(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
- Trådstartare kart
- Start datum
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Sista cykeldagen var planen att cykla upp till Timmelsjoch/Passo Rombo. Detta pass kan även cyklas från Österrike och man startar då i Sölden. Solen lyste när jag startade vid 9 tiden.
Snittlutning på 6,2% låter behagligt, men det var en väldigt orytmiskt väg upp med ömsom lätta och ömsom tunga partier, vilket gjorde det svårt att hitta en bra rytm.
Snittlutning på 6,2% låter behagligt, men det var en väldigt orytmiskt väg upp med ömsom lätta och ömsom tunga partier, vilket gjorde det svårt att hitta en bra rytm.
Bilagor
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Väldigt behagligt väder med lite vind och lagomt varmt. Fick frågan om jag stannar och fotar, men nej, allt tas på rull. Knäppte däremot iväg 3-4 kort varje gång man hade krånglat upp kameran:)
Nerför däremot stannade jag till ett antal gånger för att fota, samt att kyla ner fälgarna som blev rejält varma av det intensiva bromsandet:)
Nerför däremot stannade jag till ett antal gånger för att fota, samt att kyla ner fälgarna som blev rejält varma av det intensiva bromsandet:)
Bilagor
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Misstag 1(vindväst) har jag nämnt tidigare. Misstag 2 var att inte ha ett bakljus på cykeln med tanke på alla tunnlar som skulle passeras.
Totalt var det 18 tunnlar på vägen upp, varav den längsta var ca 550 meter. Alla saknade dessutom belysning. Det var väl en 5-6 tunnlar som inte kändes helt ok att cykla i utan ljus.
Totalt var det 18 tunnlar på vägen upp, varav den längsta var ca 550 meter. Alla saknade dessutom belysning. Det var väl en 5-6 tunnlar som inte kändes helt ok att cykla i utan ljus.
Bilagor
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Närmar mig toppen efter ca 2 tim 30 min och benen känns bra och vädret är fint, så jag beslutar mig för att efter lite bilder på toppen, rulla vidare i riktning mot Sölden, för att få njuta lite mer av sista dagens cykling.)
Bilagor
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Ner mot Sölden slutade i den trevliga skidorten Hoch/obergurgl som kan rekommenderas för den som gillar skidåkning. Den som kan sitt sölden ser också den orten på en av bilderna.
Vände vid tullstationen en bit ovanför Hochgurgl. En snickers och vidare uppåt mot Timmelsjoch:)
Denna väg tillbaka upp mot Timmelsjoch var tung att cykla, då det var långa partier rakt upp utan serpentiner, som ofta ger några sekunders återhämtning.
Vände vid tullstationen en bit ovanför Hochgurgl. En snickers och vidare uppåt mot Timmelsjoch:)
Denna väg tillbaka upp mot Timmelsjoch var tung att cykla, då det var långa partier rakt upp utan serpentiner, som ofta ger några sekunders återhämtning.
Bilagor
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Totalt ca 2450 hm denna dag. Nerresan var behaglig och jag passade på att njuta i den sköna värmen och även stanna till en del för att fota och bli fotad i min "Stelviotröja".
Plogbilen var redo, med både plog samt saltutrustning monterad. Stod stationerad på ca 2200 hm.
Plogbilen var redo, med både plog samt saltutrustning monterad. Stod stationerad på ca 2200 hm.
Bilagor
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Jag gillar denna tråd och speciellt alla fina bilder. Bra jobbat. Tack Kart!! ...bra kört!! Du har ju verkligen varit bland molnen.
Jag vill också bidra med en färsk skildring från Dolomiterna.
Jag lyckades boka in en cykeldag på en resa nere i Dolomiterna.
Vi bodde i Moena (Val di Fassa) och jag ville köra allt på samma dag...
Moena-Canazei-Ps Pardoi-Arabba-Ps Falzarego-Pocol-Ps Giau-Ps Fedaia-Canazei-Moena
142 km och "ganska" kuperad runda... Ärligt talat var jag helt knäckt halvvägs upp på Passo Fedaia. Den har ett brant parti på mitten som bara går rakt upp och eftersom det var 4:e passet för dagen så hade jag inget krut kvar i benen. Jag råkade också ha tillgång till brytbil.. men när jag kom fram till serpentinerna (se bilder i denna tråd) så fick jag blodad tand och körde hela vägen upp. Från Fedaia kunde jag sedan defilera ner till hotellet i Moena..
Jag har bra kollat kartan men jag tror att jag lyckades skrapa ihop ca 3200 hm denna dag i alperna. Det är klart stort för mig ! Känner mig lycklig, ödmjuk och stolt över att ha möjligheten att cykla i dessa berg och miljöer. Fick uppleva dessa stora berg och jag lovar att jag kände mig ganska liten när åskan började dåna och regnet öste ner på väg upp på Passo Giau. Det gick över och man torkar ganska snabbt. Det är dock alltid kallt på vägen ner trots överdragskläder. Man blir stel och det är mycket adrenalin inblandat när man ska ner 500-1000 hm på regnblöta branta backar som aldrig tar slut. En lärdom: Serpentiner är alltid bra både uppför och nedför. Värst är de långa raka backarna. Svårt att regelera hastigheten nedför och tok-jobbigt uppför för det blir ingen variation samt att det ofta är mycket brant i de raka backarna.
Bilden är från Passo Giau... som också var brant.
Jag vill också bidra med en färsk skildring från Dolomiterna.
Jag lyckades boka in en cykeldag på en resa nere i Dolomiterna.
Vi bodde i Moena (Val di Fassa) och jag ville köra allt på samma dag...
Moena-Canazei-Ps Pardoi-Arabba-Ps Falzarego-Pocol-Ps Giau-Ps Fedaia-Canazei-Moena
142 km och "ganska" kuperad runda... Ärligt talat var jag helt knäckt halvvägs upp på Passo Fedaia. Den har ett brant parti på mitten som bara går rakt upp och eftersom det var 4:e passet för dagen så hade jag inget krut kvar i benen. Jag råkade också ha tillgång till brytbil.. men när jag kom fram till serpentinerna (se bilder i denna tråd) så fick jag blodad tand och körde hela vägen upp. Från Fedaia kunde jag sedan defilera ner till hotellet i Moena..
Jag har bra kollat kartan men jag tror att jag lyckades skrapa ihop ca 3200 hm denna dag i alperna. Det är klart stort för mig ! Känner mig lycklig, ödmjuk och stolt över att ha möjligheten att cykla i dessa berg och miljöer. Fick uppleva dessa stora berg och jag lovar att jag kände mig ganska liten när åskan började dåna och regnet öste ner på väg upp på Passo Giau. Det gick över och man torkar ganska snabbt. Det är dock alltid kallt på vägen ner trots överdragskläder. Man blir stel och det är mycket adrenalin inblandat när man ska ner 500-1000 hm på regnblöta branta backar som aldrig tar slut. En lärdom: Serpentiner är alltid bra både uppför och nedför. Värst är de långa raka backarna. Svårt att regelera hastigheten nedför och tok-jobbigt uppför för det blir ingen variation samt att det ofta är mycket brant i de raka backarna.
Bilden är från Passo Giau... som också var brant.
Bilagor
Senast ändrad:
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Tireless skrev:
-------------------------------------------------------
> Jag gillar denna tråd och speciellt alla fina
> bilder. Bra jobbat. Tack Kart!! ...bra kört!! Du
> har ju verkligen varit bland molnen.
>
> Jag vill också bidra med en färsk skildring
> från Dolomiterna.
>
> Jag lyckades boka in en cykeldag på en resa nere
> i Dolomiterna.
> Vi bodde i Moena (Val di Fassa) och jag ville
> köra allt på samma dag...
>
> Moena-Canazei-Ps Pardoi-Arabba-Ps
> Falzarego-Pocol-Ps Giau-Ps Fedaia-Canazei-Moena
Jag "fegade ur" och körde Fedaia från andra hållet, men det är en av anledningarna till att jag måste tillbaka nästa år:) Har även Passo Giau kvar, på "att göra listan".
Jag trodde inte riktigt på mig själv som "bergscyklist" de första dagarna:) Det var svårt att föreställa sig innan, vad det skulle innebära att cykla konstant uppför i allt från 30 minuter upp till 2,5 timme, när man endast provat "småknallar" hemma som tar 5-10 minuter.
Mittenpartiet(Fedaia) som du skriver om känner jag igen från min utförskörning, för där kändes det som om man skulle behövt skivbromsar på cykeln för att få ner farten:)
> 142 km och "ganska" kuperad runda... Ärligt talat
> var jag helt knäckt halvvägs upp på Passo
> Fedaia. Den har ett brant parti på mitten som
> bara går rakt upp och eftersom det var 4:e passet
> för dagen så hade jag inget krut kvar i benen.
> Jag råkade också ha tillgång till brytbil.. men
> när jag kom fram till serpentinerna (se bilder i
> denna tråd) så fick jag blodad tand och körde
> hela vägen upp. Från Fedaia kunde jag sedan
> defilera ner till hotellet i Moena..
Du beskriver känslan bra av att cykla i dessa berg. En enorm tillfredsställelse för varje nytt pass som "besegrades". Det som också kändes bra för min del, var att jag hittade ett tempo som gjorde att man kunde "njuta" av miljöerna/bergen/vädret/mm även på vägen upp, även om det självklart fanns partier där njutningsfaktorn var mer eller mindre borta:)
> Jag har bra kollat kartan men jag tror att jag
> lyckades skrapa ihop ca 3200 hm denna dag i
> alperna. Det är klart stort för mig ! Känner
> mig lycklig, ödmjuk och stolt över att ha
> möjligheten att cykla i dessa berg och miljöer.
> Fick uppleva dessa stora berg och jag lovar att
> jag kände mig ganska liten när åskan började
> dåna och regnet öste ner på väg upp på Passo
> Giau. Det gick över och man torkar ganska snabbt.
> Det är dock alltid kallt på vägen ner trots
> överdragskläder. Man blir stel och det är
> mycket adrenalin inblandat när man ska ner
> 500-1000 hm på regnblöta branta backar som
> aldrig tar slut.
Håller med dig till 100% när det gäller serpentiner. Det märktes framförallt uppför Stelvio där de 48 serpentinerna var utmärkta delmål att fästa blicken på, samt att man kunde frihjula 1-2 sek i många av dem.
> En lärdom: Serpentiner är
> alltid bra både uppför och nedför. Värst är
> de långa raka backarna. Svårt att regelera
> hastigheten nedför och tok-jobbigt uppför för
> det blir ingen variation samt att det ofta är
> mycket brant i de raka backarna.
>
> Bilden är från Passo Giau... som också var
> brant.
-------------------------------------------------------
> Jag gillar denna tråd och speciellt alla fina
> bilder. Bra jobbat. Tack Kart!! ...bra kört!! Du
> har ju verkligen varit bland molnen.
>
> Jag vill också bidra med en färsk skildring
> från Dolomiterna.
>
> Jag lyckades boka in en cykeldag på en resa nere
> i Dolomiterna.
> Vi bodde i Moena (Val di Fassa) och jag ville
> köra allt på samma dag...
