Tom Kalle Lind har synpunktr på cyklisters framförd. Dock väsensskilda från Peders.
Ändå har stan 47 mil cykelvägar
www.sydsvenskan.se
( och för den som inte har tillgång till Sydsvenskan:
Ibland känner man sig som en papegoja vaccinerad med grammofonnål, när man ser sina fingrar än en gång skriva samma sak. ”Det är den vanliga visan, den gamla kända historien, det är samma poänger och samma refräng”, sjöng Mikael Wiehe på sjuttiotalet.
Jag måste åter skriva om att cykla i Malmö. En mig närstående kvinna försökte ta sig genom centrala stan på cykel. En polis stoppade henne och förklarade sådär mångordigt pedagogiskt som bara en polis kan att det är förbjudet att cykla på gågatan. ”Det är därför det heter GÅ-gata!” lade han mycket nöjt till.
Det var inte så väldigt välfunnet, eftersom cykeltrafik faktiskt är tillåten på gågatan. Dock bara på vissa tider. Och på vissa gågator. På Södergatan och Södra Förstadsgatan är fordonstrafik förbjuden – på vissa tider – medan Storgatan och Stortorget bara förbjuder motorfordonstrafik – på vissa tider – vilket alltså gör det tillåtet att cykla. Dock bara i gånghastighet.
Det största problemet är inte att det är olika regler, inte heller att ingen – inklusive polisen – känner till dem. Problemet är att det inte finns något alternativ, eftersom Malmö någon gång på åttiotalet kom på att det skulle vara trevligt om hela centrum gick i lufsartempo. Och att det fortfarande är strosarna som det ska ges plats till – inte till människor som behöver ta sig fram. När politiker häromsistens stod på Friisgatan och applåderade sig själva för att de drivit igenom ännu en gågata, blev de genuint besvikna när Cykelfrämjandet protesterade.
Jag ser gärna att bilar hålls på behörigt avstånd från barn. Men alternativet till en bilbaserad innerstad måste väl inte vara en stad där det är omöjligt att ha bråttom? Malmö stad skryter gärna med sina cykelbanor – 47 mil! – men glömmer att påpeka att ingen av dem leder dit man vill.
Jag ber om ursäkt att jag än en gång red den här gamla järnhästen – men som fortsättningen på Wiehes gamla dänga lyder: ”Så länge vi inte gör nåt åt saken / får vi väl skylla oss själva om vi får höra den igen”.
