[OT] Bryta tröstätavana

ol__

Aktiv medlem
[OT] Bryta tröstätavana
Hej Happy!

Nu gör jag såhär. Jag startar en tråd. Vet inte helt var det tar vägen, kanske det är bra att bara få bikta sig. För när den 200 gram chokladkakan som jag bara skulle smaka en bit av försvann inom en kvart så tyckte jag inte ens det var gott. Det känns mest kvalmigt. Jag måste få en förändring i mitt beteende.

Försök att summera senaste åren kort: Tror egentligen det kanske började runt 2018. Tog tjänstledig för en utlandstjänst som visade sig vara något annat än jag trott. Gav väldigt lite stimuli och utveckling, tvärtemot förväntan. Min mentala hälsa fick sig en knäck, och någonstans där tror jag att tröskeln för sötsaker sänktes. Flyttade hem till Göteborg och något år senare flyttade jag till Norge, strax före pandemin. Ny stad, nytt land och isolation tog hårt på min mentala hälsa. Blev sjukskriven för depression en period där. Sen kom barnen, det första med kolik och dålig sömn första året, det andra har vi fortfarande sömnutmaningar med efter två år. Vidare har min sambo haft utmaningar, bland annat en olycka som gav hjärnskakning, som gjort att jag i perioden nästan känt mig som ensammastående pappa (ingen skugga kastad på henne, hon är en krigare). Tid för egen återhämtning och mental återuppbyggnad är extremt begränsad.

Kanske anledning och historia i och för sig inte spelar så stor roll. Ville lufta när jag ändå skriver av mig. Problemet är att jag under dessa perioder av nedstämdhet och/eller hög belastning anskaffat mig en väldigt dålig vana av att tröstäta, främst godis och kakor. En hel stor chokladkaka försvann alltså tidigare idag. En dag tidigare i veckan så reste jag mig från kontorsstolen och gick till kvartersbutiken och köpte 3 hg lösgodis. Jag bara gjorde det, knappt utan att tänka. Den påsen tog slut under dagen.

Nu är jag av kroppsmodell som jag äta mycket utan att det syns. Men jag tränar inte längre, cyklar bara för transport till jobb, och passerade nyligen 40. Det börjar trots allt synas lite på magen, men framförallt borde jag väl få förändring för att minska risk för framtida sjukdomar samt ta hand om mina tänder.

Den mentala hälsan är väl på rätt väg. Till sommaren flyttar vi hem till Sverige, till Småland, närmare vänner och familj. Men jag tröstäter fortfarande.

Så, vad tror ni? Vad är vinnande upplägg för att sluta tröstäta? Och börja träna? Någon med liknande erfarenheter?

Jag tänker jag testat detta, att dela med mig av problemet. Då kanske jag påminns när jag tittar in här och får lite mer hävarm på mig själv att förändra mitt egna beteende.
 
[OT] Bryta tröstätavana
För mig som hade ett ohälsosamt förhållande till alkohol pga olika svåra trauman = självmedicinering så bröt jag det med att byta mot något annat. Jag tog upp tävlande med radiobilar igen. Samt även så gick jag i kbt typ två år. Men för att bryta ett mönster lär man vara lite påhittig. Vanan är fruktansvärt stark men ej omöjlig att bryta. Detsamma gäller snusare och rökare. Nikotinsuget släpper ganska fort men vanan håller i länge. Jag kan än i dag tänka på att åka in på systemet när livet pissar på mig, men så kommer jag på mig själv och åker och tränar radiobil istället! 😅
 
[OT] Bryta tröstätavana
Är du säker på att det bara är "tröst" då, och inte rent sockerberoende? På samma sätt som andra beroenden (alkohol, nikotin, med mera) så kan det lura hjärnan såpass att det blir nåt som liknar en psykisk sjukdom där man rent fysiskt verkligen inte kan låta bli, hur mycket man än vill. Socker är ju ett jäkla elände i största allmänhet, så det är nog läge att försöka sluta helt med det. Kanske byta mot nåt annat, åtminstone tillfälligt.

