oxr's organisationsmemoarer 2003-2007
Åren går och det som en gång var börjar falla i glömska. Nu ska jag posta det längsta inlägg jag någonsin skrivit, och det är förmodligen Happys längsta inlägg.
Innan jag blir dement tänkte jag skriva mina memoarer när det gäller försök till organisering av cyklister i Stockholmsområdet under åren 2003-2007. Det är historia nu och alla gamla synder och oförrätter är förhoppningsvis nergrävda och förlåtna vid det här laget. Vi var många som slet och försökte. Inte vet jag om det ledde någon vart men vi kanske åtminstone lärde oss något på vägen.
Jag har fått lite frågor om HNS, SAMS och Nackareservatet. Jag tänkte med en god portion ödmjukhet dela min upplevelse av hur det har sett ut. Det här är inte en sann beskrivning, det är min bild.
Jag tänker inte rabbla upp namnen på alla som var med, men det finns en hel del hjältar som slet. Allt som gjordes var inte bra eller effektivt, men det var med 100 % hjärta för att förbättra för Stockholms-cyklisterna. Jag hoppas att ingen känner sig påhoppad i det som skrivits här. Jag har stor respekt för alla som gjort något under åren och jag anklagar ingen.
SAMS, Sveriges Allmänna Mountainbikesällskap, bildades 2002 av några Haninge-bor efter inspiration av amerikanska IMBA. Några fler anslöt sig och ambitionen var tydlig: man ville bli en nationell röst för skogscyklister, oavsett om man var inom idrottsrörelsen eller inte.
SAMS arbetade i sann entreprenörsanda och gav sig på allt. Ett av de första projekten var att tillämpa IMBA:s skrift ”Building better trails” i Sverige. Efter kontakter med Haninge kommun fick man tillåtelse att anlägga ett cykelspår i Rudans friluftsområde. Tanken var att bygga hållbart och roligt. Spåret skulle vara så bra att cyklisterna inte skulle vilja cykla några andra stigar i Rudan-området. Nu har jag inte varit i Rudan på flera år men det skulle inte förvåna mig om det fortfarande håller. SAMS gjorde också ett jättejobb med att översätta ”Building better trails” till svenska, och även översätta IMBA:s Rules of trail till svenska under namnet God sed i skogen. SAMS skrev remissvar vid reservatsbildningar och liknande, ibland annat Laponia-området och Lunsen. Genom att framstå som stora ville man få erkännande från myndigheter och andra och samtidigt locka medlemmar. En annan del var också att likt IMBA försöka skapa en expertroll som konsulter för anläggning av cykelstigar. Ytterligare ett projekt var en slags guidebok till cykling med information om hur man tar sig till en plats, hur man hittar stigen, toaletter, övernattning etc. Sen gav man sig även på att ordna tävlingar, som Sömnlös i Rudan. SAMS renodlades under slutet av 2003 till att bli mer en vanlig intresseorganisation, och tävlingarna fortsatte i annan regi under firman Ett Annat Lopp. Även den ambitiösa cykelguiden lämnades dit, och den blev sedermera Stigoteket.
Mitt inträde i den här historien kom under hösten 2003 när jag kunde läsa i lokaltidningen i Solna att det var på väg att bildas naturreservat i Ursviksskogen. Jag såg snabbt till att kasta mig över förslagen till föreskrifter och tog även kontakt med ansvariga kommuntjänstemän. Förslagen var i stort sett klara och loppet var kört för att kunna vara med och påverka utformningen. Det såg ut att det skulle bli förbud mot cykling i området utom på särskilt markerade stigar. Jag agerade som jag var van vid från andra sammanhang och bjöd in till ett möte i januari 2004 för att skapa ett nätverk för cyklingen i Ursvik. SAMS fanns med i planeringen men vi pratade inte samma språk och det blev därför inget samarbete. SAMS var mer i en företagsform efter amerikansk inspiration, och vårt nätverk formades mer som lokalpolitiska aktionsgrupper i Sverige bildas.
Nätverket blev NICK, Nätverket Igelbäckens cykelkamrater, och slet hårt för att skapa NICK-spåret. Reservatsföreskrifterna blev inte så illa som befarat. I Sundbybergs-delen av reservatet blev det faktiskt inget förbud utom på befintliga motionsspår. Vi inventerade stigar och band ihop dem. Vi skapade ett stigförslag som vi visade ansvariga tjänstemän, som krävde omarbetning. I Solna blev vi klara ganska snabbt, men i Sundbyberg tror jag att det var närmare tio olika vändor med förslag. Till slut tröttnade vi och gav upp. Efter några månaders tystnad blev vi kontaktade av Sundbyberg som ville få spåret avslutat. Vi satt trots allt på ett trumfkort: ville de styra cyklingen i någon riktning var de beroende av oss. I väntan på att alla erforderliga beslut skulle fattas gjorde vi en omfattande planering av det arbete som skulle göras när spåret väl fått sitt godkännande. Hela spåret delades upp i över 40 olika avsnitt där allt arbete som skulle göras var inventerat. Delsträckorna delades upp på 5-6 personer som sedan skulle agera arbetsledare den dagen allt var klart. Den 2 november 2005 kom det sista godkännandet och tio dagar senare hölls den första städdagen. Under våren 2006 kom alla skyltar på plats och spåret var klart. Efter det här var alla inblandade ganska trötta. Spåret var i hamn, men ingen orkade dra i att utveckla det så mycket mer. Tack och lov var grundarbetet så pass bra och organisationsformen så pass enkel att NICK rullat vidare med relativt små insatser.