>
> Moena-Canazei-Ps Pardoi-Arabba-Ps
> Falzarego-Pocol-Ps Giau-Ps Fedaia-Canazei-Moena
Jag "fegade ur" och körde Fedaia från andra hållet, men det är en av anledningarna till att jag måste tillbaka nästa år:) Har även Passo Giau kvar, på "att göra listan".
Jag trodde inte riktigt på mig själv som "bergscyklist" de första dagarna:) Det var svårt att föreställa sig innan, vad det skulle innebära att cykla konstant uppför i allt från 30 minuter upp till 2,5 timme, när man endast provat "småknallar" hemma som tar 5-10 minuter.
Mittenpartiet(Fedaia) som du skriver om känner jag igen från min utförskörning, för där kändes det som om man skulle behövt skivbromsar på cykeln för att få ner farten:)
> 142 km och "ganska" kuperad runda... Ärligt talat
> var jag helt knäckt halvvägs upp på Passo
> Fedaia. Den har ett brant parti på mitten som
> bara går rakt upp och eftersom det var 4:e passet
> för dagen så hade jag inget krut kvar i benen.
> Jag råkade också ha tillgång till brytbil.. men
> när jag kom fram till serpentinerna (se bilder i
> denna tråd) så fick jag blodad tand och körde
> hela vägen upp. Från Fedaia kunde jag sedan
> defilera ner till hotellet i Moena..
Du beskriver känslan bra av att cykla i dessa berg. En enorm tillfredsställelse för varje nytt pass som "besegrades". Det som också kändes bra för min del, var att jag hittade ett tempo som gjorde att man kunde "njuta" av miljöerna/bergen/vädret/mm även på vägen upp, även om det självklart fanns partier där njutningsfaktorn var mer eller mindre borta:)
> Jag har bra kollat kartan men jag tror att jag
> lyckades skrapa ihop ca 3200 hm denna dag i
> alperna. Det är klart stort för mig ! Känner
> mig lycklig, ödmjuk och stolt över att ha
> möjligheten att cykla i dessa berg och miljöer.
> Fick uppleva dessa stora berg och jag lovar att
> jag kände mig ganska liten när åskan började
> dåna och regnet öste ner på väg upp på Passo
> Giau. Det gick över och man torkar ganska snabbt.
> Det är dock alltid kallt på vägen ner trots
> överdragskläder. Man blir stel och det är
> mycket adrenalin inblandat när man ska ner
> 500-1000 hm på regnblöta branta backar som
> aldrig tar slut.
Håller med dig till 100% när det gäller serpentiner. Det märktes framförallt uppför Stelvio där de 48 serpentinerna var utmärkta delmål att fästa blicken på, samt att man kunde frihjula 1-2 sek i många av dem.
> En lärdom: Serpentiner är
> alltid bra både uppför och nedför. Värst är
> de långa raka backarna. Svårt att regelera
> hastigheten nedför och tok-jobbigt uppför för
> det blir ingen variation samt att det ofta är
> mycket brant i de raka backarna.
>
> Bilden är från Passo Giau... som också var
> brant.
Senast ändrad:
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Jag blev också lite förvånad över att man håller så länge som man gör. Men det handlar om att anpassa farten så man hittar sitt tempo som du beskrivit tidigare. Resten är psyke och att inte bli uttråkad av den konstanta ansträngningen. Kan man leva med att sitta vackert och mala så gör man ju det tills musklerna eller energin tar slut... och det kan ta några timmar. Jag körde med Vitargo (grön) i flaskorna och det fungerade bra för mig.
Förutom de svåra partierna på Giau och Fedaia så var det alltid värst att i början av stigningarna efter en nerfart. Stela, kalla och lite trötta ben. Det tog ca 10 minuter innan det började kännas bra. På de mycket få platta partierna efter nedfarterna var det mycket svårt att hålla bra hastighet. Det krävdes lite vanlig malning i backe för att benen skulle vakna.
När det gäller Giau så var det brant men jag vill tillägga att jag kom från det lätta hållet (från Cortina). Jag gick in i stigningen på ca 1500 möh. Nedfarten var tuff och jag hörde från en kompis som kört en hel del berg att Giau var bland det värsta han varit med om, men det var från Marmolada-hållet och jag förstår honom.
Efter läst dina referat samt själv fått sig en rejäl dos så känner jag att jag måste återvända. Gärna i grupp med cykelkompisar. Ps Stelvio är ett självklart mål som man vill klara och det finns ju som sagt en hel del andra berg att cykla i. När man är klar med Italien så kan man ju alltid prova Frankrike...
Jag körde en liten provcykling samma dag som vi anlände till Moena. Ps Pellegrino, en klättring med pigga ben på ca 620 hm. Det var på kvällen och jag var tvungen att anpassa mig efter mörkret. Jag satte klockan på en tid som jag bedömde som OK att vända och körde uppåt. Det drog in ett rgnoväder och det mörknade mycket fortare än vad jag räknat med. Som tur var hade jag ljus-kitet från Vätternrundan monterat. Det var väl så att man syntes.. Helt ovan av denna typ av nedfart-körning, på regnvåt asfalt, med lutning bitvis på 14%, kämpade jag mig ner till byn. Jag hade lite fel vinkel på styret samt att bromsverkan var reducerad p g a regnet och att bromsarna tog ganska "lngt ut" p g a att bromsarna var relativt nya. Allt detta gav mig kramp i händer och underarmar och jag fick pausa för att klara av nedfarten på 620 hm... Då blev jag ycket osäker på om jag skulle klara av bergen över huvudtaqet... Men med torra bromsar, en justering av vinkeln på styret och gradvis att brosarna tog längre in så gick det riktigt bra utför. Men jag var ganska orolig innan...
Förutom de svåra partierna på Giau och Fedaia så var det alltid värst att i början av stigningarna efter en nerfart. Stela, kalla och lite trötta ben. Det tog ca 10 minuter innan det började kännas bra. På de mycket få platta partierna efter nedfarterna var det mycket svårt att hålla bra hastighet. Det krävdes lite vanlig malning i backe för att benen skulle vakna.
När det gäller Giau så var det brant men jag vill tillägga att jag kom från det lätta hållet (från Cortina). Jag gick in i stigningen på ca 1500 möh. Nedfarten var tuff och jag hörde från en kompis som kört en hel del berg att Giau var bland det värsta han varit med om, men det var från Marmolada-hållet och jag förstår honom.
Efter läst dina referat samt själv fått sig en rejäl dos så känner jag att jag måste återvända. Gärna i grupp med cykelkompisar. Ps Stelvio är ett självklart mål som man vill klara och det finns ju som sagt en hel del andra berg att cykla i. När man är klar med Italien så kan man ju alltid prova Frankrike...
Jag körde en liten provcykling samma dag som vi anlände till Moena. Ps Pellegrino, en klättring med pigga ben på ca 620 hm. Det var på kvällen och jag var tvungen att anpassa mig efter mörkret. Jag satte klockan på en tid som jag bedömde som OK att vända och körde uppåt. Det drog in ett rgnoväder och det mörknade mycket fortare än vad jag räknat med. Som tur var hade jag ljus-kitet från Vätternrundan monterat. Det var väl så att man syntes.. Helt ovan av denna typ av nedfart-körning, på regnvåt asfalt, med lutning bitvis på 14%, kämpade jag mig ner till byn. Jag hade lite fel vinkel på styret samt att bromsverkan var reducerad p g a regnet och att bromsarna tog ganska "lngt ut" p g a att bromsarna var relativt nya. Allt detta gav mig kramp i händer och underarmar och jag fick pausa för att klara av nedfarten på 620 hm... Då blev jag ycket osäker på om jag skulle klara av bergen över huvudtaqet... Men med torra bromsar, en justering av vinkeln på styret och gradvis att brosarna tog längre in så gick det riktigt bra utför. Men jag var ganska orolig innan...
Pedalatlet
Ny medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Nyss hemkommen från trakterna kan jag prapportera att de senaste 10 dagarna varit riktigt elakt väder. 6-7 grader vid frukost och inte mer än runt 15 som bäst mitt på dagen. Passo Giau är precis så jobbigt som jag hört, 10 km med stadig och jämnt motlut runt 10%. Långa perioder låg vi och gneta på 12-13% utan en chans till återhämtning. På passet hade vi knappt 4 graders sommarvärme.
Vi bodde 10 dagar på Hotel Ustaria Posta i Badia ca 5 km nor om Corvara. Kanoners hotell med skön kille med familj som driver. Pappan till killen var med och grundade Maratona dlles Dolomiti så dom har koll på cykling, både lvg och mtb. Klart prisvärt, 860€ för 2 pers i 10 dagar med frulle och middag, inkluderat även allt vi drack.
Det svåra med Dolomiterna är att bestämma vad man skall göra där, landsväg, mtb, hiking, Via Ferrata eller varför inte ta med Mazda Miatan... Allt lockar.
Vi bodde 10 dagar på Hotel Ustaria Posta i Badia ca 5 km nor om Corvara. Kanoners hotell med skön kille med familj som driver. Pappan till killen var med och grundade Maratona dlles Dolomiti så dom har koll på cykling, både lvg och mtb. Klart prisvärt, 860€ för 2 pers i 10 dagar med frulle och middag, inkluderat även allt vi drack.
Det svåra med Dolomiterna är att bestämma vad man skall göra där, landsväg, mtb, hiking, Via Ferrata eller varför inte ta med Mazda Miatan... Allt lockar.
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Pedalatlet skrev:
-------------------------------------------------------
> Nyss hemkommen från trakterna kan jag prapportera
> att de senaste 10 dagarna varit riktigt elakt
> väder. 6-7 grader vid frukost och inte mer än
> runt 15 som bäst mitt på dagen. Passo Giau är
> precis så jobbigt som jag hört, 10 km med stadig
> och jämnt motlut runt 10%. Långa perioder låg
> vi och gneta på 12-13% utan en chans till
> återhämtning. På passet hade vi knappt 4
> graders sommarvärme.
>
> Vi bodde 10 dagar på Hotel Ustaria Posta i Badia
> ca 5 km nor om Corvara. Kanoners hotell med skön
> kille med familj som driver. Pappan till killen
> var med och grundade Maratona dlles Dolomiti så
> dom har koll på cykling, både lvg och mtb. Klart
> prisvärt, 860€ för 2 pers i 10 dagar med
> frulle och middag, inkluderat även allt vi
> drack.
I mars i år, var det dock relativt lätt att bestämma vad man skulle göra:) Annars håller jag med om att det är ett mekka sommmartid för den som gillar "utomhusaktiviteter".
> Det svåra med Dolomiterna är att bestämma vad
> man skall göra där, landsväg, mtb, hiking, Via
> Ferrata eller varför inte ta med Mazda Miatan...
> Allt lockar.
-------------------------------------------------------
> Nyss hemkommen från trakterna kan jag prapportera
> att de senaste 10 dagarna varit riktigt elakt
> väder. 6-7 grader vid frukost och inte mer än
> runt 15 som bäst mitt på dagen. Passo Giau är
> precis så jobbigt som jag hört, 10 km med stadig
> och jämnt motlut runt 10%. Långa perioder låg
> vi och gneta på 12-13% utan en chans till
> återhämtning. På passet hade vi knappt 4
> graders sommarvärme.
