PBP 2019
- Trådstartare DT
- Start datum
-
- Taggar
- paris-brest-paris pbp
PBP 2019
Ingen bra bild. Klart svårgooglat! Men här är en snubbe som bytt till sig en väst.
De är alltså orange, vindskyddade fram och ventilerade på ryggen, med stora feta reflexer.
https://www.instagram.com/p/B1hQGANhicS/
De är alltså orange, vindskyddade fram och ventilerade på ryggen, med stora feta reflexer.
https://www.instagram.com/p/B1hQGANhicS/
PBP 2019
https://www.audax-japan.org/wp01/wp-content/uploads/2019/03/pbp2019ajRefVest_color_sample.jpg
Designskissen var inte så svårgooglad...
Designskissen var inte så svårgooglad...
GoranS
Aktiv medlem
PBP 2019
Det finns ingen reflexvariant på skelettröjorna? https://www.amazon.com/Primal-Collector-Skeleton-Cycling-Jersey/dp/B0066E90ZA
Senast ändrad:
PBP 2019
Peth sa:
Inte emot det, men är själv inte aktiv inom Randonneurs Sverige så där bidrar jag inte idag. Vill du bidra där så gissar jag att du är mer än välkommen. Bengt Sandborgh är med i styrelsen för R Swe så honom kan du kontakta ifall du vill bidra för en sådan väst.
nieves
Aktiv medlem
PBP 2019
Är väl i princip ojämförbart i världen, man baxnar när man tänker på hur många det är som är ute på den långa banan samtidigt. Det är klart att om VR har 20k ryttare så är det också en imponerande siffra, men det är ju bara runt en sjö och inte i närheten av det som krävs för att fixa en PBP.GoranS sa:
GoranS
Aktiv medlem
PBP 2019
Jag håller med om att det är ett imponerande stort startfält på ett lopp som är ganska långt bortom fattningsförmågan hos de flesta. Har själv kört Jotunheimen rundt ett par gånger vilket gemene man har rätt svårt att greppa men detta är garanterat åtminstone ett snäpp upp på ”galenhetsskalan” och att då ha många tusen startande (och fullföljande) är i mina ögon lite förvånande. Är väl då inte så överraskande att det går att skåda en del ”mänskligt förfall”, eller vad det nu var bsandborgh benämnde det.nieves sa:
Jocke77
Aktiv medlem
PBP 2019
Bidrar väl med en RR...eller min resa till PBP (lång).
Vintern 2016 bestämde jag mig för att köra PBP efter att "bruset" runt rando ökat på nätet och mitt intresse väckts. Hade ingen aning om vad loppet innebar mer än att det var långt, stört långt. 2017 gjorde jag rando-debut på Barkarby 300, det var också det enda loppet jag körde det året. När det började ryktas om UTU till 2018 så bestämde jag mig direkt för att köra för att få chansen att testa ett längre lopp innan PBP samt att ligga bra till inför föranmälan, så 2018 blev det en 400, en 600 och UTU. Inför UTU hade jag kontaktat chripers eftersom han verkade ha liknande tankar om upplägget och jag gärna ville ha sällskap, under UTU berättade jag om PBP (som han knappt kände till) och det bestämdes lite halvt att vi skulle köra ihop. Min ursprungliga plan för PBP var att anmäla mig i 90h-gruppen och bo på hotell längs vägen eftersom intresset för loppet bara bestod i att uppleva det. När chripers bestämt sig för att haka på så sa han att han gärna ville köra sub 60h och eftersom planer är till för att ändras tänkte jag att det också funkar...
Efter över 3.5 år efter att jag "upptäckte" loppet stod jag på startlinjen, jag var förväntansfull men också lite oroligt pga av att jag inte tränat alls sista två veckorna förutom CV med sambon. Anledningen var att jag känt mig väldigt trött och "på väg att bli jättesjuk", under CV så kändes kroppen skit och det brann i benen bara jag tänkte tanken på att ta i. Starten gick iaf kl 16:00 och vi rullade iväg, "alla" hade sagt att det skulle gå jättefort i början men det visade sig att det var masterstart så jag tog mig lätt fram i täten där jag la mig för att slippa "gummibandseffekt" och ev vurpor. Milen rullade på i en rätt maklig fart, troligtvis pga motvinden, och efter ett tag började backarna. Fick direkt en klump i magen när jag kände mig precis lika seg som på CV, pulsen var låg och det hände inte ett sk**t när jag försökte ta i. På väg in mot första vätskestationen efter ca 110km fick jag släppa, det gjorde inget då vi var ett gäng svenskar som bestämt oss för att stanna och fylla på. Vi väntade in alla och iväg rullade jag, chripers, SvenC, Erik, Tobbe och nån/några jag glömt, tempot var lägre och jag fick chans att återhämta mig. Det var en otroligt fin miljö vi cyklade genom på väg mot solnedgången. Nån mil innan första stämpling kom ett snabbare gäng ikapp och jag och chripers hakade på. Natten som följde var stjärnklar och fin, klungorna blev mindre efter varje stämpling men jag och chripers hade folk att cykla med hela tiden. Jag kände mig fortsatt seg men blev sakta bättre, fokuserade på att äta och dricka samt att "bara vara", mitt mentala delmål var Loudeac efter 44 mil där dropbag och klädbyte väntade. När vi kom till Loudeac rullade vi in i kontrollen stämplade och gick sedan och åt frukost, blev en stor skål kaffe och en baguette, efter det till lastbilen och dropbagen för att byta kläder och nästa "kit" med energi som skulle räcka till Brest och tillbaka till Loudeac.
