Fyra tappra Uppsalacyklister mötte upp vid Finn idag: Per, Elisabeth, XCP och jag. Efter lite överläggning beslutades om en tur i Nåsten via Berthåga för att slippa den tråkiga transporten. Per och Elisabeth (som slagit i benet i halkan) tyckte dock att det fick räcka efter Berthågasvängen.
Efter att våra veklingar till stigfinnare Per och Elisabeth övergivit oss i det hällande regnet fortsatte två tappra norrlänningar mot Nåsten. Där började allt väl med den roliga stigen som börjar med en brant uppförsbacke.
Efter en stunds trampande och trixande med god fart i mörkret stötte vi på den första knivigheten, en korsning som kändes vagt obekant. Vi valde höger, det skulle ju bara vara 500 meter till Rödmossen (om jag kommer ihåg rätt). Efter en hel del lera och några elaka spänger där mina Big Betty fastnade som berget mellan plankorna bestämde vi att det var dags att byta riktning.
Helt ovetenskapligt valde vi vänster. Det var ju en ordentligt markerad stig (röda markeringar på träden). Det var nog här någonstans det började gå snett, riktigt snett. Stigen var inte helt lättcyklad utan det blev en del släpande över stock och sten. Humöret var dock på topp, det var ju en markerad stig. Eller…?
De röda markeringarna var borta! Vända tillbaka kändes dock inte som ett lockande alternativ, vi hade ju ändå en stig som gick att cykla 20 procent av tiden. Nu började vi känna oss vilse. Och inte sådär lite lagom vilse som ”ska vi välja stigen till höger eller vänster” utan riktigt ordentligt vilse som ”undrar om vi går i cirklar” eller ”undrar om vi kommer att kallas ’Nåstenmännen’ när arkeologerna gräver upp oss ur mossen om 2000 år”.
Så fortsatte vi en bra bit tills vi började misströsta ordentligt. XCP, hjärnan i gänget, kom då på den kloka idén att vi skulle släcka lamporna och försöka bedöma åt vilket håll stan befann sig med ledning av ljuset på himlen. (Det var här vi började skämta om ”ljuset i slutet av tunneln”). Vi bestämde oss för att helt enkelt strunta i stigen som vi inte ens var säkra på att den existerade och forcera skogen i rak riktning mot ljuset bärandes våra cyklar så gott det gick.
Minnena är lite dimmiga men ett tag följde vi några snitslar som eventuellt kunde leta någonstans. Det var nog våra omtöcknade hjärnor som fann en sorts desperat trygghet i koppling till civilisationen.
Då, plötsligt, när allt var som mörkast, vattnet var slut och batterierna var på upphällningen både bokstavligt och bildligt så var den där framför oss, vägen som skulle föra oss tillbaka till ära och redlighet.
Naturligtvis valde vi fel håll av två möjliga men det kändes som en bagatell i sammanhanget. Livet lekte och glada i hågen trampade vi till Hågahögen och vidare mot den väntande duschen.
Naturligtvis var GPS:en med för att dokumentera denna märkliga "cykeltur"
Studera eländet i detalj på
http://www.ttsm.com/tripview.php5?t=4640
/Johan