>
> Vi bodde 10 dagar på Hotel Ustaria Posta i Badia
> ca 5 km nor om Corvara. Kanoners hotell med skön
> kille med familj som driver. Pappan till killen
> var med och grundade Maratona dlles Dolomiti så
> dom har koll på cykling, både lvg och mtb. Klart
> prisvärt, 860€ för 2 pers i 10 dagar med
> frulle och middag, inkluderat även allt vi
> drack.
I mars i år, var det dock relativt lätt att bestämma vad man skulle göra:) Annars håller jag med om att det är ett mekka sommmartid för den som gillar "utomhusaktiviteter".
> Det svåra med Dolomiterna är att bestämma vad
> man skall göra där, landsväg, mtb, hiking, Via
> Ferrata eller varför inte ta med Mazda Miatan...
> Allt lockar.
Bilagor
Senast ändrad:
GoranS
Aktiv medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Just hemkommen från nio dagar i trakterna runt Bolzano. Ofantlig tur med vädret med bara två mycket korta och lätta duggregn under cykelturerna, men en del regn kvälls- och nattetid. Bjuder på några bilder.
Uppe vid platån vid Seiser Alm
Val San Nicolò
På väg från Bolzano upp mot Ponte Gardena
Upp mot Sella
Och, just det, Janne var med på en del av turen (tyvärr dålig bild)
Uppe vid platån vid Seiser Alm
Val San Nicolò
På väg från Bolzano upp mot Ponte Gardena
Upp mot Sella
Och, just det, Janne var med på en del av turen (tyvärr dålig bild)
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Är det Giro Delle Dolomiti som du kört? Isåfall skulle det vara kul att höra dig berätta lite mer om detta lopp:)
Mvh
GoranS skrev:
-------------------------------------------------------
> Just hemkommen från nio dagar i trakterna runt
> Bolzano. Ofantlig tur med vädret med bara två
> mycket korta och lätta duggregn under
> cykelturerna, men en del regn kvälls- och
> nattetid. Bjuder på några bilder.
>
> Uppe vid platån vid Seiser Alm
>
>
> Val San Nicolò
>
>
> På väg från Bolzano upp mot Ponte Gardena
>
>
> Upp mot Sella
>
>
> Och, just det, Janne var med på en del av turen
> (tyvärr dålig bild)
>
Mvh
GoranS skrev:
-------------------------------------------------------
> Just hemkommen från nio dagar i trakterna runt
> Bolzano. Ofantlig tur med vädret med bara två
> mycket korta och lätta duggregn under
> cykelturerna, men en del regn kvälls- och
> nattetid. Bjuder på några bilder.
>
> Uppe vid platån vid Seiser Alm
>
>
> Val San Nicolò
>
>
> På väg från Bolzano upp mot Ponte Gardena
>
>
> Upp mot Sella
>
>
> Och, just det, Janne var med på en del av turen
> (tyvärr dålig bild)
>
GoranS
Aktiv medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
kart skrev:
-------------------------------------------------------
> Är det Giro Delle Dolomiti som du kört? Isåfall
> skulle det vara kul att höra dig berätta lite
> mer om detta lopp:)
Helt korrekt! Var nere och körde för fjärde året i rad. Har alla åren åkt med Cykeltours, delvis för att jag är lite lat och tycker det är skönt att få allt fixat och delvis för att det brukar vara ett trevligt gäng som åker ner (antalet "återfallsförbrytare" är rätt högt).
Är en rätt kass fotograf, men jag gör väl ett försök till en RR för trippen.
Vi kom ner på fredag morgon och efter frukost och uppackning skulle övriga gänget dra iväg och köra Passo Mendola. Jag tog dock en egen tur då jag kört backen tidigare och den dessutom skulle ingå på första etappen.
Tog cykelbanan till Ora. Enligt ryktena går den hela vägen ner till Gardasjön. Om man gillar plattkörning så är den en av få räddningsplankor i denna del av världen där det annars är mycket upp och ner. Det finns någon under/överfart på cykelbanan, men i övrigt så är det i stort sett bara de 50-60 höjdmeterna den faller från Bolzano till Trento (dit jag var i fjol) som man har att hantera på de dryga fem milen.
I Ora började jag klättringen upp mot San Lugano. I Montagna tog jag av från stora vägen som är rätt trafikerad och tog istället den mindre och bitvis brantare vägen över Tródena http://www.salite.ch/trodena.asp?Ma...uo6dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661
upp till Val di Fiemme.
Passerade genom Cavalese
Tvärs över dalen ser man slalombacken där Johaug "flög uppför" i vintras (för svenskar mer känd som scenen där Kalla ryckte ifrån Kuitunen).
Tog i Tésero av vägen mot Predazzo
och åkte upp till Alpe di Pampeago http://www.salite.ch/9789.asp?Mappa...p6dp&dx=474&dy=317&empriseW=949&empriseH=634. Struntade dock i att åka de sista dryga 200 höjdmeterna upp till passet då de (delvis) är grusväg och jag skulle tillbaka ner mot Tésero. Dessutom är jag inte överdrivet förtjust i grusvägsutförskörning på racer.
Åkte sedan tillbaka ner till Stava där jag tog vägen över det knappt märkbara Passo Pramadiccio, http://www.salite.ch/pramadiccio.as...p6dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661, vidare upp till Passo Lavazè och upp till Passo Oclini, från ca 6,5 km på http://www.salite.ch/occlini.asp?Ma...p6dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661. Däruppe var det riktigt fint.
Åkte sen ner en lång och härlig utförskörning på 1500 höjdmeter förbi Novale och Ponte Nove till Cornedo. Sedan var det bara transportcykling genom Bolzano och tillbaka till Pineta, en halvmil söder om Bolzano, där hotellet är beläget. Avslutningen med ca 300 meter uppför en rätt brant backe till hotellet var precis lika rolig som jag mindes den!
Fortsättning följer om jag orkar ...
Edit: förtydliganden
-------------------------------------------------------
> Är det Giro Delle Dolomiti som du kört? Isåfall
> skulle det vara kul att höra dig berätta lite
> mer om detta lopp:)
Helt korrekt! Var nere och körde för fjärde året i rad. Har alla åren åkt med Cykeltours, delvis för att jag är lite lat och tycker det är skönt att få allt fixat och delvis för att det brukar vara ett trevligt gäng som åker ner (antalet "återfallsförbrytare" är rätt högt).
Är en rätt kass fotograf, men jag gör väl ett försök till en RR för trippen.
Vi kom ner på fredag morgon och efter frukost och uppackning skulle övriga gänget dra iväg och köra Passo Mendola. Jag tog dock en egen tur då jag kört backen tidigare och den dessutom skulle ingå på första etappen.
Tog cykelbanan till Ora. Enligt ryktena går den hela vägen ner till Gardasjön. Om man gillar plattkörning så är den en av få räddningsplankor i denna del av världen där det annars är mycket upp och ner. Det finns någon under/överfart på cykelbanan, men i övrigt så är det i stort sett bara de 50-60 höjdmeterna den faller från Bolzano till Trento (dit jag var i fjol) som man har att hantera på de dryga fem milen.
I Ora började jag klättringen upp mot San Lugano. I Montagna tog jag av från stora vägen som är rätt trafikerad och tog istället den mindre och bitvis brantare vägen över Tródena http://www.salite.ch/trodena.asp?Ma...uo6dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661
upp till Val di Fiemme.
Passerade genom Cavalese
Tvärs över dalen ser man slalombacken där Johaug "flög uppför" i vintras (för svenskar mer känd som scenen där Kalla ryckte ifrån Kuitunen).
Tog i Tésero av vägen mot Predazzo
och åkte upp till Alpe di Pampeago http://www.salite.ch/9789.asp?Mappa...p6dp&dx=474&dy=317&empriseW=949&empriseH=634. Struntade dock i att åka de sista dryga 200 höjdmeterna upp till passet då de (delvis) är grusväg och jag skulle tillbaka ner mot Tésero. Dessutom är jag inte överdrivet förtjust i grusvägsutförskörning på racer.
Åkte sedan tillbaka ner till Stava där jag tog vägen över det knappt märkbara Passo Pramadiccio, http://www.salite.ch/pramadiccio.as...p6dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661, vidare upp till Passo Lavazè och upp till Passo Oclini, från ca 6,5 km på http://www.salite.ch/occlini.asp?Ma...p6dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661. Däruppe var det riktigt fint.
Åkte sen ner en lång och härlig utförskörning på 1500 höjdmeter förbi Novale och Ponte Nove till Cornedo. Sedan var det bara transportcykling genom Bolzano och tillbaka till Pineta, en halvmil söder om Bolzano, där hotellet är beläget. Avslutningen med ca 300 meter uppför en rätt brant backe till hotellet var precis lika rolig som jag mindes den!
Fortsättning följer om jag orkar ...
Edit: förtydliganden
Senast ändrad:
GoranS
Aktiv medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
På lördagen skulle övriga gänget bara ta en liten lätt tur nere i dalen så det blev återigen en solotur. Åkte genom Bolzano och fortsatte i riktning mot Bressanone.
I Prato Isarco lämnade jag dalgången och började klättringen uppför.
Hade tänkt ta en liten omväg och testa gamla vägen via Brie upp till Tires, men redan efter ett hundratal meter var vägen avstängd med ett stort staket. Då jag någonstans lyckats sumpa kartan jag haft med mig när jag startade, så jag fick övergå till att köra på skyltar och minnesbilder av kartan. Var inga problem, men lusten för improvisationer sjönk och jag körde huvudsakligen enklaste vägvalen. Efter ca sju km klättrande blev det rätt lättåkt ett tag innan den sista milens ihållande stigning upp till Alpe Siusi (Seiser Alm) började. sen. http://www.salite.ch/siusi1.asp?Map...yc8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661
Seiser Alm är kanske i Norden mest känt som ett längdskidåknings-Mekka, men det var ju dit upp som Gotland körde i rosa på Girot för ett par år. Inledningen av avslutningen var rätt fin, men sen blev det rätt mycket skog innan man kom upp till Compatsch. Där vek jag av från den större vägen och följde istället en smal asfalterad väg där det var en del människor ute och vandrade. Var verkligen vackert däruppe.
Rullade i sakta mak och bara njöt av vyerna.
Efter ett tag övergick vägen i rätt fin grusväg. När den började gå ganska brant nerför beslutade jag mig för att vända och åka tillbaka.
Tog mig sen tillbaka i stort sett samma väg som jag kommit. Gjorde en kort avstickare uppför en ca två km lång backe upp till någon sjö. Tyvärr var det en massa bommar och inpasseringskontroller, så jag åkte ner igen. Passerade på tillbakavägen en avtagsväg med följande skylt.
Var lite sugen att testa backen, men jag tänkte att man kanske inte ska totalmörda benen dagen innan första etappen så jag skippade det. Får bli en annan gång.
I Prato Isarco lämnade jag dalgången och började klättringen uppför.
Hade tänkt ta en liten omväg och testa gamla vägen via Brie upp till Tires, men redan efter ett hundratal meter var vägen avstängd med ett stort staket. Då jag någonstans lyckats sumpa kartan jag haft med mig när jag startade, så jag fick övergå till att köra på skyltar och minnesbilder av kartan. Var inga problem, men lusten för improvisationer sjönk och jag körde huvudsakligen enklaste vägvalen. Efter ca sju km klättrande blev det rätt lättåkt ett tag innan den sista milens ihållande stigning upp till Alpe Siusi (Seiser Alm) började. sen. http://www.salite.ch/siusi1.asp?Map...yc8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661
Seiser Alm är kanske i Norden mest känt som ett längdskidåknings-Mekka, men det var ju dit upp som Gotland körde i rosa på Girot för ett par år. Inledningen av avslutningen var rätt fin, men sen blev det rätt mycket skog innan man kom upp till Compatsch. Där vek jag av från den större vägen och följde istället en smal asfalterad väg där det var en del människor ute och vandrade. Var verkligen vackert däruppe.