Jag hade känt mig starkare och starkare ju längre loppet gått och efter Loudeac kände jag mig riktigt pigg. Jag och chripers var nu ensamma men höll ändå en bra fart, milen rullade på men det var ändå rätt tufft pga frisk motvind och den ena backen efter den andra. Vi kommenterade nog 100 gånger att vi var överraskade, vi pratade även om hur vi skulle lägga upp loppet framöver. Faktum är att ingen av oss hade särskilt bra koll på hur banan såg ut eller hur kontrollerna fungerade eller vad de erbjöd, detta gjorde att vi inte gjorde någon plan innan start utan sa att vi får ta saker efterhand när vi märker hur det funkar. Vi bestämde iaf att vi skulle äta lunch i Brest och sova i Loudeac. Några mil innan Brest kom en grupp med Krister Jönsson och Holger ikapp oss men i en backe så släppte en framför oss en lucka och det blåste sån jäkla motvind att vi inte ville jaga ikapp. Väl i Brest rullade vi in i kontrollen efter nästan exakt 23h, stämplade, fyllde vatten etc och sen rullade vi till maten som serverades i ett separat hus. Vi satte oss och åt, chripers svepte sin mat men jag tappar alltid aptiten när jag idrottar så jag fick i sakta mak tvinga i mig halva min portion innan jag gav upp och sa att jag var klar. Det tog ett tag att komma ur stan men väl ute så fick vi på första gången på 60 mil medvind! Jag kände mig nu piggare än någonsin och drog så chripers fick påminna om att det faktiskt är en hel 60-milare kvar :-) Milen flög fram och någonstans på vägen skymtade vi två bekanta tröjor, det är "Mollos" sa jag och det var det. När vi passerade ropade jag för att de skulle kunna haka på men de avböjde. Kontrollerna besöktes relativt snabbt, vi var effektiva men stressade inte, och "vips" var vi tillbaka i Loudeac. Vi hämtade upp våra dropbags och rullade in i kontrollen som nu var knökfull, alla andra kontroller vi besökt hade varit i princip tomma. Vi fick leta efter en plats att hänga upp cyklarna, stämplade, bytte om och gick sedan till sovsalen. Klockan var strax efter 23 och vi beställde väckning till 00:30. Vi blev anvisade varsin tältsäng och la oss ner, jag var trött men hade lite svårt att somna. Dock kan det inte dröjt länge för vips var det någon som väckte mig, klev upp och började frysa så jag skakade tänder. Hämtade cykeln och ner till lastbilen för att lämna dropbagen och sen var vi iväg, stoppet tog oändlig tid och jag tror vi var där ca 2.5h. Iväg ensamma i natten och milen rullade på, jag hade flossade cykelbyxor och Raphas brevettröja i ull för att jag misstänkte att jag skulle vara kallare natt två. Det var en jäkla tur för det var så hög luftfuktighet att det såg ut att regna samt att temperaturen låg på 5-6 grader, jag frös som f-n i varenda nerförsbacke. Efter tag kom en fransman ikapp och vi hakade på, han körde som om att det var 4 och inte 40 mil kvar men jag var tacksam både för draghjälpen och att jag fick uppvärmen. När han efter en lång stund slog åt sidan började vi växeldra och milen avverkades snabbt. I nästa kontroll skulle han ta en paus och äta så vi rullade vidare själva, här någonstans hade jag loppets största svacka. Var så galet sömning att jag knappt fick runt pedalerna, vet inte hur länge det höll i men chripers väntade tålmodigt. Efter någon by missade vi en sväng men upptäckte det ganska snart och kunde vända tillbaka och leta upp rätt avfart. Jag hade piggnat till och fransmannen kom återigen ikapp och vi började köra ihop. Det visade sig att vi var en bra trio och han var väldigt trevlig så vi bestämde oss för att köra ihop. När väl solen gått upp så blev jag bara piggare och piggare och kände mig återigen sådär otroligt pigg jag gjorde efter Brest, detta höll i sig hela vägen till mål.
När det var ca 20 mil kvar blev vi stoppade en bit efter en rondell av några funktionärer som kört ifatt oss med bil. De hävdade att vi var fel trots att vi följt pilarna och att vi var tvungna att vända. Efter massa tjafs (fransmannen var stor hjälp) så vände vi, tillbaka i rondellen visade vi att det satt stora röda kryss på två avfarter och pilar på en. Funktionären hävdade fortfarande att det var felskyltat, nu hade en lokal cykelgubbe anslutit och tog tag i saken. Efter ytterligare massa tjafs så blev vi släppta, samma väg vi kört nyss. Tack till den lokala cykelgubben men vi stod säkert still 10 min. Några mil efter detta var det chripers tur att ha en svacka och han ville släppa fransmannen, jag sa till honom hur läget var och att han inte behövde vänta. Han tackade och sa att han skulle köra före och sen äta i nästa kontroll och då vänta in oss. Väl i kontrollen så bestämde vi att det nog var bäst att han körde själv. Vi fortsatte att tugga på och vips var vi i sista kontrollen! In stämpla, fylla vatten och sen iväg. Nu var jag taggad och kollade för första gången på klockan och såg att vi skulle gå under 52h om vi bara höll hyfsad fart, sa detta till chripers som inte alls var lika taggad. Han svarade att han var lite låg på energi och behövde ta det lugnt, ta en gel sa jag så kör vi när den kickar in. Fick till svar att den ändå bara räcker i 20 min...jaja tänkte jag, vet hur det känns när man är låg så vi får väl se hur det blir med den saken. La mig för att dra och efter nån mil en en lång utförsbacke rullade chripers förbi, jag slängde mig in bakom och när han hörde att jag frihjulade så ropade han att "inget frihjulande, gå om direkt så vi inte tappar fart". Gelen, tänkte jag och gick om. Efter det utbröt det ett halvt maniskt partempo som höll hela vägen in i mål, sjukt kul!