Terapi är inte dumt heller som nämnts ovan. Du har ju i alla fall tagit ett stort kliv åt rätt håll med den här tråden. Klapp på axeln!
Själv har jag lätt att bli apatisk och då i dåliga stunder ta till saker jag inte borde. Då är det bra att ha en lista med grejer man borde göra istället. Kommer man inte på nåt så funkar det nästan alltid att ta en promenad eller cykeltur, gärna utan nåt specifikt mål. Bara för att röra om i skallen lite.
 
[OT] Bryta tröstätavana
Hade inte alls lika tufft men senaste barnet sov "typ aldrig" i tre år. Vi turades om att sova på soffan med öronproppar varannan natt. Fortfarande inte optimalt men bra mycket bättre än två svintrötta surisar...

Mitt bästa småätartips är att antingen mealpreppa nåt nyttigt, typ "muffins" på keso och ägg, kokt småpotatis eller annat som är nyttigt / mättande. Om jag inte äter en vettig frukost så jag står mig till 11-12 så köper jag också kakor i fiket på jobbet. Hemma har jag alltid nåt "bättre" förberett i kylen.
 
[OT] Bryta tröstätavana
Är du säker på att det bara är "tröst" då, och inte rent sockerberoende? På samma sätt som andra beroenden (alkohol, nikotin, med mera) så kan det lura hjärnan såpass att det blir nåt som liknar en psykisk sjukdom där man rent fysiskt verkligen inte kan låta bli, hur mycket man än vill. Socker är ju ett jäkla elände i största allmänhet, så det är nog läge att försöka sluta helt med det. Kanske byta mot nåt annat, åtminstone tillfälligt.

Terapi är inte dumt heller som nämnts ovan. Du har ju i alla fall tagit ett stort kliv åt rätt håll med den här tråden. Klapp på axeln!
Själv har jag lätt att bli apatisk och då i dåliga stunder ta till saker jag inte borde. Då är det bra att ha en lista med grejer man borde göra istället. Kommer man inte på nåt så funkar det nästan alltid att ta en promenad eller cykeltur, gärna utan nåt specifikt mål. Bara för att röra om i skallen lite.
Jo, tror definitivt det rör sig mot ett beroende/missbruk. Det kanske började som tröst, men det är nog andra mekanismer iblandade nuförtiden.

Jag har på senare år nått självreflektionen att jag har en "fallenhet" för att blir nedstämd, om man kan säga så. Mitt verktyg emot det har oftast varit cykling och delvis annan träning. När jag tappat detta har jag också tappat detta som verktyg, och då menar jag utöver påfyll and endorfin och dopamin.
 
[OT] Bryta tröstätavana
Jag hakar på tråden. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag har också lätt för att överäta olika saker när livet känns motigt. Har tyvärr inte kommit på någon underkur som rår på problemet.
 
[OT] Bryta tröstätavana
Inget universaltips men att logga kalorier och/eller väga sig regelbundet kan vara en pusselbit. Man behöver ju inte hålla på att väga det man äter men vetskapen om man man borde peta in 500kcal i appen när man moffat i sig något kan leda till att man ibland väljer att avstå.
 
[OT] Bryta tröstätavana
Väldigt enkelt, bara att sluta helt med socker och alla sötade livsmedel. 100%. inga undantag. Dina smakökar har vant sig vid att allt skall smaka sött. Din tarmbiota har optimerats för att processa socker.
När du ställt om kommer godis och sötade livsmedel smaka sliskigt och äckligt.
 