Rullade i sakta mak och bara njöt av vyerna.
Efter ett tag övergick vägen i rätt fin grusväg. När den började gå ganska brant nerför beslutade jag mig för att vända och åka tillbaka.
Tog mig sen tillbaka i stort sett samma väg som jag kommit. Gjorde en kort avstickare uppför en ca två km lång backe upp till någon sjö. Tyvärr var det en massa bommar och inpasseringskontroller, så jag åkte ner igen. Passerade på tillbakavägen en avtagsväg med följande skylt.
Var lite sugen att testa backen, men jag tänkte att man kanske inte ska totalmörda benen dagen innan första etappen så jag skippade det. Får bli en annan gång.
GoranS
Aktiv medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Tredje dagen på resan började loppet, Giro delle Dolomiti http://www.girodolomiti.com/index.aspx?l=2. Årets upplaga var den 35:e i ordningen, så arrangörerna har en viss rutin på det hela.
Loppets upplägg är ungefär enligt följande:
Loppet består av sex etapper som körs söndag - tisdag + torsdag - lördag, d.v.s. onsdagen är vilodag. Start- och målplats är densamma för var och en av etapperna. Oftast är den platsen nere vid en mässhall i södra Bolzano, men varje år är det en eller två etapper som startar och slutar på någon annan ort, typiskt mellan 5 och 10 mil från Bolzano.
Etappernas längd varierar från 5-6 mil upp till 15-16 mil. Det som är lite speciellt är att tidtagningen inte sker på hela etappen utan bara på en eller möjligen två uppförsbackar varje dag. Resten av etapperna körs med masterbil som ingen får passera. Det är lite olika hur fort denna kör, men vill man är det nog inga problem att hålla sig i närheten av den. Å andra sidan är det heller inga problem om man vill ta det lite lugnare av en eller annan anledning. Klungan samlas dessutom ihop vid depåerna där masterbilen stannar till en bra stund. Förutom masterbilen finns ett par bilar med mekaniker, ett par "Scopa-bilar"=kvastbilar och en ambulans. Dessutom finns MC-poliser och loppets egna motorcykelåkare som ser till att mötande trafik i de flesta fall stoppas.
Antalet åkare på etapperna varierar lite då det är möjligt att åka enskilda etapper och man dessutom kan välja att stå över vissa etapper även om man är anmäld till alla etapperna (man kommer dock förstås inte med i resultatlistan för hela loppet då utan bara för de etapper man kört). Typiskt kan det dock vara 500-800 på etapperna. Är en ganska mäktig känsla att ligga i en så stor klunga.
Åter till årets först etapp. Vi samlade ihop oss och rullade i gemensam tropp från hotellet
ner till starten, en knapp halvmil.
Starten på etappen var halv åtta och vi trampade ut ur staden och ganska snart började det gå lite lätt uppåt mot Appiano.
Inte långt efter Appiano så var det dags för dagens tidtagningsbacke, upp till Passo Mendola, en stigning på knappt 15 km med ca 6,5% snittlutning och relativt jämn lutning hela vägen upp, http://www.salite.ch/mendola.asp?Ma...b8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661.
Det är lite olika vilken strategi människor använder sig av på loppet. Själv ligger jag ofta långt bak och går därmed normalt in i backarna i den senare delen av fältet. Detta gör att jag typiskt kan plocka långsammare åkare varefter vilket är mentalt stärkande.
Då jag upplevde att jag var lite sämre tränad i år än i fjol var jag lite osäker på hur hårt jag skulle våga starta. Som den försiktiga typ jag är tog jag det därför lite försiktigt initialt, men rätt snart hittade jag ett tempo som kändes som det borde gå att hålla en timme, vilket var min gissning på ungefär hur lång tid det skulle ta upp. Visade sig i slutänden att det gick lite fortare. Kom in på plats 240 av 563 startande med en tid på 56.37, slagen av segraren med drygt 17.31. Vissa har bråttom och är duktiga!
Väl uppe vid passet var det fikadepå nummer ett för dagen. Jag hade dock i mina studier på hemmaplan insett att man kunde komma upp lite längre, till Monte Penegal, så jag skippade fikat och körde istället uppför den ca 4 km långa backen dit, http://www.salite.ch/penegal.asp?Ma...srbp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661. Var en rätt brant bit efter kanske 2,5 km. Uppe vid hotellet/restaurangen däruppe var det dock en mycket fin utsikt ner över dalen.
Jag kom tillbaka ner till passet bara någon minut innan klungan gav sig iväg neråt, mot Fondo, där dagens andra stigning började. Denna gick upp till Passo Palade, http://www.salite.ch/palade1.asp?Ma...rrbp&dx=357&dy=200&empriseW=715&empriseH=400. Det var dock ingen tidtagningsbacke, så det var bara att cykla och njuta. Dessutom är den väldigt lättåkt. I ärlighetens namn är också sydsidan rätt ospektakulär med en hel del skog.
Strax före passet var det en liten avstickare ner till en by där dagens andra depå var belägen.
På bilden syns Erik från Hisingen som var med på loppet (dock ej med Cykeltours) för tredje året i rad och som för andra året i rad hade med sin fader, Jan-Olof. Framför allt den senare åkte jag och språkade med en del på transportsträckorna.
Efter fikat och passage av passet så bar det utför. Just utförskörningarna på loppet är ett lite speciellt kapitel. Genom att ledarbilen typiskt kör rätt långsamt utför får man ligga och bromsa väldigt mycket om man ligger i närheten av denna. Taktiken om man vill få en rolig utförsåkning är därför att släppa iväg ledarbilen och vänta ett tag innan man ger sig utför. Dock måste man ta i beaktande att om man hamnar efter scopa- och mekanikerbilarna och ambulansen finns risken att man hamnar bland massa vanlig trafik. Ibland ligger det en ganska lång karavan efter klungan i uppförskörningarna och den vill man helst undvika att hamna i när det sen går utför. Detta var vad jag gjorde inledningsvis, men sen stoppades bilarna vid ett vägarbete och jag fick ett antal kilometers riktigt fin utförskörning, väsentligen utan bilar.
Stannade till en bit ner där Fredrik stod och fotade och han var snäll och knäppte en bild på mig med dalgången mellan Merano och Bolzano i bakgrunden.
Enligt planen som fanns i etappbeskrivningen skulle vi sen åka tillbaka till Bolzano via Nálles, men tydligen hade arrangörerna ändrat sig i sista stund, för färden gick istället genom några rätt obehagliga oupplysta tunnlar som när man dundrade in i dem i rätt hög fart visade sig inte vara asfalterade utan gatstensbelagda. Lyckligtvis gick det dock bra, men där tycker jag faktiskt att arrangörerna gjort en miss i att inte ha någon varning, t.ex. i form av en MC-kille med visselpipa, något som förekommer vid andra farliga passager. I slutändan visade det sig att vi fick en närmare två mil längre etapp än planerat då de ledde oss upp till Merano innan vi vände tillbaka till Bolzano, nu på östra sidan dalen.
Väl tillbaka i mässan i Bolzano var det dags för lunch, vilket ingår i loppet varje dag. Bilden nedan visar lunchkön.
Ibland intas lunchen under etappen och ibland, som denna dag, efter etappen. Lunchen består typiskt av en kötträtt och en pastarätt samt bröd, vatten och någon frukt. Normalt finns dock lite alternativ till huvudrätten, t.ex. i form av minst sagt rejäla ostbitar, något jag ofta utnyttjar då hotellets middagar ändå brukar bjuda på en del kött.
Efter lunchen var klockan inte ens tre, så jag beslutade mig för att då vi kom tillbaka till Pineta, fortsätta till grannbyn, Leifers, och prova på en annan backe jag spanat in på hemmaplan innan resan, nämligen att åka in i dalgången österut. Visade sig att det efter en lite lättare var en rätt jämnbrant backe, huvudsakligen med mellan 8 och 13% lutning.
Efter ca 4 km, strax efter ett hus, så övergick dock asfaltsvägen i en smal väg med grovt grus och stenar. Var inte aktuellt att försöka ta sig upp där med racer, så det fick bli att rulla ner och ta sig tillbaka till hotellet.
Loppets upplägg är ungefär enligt följande:
Loppet består av sex etapper som körs söndag - tisdag + torsdag - lördag, d.v.s. onsdagen är vilodag. Start- och målplats är densamma för var och en av etapperna. Oftast är den platsen nere vid en mässhall i södra Bolzano, men varje år är det en eller två etapper som startar och slutar på någon annan ort, typiskt mellan 5 och 10 mil från Bolzano.
Etappernas längd varierar från 5-6 mil upp till 15-16 mil. Det som är lite speciellt är att tidtagningen inte sker på hela etappen utan bara på en eller möjligen två uppförsbackar varje dag. Resten av etapperna körs med masterbil som ingen får passera. Det är lite olika hur fort denna kör, men vill man är det nog inga problem att hålla sig i närheten av den. Å andra sidan är det heller inga problem om man vill ta det lite lugnare av en eller annan anledning. Klungan samlas dessutom ihop vid depåerna där masterbilen stannar till en bra stund. Förutom masterbilen finns ett par bilar med mekaniker, ett par "Scopa-bilar"=kvastbilar och en ambulans. Dessutom finns MC-poliser och loppets egna motorcykelåkare som ser till att mötande trafik i de flesta fall stoppas.
Antalet åkare på etapperna varierar lite då det är möjligt att åka enskilda etapper och man dessutom kan välja att stå över vissa etapper även om man är anmäld till alla etapperna (man kommer dock förstås inte med i resultatlistan för hela loppet då utan bara för de etapper man kört). Typiskt kan det dock vara 500-800 på etapperna. Är en ganska mäktig känsla att ligga i en så stor klunga.
Åter till årets först etapp. Vi samlade ihop oss och rullade i gemensam tropp från hotellet
ner till starten, en knapp halvmil.
Starten på etappen var halv åtta och vi trampade ut ur staden och ganska snart började det gå lite lätt uppåt mot Appiano.
Inte långt efter Appiano så var det dags för dagens tidtagningsbacke, upp till Passo Mendola, en stigning på knappt 15 km med ca 6,5% snittlutning och relativt jämn lutning hela vägen upp, http://www.salite.ch/mendola.asp?Ma...b8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661.
Det är lite olika vilken strategi människor använder sig av på loppet. Själv ligger jag ofta långt bak och går därmed normalt in i backarna i den senare delen av fältet. Detta gör att jag typiskt kan plocka långsammare åkare varefter vilket är mentalt stärkande.
