Igår var det äntligen dags för första upplagan av Torekov - Båstad. Jag har inte sprungit organiserat sen Lundaloppet 2019 och innan dess bara en gång och ingen av dem har varit nåt jag gjort seriöst utan mer som en kul grej med kompisar.
Torekov-Båstad var tänkt att vara i mars egentligen men, ja ... ni vet. Sträckan är ju lite magisk bara i sig och när min gode vän (se RR ovan) sa att han skulle springa loppet för typ ett år sen så hängde jag på. En halvmara kan man ju snyta ur sig en eftermiddag tänkte jag. Att det var övervägande stig gjorde ju också att jag med mitt prestationshuvud kunde ta det lite lugnt, jag kunde ju inte trycka på så hemskt, utan jag kör det som träning inför vår Skåneleden-tur istället (den innan RR ovan). Sen flyttades racet och helt plötsligt fick jag rätt mycket träningsmöjlighet innan det blev dags. Och så har det liksom slunkit ur huvudet lite med allt annat som har hänt på sistone.
Men förra helgen blev det plötsligt verklighet igen. Jag har haft lite hatkärlek till organiserad motionssport ganska länge för jag har haft svårt att släppa mina egna tidigare prestationer. Men antagligen har det gått ganska bra sista två, tre åren för just nu kändes det bara kul. Pirrigt men kul. Och istället för att ta det som ett träningspass bestämde jag mig för att faktiskt göra en tävling av det. Så ingen väst, inget vatten, bara ett par gels, en soft cup och klockan. Drömmen var att komma in under två timmar men efter veckans bangenomgång förstod jag att det inte var möjligt (för mig). Dock satte jag målet att ligga högt i tempozon första halvan och sen öka efter den långa backen. Så jag tog bort pace från klockan, bara tid, distans och puls.
Morgonen gick väldigt smidigt, tog en timme med frukost och kaffe, drog på mig kläderna och drog iväg för att tanka och hämta upp Magnus. Sen en knapp timme i bilen till Båstad. Väl där fanns det volontärer som vinkade in oss hela vägen till första lediga parkeringsplatsen. Very nice. Sen fick vi en liten promenad i morgonkylan (nåja) till mållinjen på stranden för att hämta nummerlappar. Lite toapaus, lite smygkik på Hokas nya skor och sen tillbaka till bilen för att göra iordning och sen ta bussen till Torekov och start, även detta väldigt smidigt ordnat, man bara slussas runt och hamnar rätt.
Visa bilaga 517705Visa bilaga 517706
Min start gick klockan 11 och bussen var framme en halvtimme innan vilket blev perfekt för en schysst uppvärmning och en nervöskiss innan det var dags. Eftersom jag aldrig sprungit så här långt organiserat kände jag att jag hade dålig koll på hur fort folk i gemen springer så jag kände mig lite osäker på var jag skulle ställa mig. Jag valde att stå i den främre tredjedelen av klungan men ändå i bakkant av den (så att säga). Det innebar att jag fick springa om ganska många första sex, sju kilometrarna. Det var lugnt men en bra lärdom. Inget som egentligen saktade ner mig nånting, jag fastnade aldrig bakom nån utan det var stort och öppet fram till man börjar klättringen upp mot Hovs Hallar.
Visa bilaga 517707Visa bilaga 517710
Väldigt härlig sträcka precis vid havet genom hagar och över klapperstensfält (folk i gemen kan inte springa över sten tydligen för här passerade jag måååånga). Jag försökte hålla pulsen i Z3 men jag snittade stadigt 160 (på gränsen mellan Z3 och 4) men det kändes bra så jag hoppades att det skulle hålla.
Sen började backarna. Första biten var brant som katten och strax kom det ett parti där man behövde använda händerna också. Kul ju! Sen kom man upp till grusvägen som ledde till första vätskestationen. Där tog jag två kanelgifflar, ett glas enervit och ett glas vatten to go. Det är skitsvårt att äta kanelgifflar när man springer i uppförsbacke. Dricka vatten ur mugg var lite klurigt men inte omöjligt. Och uppförsbacken fortsatte en knapp kilometer till i lagom lutning och på gräs.
Sen börjar loppets tuffa bit. Det är otroligt tekniskt, lerigt och brant. Det var i princip power walk både ned och upp. Den långa backen är ca 100 hm på typ 1,5 km och där det är som brantast är det dessutom riktigt lerigt. Jag önskade mig ett par andra skor precis där. Men jag är nöjd med tempot och plötsligt var man uppe (och där satt en kul skylt där det stod typ "Ta en selfie, du har nu klarat loppets tuffaste backe").
Visa bilaga 517712
(Utsikten från toppen)
Tekniska nedförslöpor är tydligen nåt jag är mycket bättre på än andra. Så här kom jag ikapp och om alla som jag tappat i uppförsbacken och hade roligt under tiden. Sen spottades vi ut på asfaltsvägen ett par kilometer (och fler höjdmeter) innan andra vätskedepån. Samma strategi, först Enervit, sen vatten och två gifflar. Det var nedförsbacke efter den här depån och det var mycket enklare att käka gifflar där men mycket svårare att dricka vatten. Aldrig får man vara riktigt nöjd.
Nån halvkilometer eller så till sen kom man in på sista skogssträckan. Upp och ner, mycket lera men breda, fina stigar så här kunde man trycka på. Det gjorde jag inte, men man kunde.
Visa bilaga 517715Visa bilaga 517717
Sen kom jag fram till en backe när jag plötsligt sa att nej, nu tänker jag inte springa upp för fler backar, nu går jag. Och det visade sig vara sista backen. Typiskt. Men där kommer man ut på en asfaltsväg som är rätt brant nedför och där var det bara att släppa på. Även här sprang jag ikapp och om ett helt gäng folk som sprang mycket långsammare nedförs. Min högra stortå skrek på mig att också springa så långsamt men jag sa bestämt till att "nej, du får helt enkelt skärpa dig, tiden är viktigare än din nagel, och det planar ut snart så låt mig vara". Det planade ut runt 18,5 km och sista biten var i princip platt och grusväg till mål. Här nånstans slutade jag fungera. Kroppen sprang fortfarande, jag hade bra hållning, men jag var slut. Jag visste i huvudet att det är max en kvart kvar, blunda och håll i, så det gjorde jag. Men oj vad långt det är mellan kilometerskyltarna nu.
Visa bilaga 517718
(Vacker utsikt i alla fall, även om jag inte njöt just nu)
Runt 20,5 km kände jag att jag inte kunde blunda och hålla i längre så då gjorde jag ett aktivt val att sakta ner lite. Kollar jag på Strava nu så syns det inte att jag saktade ner men det gjorde jag. Tror jag. Det kändes så i alla fall. Och där borta är mål, 400-ish meter kvar. Ett varv bara kvar, det klarar jag. Och det gjorde jag ju så klart. Officiell tid 2:12.29 vilket jag är otroligt nöjd med. I mål fanns Enervit, vatten och kanelgifflar.
Visa bilaga 517719
Helt kokt i mål men utan att tappa tempo. Snittpuls 160 så det funkade, med tanke på känslan precis där så tror jag att upplägget var helt perfekt. Lite som vädret. Och organisationen.Har ni vägarna förbi i mars kan jag varmt rekommendera att springa lite Torekov - Båstad (tror de snackade om 26:e mars).