Senast ändrad:
[OT] Bryta tröstätavana
har inte viktproblem och sätter i mig rätt mycket godis.

en sak man lägger märke till är dygnsvariationen på kroppens sockerhantering. dagen efter ett rejälare intag kommer vid ungefär samma tid ett sug. det är som att systemet proaktivt går igång. t ex att ta något sött på lunchen resulterar nästa dag i paltkoma, om sockerintaget då inte upprepas. så undviker det vid lunch, men tillåter mig godis senare på eftermiddagen.

att utesluta sött cold turkey som lingon föreslår, lär kunna dämpa dessa sug efter några jobbiga dygn med återkommande sockerfall. men sen är ju längtan efter godis inte bara en sockersugaffär. det är gott ju.

att mata på suget med sötningsmedel känns för mig bara korkat. tycker det är bättre att ha respekt för the real thing. i ett intressant klipp nyligen redogjordes för hur sötningsmedel förutom att skapa sug i hjärnan, som lök på laxen trimmar det fysiska upptaget av sockerarter i tarmen.

och på det sättet påstods boosta kaloriintaget.

ett tips om choklad jag fick av en kompis, noggrannt monitorerad diabetiker med järnkoll på olika livsmedels effekter, var lite oväntat att just choklad är trögare än vad man kan tro, så länge den är lite bättre kvalitet än marabou. t ex upplevde han betydligt mer raketbränsle i potatis. så orkar man inte med detox med moröttena kan kvalitetschoklad vara en medelväg. värt att observera är att choklad innehåller en del andra vanebildande komponenter än socker. men för mig har det alltid varit hanterbart.

fruktjuice är en riktig kaloribomb. en annan är öl.

också gott.
 
[OT] Bryta tröstätavana
Har inga direkt revolutionerande, konkreta tips, mer än att man ska vara snäll mot sig själv. Att ställa som krav på sig själv att man ska "skärpa till sig" eller "ordna upp sin tillvaro" och sen misslyckas är tufft för självkänslan. Vi lever på många sätt i en värld vi inte alls har förutsättningar att hantera.

För min del, som har extremt svårt med saker som ger direkt feedback om att "det här är världens grej!!", har det fungerat någorlunda med att inse mina begränsningar och i all möjlig mån undvika tillgång till det som orsakar problem. Inget godis hemma, ingen skärmtid på telefonen under vissa delar av dygnet osv.

Vi är utformade för att sträva oss framåt varje dag i jakt på föda och skydd från saker som kan skada oss. Åtminstone jag har evolutionärt nedärvda egenskaper som gör att min hjärna blir jättenöjd om den hittar en massa näring och vill äta upp allting direkt för imorgon finns det kanske ingenting och då kommer jag förmodligen dö. De egenskaperna skojar man inte bort!

Förutom hårt begränsad tillgång hjälper det för mig att sova bra, vara ute i friska luften, göra fysiskt utmanande saker regelbundet och ha en meningsfull tillvaro med människor man tycker om. Aslätt att veta, skitsvårt att göra. Om man är på botten är det alltid störst hjälp att gå ut och springa fort en sväng, eller lyfta tunga saker på gymmet. Cykling är inte alls bra för min del - blir bara hungrig och inte trött på rätt sätt. Ju närmare man kommer att fly från eller slåss med en björn, desto bättre effekt. Sen kommer mat och sömn lite mer av sig självt.

Just det. Att sitta på rumpan framför en dator hela dagen är förmodligen det vi som biologiska varelser är som allra minst konstruerade för att göra, så gör man det är uppförsbacken genom svåra val och tuffa beslut förmodligen mycket mycket värre än om vi är ute och krattar löv eller skyfflar grus i dagsljus. Lärt mig det den hårda vägen.
 
[OT] Bryta tröstätavana
Klarar man inte själv bryta mönstret är väl KBT en väg, en annan kan vara någon av alla de olika viktminskningsmedicinerna som kommit, Munjaro, Wegovy, Saxenda, Rybelsus, mm, mm. Dyra om man inte får det på högkostnadsskyddet dock, samt att det inte funkar för alla. Sötsuget och "hungerbruset" försvinner vilket gör det klart lättare att låta bli att småäta.
 
