Vaknade vid sju tiden och kollade hur grabbarna hade tillbringat natten, såg att Viktor, Kalle, Gunnar, Staffan och Krister hade tagit sig i mål kl 05:20 på morgonen och Tillman hade precis twittrar att de hade 2 timmar kvar till mål så jag chansade på att försöka hinna möta upp dem innan målgången.
På med cykelkläderna i full fart, inte ens frukost, och full fart mot Cisliano, mycket riktigt i sista minuten så möter jag där direkt 3 trötta och utshasade men glada och nöjda grabbar.
Det var skoj att höra små berättelser om hur rundan varit, om vurpor, låååånga uppförsbackar, uppgivna stunder, hårda liggplatser och annat.
Färden gick inte alls som starten, betydligt lugnare nu men när det var någon kilometer kvar så drogs farten upp till spurt, någon skyltspurt hanns också med och när målet hägrade då vaknade de till ordentligt, bildbevis på över 40km/h av 3 dödströtta ranonnärer, starkt jobbat!
Morgondiset har precis släppt när jag mötte grabbarna.
Calle med plåster både på arm och hjälm.
Johan kämpar på med skoskav och blåsor på händerna.
Christian hade klarat sig ganska bra från större blesyrer.
Hur mycket rygg hinner man se på 160mil?
Här har tempot höjts ordentligt, målet hägrade förstod man!
Det verkar som om Calle vann slutspurten!
Kompisanda.
Jag undrar om de går att beskriva deras känslor?
Medaljen fixad!
Bengt Sandborgh kom in en trekvart senare med pedalproblem.
Avfärd för de sista 5 kilometrarna till hotellet.
Tack grabbar för några härliga cykeltimmar tillsammans!