Min kontakt med SAMS var inte slut vid mötet i januari. Under våren 2004 hade jag och en styrelsemedlem en hel del kontakt kring SAMS. Han var entreprenören som var bra på företagande men inte så insatt i klassiskt föreningsarbete. Jag var kommunalbyråkraten fostrad i svenskt föreningsliv. Tillsammans såg vi att det fanns mycket att göra. SAMS som hade framstått som en jätteorganisation visade sig i stort sett bara bestå av styrelsen, och den var ganska slutkörd. De hade inte lyckats nå dit de ville. Ville jag göra ett försök att vara med och stöpa om SAMS till något som mer gick in i svensk folkrörelsetradition än en försvenskad amerikansk organisation? Efter kampen med Solna och Sundbyberg såg jag behovet av att ha ett samarbete cyklister emellan för att kunna hjälpas åt med faktaunderlag och strategiska tips när cykling var hotad. Jag visste att den stora frågan för cyklingen i Stockholm låg och väntade, nämligen Nackareservatet. Frågan hade stötts och blötts sedan 70-talet men nu fanns signaler om att det skulle bli av. Vad skulle det få för konsekvenser för cyklingen?
Hösten 2004 formade vi ett nytt SAMS där större delen av styrelsen byttes ut. Tanken var att SAMS skulle bli en paraplyorganisation för lokala grupper. Vi såg behovet av att ha en formell organisation i kontakten med myndigheter, men att det mesta arbetet i praktiken görs av kompisar som inte umgås i styrelsemötesform. Arbetet med NICK hade gått väldigt smidigt när det handlade om att få cyklister att känna sig delaktiga och arbeta, men för kommunerna var det väldigt otydligt vem de hade att göra med. Skulle vi kunna utforma en organisation som var så där hederligt föreningsdemokratibyråkratiskt uppbyggd så att vi fick formell trovärdighet, men förena det med det enkla och aktionsinriktade som gör att människor får lust att vara med? Vi såg framför oss en organisation som var lite som ett uppdelat forum, där det fanns olika avdelningar där man inte skulle behöva krångla med styrelsemöten och där man skulle kunna delta så länge man hade lust. Styrelsens roll skulle vara att se till att allt löpte på och att information gick mellan grupperna. Vi såg framför oss att det skulle finnas lokala grupper, som till exempel NICK, men också grupper som jobbade fram tips på hur man drar hållbara stigar eller letar fram underlag kring cyklings påverkan som kunde användas i remissvar och liknande. SAMS hade tidigare hållit en hög svansföring trots att det fanns ganska lite innehåll bakom. Den här gången ville vi hålla låg profil till vi hade något att presentera. SAMS 2004 blev därför mycket internt pillande för att vara redo för att bygga något stort.
I augusti 2004 dök den första tråden om cykelförbud i Hellas upp på Happymtb. En lokaltidning hade skrivit att det skulle bildas naturreservat och att cykling skulle förbjudas. Vi var några som bestämde att nu var det dags att forma ett lokalt nätverk även för Hellas, och att detta tillsammans med NICK skulle bli början på det nya SAMS. En regnig septemberdag träffades vi på ett kafé på söder och började diskutera hur vi skulle gå till väga. Vi bildade en arbetsgrupp under namnet HNS, Hellas- och Nackaskogarnas stigcyklister. Kontakter togs med ansvariga konsulter och tjänstemän som jobbade med beslutsunderlaget och det blev faktiskt ett ganska bra samarbete. Vi gick på informationsmöte på stadsdelsförvaltningen i Skarpnäck och fick förslaget presenterat för oss. Jämfört med Nätverket Bevara Nackareservatet framstod vi cyklister som ytterst samarbetsvilliga.
Parallellt med arbetet med att ta kontakt med kommunen började vi också planera för att kalla ihop till ett möte och försöka bilda ett nätverk. Arbetet så här långt var trots allt inte förankrat bland särskilt många cyklister, samtidigt som reservatsbildningen rasade på. Trots att vi inte hade något mandat såg vi oss tvungna att ändå agera. Arbetsgruppen, eller framförallt en person, skrev ett remissvar. Remissvaret bankades igenom i god demokratisk ordning, genom att läggas upp på Happy så att många kunde lämna synpunkter. Till remissvaret fogades också en namninsamling till stöd för remissen som bestod av 800 underskrifter. Även SAMS lämnade ett remissvar, där vi sa att vi ställde oss bakom HNS remissvar.
I mars 2005 kallade vi ihop till ett möte för att formalisera HNS lite mer. Vi som dragit igång arbetet var redan från början på det klara att vi ville att det nya HNS skulle vara en arbetsgrupp inom SAMS. På så vis skulle vi kunna samköra med NICK, som ännu inte var formaliserat i föreningsform, och därmed dela på byråkratin i form av hemsida, ekonomi, organisationsnummer och annat som följer av att vara en förening. Med NICK och HNS som grund skulle SAMS kunna fyllas med innehåll och lyfta. Vi skulle också kunna få en lokal grupp för att sköta Rudan-spåret, som i stort sett vilade på en person.