I mål stod kitzblitz och väntade. Han kom fram och gratulerade till ett bra lopp, vi tackade och frågade hur många svenskar som hade kommit. Ingen sa han, ni är de snabbaste svenskarna. Nä, det kan inte stämma tyckte vi men han var säker. Jag frågade då hur många andra som kommit in, 2-300? Han skrattade och sa vi kört på en riktigt snabb tid sen gick han och hämtade varsin iskall öl. Jag blev riktigt glad för den gesten och så otroligt gott att få något i munnen som inte smakade sött. Vi stod och snackade lite och sen rullade jag och chipers för att lämna brevetkort och för att äta, kitzblitz kom och satte sig med oss för mer snack. Det började att skymma så vi sa att vi var tvungna att dra, vi bodde 25km bort och skulle cykla hem. Vi rullade hemåt i mörkret under en stjärnklar himmel, jag kände mig inte alls trött bara euforisk och lite chockad. Jag hade cyklat 122 mil i princip i ett sträck, 122 mil. Det borde inte gå, jag var nog inte riktigt säker på att jag hade gjort det och är nog fortfarande inte helt säker.
Stort tack till chripers, det var grymt kul!
Vintern 2016 bestämde jag mig för att köra PBP efter att "bruset" runt rando ökat på nätet och mitt intresse väckts. Hade ingen aning om vad loppet innebar mer än att det var långt, stört långt. 2017 gjorde jag rando-debut på Barkarby 300, det var också det enda loppet jag körde det året. När det började ryktas om UTU till 2018 så bestämde jag mig direkt för att köra för att få chansen att testa ett längre lopp innan PBP samt att ligga bra till inför föranmälan, så 2018 blev det en 400, en 600 och UTU. Inför UTU hade jag kontaktat chripers eftersom han verkade ha liknande tankar om upplägget och jag gärna ville ha sällskap, under UTU berättade jag om PBP (som han knappt kände till) och det bestämdes lite halvt att vi skulle köra ihop. Min ursprungliga plan för PBP var att anmäla mig i 90h-gruppen och bo på hotell längs vägen eftersom intresset för loppet bara bestod i att uppleva det. När chripers bestämt sig för att haka på så sa han att han gärna ville köra sub 60h och eftersom planer är till för att ändras tänkte jag att det också funkar...
Efter över 3.5 år efter att jag "upptäckte" loppet stod jag på startlinjen, jag var förväntansfull men också lite oroligt pga av att jag inte tränat alls sista två veckorna förutom CV med sambon. Anledningen var att jag känt mig väldigt trött och "på väg att bli jättesjuk", under CV så kändes kroppen skit och det brann i benen bara jag tänkte tanken på att ta i. Starten gick iaf kl 16:00 och vi rullade iväg, "alla" hade sagt att det skulle gå jättefort i början men det visade sig att det var masterstart så jag tog mig lätt fram i täten där jag la mig för att slippa "gummibandseffekt" och ev vurpor. Milen rullade på i en rätt maklig fart, troligtvis pga motvinden, och efter ett tag började backarna. Fick direkt en klump i magen när jag kände mig precis lika seg som på CV, pulsen var låg och det hände inte ett sk**t när jag försökte ta i. På väg in mot första vätskestationen efter ca 110km fick jag släppa, det gjorde inget då vi var ett gäng svenskar som bestämt oss för att stanna och fylla på. Vi väntade in alla och iväg rullade jag, chripers, SvenC, Erik, Tobbe och nån/några jag glömt, tempot var lägre och jag fick chans att återhämta mig. Det var en otroligt fin miljö vi cyklade genom på väg mot solnedgången. Nån mil innan första stämpling kom ett snabbare gäng ikapp och jag och chripers hakade på. Natten som följde var stjärnklar och fin, klungorna blev mindre efter varje stämpling men jag och chripers hade folk att cykla med hela tiden. Jag kände mig fortsatt seg men blev sakta bättre, fokuserade på att äta och dricka samt att "bara vara", mitt mentala delmål var Loudeac efter 44 mil där dropbag och klädbyte väntade. När vi kom till Loudeac rullade vi in i kontrollen stämplade och gick sedan och åt frukost, blev en stor skål kaffe och en baguette, efter det till lastbilen och dropbagen för att byta kläder och nästa "kit" med energi som skulle räcka till Brest och tillbaka till Loudeac.
