tycker stigen känns meningsfull att cykla, då är det troligen en stig mer för Rune Röd.

Just a thought..
/VanGarg

 

[Deleted member 19579]

Typ DubbelSvarta, ramlar du utanför stigkanten dör du. Kanske mest utrikes det finns dubbelsvarta iofs ;)

 

[Rattnalle]

Typ DubbelSvarta, ramlar du utanför stigkanten dör du. Kanske mest utrikes det finns dubbelsvarta iofs ;)

Jag har cyklat stig som var blå rent tekniskt men med hundra meter fritt fall bredvid. Den går inte riktigt att sätta som dubbelsvart, blir ju tokigt.

Eller cyklat, jag gick en del faktiskt. För hög insats.

 

[Deleted member 19579]

Typ DubbelSvarta, ramlar du utanför stigkanten dör du. Kanske mest utrikes det finns dubbelsvarta iofs ;)

Jag har cyklat stig som var blå rent tekniskt men med hundra meter fritt fall bredvid. Den går inte riktigt att sätta som dubbelsvart, blir ju tokigt.

Eller cyklat, jag gick en del faktiskt. För hög insats.

Precis så, Men tycker dubbelsvart beskriver bra vad som väntar vid fritt fall brevid. Typ som i Sedona Arizona US