I arbetet med remissen hade vi fått kritik för att vi tagit på oss att vara cyklisternas röst utan att vara ordentligt förankrade. Det hade också varit en massa annat groll i ankdammen under vintern. Det var därför viktigt att mötet inte uppfattades som på förhand regisserat utan att det var ärliga avsikter och verkligen upp till mötet vad som skulle hända fortsättningsvis. Vi valde att dela upp det så att jag under mötet var representant för SAMS, eftersom jag var ordförande där. Efter att ha presenterat det arbete som arbetsgruppen gjort och redogjort för hur gången var när det gällde reservatsbildningen var det min tur att presentera SAMS.
Jag presenterade visionen med SAMS, och poängen med att ha en gemensam organisation för flera grupper där man kunde ha en övergripande struktur och dra nytta av varandra. Jag föreslog att HNS skulle bildas som en lokal grupp inom SAMS. Kort sagt kan man säga att jag misslyckades. Jag framstod som en centralbyråkrat som ville lägga beslag på alla medlemmar och ta åt mig äran för vad arbetsgruppen gjort. Mötet enades om att bilda en traditionell fristående förening av HNS, och en interimstyrelse utsågs. Det skulle inte vara en del av SAMS, möjligen kunde man tänka sig ett samarbete som två fristående organisationer.
Jag var med i arbetsgruppen HNS men var inte med i den nybildade interimstyrelsen. De som valts in i interimstyrelsen och med i arbetet med SAMS kände att mötet hade varit väldigt tydligt med att HNS skulle vara fristående, och hade då inte kraft att engagera sig både i HNS och SAMS. Jag visste att om inte HNS blev en del av SAMS skulle SAMS aldrig lyfta. Cykel-Stockholm var helt enkelt för litet för att vi skulle splittras upp på en massa småföreningar. Att formera NICK inom ramen för SAMS om inte HNS var med var meningslöst. Efter ett par hektiska år med Solna, Sundbyberg, Stockholm och Nacka kastade jag in handduken. Jag var ganska slutkörd. Saker och ting hade inte gått min väg.
Några dagar innan SAMS årsmöte i april 2005 meddelade jag att jag hoppade av ordförande-posten och styrelsen. Jag kände inte att jag hade folks förtroende och jag hade inte lyckats förankra mina idéer om SAMS. Det stod fullständigt klart att SAMS inte skulle lyfta den här gången heller. Det valdes en ny styrelse med stark koppling till det nybildade HNS, mest för att de skulle kunna utnyttja de resurser som ändå fanns att hämta från SAMS i form av kassa och organisationsnummer. SAMS somnade stilla in.
HNS började fulla av tillförsikt sitt arbete och inväntade att reservatet skulle bildas. Eller rättare sagt reservaten. Nackareservatet är nämligen delat på två kommuner, en del ligger i Stockholm och en del ligger i Nacka. Markägare över allting är dock Stockholm. HNS hade en bra dialog med både förvaltaren och de tjänstemän som förberedde ärendet i Stockholm. Förslaget till föreskrifter såg bra ut, cykling skulle vara tillåtet på stigar. En skrivning som absolut fungerade för vår del. När väl reservatet var bildat fanns det goda möjligheter att börja jobba med stigvård och rent konkret skapa bättre förutsättningar för cykling. Nya spänger i gamla kända surhål var ett exempel på en efterlängtad åtgärd.
Den 12 september fattades beslut om reservatsbildning i Nacka kommunfullmäktige. Beslutet kom som en kalldusch. Nacka hade beslutat om en föreskrift som inte var i enlighet med något förslag som kommit fram i remissrundan. Cykling skulle vara förbjuden utom på anlagd väg och stig. Vad betydde det? Det var oklart hur det skulle uttolkas. Jag kontaktade omedelbart HNS och frågade om deras planer. Jag bjöd in mig till styrelsemöte och vi började diskutera överklagan. Utan någon som helst grund hade Nacka kommun fattat ett svårtydbart beslut som inte var förberett på något sätt i det underlag som tagits fram. Med hjälp av en cyklande jurist som kunde miljöbalken i sömnen författade vi ett överklagande som gick till Länsstyrelsen. Länsstyrelsens utslag var att vi inte var en part som hade rätt att överklaga och avslog därför överklagan. Avslaget överklagades till regeringen som fastslog Länsstyrelsens beslut. Därmed var det avgjort.
Det räckte inte med att Nacka fattade ett korkat beslut. När Stockholm några veckor senare skulle fatta beslut om reservatet fick vi dagarna innan reda på beslutet inte skulle innehålla någon skrivning alls om cykling. Cykling berördes nämligen i lokala ordningsföreskrifter, som sa att all fordonstrafik i terräng är förbjuden.
HNS stod lindrigt sagt inför en uppförsbacke. De 800 cyklister som skrivit under namninsamlingen var rasande. Visst, HNS hade gjort så gott det gick men vad hjälpte det? Vad hade man egentligen åstadkommit? Tack och lov gjorde förvaltaren samma tolkning av föreskrifterna som HNS. Det stod ju faktiskt att cykling var förbjuden utom på (anlagd väg och) stig. Förvaltaren hade inga intentioner att förbjuda cykling utan var tvärtom intresserad av en dialog med cyklisterna. Intresset var till och med så stort så att de tillät att VM i singlespeed arrangerades i Sicklaskiftet i augusti 2006, med nästan 200 deltagare från hela världen.