[OT] Bryta tröstätavana
Sluta helt är det som funkar för mig. Hade helt uppehåll från godis i några år tidigare, nu funkar det faktiskt bättre. Och försöka hålla sömnrutiner. Sitta uppe sent själv och pyssla med grejer leder allt för ofta till att man blir sugen på bara lite och så blev det ett helt paket glass typ. Inte ha godis eller annat man småäter hemma är också bra.

Tur i oturen så lägger jag inte på mig allt för mycket vikt ändå tack vare rätt hög vardagsaktivitet, men efter att ha dragit på mig en knäskada av löpning så sjönk min aktivitet rätt rejält under något halvår och jag trillade upp i lite väl hög vikt, började nosa på 100 pannor fördelat på 195 kg (förlåt jag menade 0,00195 km!) . Daglig vägning (men kollar på 14-dagars-snitt) och lite mera medvetenhet kring portioner, ha en plan för att undvika skräpmat på jobbluncherna och försök få in daglig träning även om det bara är lite om det får dig att må bra (du går inte ner i vikt av träning, det är primärt vad du stoppar i dig!).

Tränar i princip alltid på lunchen, gymmar eller springer, och sen cykling nån kväll och på helgen, vilodag lördag.
 
Senast ändrad:
[OT] Bryta tröstätavana
Hur @jomper lyckas fördela 100 kilo på 195 kilo får förbli ett mysterium för oss oinvigda men för egen del har metoden varit stort sett densamma: sluta. Och sluta abrupt. Utan men och eller.
Ett tag när det snurrade rejält i jobbet och vanorna flöt kunde jag trycka i mig en hel kanellängd i farten som ”lunch” och det märktes på vikten om inte annat.
Lösningen för mig var att låta bli. Dricka ett glas vatten och tugga i mig en torr knäckebrödsskiva om suget blev för stort, äta regelbundet och lägga upp en (1!) portion och inte lägga upp igen, inte köpa hem glass, choklad eller kakor. Finns det inte går det ju inte att äta. Lite frukt finns däremot alltid.
På det viset gick jag ner 17 kilo och har hållit vikten någotsånär sedan dess, för tjugo år sedan. Vad jag saknar idag är den dagliga pendlingen, 2-3 mil om dagen och lämna bilen på jobbet gör rätt bra ifrån sig.
Samma sak med rökning, det var bara att sluta utan substitut. Men det var länge sedan nu.
 
[OT] Bryta tröstätavana
Socker är starkare än heroin vad gäller vanebildande. Jag har inte haft depression men tuffa perioder med allvarligt sjukt barn (som mår bra nu), det där med chokladkakan som försvinner känns igen. I mitt fall kom det hårda stoppet av en diabetes-diagnos, men jag var redan på väg åt rätt håll.

Ofta är det små saker man kan ändra.
- Stålsätt dig när du är i affären och köp inte sötsaker, eller köp en liten bit.
- Ersätt med frukt och morötter etc.
- Se till att ha uppehåll när du mår bra, då "smakar" återfallen mer och mer illa
- Be din partner om hjälp, min vaktar mig som en hök :D

Det handlar om att bryta mönster. Att vara öppen med det är ett stort och bra första steg!
 
[OT] Bryta tröstätavana
Socker är starkare än heroin vad gäller vanebildande.
Det där är en gammal myt.

Sen finns det väsentliga skillnader i hur kroppen reagerar på nedtrappning och abstinens mellan olika substanser, där socker är extremt snällt i jämförelse.

Men som med alla beroenden så räcker det inte att göra sig av med missbruket, man måste titta på grundorsaken. Att börja jobba med sig själv och lära sig hantera livets motgångar utan att behöva ta till enkla lösningar är i många fall den enda vägen framåt om man inte vill få återfall.
 
[OT] Bryta tröstätavana
Det är bara pannben.

Socker lika beroendeframkallande som heroin? Nja.