Jag hade känt mig starkare och starkare ju längre loppet gått och efter Loudeac kände jag mig riktigt pigg. Jag och chripers var nu ensamma men höll ändå en bra fart, milen rullade på men det var ändå rätt tufft pga frisk motvind och den ena backen efter den andra. Vi kommenterade nog 100 gånger att vi var överraskade, vi pratade även om hur vi skulle lägga upp loppet framöver. Faktum är att ingen av oss hade särskilt bra koll på hur banan såg ut eller hur kontrollerna fungerade eller vad de erbjöd, detta gjorde att vi inte gjorde någon plan innan start utan sa att vi får ta saker efterhand när vi märker hur det funkar. Vi bestämde iaf att vi skulle äta lunch i Brest och sova i Loudeac. Några mil innan Brest kom en grupp med Krister Jönsson och Holger ikapp oss men i en backe så släppte en framför oss en lucka och det blåste sån jäkla motvind att vi inte ville jaga ikapp. Väl i Brest rullade vi in i kontrollen efter nästan exakt 23h, stämplade, fyllde vatten etc och sen rullade vi till maten som serverades i ett separat hus. Vi satte oss och åt, chripers svepte sin mat men jag tappar alltid aptiten när jag idrottar så jag fick i sakta mak tvinga i mig halva min portion innan jag gav upp och sa att jag var klar. Det tog ett tag att komma ur stan men väl ute så fick vi på första gången på 60 mil medvind! Jag kände mig nu piggare än någonsin och drog så chripers fick påminna om att det faktiskt är en hel 60-milare kvar :-) Milen flög fram och någonstans på vägen skymtade vi två bekanta tröjor, det är "Mollos" sa jag och det var det. När vi passerade ropade jag för att de skulle kunna haka på men de avböjde. Kontrollerna besöktes relativt snabbt, vi var effektiva men stressade inte, och "vips" var vi tillbaka i Loudeac. Vi hämtade upp våra dropbags och rullade in i kontrollen som nu var knökfull, alla andra kontroller vi besökt hade varit i princip tomma. Vi fick leta efter en plats att hänga upp cyklarna, stämplade, bytte om och gick sedan till sovsalen. Klockan var strax efter 23 och vi beställde väckning till 00:30. Vi blev anvisade varsin tältsäng och la oss ner, jag var trött men hade lite svårt att somna. Dock kan det inte dröjt länge för vips var det någon som väckte mig, klev upp och började frysa så jag skakade tänder. Hämtade cykeln och ner till lastbilen för att lämna dropbagen och sen var vi iväg, stoppet tog oändlig tid och jag tror vi var där ca 2.5h. Iväg ensamma i natten och milen rullade på, jag hade flossade cykelbyxor och Raphas brevettröja i ull för att jag misstänkte att jag skulle vara kallare natt två. Det var en jäkla tur för det var så hög luftfuktighet att det såg ut att regna samt att temperaturen låg på 5-6 grader, jag frös som f-n i varenda nerförsbacke. Efter tag kom en fransman ikapp och vi hakade på, han körde som om att det var 4 och inte 40 mil kvar men jag var tacksam både för draghjälpen och att jag fick uppvärmen. När han efter en lång stund slog åt sidan började vi växeldra och milen avverkades snabbt. I nästa kontroll skulle han ta en paus och äta så vi rullade vidare själva, här någonstans hade jag loppets största svacka. Var så galet sömning att jag knappt fick runt pedalerna, vet inte hur länge det höll i men chripers väntade tålmodigt. Efter någon by missade vi en sväng men upptäckte det ganska snart och kunde vända tillbaka och leta upp rätt avfart. Jag hade piggnat till och fransmannen kom återigen ikapp och vi började köra ihop. Det visade sig att vi var en bra trio och han var väldigt trevlig så vi bestämde oss för att köra ihop. När väl solen gått upp så blev jag bara piggare och piggare och kände mig återigen sådär otroligt pigg jag gjorde efter Brest, detta höll i sig hela vägen till mål.
När det var ca 20 mil kvar blev vi stoppade en bit efter en rondell av några funktionärer som kört ifatt oss med bil. De hävdade att vi var fel trots att vi följt pilarna och att vi var tvungna att vända. Efter massa tjafs (fransmannen var stor hjälp) så vände vi, tillbaka i rondellen visade vi att det satt stora röda kryss på två avfarter och pilar på en. Funktionären hävdade fortfarande att det var felskyltat, nu hade en lokal cykelgubbe anslutit och tog tag i saken. Efter ytterligare massa tjafs så blev vi släppta, samma väg vi kört nyss. Tack till den lokala cykelgubben men vi stod säkert still 10 min. Några mil efter detta var det chripers tur att ha en svacka och han ville släppa fransmannen, jag sa till honom hur läget var och att han inte behövde vänta. Han tackade och sa att han skulle köra före och sen äta i nästa kontroll och då vänta in oss. Väl i kontrollen så bestämde vi att det nog var bäst att han körde själv. Vi fortsatte att tugga på och vips var vi i sista kontrollen! In stämpla, fylla vatten och sen iväg. Nu var jag taggad och kollade för första gången på klockan och såg att vi skulle gå under 52h om vi bara höll hyfsad fart, sa detta till chripers som inte alls var lika taggad. Han svarade att han var lite låg på energi och behövde ta det lugnt, ta en gel sa jag så kör vi när den kickar in. Fick till svar att den ändå bara räcker i 20 min...jaja tänkte jag, vet hur det känns när man är låg så vi får väl se hur det blir med den saken. La mig för att dra och efter nån mil en en lång utförsbacke rullade chripers förbi, jag slängde mig in bakom och när han hörde att jag frihjulade så ropade han att "inget frihjulande, gå om direkt så vi inte tappar fart". Gelen, tänkte jag och gick om. Efter det utbröt det ett halvt maniskt partempo som höll hela vägen in i mål, sjukt kul!