Allt var inte svart i alla fall. Hösten 2005 började det bli klart med NICK-spåret och vi bildade en förening. Det är nog den simplaste förening jag varit med i men den är tillräckligt föreningsaktig för att man skulle kunna säga till kommunerna att man var en förening. Det var hela syftet. Arbetet med NICK rullade på och blev ganska självgående. När spåret var draget handlade det bara om småförbättringar, städa och klippa sly.
Våren 2007 hade jag börjat få lite ny energi. Jag bestämde mig då för att kolla lite hur det gick för HNS. HNS hade haft en tung tid. Många var besvikna över att det inte hade hänt något. På NICK:s årsmöte klev jag av styrelsen och när det var dags för HNS årsmöte 2007 ställde jag upp som ordförande. Vi visste att läget var besvärligt och att tilliten till HNS var körd i botten. HNS hade knappt lyckas åstadkomma något under de två år man arbetat.
Vi gjorde ett ryck att försöka få igång verksamheten. Skissade på olika idéer och kom snabbt fram till att det viktigaste att få igång var en dialog med kommunen så att vi kunde börja jobba praktiskt. Kunde vi inte uppvisa resultat kunde vi lika gärna lägga ner. Stockholms stad var lika angelägna de att få igång en kommunikation med oss. Nu var det inte så enkelt så att man bara ringde och pratade med Stockholm. Det var fyra-fem olika förvaltningar inblandade. Det var framförallt miljöförvaltningen vi hade kontakt med i egenskap av expert på området och ansvarig för Sicklaskiftet, samt förvaltaren av den mark som ägdes av Stockholm men låg i Nacka kommun. Vi hade en bra dialog och vi behövde varandra. De behövde oss för att nå ut till cyklister, och vi behövde dem för att kunna uppvisa resultat och därmed få legitimitet i cyklisters ögon. De förstod vår sits och våra möjligheter att påverka andra. Vi kom överens om att vi skulle lämna förslag på åtgärder som vi tyckte behövdes.
Vi var rörande överens om att Nacka kommun hade fattat ett helt obegripligt beslut om föreskrifterna. Stockholm hade i egenskap av markägare förberett hela beslutsprocessen och remissförfarandet, i syfte att skapa enhetliga regler för området. Nacka valde att avbryta den processen och ordna det sista själva ”för att snabba på processen”. Resultatet blev en föreskrift som ingen förstår vad den betyder eller var den kommit från. Den har ingen som helt förankring i beslutsunderlaget. Vi var helt överens om hur den skulle uttolkas.
Den verkliga knäckfrågan nu var den lokala trafikföreskriften som förbjöd cykling i terräng. Miljöförvaltningen ville ha bort den skrivningen. Med en så sträng skrivning har kommunen ingen möjlighet att faktiskt påverka den cykling som görs, eftersom den hårda skrivningen inte uppfattas som legitim. Med rätta, ska tilläggas. Bakgrunden till skrivningen är nämligen att Stockholms detaljplaner är helt oöverskådliga. Enklaste sättet att kunna införa ett generellt förbud mot cykling i parker i Stockholms stad är nämligen att förbjuda cykling i terräng. Naturligtvis är förbudet helt orimligt sett till vad det är tänkt att skydda men det är en lätt väg att gå.
För att vi skulle kunna komma vidare tog Miljökontoret kontakt med Trafikkontoret och bad om en föreskriftsändring. De fick kalla handen. Det var alldeles för mycket jobb att förändra och berörde ändå så få. Det var inte aktuellt. I och med detta försvann också möjligheten att kunna träffa några överenskommelser eftersom vi inte hade rätt att cykla i skogen.
Nu gick rullgardinen ner. Igen. Den sista kraftansträngningen som vi i HNS styrelse gjorde gav inget resultat. Och jag tror att vi alla upplevde att ingen uppskattade det vi gjorde, och att ingen egentligen bett oss göra något. Jag tappade allt engagemang, och resten av styrelsen tappade allt engagemang. Jag anklagar ingen. Det var inte kul. I november 2007 somnade verksamheten. Ansvaret ligger på mig att kalla till ett styrelsemöte, och sedan till ett nytt årsmöte, men det känns som att det mest vore ett spel för gallerierna.
Det här är min berättelse av de försök till organisering av de oorganiserade som jag deltagit i 2003-2007. NICK lyckades, men både SAMS och HNS har misslyckats. Jag har lärt mig mycket, och jag tror att det även kan vara lärdomar inför framtida försök. Det verkar så enkelt, någon måste göra något, men i praktiken är det svårare än man kan tro att bygga upp en organisation från noll.
Stor respekt till alla som försöker! Kärlek!
/Oskar
Mattias Handley om SAMS och stigoteket:
http://www.spinell.se/388-stigar-41-leder-och-279-platser-sammanfattning-av-stigoteket-se/
Möte om Ursvik i januari 2004:
http://happymtb.org/forum/read.php/1/10816/13108
Cykelförbud i Hellas!
http://happymtb.org/forum/read.php/1/61826/
Remissvar till Nackareservatet:
http://happymtb.org/forum/read.php/1/90088/90622
Möte för bildande av föreningen HNS:
http://happymtb.org/forum/read.php/1/138351/138497
HNS bildande
http://happymtb.org/forum/read.php/1/196139/221304
Innan jag blir dement tänkte jag skriva mina memoarer när det gäller försök till organisering av cyklister i Stockholmsområdet under åren 2003-2007. Det är historia nu och alla gamla synder och oförrätter är förhoppningsvis nergrävda och förlåtna vid det här laget. Vi var många som slet och försökte. Inte vet jag om det ledde någon vart men vi kanske åtminstone lärde oss något på vägen.
