Nu har jag plöjt tråden och måste ju skicka in mina fem ören också... hmm, var börjar jag..?
Jo, jag tror såhär;
Geologen är i en "state of mind" (hittar inget bra ord) som han behöver komma ur. Precis som många andra redan skrivit.
Själv har jag jobbat hela livet och gjort en bra karriär utan mer utbildning än 3 år gymnasium, där jag dessutom läste elektronik vilket jag aldrig sen arbetat med.
Jag har haft flyt! Och med det menar jag inte tur, utan flyt som att saker och ting gått min väg tack vare att jag presterat och visat framfötterna och jobbat hårt.
Men! Så fick jag barn och blev samma vecka uppsagd från mitt dåvarande jobb. Jag kom då in i en slags manlig förlossningsdepression (jo, det är rätt vanligt faktiskt) som var rätt tuff att ta sig ur.
Jag hade jävligt svårt att se någon ljus framtid och tyckte att läget var helt kört då jag saknar högre utbildning, samtidigt som Sverige gick in en lågkonjunktur. Jag hade samma mentala inställning till ALLT och alla jobb som jag tycker geologen verkar ha nu.
Men, jag nötte på ändå och skickade iväg ansökningar lite här och där. Jag tvingades inse att jag var tvungen att göra det för familjens skull. Så, plötsligt kom första intervjun. Sen kom andra... Allt blev genast lite ljusare och snart hade jag varit på ett tiotal intervjuer. Den första och andra var såklart rökta då jag säkert var ett bedrövligt intervjuoffer. Men jag började inse att vad fan, jag är kanske lite intressant ändå och med det kom kaxigheten och förmågan att sälja in mig själv. En eller ett par månader senare stod jag med TRE erbjudanden och hade plötsligt förhandlingsläge!!
Och sen har det rullat på igen... Nu har jag gått vidare från det jobbet och klivit ytterligare vidare i karriären. Nu är jag i en helt annan bransch, då nuvarande arb.givare ville ha mig som person och inte mina meriter (självklart en kombo men ni fattar).
Jag tror - och det baserar jag även på vänner och omgivning som det går trögt för med jobb - att inställningen är A och O. Man MÅSTE ha en positiv inställning och vara övertygad om att DET ÄR FAN MIG DE VILL HA TILL DET HÄR JOBBET; JAG SKA VISA DEM DET!
Har man inte den inställningen pga yttre omständigheter, man kanske är pank, olyckligt kär eller har familjeproblem, så måste man lösa det först. Gör slut med partnern och hitta en ny, åk på en resa, tala ut med familjen, vad som helst! Själv talade jag med en kurator via mödravården och det var jävligt bra.
Sen är också jag restriktiv med vad jag skriver i eget namn på nätet. Jag rekryterar själv i jobbet ibland och googlar alltid kandidaterna. Vimmelbilder från Stureplan varje helg är icke en merit i min bok kan jag säga... Öppna facebookprofiler är också ett stort minus precis som personliga bloggar med tvivelaktigt innehåll.
Och ja, ring arbetsgivaren i samband med ansökan! En person som ringer för att ställa någon fråga kommer man ihåg. Hitta på någon vettig fråga och ring. När du fått svaret säger du -"tack, vad spännande det låter. Då kan ni se fram emot min ansökan inom kort".
LYCKA TILL!