I mål stod kitzblitz och väntade. Han kom fram och gratulerade till ett bra lopp, vi tackade och frågade hur många svenskar som hade kommit. Ingen sa han, ni är de snabbaste svenskarna. Nä, det kan inte stämma tyckte vi men han var säker. Jag frågade då hur många andra som kommit in, 2-300? Han skrattade och sa vi kört på en riktigt snabb tid sen gick han och hämtade varsin iskall öl. Jag blev riktigt glad för den gesten och så otroligt gott att få något i munnen som inte smakade sött. Vi stod och snackade lite och sen rullade jag och chipers för att lämna brevetkort och för att äta, kitzblitz kom och satte sig med oss för mer snack. Det började att skymma så vi sa att vi var tvungna att dra, vi bodde 25km bort och skulle cykla hem. Vi rullade hemåt i mörkret under en stjärnklar himmel, jag kände mig inte alls trött bara euforisk och lite chockad. Jag hade cyklat 122 mil i princip i ett sträck, 122 mil. Det borde inte gå, jag var nog inte riktigt säker på att jag hade gjort det och är nog fortfarande inte helt säker.
Stort tack till chripers, det var grymt kul!
Raggamuffin
Aktiv medlem
PBP 2019
Snyggt.
PBP 2019
Mitt äventyr startade torsdag morgon.
Jag och Jonas Nilsson bilade ner från Sthlm till Malmö där för första nattstoppet blev. Planen var att att inte köra hela vägen till Paris på fredag utan stanna till i Roubaix för att röra lite på benen och cykla lite. Sen köra de sista 20milen in till Paris på lördag morgon. Vi hade cykel check in bokat på lördag kl. 15.
Jag hade inte bokat nåt rum i Paris, utan planen var att sova ute i bivack. Halv dåligt väder valde jag ändå och boka ett hotell när jag kom fram. Hittade ett ledigt rum på Ibis för 59Euro 2-3 par km från start. Perfekt.
Däremot kunde man parkera bilen gå avstånd från start/mål. Bra ordnat!
Starten var söndag kväll 1830 och jag hade valt att starta ensam. I ”min grupp” var de lite Vätternrundan känsla i starten. Alla skulle fram och de var många som inte hade erfarenhet av att cykla i klunga. De första 5milen var de flera axlar mot axlar, cykla på varandras bakhjul, konstiga ”snabba svängar/grupperingar” men som tur va inga som fick käka asfalt. Blev lugnare längre fram när alla hittade sin ”plats” och dess tempo.
Valde oftast följe med danskar eller finländare första dygnet. Långsamt uppför och fortare på platt och nerför.
Rullade på ok men jag var ovanligt trött, sliten och fick ändra min strategi direkt. Fick ta en timmes sömnpaus redan i en av de första kontrollerna. Fortsatte cykla och sen valde jag att sova den första riktiga sovpausen i sovsalen i Loudeac (3-4 timmar).
I Brest hade jag ont i högra akilles. Fick hjälp på kontrollen av en doktor med massage o tejpning och kunde fortsätta
Efter Brest började även vänstra akilles strula. Jag har aldrig haft problem med akilles förut.
Efter de påverkade detta min cykling helt och man fick cykla och vara mer lyhörd på hur kroppen kändes.
Sov igen en 3timmar i Loudeac på väg tillbaka.
Ingen låste cyklarna på kontrollerna (kändes säkert) men jag gjorde de vid de längre sovpauserna i Loudeac. När jag skulle låsa upp cykeln hade låset gått i baklås och de gick inte att låsa upp. Snabbt till cykel fixaren på plats och be han komma o klippa upp ett lås, vilket han vägrade. Däremot var de ok om jag lånade verktyg för att fixa min cykel...
Milen rullade på, men vänstra hälsena var fortf svullen och gjorde ont. I Fougeres (?) var jag på väg att slänga in handduken. Jag hade vart i varje kontroll och försökt få hjälp med min vänstra akillessena men inte fått hjälp. Jag hade stannat på apotek och försökt tejpa lika högra benet men ingen större succé.
Vid kön till doktorn blev jag och en engelsman blev mer o mer irriterade på kaoset samt läkaren på plats som släppte förbi alltid fransmän/funktionärer etc där vi andra ”icke fransmän” fick vänta gott vidare. Jag hade då suttit där drygt en timme. Då råkade Stefan springa på mig och vips fick mig på andra tankar. Smärtan släppte tillfälligt och jag valde igen att fortsätt att cykla efter jag hade sagt vad jag tyckte till läkaren. Nästa kontroll var mer proffsig likt Brest och där fick jag äntligen hjälp. Jag kunde fortsätta långsamt in i mål. Valde t o m sova, vila kroppen en extra timme i Dreux.
I mål på 87 timmar och 40 minuter
+ Glad att jag fick cykla delar av sträckan tillsammans med både Jonas, Erik, Svante och Stefan dag 2&3.
+ Att jag sista dagen valde att stanna för att fylla på vatten, äta persikor mm, längs vägen o talade med byborna
+ Maten likaså, att äta och fika mer längs vägen istället för bara på kontrollerna
+ Sovsalarna grymma, sov grymt bra även om de var kanske lite kallt. Fanns plats när jag behövde
+ Inga större köer på kontrollerna förutom en (man fick däremot vänta länge om man ville träffa doktorn och ett antal matköer hade väl kunnat göras mer effektiv)
+ Glad att jag inte valde att ha nån bag drop längs vägen och bar ”allt själv”.
+ Bra skyltat, jag behövde ingen GPS utan var man bara lite uppmärksam så såg man skyltarna.
