Att socialdemokratin skulle handla om något slags avundsjuka är en vanlig missuppfattning och kritik sedan 1800-talet, ofta från sådana som inte förstår bättre och inte kan läsa vad Wigforss skriver.
Sanningen är förstås att ökad jämlikhet är bra för samhällsekonomin. Det finns ovedersägliga bevis för att så är fallet. Att man sedan tycker illa om jämlikhet är en annan sak. Vissa tycker ju att det är ”orättvist” med små klyftor.
Tyvärr finns det också en motsägelse i att några skulle kunna vara superrika medan andra är ”välbeställda”, det vill säga, för att några ska kunna bli superrika måste jämlikheten minska genom omfattande reformer av finansmarknaden, slopade skatter på bostäder och förmögenheter, en mindre och sämre offentlig sektor vilket drabbar dem som inte kan köpa sig annan välfärd och så vidare. Det är ett utmärkt recept för att vissa ska kunna dra ifrån rejält i makt och rikedom. Vilket förstås är ett
gigantiskt problem för demokratin och samhället i stort, inte minst för att det minskar incitamentet till att anstränga sig, då det blir allt svårare att lyckas för den som inte redan är rik.
Sveriges produktivitet tenderar för övrigt att öka med S vid makten, medan den tenderar att minska när det är andra sidan som styr
Snart är det dags att städa upp igen!