Jag har fått lite frågor om HNS, SAMS och Nackareservatet. Jag tänkte med en god portion ödmjukhet dela min upplevelse av hur det har sett ut. Det här är inte en sann beskrivning, det är min bild.
Jag tänker inte rabbla upp namnen på alla som var med, men det finns en hel del hjältar som slet. Allt som gjordes var inte bra eller effektivt, men det var med 100 % hjärta för att förbättra för Stockholms-cyklisterna. Jag hoppas att ingen känner sig påhoppad i det som skrivits här. Jag har stor respekt för alla som gjort något under åren och jag anklagar ingen.
SAMS, Sveriges Allmänna Mountainbikesällskap, bildades 2002 av några Haninge-bor efter inspiration av amerikanska IMBA. Några fler anslöt sig och ambitionen var tydlig: man ville bli en nationell röst för skogscyklister, oavsett om man var inom idrottsrörelsen eller inte.
SAMS arbetade i sann entreprenörsanda och gav sig på allt. Ett av de första projekten var att tillämpa IMBA:s skrift ”Building better trails” i Sverige. Efter kontakter med Haninge kommun fick man tillåtelse att anlägga ett cykelspår i Rudans friluftsområde. Tanken var att bygga hållbart och roligt. Spåret skulle vara så bra att cyklisterna inte skulle vilja cykla några andra stigar i Rudan-området. Nu har jag inte varit i Rudan på flera år men det skulle inte förvåna mig om det fortfarande håller. SAMS gjorde också ett jättejobb med att översätta ”Building better trails” till svenska, och även översätta IMBA:s Rules of trail till svenska under namnet God sed i skogen. SAMS skrev remissvar vid reservatsbildningar och liknande, ibland annat Laponia-området och Lunsen. Genom att framstå som stora ville man få erkännande från myndigheter och andra och samtidigt locka medlemmar. En annan del var också att likt IMBA försöka skapa en expertroll som konsulter för anläggning av cykelstigar. Ytterligare ett projekt var en slags guidebok till cykling med information om hur man tar sig till en plats, hur man hittar stigen, toaletter, övernattning etc. Sen gav man sig även på att ordna tävlingar, som Sömnlös i Rudan. SAMS renodlades under slutet av 2003 till att bli mer en vanlig intresseorganisation, och tävlingarna fortsatte i annan regi under firman Ett Annat Lopp. Även den ambitiösa cykelguiden lämnades dit, och den blev sedermera Stigoteket.
Mitt inträde i den här historien kom under hösten 2003 när jag kunde läsa i lokaltidningen i Solna att det var på väg att bildas naturreservat i Ursviksskogen. Jag såg snabbt till att kasta mig över förslagen till föreskrifter och tog även kontakt med ansvariga kommuntjänstemän. Förslagen var i stort sett klara och loppet var kört för att kunna vara med och påverka utformningen. Det såg ut att det skulle bli förbud mot cykling i området utom på särskilt markerade stigar. Jag agerade som jag var van vid från andra sammanhang och bjöd in till ett möte i januari 2004 för att skapa ett nätverk för cyklingen i Ursvik. SAMS fanns med i planeringen men vi pratade inte samma språk och det blev därför inget samarbete. SAMS var mer i en företagsform efter amerikansk inspiration, och vårt nätverk formades mer som lokalpolitiska aktionsgrupper i Sverige bildas.
Nätverket blev NICK, Nätverket Igelbäckens cykelkamrater, och slet hårt för att skapa NICK-spåret. Reservatsföreskrifterna blev inte så illa som befarat. I Sundbybergs-delen av reservatet blev det faktiskt inget förbud utom på befintliga motionsspår. Vi inventerade stigar och band ihop dem. Vi skapade ett stigförslag som vi visade ansvariga tjänstemän, som krävde omarbetning. I Solna blev vi klara ganska snabbt, men i Sundbyberg tror jag att det var närmare tio olika vändor med förslag. Till slut tröttnade vi och gav upp. Efter några månaders tystnad blev vi kontaktade av Sundbyberg som ville få spåret avslutat. Vi satt trots allt på ett trumfkort: ville de styra cyklingen i någon riktning var de beroende av oss. I väntan på att alla erforderliga beslut skulle fattas gjorde vi en omfattande planering av det arbete som skulle göras när spåret väl fått sitt godkännande. Hela spåret delades upp i över 40 olika avsnitt där allt arbete som skulle göras var inventerat. Delsträckorna delades upp på 5-6 personer som sedan skulle agera arbetsledare den dagen allt var klart. Den 2 november 2005 kom det sista godkännandet och tio dagar senare hölls den första städdagen. Under våren 2006 kom alla skyltar på plats och spåret var klart. Efter det här var alla inblandade ganska trötta. Spåret var i hamn, men ingen orkade dra i att utveckla det så mycket mer. Tack och lov var grundarbetet så pass bra och organisationsformen så pass enkel att NICK rullat vidare med relativt små insatser.