+ Ha med ett bättre alarm om man väljer att ta ett power nap på 15 minuter ;)
…
Jag såg ingen från Norge, cyklar de inte rando?
Jag och Jonas Nilsson bilade ner från Sthlm till Malmö där för första nattstoppet blev. Planen var att att inte köra hela vägen till Paris på fredag utan stanna till i Roubaix för att röra lite på benen och cykla lite. Sen köra de sista 20milen in till Paris på lördag morgon. Vi hade cykel check in bokat på lördag kl. 15.
Jag hade inte bokat nåt rum i Paris, utan planen var att sova ute i bivack. Halv dåligt väder valde jag ändå och boka ett hotell när jag kom fram. Hittade ett ledigt rum på Ibis för 59Euro 2-3 par km från start. Perfekt.
Däremot kunde man parkera bilen gå avstånd från start/mål. Bra ordnat!
Starten var söndag kväll 1830 och jag hade valt att starta ensam. I ”min grupp” var de lite Vätternrundan känsla i starten. Alla skulle fram och de var många som inte hade erfarenhet av att cykla i klunga. De första 5milen var de flera axlar mot axlar, cykla på varandras bakhjul, konstiga ”snabba svängar/grupperingar” men som tur va inga som fick käka asfalt. Blev lugnare längre fram när alla hittade sin ”plats” och dess tempo.
Valde oftast följe med danskar eller finländare första dygnet. Långsamt uppför och fortare på platt och nerför.
Rullade på ok men jag var ovanligt trött, sliten och fick ändra min strategi direkt. Fick ta en timmes sömnpaus redan i en av de första kontrollerna. Fortsatte cykla och sen valde jag att sova den första riktiga sovpausen i sovsalen i Loudeac (3-4 timmar).
I Brest hade jag ont i högra akilles. Fick hjälp på kontrollen av en doktor med massage o tejpning och kunde fortsätta
Efter Brest började även vänstra akilles strula. Jag har aldrig haft problem med akilles förut.
Efter de påverkade detta min cykling helt och man fick cykla och vara mer lyhörd på hur kroppen kändes.
Sov igen en 3timmar i Loudeac på väg tillbaka.
Ingen låste cyklarna på kontrollerna (kändes säkert) men jag gjorde de vid de längre sovpauserna i Loudeac. När jag skulle låsa upp cykeln hade låset gått i baklås och de gick inte att låsa upp. Snabbt till cykel fixaren på plats och be han komma o klippa upp ett lås, vilket han vägrade. Däremot var de ok om jag lånade verktyg för att fixa min cykel...
Milen rullade på, men vänstra hälsena var fortf svullen och gjorde ont. I Fougeres (?) var jag på väg att slänga in handduken. Jag hade vart i varje kontroll och försökt få hjälp med min vänstra akillessena men inte fått hjälp. Jag hade stannat på apotek och försökt tejpa lika högra benet men ingen större succé.
Vid kön till doktorn blev jag och en engelsman blev mer o mer irriterade på kaoset samt läkaren på plats som släppte förbi alltid fransmän/funktionärer etc där vi andra ”icke fransmän” fick vänta gott vidare. Jag hade då suttit där drygt en timme. Då råkade Stefan springa på mig och vips fick mig på andra tankar. Smärtan släppte tillfälligt och jag valde igen att fortsätt att cykla efter jag hade sagt vad jag tyckte till läkaren. Nästa kontroll var mer proffsig likt Brest och där fick jag äntligen hjälp. Jag kunde fortsätta långsamt in i mål. Valde t o m sova, vila kroppen en extra timme i Dreux.
I mål på 87 timmar och 40 minuter
+ Glad att jag fick cykla delar av sträckan tillsammans med både Jonas, Erik, Svante och Stefan dag 2&3.
+ Att jag sista dagen valde att stanna för att fylla på vatten, äta persikor mm, längs vägen o talade med byborna
+ Maten likaså, att äta och fika mer längs vägen istället för bara på kontrollerna
+ Sovsalarna grymma, sov grymt bra även om de var kanske lite kallt. Fanns plats när jag behövde
+ Inga större köer på kontrollerna förutom en (man fick däremot vänta länge om man ville träffa doktorn och ett antal matköer hade väl kunnat göras mer effektiv)
+ Glad att jag inte valde att ha nån bag drop längs vägen och bar ”allt själv”.
+ Bra skyltat, jag behövde ingen GPS utan var man bara lite uppmärksam så såg man skyltarna.
+ Ha med ett bättre alarm om man väljer att ta ett power nap på 15 minuter ;)
…
Jag såg ingen från Norge, cyklar de inte rando?
kontrapunkt
Aktiv medlem
PBP 2019
Kort rapport: Det gick inte särskilt snabbt totalt (87:51), men det var faktiskt roligt nästan hela tiden.
Jag startade i 90-timmarsgruppen med tandem- och liggcyklar kl 17:15 på söndagen. Jag sover helst 8 timmar per natt, men min plan var att försöka dra ner på detta för en kortare tid. Spoiler: det var inte särskilt lönt. Men annars fungerade
cykel och cyklist som tänkt.
Motvind på vägen ut, men med liggcykel och pigga ben var det inget som märktes. Startade lågt bak i fältet, så körde mest solo och körde om - ett tema som skulle hålla hela turen. När jag passerat tyskarna på triplett fick jag sällskap nere vid hjulen av Tero Linnanen från Finland på turens kanske lägsta cykel, en Velokraft Nocom. Sen blev det sovpaus i Villaines-la-Juhel mellan 02 och 06, ovanligt och lite för kort egentligen för mig.