Då jag upplevde att jag var lite sämre tränad i år än i fjol var jag lite osäker på hur hårt jag skulle våga starta. Som den försiktiga typ jag är tog jag det därför lite försiktigt initialt, men rätt snart hittade jag ett tempo som kändes som det borde gå att hålla en timme, vilket var min gissning på ungefär hur lång tid det skulle ta upp. Visade sig i slutänden att det gick lite fortare. Kom in på plats 240 av 563 startande med en tid på 56.37, slagen av segraren med drygt 17.31. Vissa har bråttom och är duktiga!
Väl uppe vid passet var det fikadepå nummer ett för dagen. Jag hade dock i mina studier på hemmaplan insett att man kunde komma upp lite längre, till Monte Penegal, så jag skippade fikat och körde istället uppför den ca 4 km långa backen dit, http://www.salite.ch/penegal.asp?Ma...srbp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661. Var en rätt brant bit efter kanske 2,5 km. Uppe vid hotellet/restaurangen däruppe var det dock en mycket fin utsikt ner över dalen.
Jag kom tillbaka ner till passet bara någon minut innan klungan gav sig iväg neråt, mot Fondo, där dagens andra stigning började. Denna gick upp till Passo Palade, http://www.salite.ch/palade1.asp?Ma...rrbp&dx=357&dy=200&empriseW=715&empriseH=400. Det var dock ingen tidtagningsbacke, så det var bara att cykla och njuta. Dessutom är den väldigt lättåkt. I ärlighetens namn är också sydsidan rätt ospektakulär med en hel del skog.
Strax före passet var det en liten avstickare ner till en by där dagens andra depå var belägen.
På bilden syns Erik från Hisingen som var med på loppet (dock ej med Cykeltours) för tredje året i rad och som för andra året i rad hade med sin fader, Jan-Olof. Framför allt den senare åkte jag och språkade med en del på transportsträckorna.
Efter fikat och passage av passet så bar det utför. Just utförskörningarna på loppet är ett lite speciellt kapitel. Genom att ledarbilen typiskt kör rätt långsamt utför får man ligga och bromsa väldigt mycket om man ligger i närheten av denna. Taktiken om man vill få en rolig utförsåkning är därför att släppa iväg ledarbilen och vänta ett tag innan man ger sig utför. Dock måste man ta i beaktande att om man hamnar efter scopa- och mekanikerbilarna och ambulansen finns risken att man hamnar bland massa vanlig trafik. Ibland ligger det en ganska lång karavan efter klungan i uppförskörningarna och den vill man helst undvika att hamna i när det sen går utför. Detta var vad jag gjorde inledningsvis, men sen stoppades bilarna vid ett vägarbete och jag fick ett antal kilometers riktigt fin utförskörning, väsentligen utan bilar.
Stannade till en bit ner där Fredrik stod och fotade och han var snäll och knäppte en bild på mig med dalgången mellan Merano och Bolzano i bakgrunden.
Enligt planen som fanns i etappbeskrivningen skulle vi sen åka tillbaka till Bolzano via Nálles, men tydligen hade arrangörerna ändrat sig i sista stund, för färden gick istället genom några rätt obehagliga oupplysta tunnlar som när man dundrade in i dem i rätt hög fart visade sig inte vara asfalterade utan gatstensbelagda. Lyckligtvis gick det dock bra, men där tycker jag faktiskt att arrangörerna gjort en miss i att inte ha någon varning, t.ex. i form av en MC-kille med visselpipa, något som förekommer vid andra farliga passager. I slutändan visade det sig att vi fick en närmare två mil längre etapp än planerat då de ledde oss upp till Merano innan vi vände tillbaka till Bolzano, nu på östra sidan dalen.
Väl tillbaka i mässan i Bolzano var det dags för lunch, vilket ingår i loppet varje dag. Bilden nedan visar lunchkön.
Ibland intas lunchen under etappen och ibland, som denna dag, efter etappen. Lunchen består typiskt av en kötträtt och en pastarätt samt bröd, vatten och någon frukt. Normalt finns dock lite alternativ till huvudrätten, t.ex. i form av minst sagt rejäla ostbitar, något jag ofta utnyttjar då hotellets middagar ändå brukar bjuda på en del kött.
Efter lunchen var klockan inte ens tre, så jag beslutade mig för att då vi kom tillbaka till Pineta, fortsätta till grannbyn, Leifers, och prova på en annan backe jag spanat in på hemmaplan innan resan, nämligen att åka in i dalgången österut. Visade sig att det efter en lite lättare var en rätt jämnbrant backe, huvudsakligen med mellan 8 och 13% lutning.
Efter ca 4 km, strax efter ett hus, så övergick dock asfaltsvägen i en smal väg med grovt grus och stenar. Var inte aktuellt att försöka ta sig upp där med racer, så det fick bli att rulla ner och ta sig tillbaka till hotellet.
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Körde osså Giro Dolomiti förra året så när jag detta år var på bil(Fiat 500 från 67 med 18 friska) semester i Dolomiterna och så hamnade vi i Tubre/Taufers som ligger i en granndal till Prato och Stelvio. På hotellet så fanns det mtb att låna så var det bara passa på(2010 gick loppet inte till toppen pga snö) Iförd badshorts,gympa dojjor,Rygga,kepa å solglajjor gick rejset(hjälm ? dom såg frågande ut på hotellet)lyckades låsa framgaffeln sen var det bara rulla ner till till dalen och trampa bort mot Prato laddade men lite godis å nån banan i affären sen va de bara börja trampa uppför körde på till det sista fiket/hotellet som ligger på synhåll från passet tog en cola å bara njöt av det grymt fina vädret(saknade dock en hård sula/spd bara trycka med gympadojjor på taggiga pedaler känns efter nån timma.Körde sen vidare till toppen lyckades tom plocka nån skalp som satt på raser med hela kittet å de känns ju bra jaja jag vart även omkörd nån gång..... väl på toppen så vart det Pizza inomhus med skidåkarna för att solen var så gryms stark fick ett bevis på mina utmärkta språk egenskaper då jag lyckades beställa en vegitarisk quttro men den gick ner.Rullade sen ner på baksidan men håller man bara höger så kommer man tebax till Venosta dalen blir en sväng genom schweiz samt att det på denna sida är grus några km men det var raser åkare som körde så no probs om ni e sugna.Fullfart över gränsen tebax te Italy å en kall på hotellet.
Dagen efter så körde vi över Jaufenpass (som ingick i giroDolomiti 2010) detta tog vi dock i racerbilen tror jag höll fullgas i 20 minuter vid nåt tillfälle + att vi fick köra på 1ans växel i en backe.
Kan meddela att omkörningarna av bilar var lätträknade 2st övningkörare i polen ....
Hälsn Rickard
Dagen efter så körde vi över Jaufenpass (som ingick i giroDolomiti 2010) detta tog vi dock i racerbilen tror jag höll fullgas i 20 minuter vid nåt tillfälle + att vi fick köra på 1ans växel i en backe.
Kan meddela att omkörningarna av bilar var lätträknade 2st övningkörare i polen ....
Hälsn Rickard
Bilagor
GoranS
Aktiv medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Etapp två på årets Giro Dolomiti var också relativt kort, knappt nio mil. Tidtagningsbacken lovade dock att bli en härlig utmaning med en mil med över 10% snittlutning och några riktigt tuffa km inledningsvis.
Vi åkte österut från Bolzano och tog i Cornedo av och började klättringen uppför med två relativt långa (upplysta) tunnlar. Efter tunnlarna var dalgången riktigt trång.
Efter hand blev den dock lite öppnare.
Direkt efter att vi passerat Ponte Nova och tagit av in på vägen upp mot Eggen och Obereggen så började tidtagningssträckan. Har inte hittat någon profil på stigningen i sin helhet. Biten från strax efter 1 km upp till, åtminstone, Obereggen på http://www.salite.ch/san8.asp?Mappa...nc8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661 körde vi dock garanterat. Biten mellan 3,2 km och 5,7 km i profilen var en riktig brytbacke där jag inte satt ner många meter. Efter att ha tänkt att initialt helt ignorera tidtagningen och fincykla upp så fick jag lite blodad tand i den branta delen när jag märkte att jag trots allt plockade en del åkare och att många slet mer ont än mig - en del gick och andra la in egna serpentiner tvärs över den rätt kurvfria vägen.
Biten från Obereggen upp till Passo Pampeago (1990 möh) och målet på tidtagningssträckan malde på med rätt skaplig lutning på en smal väg (kändes nästan som en cykelbana bitvis) förutom en kortare utförsbacke med några km kvar. Resultatet för slitet blev en tid av 1.01.41 och en 216:e placering på etappen bland de 523 som körde den. Etappsegern var återigen långt bort, denna gång 21.51! Etapptvåa var förresten han som har 24h-rekordet vad gäller antal höjdmeter (drygt 21000).
På bilden nedan ses Stickan från Borlänge uppe vid passet.
En sak som är trevlig med loppet är att man vid starten för varje etapp (utom den sista) kan lämna in en väska och den körs sen upp till målet för tidtagningssträckan den dagen. Den kan man fylla med ombyteskläder och ev. annat man kan vilja ha efter att ha kört sig riktigt svettig uppför. När man tagit vad man vill ha i den, lämnar man åter in den och den körs till målet där man hämtar ut den igen då man slutfört etappen.
Bytte om samt åt och drack lite. Väntade sen tillsammans med Stickan in ett par kompisar som tar lite längre tid på sig upp. När de kommit upp och vi står och snackar medan de får sig något till livs så vänder jag mig om och ser en karl som ser väldigt bekant ut - jo, det måste vara så att ryktet vi hört om att Jan Ullrich är och kör loppet är sant, för karln är oerhört lik honom. Drar snabbt fram kameran ur bakfickan för att försöka ta en bild, men han och hans sällskap rullar precis iväg så jag får bara en bild snett bakifrån (Ullrich är mannen i svart vindjacka).
Vi var några av de sista då vi lämnade passet. En knapp km ner möttes vi av en obehaglig syn då ambulansen stod parkerad och de höll på och fixerade nacken på en kvinna som låg på en bår. Vet inte närmare vad som hänt henne eller hur illa det var. Är dock alltid med lite blandade känslor man tar sig an en utförskörning efter att ha sett något sånt. Vi tog det rätt försiktigt ner på den smala vägen. När vi kom ner till Obereggen tog vi vägen förbi Rauth/Novale neråt i dalen och där kunde man släppa på lite mer då vägen var bredare och med bra beläggning. Det blev sen en klättring
upp till Nova Ponente (första biten på http://www.salite.ch/pietralb.asp?M...fp6dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661) och dagens andra fikastopp.
Därefter var det huvudsakligen lättåkt hem. Tyvärr var det svårt att få till någon fin utförskörning ner då klungan var rätt kompakt och det var mycket trafik. Gjorde några försök och stannade till för att få lite fri väg att åka på, men det ledde mest till att jag var väldigt långt bak när vi kom ner till Ora och bara hade de platta knappa två milen kvar tillbaka till Bolzano och lunchen.
De dagar som lunchen är i mässan i Bolzano är det alltid lite "krig" om att ligga långt fram när man kommer dit för att därigenom få en hygglig plats i lunchkön. Kriget bedrivs dock inte aggresivt utan det är mest att om man inte ligger precis bakom ledarbilen så måste man hela tiden se till att försöka avancera framåt då det fylls på med åkare bakifrån hela tiden. Lyckades skapligt denna dag och kom väl in runt 50:e plats i lunchkön.
