Hej,
Jag läste din tråd och kände igen mig väldigt mycket. Jag har också tröstätit i perioder, men för mig har det nästan alltid handlat om något djupare som jag inte ville kännas vid.
Jag har i princip hela livet känt mig osynlig och otillräcklig. Utåt har jag kunnat se hyfsat bra ut, vara duktig på vissa saker och prestera, men inuti har det varit tomt. När det känts jobbigt har jag ätit eller druckit alkohol för att dämpa känslorna – inte för att jag var hungrig, utan för att jag ville slippa känna mig ensam, otillräcklig eller rastlös.
Det behövdes en krasch av ett långt förhållande med en väldigt otrevlig person innan jag började förstå att det inte handlade om viljestyrka eller kost. Det handlade mer om att jag aldrig lärt mig att vara snäll mot mig själv när jag mådde dåligt. Istället straffade jag mig med skam/skuld och mer ätande.
Det som har hjälpt mig mest är:
Att börja se mönstret istället för att bara skämmas. -Varför vill jag ha den där godispåsen?
Att träna på att vara ärlig mot mig själv och andra. -Erkänn för dig själv och andra när det är jobbigt - säg inte bara att det är ok.
Att acceptera att det är okej att känna sig tom eller nedstämd ibland – utan att försöka äta bort det.
Att bygga små, trygga rutiner som ger mening även under mina dåliga dagar (träning, cykling, tid med min son).
Att jag började ställa rätt frågor till mig själv när jag gjorde saker som jag inte borde. -Varför mår jag dåligt nu?
Det går inte fort. Jag halkar fortfarande ibland och mår skit stundtals. Men jag mår bättre nu än för ett år sedan, och det känns som att jag äntligen håller på att bygga något inifrån istället för att bara lappa på ytan. Det är först när man vågar titta inåt som det händer saker på riktigt.
Du är inte ensam. Och det handlar sällan bara om maten. Det handlar oftast om vad man försöker dämpa eller fylla.
Håll ut. Du är redan på väg bara genom att skriva om det.
Lycka till kompis