Jag har åkt på diabetes 2. Och då har man inget val om man vill kunna gå och stå. Jag har nu knaprat lägsta dosen Metformin i 3 mån. Har gått från 49 till 40 på långsockret. Från över 7 på fastesockret till 5.8. Gått ner 9 kilo tack vara KARAKTÄR och pannben.

Vägde 70,7 igår. Är 182 cm.

Fight the fight! 🤘🏻
 
Senast ändrad:
[OT] Bryta tröstätavana
Det enda som funkar för mig är att inte ha någon skit hemma och styra om suget mot något annat som man mår bättre av — typ morötter och hummus eller fröknäcke och någon god ost. Idealiskt vore ju förstås att inte småäta något alls, men man mår så in i helsicke mycket bättre efter att ha tryckt i sig morötter än 3 hg smågodis och det tillfredsställer ändå det psykologiska behovet i stunden. Man får komma ihåg att minska lite på middagsportionen sedan för att kompensera.
 
[OT] Bryta tröstätavana
P-Glukos taget på fastande mage:

2025-03-31: 5,2mmol/L
2021-03-15: 5,5mmol/L
2018-05-17: 5,2mmol/L

Kollar diverse hälsovärden regelbundet men den här verkar de inte kolla varje år, oklart varför. Inom referensintervallet är allt som står :-)
 
[OT] Bryta tröstätavana
känner igen mig i typ allt ovan och började skriva svar på något inlägg men hade svårt att hinna klart och bestämde mig för att sätta ihop kommentarerna till ett enda inlägg istället och hoppas det inte driver för långt från ämnet och frågan...

Börjar med slutsatsen - det är nog ett fåtal som inte har problem.

Vi hade två barn som "aldrig" ville sova när de var små...eller upp till 5-6 år minst... Det var jobbigt och soffan och öronproppar varannan natt var en tillfällig räddning för oss oxå. Det var jobbigt. Riktigt jävla jobbigt och jag var ofta som en zombie. Men det gick över och sen kom sömnen tillbaka.

Jag har emellanåt ganska lätt att bli nedstämd och bekymrad, "målar fan på väggen", hatar att fuska och vill gärna guldplätera allt, vilket tar lång tid och mycket energi. Att göra nåt som jag inte är totalt och helt jätteperfekt nöjd med sliter. Men jag försöker intala mig att ganska ofta är funktion i rimlig tid bättre och till mer nytta än framtida perfektion. Då kanske man även hinner med både annat, andra och sig själv.
Det jag bekymrar mig om är oftast, när man ser tillbaka med sans och förnuft, förhållandevis små saker. Lätt att se/säga i efterhand, men nog så besvärligt i stunden. Vid sådan tillfällen kunde en chokladkaka försvinna väldigt fort.

Under mina första 45 år var jag alltid något tyngre än jag önskat vilket gått ut över idrott och träning, vilket för mig därför sällan var nåt större nöje, utan mer nödvändigt och jobbigt. Jag har som tur är aldrig varit våldsamt överviktig, men 5-10 kg lättare så hade nog träningsmotivationen varit bättre och träning och idrott mer nöje. När barnen var små hade jag drygt 10kg vikt än önskat.
En chokladkaka kunde som sagt försvinna väldigt fort även för mig. Gällande just choklad spelade det inte någon roll för mig om det var Marabous skräpchoklad eller nån fin 70-85%. Kakan tenderade att gå åt rätt fort ändå. Med en kopp kaffe kunde även en 100g kaka mörk choklad försvinna spårlöst. Men jag var nog i allmänhet ännu svårare på hembakta kakor....