Vi åkte österut från Bolzano och tog i Cornedo av och började klättringen uppför med två relativt långa (upplysta) tunnlar. Efter tunnlarna var dalgången riktigt trång.
Efter hand blev den dock lite öppnare.
Direkt efter att vi passerat Ponte Nova och tagit av in på vägen upp mot Eggen och Obereggen så började tidtagningssträckan. Har inte hittat någon profil på stigningen i sin helhet. Biten från strax efter 1 km upp till, åtminstone, Obereggen på http://www.salite.ch/san8.asp?Mappa...nc8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661 körde vi dock garanterat. Biten mellan 3,2 km och 5,7 km i profilen var en riktig brytbacke där jag inte satt ner många meter. Efter att ha tänkt att initialt helt ignorera tidtagningen och fincykla upp så fick jag lite blodad tand i den branta delen när jag märkte att jag trots allt plockade en del åkare och att många slet mer ont än mig - en del gick och andra la in egna serpentiner tvärs över den rätt kurvfria vägen.
Biten från Obereggen upp till Passo Pampeago (1990 möh) och målet på tidtagningssträckan malde på med rätt skaplig lutning på en smal väg (kändes nästan som en cykelbana bitvis) förutom en kortare utförsbacke med några km kvar. Resultatet för slitet blev en tid av 1.01.41 och en 216:e placering på etappen bland de 523 som körde den. Etappsegern var återigen långt bort, denna gång 21.51! Etapptvåa var förresten han som har 24h-rekordet vad gäller antal höjdmeter (drygt 21000).
På bilden nedan ses Stickan från Borlänge uppe vid passet.
En sak som är trevlig med loppet är att man vid starten för varje etapp (utom den sista) kan lämna in en väska och den körs sen upp till målet för tidtagningssträckan den dagen. Den kan man fylla med ombyteskläder och ev. annat man kan vilja ha efter att ha kört sig riktigt svettig uppför. När man tagit vad man vill ha i den, lämnar man åter in den och den körs till målet där man hämtar ut den igen då man slutfört etappen.
Bytte om samt åt och drack lite. Väntade sen tillsammans med Stickan in ett par kompisar som tar lite längre tid på sig upp. När de kommit upp och vi står och snackar medan de får sig något till livs så vänder jag mig om och ser en karl som ser väldigt bekant ut - jo, det måste vara så att ryktet vi hört om att Jan Ullrich är och kör loppet är sant, för karln är oerhört lik honom. Drar snabbt fram kameran ur bakfickan för att försöka ta en bild, men han och hans sällskap rullar precis iväg så jag får bara en bild snett bakifrån (Ullrich är mannen i svart vindjacka).
Vi var några av de sista då vi lämnade passet. En knapp km ner möttes vi av en obehaglig syn då ambulansen stod parkerad och de höll på och fixerade nacken på en kvinna som låg på en bår. Vet inte närmare vad som hänt henne eller hur illa det var. Är dock alltid med lite blandade känslor man tar sig an en utförskörning efter att ha sett något sånt. Vi tog det rätt försiktigt ner på den smala vägen. När vi kom ner till Obereggen tog vi vägen förbi Rauth/Novale neråt i dalen och där kunde man släppa på lite mer då vägen var bredare och med bra beläggning. Det blev sen en klättring
upp till Nova Ponente (första biten på http://www.salite.ch/pietralb.asp?M...fp6dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661) och dagens andra fikastopp.
Därefter var det huvudsakligen lättåkt hem. Tyvärr var det svårt att få till någon fin utförskörning ner då klungan var rätt kompakt och det var mycket trafik. Gjorde några försök och stannade till för att få lite fri väg att åka på, men det ledde mest till att jag var väldigt långt bak när vi kom ner till Ora och bara hade de platta knappa två milen kvar tillbaka till Bolzano och lunchen.
De dagar som lunchen är i mässan i Bolzano är det alltid lite "krig" om att ligga långt fram när man kommer dit för att därigenom få en hygglig plats i lunchkön. Kriget bedrivs dock inte aggresivt utan det är mest att om man inte ligger precis bakom ledarbilen så måste man hela tiden se till att försöka avancera framåt då det fylls på med åkare bakifrån hela tiden. Lyckades skapligt denna dag och kom väl in runt 50:e plats i lunchkön.
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
MR TREK skrev:
-------------------------------------------------------
Ok, där ser man,men det var nästan rätt:) Förstorade upp bilden på den ljusblå och ser ju att den även har 2 pipor bak = värstingmodell:)
Ser även på bilden på den röda att det ju faktiskt står Steyr Puch 500 på bakluckan.
Sorry Göran - fortsätt gärna med din trevliga berättelse om Giro del Dolomiti
> Sorry Kart
>
> Det på dina bilder är Stuer Puch = Österrikiska
> kopior..:-)
> Den ljusblå med orange har en 823cc motor på 65
> hk samt rullar på R-Däck = en värstig i dessa
> sammanhang....
>
> Ursäkta att tråden spårade ur.
-------------------------------------------------------
Ok, där ser man,men det var nästan rätt:) Förstorade upp bilden på den ljusblå och ser ju att den även har 2 pipor bak = värstingmodell:)
Ser även på bilden på den röda att det ju faktiskt står Steyr Puch 500 på bakluckan.
Sorry Göran - fortsätt gärna med din trevliga berättelse om Giro del Dolomiti
> Sorry Kart
>
> Det på dina bilder är Stuer Puch = Österrikiska
> kopior..:-)
> Den ljusblå med orange har en 823cc motor på 65
> hk samt rullar på R-Däck = en värstig i dessa
> sammanhang....
>
> Ursäkta att tråden spårade ur.
Bilagor
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
När jag cyklade Passo Falzarego kom Monte Carlos Veteranbilklubb åkande...Sen var det en massa moderna Ferrarisar, porschar, mm mm men dom var inte lika roliga.... Dom kom körande i stort sett hela klättringen upp från Cortina. Det måste ha varet många miljoner kronor som var ute och luftade sej..
Bilagor
Senast ändrad:
rillepille
Ny medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
När kommer fortsättningen Göran!? Du har ju 4 etapper och vilodagen kvar. Vill se fler fina bilder (för själv ville jag ju inte offra värdefulla sekunder på att släpa på en kamera;)).
/Rikard
/Rikard
GoranS
Aktiv medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Tredje etappen på årets Giro Dolomiti var den nästa längsta och innehöll något som var nytt, i alla fall för mig, nämligen en etapp med två tidtagningbackar. Vi började dock med att i sammanhållen klunga ge oss ut från Bolzano. Vi åkte inledningsvis samma väg som dagen innan, men fortsatte ytterligare en halvmil i riktning mot Bressanone innan vi i Prato Isarco tog av och började klättringen.
Efter att ha gått uppför i ca 7 km var det en mer lättåkt bit i närmare en mil innan man i San Cipriano kom fram till starten för första tidtagningssträckan. Inledningen var lite speciell med en kort nerförsbacke i vilken man kunde ta fart in i en riktigt brant knix. Det stod en skylt som sa 20%, men jag kan tänka mig att de skarvat på lite. De första kilometerna lutade det dock på bra. Sedan blev det dock gradvis mer lättåkt upp till Passo Nigra (hela stigningen: http://www.salite.ch/nigra.asp?Mapp...yc8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661). Under de senare delarna gällde det verkligen att inte hamna i komfortzonen utan försöka växla upp där det blev mer lättåkt. För egen del kändes det bra i 20 min men blev sen lite stumt i benen. Tiden blev 34.27 vilket gav en 202:a plats bland de 537 deltagarna och jag fick stryk av etappsegraren med 11.31 och 2.32 av Ullrich (står som Max Kraft i resultatlistan).
En av loppets riktiga karaktärspersoner är en av MC-killarna (se bild nedan). Han var riktigt i gasen uppe vid passet, och nåde den bil som inte körde ordentligt åt sidan - var några förare som fick sig rejäla "utskällningar"!
Uppe vid passet var dagens första depå belägen. Därifrån gick färden sedan bort till Passo Costalunga dit det först är lite uppför, sen lite nerför och slutligen lite uppför igen.
Efter Passo Costalunga är det väldigt lite lutning i några km innan utförskörningen ner till Vigo/Pozza di Fassa tar vid. Genom den senare så åkte vi österut och började klättringen upp i Val San Nicolò, http://www.salite.ch/7887.asp?Mappa...e8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661. Då vi lämnade byn började andra tidtagningssträckan. Benen kändes helt förstörda men då det inte var någon längre sträcka (angavs som 5,7 km, men jag undrar om det var fullt så långt) så var det bara att försöka trampa på. Lite orytmisk klättring med brantare partier som avlöstes av kortare bitar där det var rätt flackt. Sista biten var relativt lättåkt men jag fick verkligen slita och det kändes som det gick rätt dåligt. Med ca en km kvar lyckades jag dessutom passera en man som precis öppnat en bikupa och släppt loss en hel svärm med bin. Var bara att hålla igen munnen och hoppas att inget bi skulle förirra sig alltför långt in under den väl nerdragna tröjan. Konstigt nog blev detta min bästa placering någonsin på tävligen - 164 med en tid av 23.49, 7.29 efter segraren men bara 1.58 efter Ullrich!
Vid tidtagningssträckans mål var det också dags för dagens lunch.
Efter lunchen var det dags att rulla tillbaka ner till Val di Fassa och följa dalen söderut ner till Val di Fiemme, förbi Moena och Predazzo (i vars närhet skidstadion i Val di Fiemme ligger). Tempot var, tacksamt nog, måttligt och klungan var tämligen väl sammanhållen fram till Cavalese där dagens sista depå var belägen.
Efter depåstoppet var det bara den korta och snälla klättringen upp över Passo San Lugano, nerförskörning til Ora och vägen tillbaka in till Bolzano kvar på etappen.
Efter att ha gått uppför i ca 7 km var det en mer lättåkt bit i närmare en mil innan man i San Cipriano kom fram till starten för första tidtagningssträckan. Inledningen var lite speciell med en kort nerförsbacke i vilken man kunde ta fart in i en riktigt brant knix. Det stod en skylt som sa 20%, men jag kan tänka mig att de skarvat på lite. De första kilometerna lutade det dock på bra. Sedan blev det dock gradvis mer lättåkt upp till Passo Nigra (hela stigningen: http://www.salite.ch/nigra.asp?Mapp...yc8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661). Under de senare delarna gällde det verkligen att inte hamna i komfortzonen utan försöka växla upp där det blev mer lättåkt. För egen del kändes det bra i 20 min men blev sen lite stumt i benen. Tiden blev 34.27 vilket gav en 202:a plats bland de 537 deltagarna och jag fick stryk av etappsegraren med 11.31 och 2.32 av Ullrich (står som Max Kraft i resultatlistan).
En av loppets riktiga karaktärspersoner är en av MC-killarna (se bild nedan). Han var riktigt i gasen uppe vid passet, och nåde den bil som inte körde ordentligt åt sidan - var några förare som fick sig rejäla "utskällningar"!
Uppe vid passet var dagens första depå belägen. Därifrån gick färden sedan bort till Passo Costalunga dit det först är lite uppför, sen lite nerför och slutligen lite uppför igen.