Min kontakt med SAMS var inte slut vid mötet i januari. Under våren 2004 hade jag och en styrelsemedlem en hel del kontakt kring SAMS. Han var entreprenören som var bra på företagande men inte så insatt i klassiskt föreningsarbete. Jag var kommunalbyråkraten fostrad i svenskt föreningsliv. Tillsammans såg vi att det fanns mycket att göra. SAMS som hade framstått som en jätteorganisation visade sig i stort sett bara bestå av styrelsen, och den var ganska slutkörd. De hade inte lyckats nå dit de ville. Ville jag göra ett försök att vara med och stöpa om SAMS till något som mer gick in i svensk folkrörelsetradition än en försvenskad amerikansk organisation? Efter kampen med Solna och Sundbyberg såg jag behovet av att ha ett samarbete cyklister emellan för att kunna hjälpas åt med faktaunderlag och strategiska tips när cykling var hotad. Jag visste att den stora frågan för cyklingen i Stockholm låg och väntade, nämligen Nackareservatet. Frågan hade stötts och blötts sedan 70-talet men nu fanns signaler om att det skulle bli av. Vad skulle det få för konsekvenser för cyklingen?
Hösten 2004 formade vi ett nytt SAMS där större delen av styrelsen byttes ut. Tanken var att SAMS skulle bli en paraplyorganisation för lokala grupper. Vi såg behovet av att ha en formell organisation i kontakten med myndigheter, men att det mesta arbetet i praktiken görs av kompisar som inte umgås i styrelsemötesform. Arbetet med NICK hade gått väldigt smidigt när det handlade om att få cyklister att känna sig delaktiga och arbeta, men för kommunerna var det väldigt otydligt vem de hade att göra med. Skulle vi kunna utforma en organisation som var så där hederligt föreningsdemokratibyråkratiskt uppbyggd så att vi fick formell trovärdighet, men förena det med det enkla och aktionsinriktade som gör att människor får lust att vara med? Vi såg framför oss en organisation som var lite som ett uppdelat forum, där det fanns olika avdelningar där man inte skulle behöva krångla med styrelsemöten och där man skulle kunna delta så länge man hade lust. Styrelsens roll skulle vara att se till att allt löpte på och att information gick mellan grupperna. Vi såg framför oss att det skulle finnas lokala grupper, som till exempel NICK, men också grupper som jobbade fram tips på hur man drar hållbara stigar eller letar fram underlag kring cyklings påverkan som kunde användas i remissvar och liknande. SAMS hade tidigare hållit en hög svansföring trots att det fanns ganska lite innehåll bakom. Den här gången ville vi hålla låg profil till vi hade något att presentera. SAMS 2004 blev därför mycket internt pillande för att vara redo för att bygga något stort.
I augusti 2004 dök den första tråden om cykelförbud i Hellas upp på Happymtb. En lokaltidning hade skrivit att det skulle bildas naturreservat och att cykling skulle förbjudas. Vi var några som bestämde att nu var det dags att forma ett lokalt nätverk även för Hellas, och att detta tillsammans med NICK skulle bli början på det nya SAMS. En regnig septemberdag träffades vi på ett kafé på söder och började diskutera hur vi skulle gå till väga. Vi bildade en arbetsgrupp under namnet HNS, Hellas- och Nackaskogarnas stigcyklister. Kontakter togs med ansvariga konsulter och tjänstemän som jobbade med beslutsunderlaget och det blev faktiskt ett ganska bra samarbete. Vi gick på informationsmöte på stadsdelsförvaltningen i Skarpnäck och fick förslaget presenterat för oss. Jämfört med Nätverket Bevara Nackareservatet framstod vi cyklister som ytterst samarbetsvilliga.
Parallellt med arbetet med att ta kontakt med kommunen började vi också planera för att kalla ihop till ett möte och försöka bilda ett nätverk. Arbetet så här långt var trots allt inte förankrat bland särskilt många cyklister, samtidigt som reservatsbildningen rasade på. Trots att vi inte hade något mandat såg vi oss tvungna att ändå agera. Arbetsgruppen, eller framförallt en person, skrev ett remissvar. Remissvaret bankades igenom i god demokratisk ordning, genom att läggas upp på Happy så att många kunde lämna synpunkter. Till remissvaret fogades också en namninsamling till stöd för remissen som bestod av 800 underskrifter. Även SAMS lämnade ett remissvar, där vi sa att vi ställde oss bakom HNS remissvar.
I mars 2005 kallade vi ihop till ett möte för att formalisera HNS lite mer. Vi som dragit igång arbetet var redan från början på det klara att vi ville att det nya HNS skulle vara en arbetsgrupp inom SAMS. På så vis skulle vi kunna samköra med NICK, som ännu inte var formaliserat i föreningsform, och därmed dela på byråkratin i form av hemsida, ekonomi, organisationsnummer och annat som följer av att vara en förening. Med NICK och HNS som grund skulle SAMS kunna fyllas med innehåll och lyfta. Vi skulle också kunna få en lokal grupp för att sköta Rudan-spåret, som i stort sett vilade på en person.