Gällande socker, beroende och vanor:
Jag fick diabetes (troligen typ-2, även om det kanske är för tidigt att helt utesluta LADA då sjukvården inte vill ta mer prover än de kan komma undan med) för drygt 5 år sedan och slutade abrupt med socker i samma stund som läkaren ringde och sa "ditt socker är högt - kan du komma tillbaka".
Innan diagnosen (utan att jag tänkt på det) och året som följde utan socker och med ökande fysisk träning minskade min vikt mer än 10 kg, från dryga 80 till knappa 70 kg (180 lång). Jag sprang oftare och ffa återkommande utan längre uppehåll. Det blev en vana. I början tvingade jag mig ut för jag tänkte att mer motion skulle hjälpa till att hålla nere blodsockret och 10 kg lättare och 2 gånger/v utöver cykling (pendling + MTB) så började snart löpningen vara mer av ett nöje(!) än en plåga och sen blev den lite av ett beroende. Första gången jag kände träningsabstinens kom efter 45 års ålder(!)

Jag har läst om folk som haft abstinens när de slutat med socker. För mig var nog chocken över diagnosen så pass stor att jag inte reagerade märkbart på att ta bort sockret. Det kändes som ett nödvändigt tvång, en möjlighet att få fortsätta leva nästan som en frisk.
Efter några månader utan socker började bara lukten av söta saker vara tillräckligt för att backa undan. Att gå och hämta paket i godisaffären var kväljande och jag började förstå vilket beroende socker skapar.

Nu efter några år luktar socker/godis fortfarande rätt äckligt, men ibland, ffa när jag är hungrig och trött kan ändå lite av suget komma tillbaka. Men jag har inga problem att hantera det och avstå. Jag har inte fuskat (medvetet) någon gång sedan diagnos.
Troligen är det för att jag vet hur dåligt socker är för mitt blodsocker och hälsa som jag klarar det. Här är det ändå tur att jag kan vara väldigt envis när jag bestämt mig för något, som i det här fallet ett så långt och så bra liv som möjligt trots min diabetes.
För ca 2 år sedan började jag käka LCHF och nu när jag kört låg kolhydrat en tid tror jag sockersuget minskat ännu mer.
Jag äter fortfarande bär (blåbär, hallon, björnbär och jordgubbar har förhållandevis lite kolhydrat, ffa jämfört med de flesta frukter) och skulle ta några jordgubbar med grädde när det bjöds på jobbet. Dock var det socker i grädden och fy vad det smakade. Blääää! De hängde i ett par timmar.

Så, att sluta med socker gjorde i alla fall för mig att mitt driv att äta söta saker försvann. Dock "hjälper" nog diabetesen för mig, då jag har en tydlig anledning att låta bli. Men jag tror bestämt att har man ett sockerberoende och en burk småkakor eller en chokladkaka bara försvinner då och då så är det bara ett hårt stopp som gäller. Det är nog ännu svårare att trappa ner till en låg nivå och hålla den.

Nu kan jag istället moffa i mig en stor ostbit, en sked mascarpone eller nåt annat fett när ett sug kommer och ffa då humöret är dåligt och nåt pissar på livet i allmänhet eller nåt bara bekymrar mig för mycket. Men det ger i alla fall inte samma blodsockertoppar och den energin håller lite längre.
Men ffa - riktig mat i vettig tid minskar mitt sug att äta extra. Dock är jag inte så bra på det och det kan ibland bli alltför långt mellan riktiga måltider, ffa när något är i görningen.
Även regelbunden och tillräcklig sömn hjälper mig. Jag är ofta slarvig med att komma omkull på kvällen och sover därmed för lite. Men då jag vet hur gryningseffekten påverkar mitt morgonsocker har jag numera svårt att somna om och sova länge på helger om jag vaknar till vid samma tid som i veckorna och jag upplever att en jämnare dygnsrytm hjälper för mycket av allt ovan.
Men som med det flesta verktyg, inget passar till och löser allt. Man måste ta till flera samtidigt för att förbättra läget. Jag tror inte man ska tro att man kan komma till det perfekta läget, men man ska sträva efter att förbättra det man kan och varje förbättring är just en förbättring som gör läget bättre och det ska man försöka vara nöjd med, men utan att fira med en chokladkaka. Laga och fira med någon god och nyttig mat istället.