Efter Passo Costalunga är det väldigt lite lutning i några km innan utförskörningen ner till Vigo/Pozza di Fassa tar vid. Genom den senare så åkte vi österut och började klättringen upp i Val San Nicolò, http://www.salite.ch/7887.asp?Mappa...e8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661. Då vi lämnade byn började andra tidtagningssträckan. Benen kändes helt förstörda men då det inte var någon längre sträcka (angavs som 5,7 km, men jag undrar om det var fullt så långt) så var det bara att försöka trampa på. Lite orytmisk klättring med brantare partier som avlöstes av kortare bitar där det var rätt flackt. Sista biten var relativt lättåkt men jag fick verkligen slita och det kändes som det gick rätt dåligt. Med ca en km kvar lyckades jag dessutom passera en man som precis öppnat en bikupa och släppt loss en hel svärm med bin. Var bara att hålla igen munnen och hoppas att inget bi skulle förirra sig alltför långt in under den väl nerdragna tröjan. Konstigt nog blev detta min bästa placering någonsin på tävligen - 164 med en tid av 23.49, 7.29 efter segraren men bara 1.58 efter Ullrich!
Vid tidtagningssträckans mål var det också dags för dagens lunch.
Efter lunchen var det dags att rulla tillbaka ner till Val di Fassa och följa dalen söderut ner till Val di Fiemme, förbi Moena och Predazzo (i vars närhet skidstadion i Val di Fiemme ligger). Tempot var, tacksamt nog, måttligt och klungan var tämligen väl sammanhållen fram till Cavalese där dagens sista depå var belägen.
Efter depåstoppet var det bara den korta och snälla klättringen upp över Passo San Lugano, nerförskörning til Ora och vägen tillbaka in till Bolzano kvar på etappen.
GoranS
Aktiv medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Efter tredje etappen på Giro Dolomiti kom precis som vanligt en vilodag. Några i gänget rullade en liten kort runda och en del hade totalvila. Själv har jag numera svårt att kasta bort en dag i detta härliga backiga landskap på att inte cykla, så jag gav mig åter ut på en solotur. Hade från början funderingar på att dra ner förbi Trento och cykla upp till Passo Coe och sen via Pergine Valsugana och Passo Redebus tillbaka. När det kom till kritan så valde jag dock en något mindre ambitiöst vilodagstur. Dels var det lite oklart om det skulle bli regn eller inte och dels hade jag trots allt satsat skapligt på tidtagningssträckorna på loppet och jag närde en liten förhoppning om att kanske kunna plocka Joakim som bara låg runt tre minuter före mig i totalen.
Kom inte iväg förrän vid halv tio. Rullade först lite ner i dalen och försökte bli lite klok på småvägarna bland odlingarna. Åkte sen söderut och i höjd med Ora så korsade jag floden och fortsatte sen genom Termeno till Cortaccia där dagens första stigning började, http://www.salite.ch/11587.asp?Mappa= Inledningsvis klättrade man upp genom byn
och odlingslandskap. Var bitvis rätt brant. Högre upp kom man mer och mer in i skogen. Var inte någon exceptionell värme, men det var väldigt fuktigt så svetten rann trots att jag tog det väldigt lugnt uppför. Då jag hittade en möjlighet att fylla på vatten
utnyttjade jag direkt möjligheten. Syns dåligt på bilden, men vattnet rinner ur det smala horisontella träröret. Var härligt kallt och friskt till skillnad från det ljumna vatten jag hade i flaskorna.
Fortsatte uppåt.
Passerade en restaurang där de verkade grilla. Då jag passerat toppen (inte alls spektakulärt) gick det sen utför ca 150 höjdmeter ner. Fick också lite grusväg då det var något hundratal meter där de höll på och arbetade med vägen. Dit vägen ledde var något som kändes som ett ställe dit lokalbefolkningen åkte för att ha det lugnt och skönt. Fanns en liten sjö där människor badade, några ställen att äta och bo på och parkeringar vid stigar och grusvägar där man kunde vandra. Var väldigt rofullt, rätt idylliskt och inte alls så turistigt som på en del andra ställen.
Vände sedan tillbaka samma väg som jag kommit då vägen inte fortsätter någonstans. Nere i Cortaccia fortsatte jag sen söderut till Magré där jag tog åkte österut och anslöt till cykelbanan som jag följde söderut tills jag var i höjd med Salorno. Åkte genom denna by och började sen dagens andra klättring upp till Gfrill, http://www.salite.ch/cauria.asp?Map...a4qbp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661 Var inledningsvis lite brant för att sen bli lättare. Var delvis skog och delvis odlingslandskap.
Högre upp blev det dock huvudsakligen skog
och sista 6 km var det ihållande ganska brant och jag tog det så lugnt jag kunde - farten låg oftast runt 7-8 km/h.
Som sådan var klättringen mer tuff (utan att vara brutal) än spektakulär. Kanske bidrog det disiga vädret, men det var inte så mycket mer än att man kunde skymta dalen uppifrån byn där asfaltsvägen slutade. Hittade dock en rätt ambitiös utsmyckning bredvid en garageport.
Vy från byn
Då det inte, med mindre än att man gav sig ut på dåliga grusvägar fanns någon annan väg ner än den jag kommit upp fick jag vackert vända tillbaka. Bild från nerfarten.
Från Salorno blev det cykelbanan tillbaka upp mot Leifers. Var härlig medvind och jag kunde utan att anstränga mig hålla 35-40 km/h. En skön avslutning på en rätt behaglig vilodagstur med sex timmar och tre kvart i sadeln.
På kvällen drog ett rejält regnväder in.
Var glad att jag inte var ute och cyklade då!
Kom inte iväg förrän vid halv tio. Rullade först lite ner i dalen och försökte bli lite klok på småvägarna bland odlingarna. Åkte sen söderut och i höjd med Ora så korsade jag floden och fortsatte sen genom Termeno till Cortaccia där dagens första stigning började, http://www.salite.ch/11587.asp?Mappa= Inledningsvis klättrade man upp genom byn
och odlingslandskap. Var bitvis rätt brant. Högre upp kom man mer och mer in i skogen. Var inte någon exceptionell värme, men det var väldigt fuktigt så svetten rann trots att jag tog det väldigt lugnt uppför. Då jag hittade en möjlighet att fylla på vatten
utnyttjade jag direkt möjligheten. Syns dåligt på bilden, men vattnet rinner ur det smala horisontella träröret. Var härligt kallt och friskt till skillnad från det ljumna vatten jag hade i flaskorna.
Fortsatte uppåt.
Passerade en restaurang där de verkade grilla. Då jag passerat toppen (inte alls spektakulärt) gick det sen utför ca 150 höjdmeter ner. Fick också lite grusväg då det var något hundratal meter där de höll på och arbetade med vägen. Dit vägen ledde var något som kändes som ett ställe dit lokalbefolkningen åkte för att ha det lugnt och skönt. Fanns en liten sjö där människor badade, några ställen att äta och bo på och parkeringar vid stigar och grusvägar där man kunde vandra. Var väldigt rofullt, rätt idylliskt och inte alls så turistigt som på en del andra ställen.
Vände sedan tillbaka samma väg som jag kommit då vägen inte fortsätter någonstans. Nere i Cortaccia fortsatte jag sen söderut till Magré där jag tog åkte österut och anslöt till cykelbanan som jag följde söderut tills jag var i höjd med Salorno. Åkte genom denna by och började sen dagens andra klättring upp till Gfrill, http://www.salite.ch/cauria.asp?Map...a4qbp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661 Var inledningsvis lite brant för att sen bli lättare. Var delvis skog och delvis odlingslandskap.
Högre upp blev det dock huvudsakligen skog
och sista 6 km var det ihållande ganska brant och jag tog det så lugnt jag kunde - farten låg oftast runt 7-8 km/h.
Som sådan var klättringen mer tuff (utan att vara brutal) än spektakulär. Kanske bidrog det disiga vädret, men det var inte så mycket mer än att man kunde skymta dalen uppifrån byn där asfaltsvägen slutade. Hittade dock en rätt ambitiös utsmyckning bredvid en garageport.
Vy från byn
Då det inte, med mindre än att man gav sig ut på dåliga grusvägar fanns någon annan väg ner än den jag kommit upp fick jag vackert vända tillbaka. Bild från nerfarten.
Från Salorno blev det cykelbanan tillbaka upp mot Leifers. Var härlig medvind och jag kunde utan att anstränga mig hålla 35-40 km/h. En skön avslutning på en rätt behaglig vilodagstur med sex timmar och tre kvart i sadeln.
På kvällen drog ett rejält regnväder in.
Var glad att jag inte var ute och cyklade då!
Senast ändrad:
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
GoranS skrev:
-------------------------------------------------------
> Efter tredje etappen på Giro Dolomiti kom precis
> som vanligt en vilodag. Några i gänget rullade
> en liten kort runda och en del hade totalvila.
Varför är det ett år kvar till semestern, jag längtar tillbaka:)
Hur hittar du alla dessa "småstigningar"?
> Själv har jag numera svårt att kasta bort en dag
> i detta härliga backiga landskap på att inte
> cykla, så jag gav mig åter ut på en solotur.
> Hade från början funderingar på att dra ner
> förbi Trento och cykla upp till Passo Coe och sen
> via Pergine Valsugana och Passo Redebus tillbaka.
-------------------------------------------------------
> Efter tredje etappen på Giro Dolomiti kom precis
> som vanligt en vilodag. Några i gänget rullade
> en liten kort runda och en del hade totalvila.
Varför är det ett år kvar till semestern, jag längtar tillbaka:)
Hur hittar du alla dessa "småstigningar"?
> Själv har jag numera svårt att kasta bort en dag
> i detta härliga backiga landskap på att inte
> cykla, så jag gav mig åter ut på en solotur.
> Hade från början funderingar på att dra ner
> förbi Trento och cykla upp till Passo Coe och sen
> via Pergine Valsugana och Passo Redebus tillbaka.
GoranS
Aktiv medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
kart skrev:
-------------------------------------------------------
> Hur hittar du alla dessa "småstigningar"?
Kartor och sökande på nätet - salite.ch, quaeldich.de, cycloclimbing.com, google maps ... är bra källor. Det svåra tycker jag är att bli klok på om det är grusvägar eller asfalterade vägar.
-------------------------------------------------------
> Hur hittar du alla dessa "småstigningar"?
Kartor och sökande på nätet - salite.ch, quaeldich.de, cycloclimbing.com, google maps ... är bra källor. Det svåra tycker jag är att bli klok på om det är grusvägar eller asfalterade vägar.
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
För den som förstår lite tyska kan den här vara rätt bra för att ta reda på mer om olika stigningar . http://www.amazon.de/Großer-Alpenst...769X/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1314169650&sr=8-1
GoranS
Aktiv medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Efter vilodagen var det dags för den fjärde etappen. I år var det på denna etapp vi åkte den enda runda som varje år ingår i loppet, nämligen den s.k. Sella-rundan. I fjol ersattes den visserligen med en kort etapp p.g.a. dåligt väder, men den ingår varje år i planen. I år var det dock fint väder. Som en fotnot kan nämnas att Sella-rundan utgör en del av det populära motionsloppet Maratona dles Dolomites som går i juli månad varje år. Är sugen på att någon gång testa det.
Vi startade som vanligt i Bolzano och åkte för tredje (och sista) etappen detta år i riktning mot Bressanone.