I arbetet med remissen hade vi fått kritik för att vi tagit på oss att vara cyklisternas röst utan att vara ordentligt förankrade. Det hade också varit en massa annat groll i ankdammen under vintern. Det var därför viktigt att mötet inte uppfattades som på förhand regisserat utan att det var ärliga avsikter och verkligen upp till mötet vad som skulle hända fortsättningsvis. Vi valde att dela upp det så att jag under mötet var representant för SAMS, eftersom jag var ordförande där. Efter att ha presenterat det arbete som arbetsgruppen gjort och redogjort för hur gången var när det gällde reservatsbildningen var det min tur att presentera SAMS.
Jag presenterade visionen med SAMS, och poängen med att ha en gemensam organisation för flera grupper där man kunde ha en övergripande struktur och dra nytta av varandra. Jag föreslog att HNS skulle bildas som en lokal grupp inom SAMS. Kort sagt kan man säga att jag misslyckades. Jag framstod som en centralbyråkrat som ville lägga beslag på alla medlemmar och ta åt mig äran för vad arbetsgruppen gjort. Mötet enades om att bilda en traditionell fristående förening av HNS, och en interimstyrelse utsågs. Det skulle inte vara en del av SAMS, möjligen kunde man tänka sig ett samarbete som två fristående organisationer.
Jag var med i arbetsgruppen HNS men var inte med i den nybildade interimstyrelsen. De som valts in i interimstyrelsen och med i arbetet med SAMS kände att mötet hade varit väldigt tydligt med att HNS skulle vara fristående, och hade då inte kraft att engagera sig både i HNS och SAMS. Jag visste att om inte HNS blev en del av SAMS skulle SAMS aldrig lyfta. Cykel-Stockholm var helt enkelt för litet för att vi skulle splittras upp på en massa småföreningar. Att formera NICK inom ramen för SAMS om inte HNS var med var meningslöst. Efter ett par hektiska år med Solna, Sundbyberg, Stockholm och Nacka kastade jag in handduken. Jag var ganska slutkörd. Saker och ting hade inte gått min väg.
Några dagar innan SAMS årsmöte i april 2005 meddelade jag att jag hoppade av ordförande-posten och styrelsen. Jag kände inte att jag hade folks förtroende och jag hade inte lyckats förankra mina idéer om SAMS. Det stod fullständigt klart att SAMS inte skulle lyfta den här gången heller. Det valdes en ny styrelse med stark koppling till det nybildade HNS, mest för att de skulle kunna utnyttja de resurser som ändå fanns att hämta från SAMS i form av kassa och organisationsnummer. SAMS somnade stilla in.
HNS började fulla av tillförsikt sitt arbete och inväntade att reservatet skulle bildas. Eller rättare sagt reservaten. Nackareservatet är nämligen delat på två kommuner, en del ligger i Stockholm och en del ligger i Nacka. Markägare över allting är dock Stockholm. HNS hade en bra dialog med både förvaltaren och de tjänstemän som förberedde ärendet i Stockholm. Förslaget till föreskrifter såg bra ut, cykling skulle vara tillåtet på stigar. En skrivning som absolut fungerade för vår del. När väl reservatet var bildat fanns det goda möjligheter att börja jobba med stigvård och rent konkret skapa bättre förutsättningar för cykling. Nya spänger i gamla kända surhål var ett exempel på en efterlängtad åtgärd.
Den 12 september fattades beslut om reservatsbildning i Nacka kommunfullmäktige. Beslutet kom som en kalldusch. Nacka hade beslutat om en föreskrift som inte var i enlighet med något förslag som kommit fram i remissrundan. Cykling skulle vara förbjuden utom på anlagd väg och stig. Vad betydde det? Det var oklart hur det skulle uttolkas. Jag kontaktade omedelbart HNS och frågade om deras planer. Jag bjöd in mig till styrelsemöte och vi började diskutera överklagan. Utan någon som helst grund hade Nacka kommun fattat ett svårtydbart beslut som inte var förberett på något sätt i det underlag som tagits fram. Med hjälp av en cyklande jurist som kunde miljöbalken i sömnen författade vi ett överklagande som gick till Länsstyrelsen. Länsstyrelsens utslag var att vi inte var en part som hade rätt att överklaga och avslog därför överklagan. Avslaget överklagades till regeringen som fastslog Länsstyrelsens beslut. Därmed var det avgjort.
Det räckte inte med att Nacka fattade ett korkat beslut. När Stockholm några veckor senare skulle fatta beslut om reservatet fick vi dagarna innan reda på beslutet inte skulle innehålla någon skrivning alls om cykling. Cykling berördes nämligen i lokala ordningsföreskrifter, som sa att all fordonstrafik i terräng är förbjuden.
HNS stod lindrigt sagt inför en uppförsbacke. De 800 cyklister som skrivit under namninsamlingen var rasande. Visst, HNS hade gjort så gott det gick men vad hjälpte det? Vad hade man egentligen åstadkommit? Tack och lov gjorde förvaltaren samma tolkning av föreskrifterna som HNS. Det stod ju faktiskt att cykling var förbjuden utom på (anlagd väg och) stig. Förvaltaren hade inga intentioner att förbjuda cykling utan var tvärtom intresserad av en dialog med cyklisterna. Intresset var till och med så stort så att de tillät att VM i singlespeed arrangerades i Sicklaskiftet i augusti 2006, med nästan 200 deltagare från hela världen.