Måndag gick i lagom tempo vänster om långsammare fransoser på audaxcyklar. För lite sömn, så behövde ta flera power nap på mer än en timme totalt. Köpte vindruvor (bästa maten på turen), stropwafels och pannkakor som matsäck, och sparade då i alla fall kö på kontrollerna.
Dröjde för att kompensera detta lite väl i Tintieniac, där jag mötte både Barbro och Tage i god form och en folkmusik och -dansuppvisning mitt bland specialcyklarnas parkering. Övernattning i Carhaix, där det fanns gott om plats, även om "filtarna" dessvärre var tunna som florstyg och krävde förstärkning med extra kläder och handduken från packningen.
Tisdag var härlig cykling. Backarna vid Huelgoat och Commana kändes knappt, och efter vändning i Brest flyg jag fram, pigg, glad, med vinden i ryggen och peppig folkmusik i musikanläggningen. Lite onödigt faffande med att hitta affär som sålde USB-sladd, för efter lite väl många stopp för felsökning visade sig glappet i laddning inte vara i sladden, utan i USB-uttaget på mitt nya dyra tysk-högkvalitets e-Werk som var tänkt att ladda navigator och annat hela turen.
Men benen gick bra när jag väl rullade. Extra motivering för nattlig spurt var att jag inte visste hur det stora gänget från 90-timmars låg, och om de skulle tagit alla sovlatser. Om det behövdes eller inte får vara osäkert, men i Quedillac fanns det platser kvar. Höga betyg för tjocka madrasser och täcken, men någon behöver fundera på det lämpliga i att ha sov-incheckningen i sovsalen, och lyset tänt för "för att vi inte ser siffrorna vid bäddarna annars". Men efter två nätter med mindre än 12h totalt hade det gått bra att sova i klaraste sol till och med.
Onsdag gick lite försiktigare. Uppstigning för att hinna stämpla i tid i Tinteniac, en ganska odramatiskt "spurt" på 25 kilometer och en timme tillgodo. (bild på en amerikan med lite mer klassisk cykel än min). För en gång skulle såg jag ut att bli omkörd av några kvarvarande cyklister - ett snabbt gäng med en kille från australien i täten. Passerade dem dock strax igen uppför en backe, och han som drog tog sällskap omväxlande på rulle bakom min låda och - för lite pratstund - bredvid.
Härlig fest i Villaines. Kaffe tillhandahölls i soppskål(!), men började märka lite trötthet ändå. Sista biten mellan Mortagne-au-Perche och var sträckans enda "eländescykling". Vacker och varm natt med måne, stjärnklart och röda lysen som gungade uppför backarna, men alltför lite sömn (8h nästa gång tack) störde och gav behov av flera power naps på liggcykeldynan innan soppa och sovpaus i Dreux.
Torsdag morgon var allt förlåtet. Satte klockan på 06:30 för att hinna med goda marginaler till 90-timmars i Rambouillet. Efter några minuter faff i starten gick allt med fart och kläm (vilket för övrigt också är en marsch av Per Grundström) förbi asiatiska audaxcyklister, långsammare liggister och inte minst morgondimman över landskapet som för omväxling blivit slätt.
Minus på sömn, och visst kändes det en del i benen. Men tacksam över mina gamla Volae och liggcyklismen i allmänhet. Inget ont vare sig bak eller fram, i handleder nacke eller rygg. Tog en lång sovpaus efter festlig om än extremt kullerstensrikt skakig målgång.
Tack till organisatörerna, och tack för senast och bra kämpat till alla er andra cyklister, både ni som körde närmare 50 och ni som låg nära 90 timmar.
Jag startade i 90-timmarsgruppen med tandem- och liggcyklar kl 17:15 på söndagen. Jag sover helst 8 timmar per natt, men min plan var att försöka dra ner på detta för en kortare tid. Spoiler: det var inte särskilt lönt. Men annars fungerade
cykel och cyklist som tänkt.
Motvind på vägen ut, men med liggcykel och pigga ben var det inget som märktes. Startade lågt bak i fältet, så körde mest solo och körde om - ett tema som skulle hålla hela turen. När jag passerat tyskarna på triplett fick jag sällskap nere vid hjulen av Tero Linnanen från Finland på turens kanske lägsta cykel, en Velokraft Nocom. Sen blev det sovpaus i Villaines-la-Juhel mellan 02 och 06, ovanligt och lite för kort egentligen för mig.
Måndag gick i lagom tempo vänster om långsammare fransoser på audaxcyklar. För lite sömn, så behövde ta flera power nap på mer än en timme totalt. Köpte vindruvor (bästa maten på turen), stropwafels och pannkakor som matsäck, och sparade då i alla fall kö på kontrollerna.
Dröjde för att kompensera detta lite väl i Tintieniac, där jag mötte både Barbro och Tage i god form och en folkmusik och -dansuppvisning mitt bland specialcyklarnas parkering. Övernattning i Carhaix, där det fanns gott om plats, även om "filtarna" dessvärre var tunna som florstyg och krävde förstärkning med extra kläder och handduken från packningen.