Undras om jag besvarade någon av frågorna....men att läsa om andras "elände", problem och förmåga att i alla fall delvis kontrollera och åtgärda kan i alla fall vara en hjälp för mig, ffa när det känns eländigt och kasst. Generellt sett är ju vi grabbar för dåliga på prata och dela med oss. (Det finns säkert tjejer med samma problem, men det har jag sämre koll på.) För mig hjälper det mycket att bara våga prata med någon om det som stör mig så kan jag tänka om och inse att problemet kanske inte är så stort och ffa hanterbart och lösligt och då får jag mer ork att laga mat, sköta sömnen bättre mm och då kan det vända uppåt...

Happy är inte bara bra på cykling, cyklar, mek och träning. Det är ren terapi oxå!
 
[OT] Bryta tröstätavana
Det är bara pannben.

Socker lika beroendeframkallande som heroin? Nja.

Jag har åkt på diabetes 2. Och då har man inget val om man vill kunna gå och stå. Jag har nu knaprat lägsta dosen Metformin i 3 mån. Har gått från 49 till 40 på långsockret. Från över 7 på fastesockret till 5.8. Gått ner 9 kilo tack vara KARAKTÄR och pannben.

Vägde 70,7 igår. Är 182 cm.

Fight the fight! 🤘🏻
snyggt
min typ-2 (om det nu är (enbart) det) hade gått längre vid upptäckt, så jag får knapra mer tabletter. LCHF gjorde läget bättre och jag kunde minska något. Det hade varit intressant att veta hur mycket insulin jag har kvar, men det verkar de inte vilja mäta förrän jag slår över "regionens behandlingsmål" vilket jag ser som en alldeles för hög gräns för mig och på vilket sätt och hur länge jag vill leva.
 
[OT] Bryta tröstätavana
Känner delvis igen mig. Är väl ingen tröstätare men en godisråtta och unnar mig. Speciellt svag är jag efter en lång dags jobb och går igenom centralen för att sätta mig på tåget hem...

Började för fem månader sedan att försöka gå ner i vikt. Drog främst ner på mat-kolhydrater (pasta/ris/flingor/vitt bröd etc). Fortsätter att äta godis/fika/glass mm men har dragit ner en del. Effekten var snabb och gick ner ca 1 hg per dag under tre månader, nu har det stabiliserats på en vikt jag är nöjd med men jag behåller dieten ganska strikt.

För mig funkar sockerfritt "godis" rätt bra vid kris, typ Barbells Soft och sockerfritt lakrids. Finns mycket som inte är gott men Nellie Dellies sweet är riktigt goda och om jag googlat rätt väldigt bra map. kalorier i djungeln av sockeralkoholer. Morötter och annat bra skulle aldrig kunna dämpa mitt sötsug men dessa funkar bra för mig.

Lycka till!
 
[OT] Bryta tröstätavana
Även jag kickade godis och snacks (förutom jordnötter) cold turkey för ungefär två år sedan. I övrigt tillåter jag mig att äta söt mat, kakor och bakverk. Sockersuget har i stort sett försvunnit men kan ibland komma tillbaka tillsammans med bakisångesten efter en hård utekväll men hittills har jag klarat mig från att trilla dit igen. Jag har väl aldrig varit direkt överviktig (som mest vägde jag kanske 70 kg och är 172 cm kort) men tillsammans med ett läkemedel som är ökänt för att öka vikten hos dess konsumenter (Mirtazapine) och medelåldersstillasittande såg jag hur vikten långsamt ökade. Eftersom jag även klättrar (en sysselsättning där varje extra gram känns i dina fingrar/underarmar) insåg jag att situationen inte var långsiktigt hållbar och eftersom jag har svårt att bara dra ned lite grann på något såg jag ingen annan lösning än att sluta helt. Nu har viktökningen brutits och jag verkar, genom mitt nyvaknade intresse för landsvägscykling, även gå i andra riktningen om än ganska långsamt.
 
Tillbaka
Topp