Taget ur Körkortsboken år 1920 (gammelsvenska och manschauvinism i en salig röra):
_______________________________________________ _________________________________
”De som vållar bilisten de största bekymren, äro förvisso lekande barn och
nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att
signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så
nära vagnen att signalen icke blir av betydelse.
Där man väntar sig lekande barn såsom vid skolor, lekplaner etc, bör man
endast köra fram med yttersta varsamhet, ty man kan sällan hjälpa sig
med annan manöver än att stoppa vagnen.
Damer är ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappar de ej
helt sällan koncepterna. Att de efter att ha passerat trefjärdedelar av
gatan, utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat är intet
sällsynt. Ja två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför
bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan! Handla i övrigt som
vid möte med spårvagnar”.