Tisdag var härlig cykling. Backarna vid Huelgoat och Commana kändes knappt, och efter vändning i Brest flyg jag fram, pigg, glad, med vinden i ryggen och peppig folkmusik i musikanläggningen. Lite onödigt faffande med att hitta affär som sålde USB-sladd, för efter lite väl många stopp för felsökning visade sig glappet i laddning inte vara i sladden, utan i USB-uttaget på mitt nya dyra tysk-högkvalitets e-Werk som var tänkt att ladda navigator och annat hela turen.
Men benen gick bra när jag väl rullade. Extra motivering för nattlig spurt var att jag inte visste hur det stora gänget från 90-timmars låg, och om de skulle tagit alla sovlatser. Om det behövdes eller inte får vara osäkert, men i Quedillac fanns det platser kvar. Höga betyg för tjocka madrasser och täcken, men någon behöver fundera på det lämpliga i att ha sov-incheckningen i sovsalen, och lyset tänt för "för att vi inte ser siffrorna vid bäddarna annars". Men efter två nätter med mindre än 12h totalt hade det gått bra att sova i klaraste sol till och med.
Onsdag gick lite försiktigare. Uppstigning för att hinna stämpla i tid i Tinteniac, en ganska odramatiskt "spurt" på 25 kilometer och en timme tillgodo. (bild på en amerikan med lite mer klassisk cykel än min). För en gång skulle såg jag ut att bli omkörd av några kvarvarande cyklister - ett snabbt gäng med en kille från australien i täten. Passerade dem dock strax igen uppför en backe, och han som drog tog sällskap omväxlande på rulle bakom min låda och - för lite pratstund - bredvid.
Härlig fest i Villaines. Kaffe tillhandahölls i soppskål(!), men började märka lite trötthet ändå. Sista biten mellan Mortagne-au-Perche och var sträckans enda "eländescykling". Vacker och varm natt med måne, stjärnklart och röda lysen som gungade uppför backarna, men alltför lite sömn (8h nästa gång tack) störde och gav behov av flera power naps på liggcykeldynan innan soppa och sovpaus i Dreux.
Torsdag morgon var allt förlåtet. Satte klockan på 06:30 för att hinna med goda marginaler till 90-timmars i Rambouillet. Efter några minuter faff i starten gick allt med fart och kläm (vilket för övrigt också är en marsch av Per Grundström) förbi asiatiska audaxcyklister, långsammare liggister och inte minst morgondimman över landskapet som för omväxling blivit slätt.
Minus på sömn, och visst kändes det en del i benen. Men tacksam över mina gamla Volae och liggcyklismen i allmänhet. Inget ont vare sig bak eller fram, i handleder nacke eller rygg. Tog en lång sovpaus efter festlig om än extremt kullerstensrikt skakig målgång.
Tack till organisatörerna, och tack för senast och bra kämpat till alla er andra cyklister, både ni som körde närmare 50 och ni som låg nära 90 timmar.
Jocke77
Aktiv medlem
PBP 2019
Fina RR Oooh och Kontrapunkt.
Oooh, jag cyklade och pratade med en norrman innan första vätskestoppet. Frågade honom om de var många och tror att han sa att de var typ 10 pers. Så det verkar vara så att tävlingscykling är helt dominerande där, går ju rätt bra också med tanke på mängden Pro tour-cyklister de har och konstant producerar.
Oooh, jag cyklade och pratade med en norrman innan första vätskestoppet. Frågade honom om de var många och tror att han sa att de var typ 10 pers. Så det verkar vara så att tävlingscykling är helt dominerande där, går ju rätt bra också med tanke på mängden Pro tour-cyklister de har och konstant producerar.
Miss Lycka 2.0
Aktiv medlem
PBP 2019
Hur många Danskar var med?
bigmollo
Aktiv medlem
PBP 2019
Och här kommer en rapport från soptippen: https://www.bicycling.se/blogs/johanmolleborn/paris-brest-paris-samst-nar-det.htm
Raggamuffin
Aktiv medlem
PBP 2019
bigmollo sa:
Förståelig beska, men alltid lätt att ångra sådana beslut i efterhand när man inte har ont längre.
Revansch på Sverigetempot.
/ mannen i Puttgarden :)
GoranS
Aktiv medlem
PBP 2019
Tack för RR:en. Även om det inte var den roligaste upplevelsen att skriva den (gissar jag) så utgör den ett intressant komplement till de andra RR:arna då den visar att loppet skördar offer även i form av riktigt starka cyklister. Och att detta kan ske både på det fysiska och mentala planet.
Senast ändrad:
PBP 2019
Nu har det ramlat in en massa RRs, det tackar jag för! Nu börjar det liksom bli på riktigt. ;-)
Tufft läge bigmollo. Förstår ungefär hur det känns, vi har väl alla gjort oss själva besvikna nån gång. Men du kommer ju över det. Hur man än ser på det var det ju en fantastisk prestation i vilket fall, bara lite mindre än din plan.
Tufft läge bigmollo. Förstår ungefär hur det känns, vi har väl alla gjort oss själva besvikna nån gång. Men du kommer ju över det. Hur man än ser på det var det ju en fantastisk prestation i vilket fall, bara lite mindre än din plan.
bsandborgh
Aktiv medlem
PBP 2019
Två franska herrar, födda 49 och 51, fullföljde sina 12:e PBP. Grymt!
Liknande trådar
Senaste inläggen
-
Blåspistol/lövblås/verkstadsblåsare som cykeltork?- Senaste: miyatafarfar
-
-
Köp & Sälj
-
Säljes i Stockholm -
Säljes i Stockholm -
Säljes i Östergötland -
Säljes i Jämtland -
Säljes i Göteborg