Allt var inte svart i alla fall. Hösten 2005 började det bli klart med NICK-spåret och vi bildade en förening. Det är nog den simplaste förening jag varit med i men den är tillräckligt föreningsaktig för att man skulle kunna säga till kommunerna att man var en förening. Det var hela syftet. Arbetet med NICK rullade på och blev ganska självgående. När spåret var draget handlade det bara om småförbättringar, städa och klippa sly.
Våren 2007 hade jag börjat få lite ny energi. Jag bestämde mig då för att kolla lite hur det gick för HNS. HNS hade haft en tung tid. Många var besvikna över att det inte hade hänt något. På NICK:s årsmöte klev jag av styrelsen och när det var dags för HNS årsmöte 2007 ställde jag upp som ordförande. Vi visste att läget var besvärligt och att tilliten till HNS var körd i botten. HNS hade knappt lyckas åstadkomma något under de två år man arbetat.
Vi gjorde ett ryck att försöka få igång verksamheten. Skissade på olika idéer och kom snabbt fram till att det viktigaste att få igång var en dialog med kommunen så att vi kunde börja jobba praktiskt. Kunde vi inte uppvisa resultat kunde vi lika gärna lägga ner. Stockholms stad var lika angelägna de att få igång en kommunikation med oss. Nu var det inte så enkelt så att man bara ringde och pratade med Stockholm. Det var fyra-fem olika förvaltningar inblandade. Det var framförallt miljöförvaltningen vi hade kontakt med i egenskap av expert på området och ansvarig för Sicklaskiftet, samt förvaltaren av den mark som ägdes av Stockholm men låg i Nacka kommun. Vi hade en bra dialog och vi behövde varandra. De behövde oss för att nå ut till cyklister, och vi behövde dem för att kunna uppvisa resultat och därmed få legitimitet i cyklisters ögon. De förstod vår sits och våra möjligheter att påverka andra. Vi kom överens om att vi skulle lämna förslag på åtgärder som vi tyckte behövdes.
Vi var rörande överens om att Nacka kommun hade fattat ett helt obegripligt beslut om föreskrifterna. Stockholm hade i egenskap av markägare förberett hela beslutsprocessen och remissförfarandet, i syfte att skapa enhetliga regler för området. Nacka valde att avbryta den processen och ordna det sista själva ”för att snabba på processen”. Resultatet blev en föreskrift som ingen förstår vad den betyder eller var den kommit från. Den har ingen som helt förankring i beslutsunderlaget. Vi var helt överens om hur den skulle uttolkas.
Den verkliga knäckfrågan nu var den lokala trafikföreskriften som förbjöd cykling i terräng. Miljöförvaltningen ville ha bort den skrivningen. Med en så sträng skrivning har kommunen ingen möjlighet att faktiskt påverka den cykling som görs, eftersom den hårda skrivningen inte uppfattas som legitim. Med rätta, ska tilläggas. Bakgrunden till skrivningen är nämligen att Stockholms detaljplaner är helt oöverskådliga. Enklaste sättet att kunna införa ett generellt förbud mot cykling i parker i Stockholms stad är nämligen att förbjuda cykling i terräng. Naturligtvis är förbudet helt orimligt sett till vad det är tänkt att skydda men det är en lätt väg att gå.
För att vi skulle kunna komma vidare tog Miljökontoret kontakt med Trafikkontoret och bad om en föreskriftsändring. De fick kalla handen. Det var alldeles för mycket jobb att förändra och berörde ändå så få. Det var inte aktuellt. I och med detta försvann också möjligheten att kunna träffa några överenskommelser eftersom vi inte hade rätt att cykla i skogen.
Nu gick rullgardinen ner. Igen. Den sista kraftansträngningen som vi i HNS styrelse gjorde gav inget resultat. Och jag tror att vi alla upplevde att ingen uppskattade det vi gjorde, och att ingen egentligen bett oss göra något. Jag tappade allt engagemang, och resten av styrelsen tappade allt engagemang. Jag anklagar ingen. Det var inte kul. I november 2007 somnade verksamheten. Ansvaret ligger på mig att kalla till ett styrelsemöte, och sedan till ett nytt årsmöte, men det känns som att det mest vore ett spel för gallerierna.
Det här är min berättelse av de försök till organisering av de oorganiserade som jag deltagit i 2003-2007. NICK lyckades, men både SAMS och HNS har misslyckats. Jag har lärt mig mycket, och jag tror att det även kan vara lärdomar inför framtida försök. Det verkar så enkelt, någon måste göra något, men i praktiken är det svårare än man kan tro att bygga upp en organisation från noll.
Stor respekt till alla som försöker! Kärlek!
/Oskar
Mattias Handley om SAMS och stigoteket:
http://www.spinell.se/388-stigar-41-leder-och-279-platser-sammanfattning-av-stigoteket-se/
Möte om Ursvik i januari 2004:
http://happymtb.org/forum/read.php/1/10816/13108
Cykelförbud i Hellas!
http://happymtb.org/forum/read.php/1/61826/
Remissvar till Nackareservatet:
http://happymtb.org/forum/read.php/1/90088/90622
Möte för bildande av föreningen HNS:
http://happymtb.org/forum/read.php/1/138351/138497
HNS bildande
http://happymtb.org/forum/read.php/1/196139/221304