Denna dag följde vi dock dalen upp till Ponte Gardena innan vi svängde av. Tyvärr visade det sig att de ledde oss upp den till stora vägen på norra sidan dalen istället för att använda den lite mindre trafikerade vägen nere i dalgången. Detta gjorde att det blev en hel del trafik för oss som tog det lite lugnare och inte låg med huvudklungan.
En annan effekt av att den större vägen användes var att avståndet till första depån i Selva Gardena blev något längre än planen, som var skriven efter att man åkt vägen nere i dalen. Denna omläggning var dock med första gången jag åkte Sella-rundan också så jag korrigerade snabbt upp mina beräkningar för hur långt det skulle vara till depån. Sista biten innan depån blev riktigt grötig då vi fick krångla oss fram i nästan stillastående trafik.
Om det är någon depå som jag tycker de inte lyckas så bra med på loppet är det just första depån på Sellarundan. De borde veta att fältet blir oerhört utspritt på vägen upp dit, men ändå har de oerhört bråttom att komma iväg, vilket gör att de som kommer sent i vissa fall lagom hinner ställa ifrån sig cykeln innan ledarbilen ger sig iväg. I år hade de dock inte gjort slut på allt tilltugg utan de plockade fram mer varefter.
Tidigare gånger har det efter depån varit rätt OK cykelåkning och inte så mycket trafik, men i år var det riktigt mycket trafik upp över Passo Gardena (klättringens profil fast som den är om man kör nere i dalgången http://www.salite.ch/gardena2.asp?M...6e8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661), det första passet första passet på Sella-rundan för vår del.
Backen ner från Passo Gardena är egentligen rätt trevlig utförskörning med många serpentiner och inte alltför våldsamma farter. Trafiken gjorde nu att den blev rätt jobbig. Lyckades få till ett par km med hyggligt fri väg, men det var allt. Nere i Corvara var det dags för dagens andra depå. Från Corvara följde klättringen upp till Passo Campolongo, http://www.salite.ch/campolon3.asp?...mxrbp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661, den lättaste av dagens fyra stigningar.
Över Campolongo var det inte alls mycket trafik och utförskörningen ner till Arabba blev riktigt kul med i stort sett inga bilar. Nere i Arabba var det dags för att efter att ha plockat av vindvästen ge sig i kast med dagens tidtagningssträcka upp till Passo Pordoi, http://www.salite.ch/pordoi.asp?Map...3n8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661 Har åkt denna backe ett par gånger tidigare, varav en på tid, så jag hade ett rätt bra hum om hur den ser ut. Är en stigning med rätt mycket kurvor. I slutdelen blir det dock lite glesare mellan dem. Min målsättning var att försöka slå min tid från förra gången, 37.22. Det kändes som det fanns en chans, men å andra sidan var det en av mina bästa etapper det året, så det skulle nog inte bli lätt.
Startade i alla fall rätt så hårt och andningen var ansträngd från redan efter ett par minuter. Det är dock en trevlig stigning såtillvida att den är tuffast i början och blir lite lättare längre upp. När jag kom upp till skylten som markerar 3 km kvar började jag räkna och insåg att jag nog borde kunna greja en tid under 37 minuter. Slet på och när jag tittade på klockan då jag passerade mållinjen trodde jag att jag hade en tid på strax över 36 minuter, vilket jag var riktigt nöjd med. När jag sedan fick se resultatlistan insåg jag dock att jag hade misstagit mig. Jag kör nämligen tidtagningssträckorna så att jag slänger en blick på klockan då jag passerar startlinjen och memorerar sen den tiden. Denna gång passerade jag dock en av de våra efter ganska precis en minut och då råkade jag titta på klockan och det var denna tid jag memorerat, så jag hade i själva verket 35.08. Räckte till en 181:a plats av 590. Var 9.41 efter etappsegraren.
På loppet var tre tandemcyklar med där personen bak i samtliga fall (om jag fattade det rätt) var blind. Ger lite perspektiv på ens eget idrottande. Kan även nämna en kille med en arm som var med. Tror det var han som körde även i fjol. I så fall är han paralympisk mästare.
Ett par bilder till från Pordoi:
På Pordoi var dagens tredje depå belägen, och jag måste varit törstig för jag drog i rask takt i mig fem muggar sportdryck! Sen väntade utförskörning ner mot Canazei. Vi åkte dock inte hela vägen ner utan tog istället av höger för att göra den sista klättringen för dagen, http://www.salite.ch/sella.asp?Mapp...hf8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661
Sen var det utförskörning ner till Selva Gardena där det var lunch.
Efter lunchen bar det av ner genom dalen. Kom iväg i ett gäng som var rätt sent. Vi fick dock en egen motorcyklist som låg före och banade väg för oss. Han som körde var inte rädd för att tuta, om man ska uttrycka sig försiktigt. Lite spännande var det att ligga i konstant omkörning i skapligt hög fart vid mittlinjen då det samtidigt är tjockt av mötande trafik. Gick dock utan missöden. Nu åkte vi dock vägen nere i dalen efter Ortisei och inte den större vägen på norra kanten av dalen. Från Ponte Gardena tillbaka till Bolzano åkte vi väsentligen samma väg som vi åkt ut på morgonen.
Vi startade som vanligt i Bolzano och åkte för tredje (och sista) etappen detta år i riktning mot Bressanone.
Denna dag följde vi dock dalen upp till Ponte Gardena innan vi svängde av. Tyvärr visade det sig att de ledde oss upp den till stora vägen på norra sidan dalen istället för att använda den lite mindre trafikerade vägen nere i dalgången. Detta gjorde att det blev en hel del trafik för oss som tog det lite lugnare och inte låg med huvudklungan.
En annan effekt av att den större vägen användes var att avståndet till första depån i Selva Gardena blev något längre än planen, som var skriven efter att man åkt vägen nere i dalen. Denna omläggning var dock med första gången jag åkte Sella-rundan också så jag korrigerade snabbt upp mina beräkningar för hur långt det skulle vara till depån. Sista biten innan depån blev riktigt grötig då vi fick krångla oss fram i nästan stillastående trafik.
Om det är någon depå som jag tycker de inte lyckas så bra med på loppet är det just första depån på Sellarundan. De borde veta att fältet blir oerhört utspritt på vägen upp dit, men ändå har de oerhört bråttom att komma iväg, vilket gör att de som kommer sent i vissa fall lagom hinner ställa ifrån sig cykeln innan ledarbilen ger sig iväg. I år hade de dock inte gjort slut på allt tilltugg utan de plockade fram mer varefter.
Tidigare gånger har det efter depån varit rätt OK cykelåkning och inte så mycket trafik, men i år var det riktigt mycket trafik upp över Passo Gardena (klättringens profil fast som den är om man kör nere i dalgången http://www.salite.ch/gardena2.asp?M...6e8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661), det första passet första passet på Sella-rundan för vår del.
Backen ner från Passo Gardena är egentligen rätt trevlig utförskörning med många serpentiner och inte alltför våldsamma farter. Trafiken gjorde nu att den blev rätt jobbig. Lyckades få till ett par km med hyggligt fri väg, men det var allt. Nere i Corvara var det dags för dagens andra depå. Från Corvara följde klättringen upp till Passo Campolongo, http://www.salite.ch/campolon3.asp?...mxrbp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661, den lättaste av dagens fyra stigningar.
Över Campolongo var det inte alls mycket trafik och utförskörningen ner till Arabba blev riktigt kul med i stort sett inga bilar. Nere i Arabba var det dags för att efter att ha plockat av vindvästen ge sig i kast med dagens tidtagningssträcka upp till Passo Pordoi, http://www.salite.ch/pordoi.asp?Map...3n8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661 Har åkt denna backe ett par gånger tidigare, varav en på tid, så jag hade ett rätt bra hum om hur den ser ut. Är en stigning med rätt mycket kurvor. I slutdelen blir det dock lite glesare mellan dem. Min målsättning var att försöka slå min tid från förra gången, 37.22. Det kändes som det fanns en chans, men å andra sidan var det en av mina bästa etapper det året, så det skulle nog inte bli lätt.
Startade i alla fall rätt så hårt och andningen var ansträngd från redan efter ett par minuter. Det är dock en trevlig stigning såtillvida att den är tuffast i början och blir lite lättare längre upp. När jag kom upp till skylten som markerar 3 km kvar började jag räkna och insåg att jag nog borde kunna greja en tid under 37 minuter. Slet på och när jag tittade på klockan då jag passerade mållinjen trodde jag att jag hade en tid på strax över 36 minuter, vilket jag var riktigt nöjd med. När jag sedan fick se resultatlistan insåg jag dock att jag hade misstagit mig. Jag kör nämligen tidtagningssträckorna så att jag slänger en blick på klockan då jag passerar startlinjen och memorerar sen den tiden. Denna gång passerade jag dock en av de våra efter ganska precis en minut och då råkade jag titta på klockan och det var denna tid jag memorerat, så jag hade i själva verket 35.08. Räckte till en 181:a plats av 590. Var 9.41 efter etappsegraren.
På loppet var tre tandemcyklar med där personen bak i samtliga fall (om jag fattade det rätt) var blind. Ger lite perspektiv på ens eget idrottande. Kan även nämna en kille med en arm som var med. Tror det var han som körde även i fjol. I så fall är han paralympisk mästare.
Ett par bilder till från Pordoi:
På Pordoi var dagens tredje depå belägen, och jag måste varit törstig för jag drog i rask takt i mig fem muggar sportdryck! Sen väntade utförskörning ner mot Canazei. Vi åkte dock inte hela vägen ner utan tog istället av höger för att göra den sista klättringen för dagen, http://www.salite.ch/sella.asp?Mapp...hf8dp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661
Sen var det utförskörning ner till Selva Gardena där det var lunch.
Efter lunchen bar det av ner genom dalen. Kom iväg i ett gäng som var rätt sent. Vi fick dock en egen motorcyklist som låg före och banade väg för oss. Han som körde var inte rädd för att tuta, om man ska uttrycka sig försiktigt. Lite spännande var det att ligga i konstant omkörning i skapligt hög fart vid mittlinjen då det samtidigt är tjockt av mötande trafik. Gick dock utan missöden. Nu åkte vi dock vägen nere i dalen efter Ortisei och inte den större vägen på norra kanten av dalen. Från Ponte Gardena tillbaka till Bolzano åkte vi väsentligen samma väg som vi åkt ut på morgonen.
Bilagor
Senast ändrad:
GoranS
Aktiv medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Efter etapp 4 kom, hör och häpna, etapp 5. Denna etapp var egentligen bara upp till ett pass och ner en annan väg. Då passet råkade vara Passo dello Stelvio http://www.salite.ch/stelvio1.asp?M...mprbp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661, Italiens högsta asfalterade pass och samtidigt det näst högsta i Alperna efter Col d'Iseran, så var det dock ändå en skaplig tur. Dessutom är den rätt lik MR TREK:s tidigare i tråden, fast med skillnaden att vi startade i Prato allo Stelvio.
Dagen började dock för vår del med bussfärd från Bolzano till Prato. Efter ankomst var det urplockning av cyklar.
Sen blev det en stunds väntan innan ledarbilen gav sig iväg.
Starten på dagens tidtagningssträcka var precis i utkanten av byn och upp till toppen är det då knappt två och en halv mil. Den första biten nere i dalen till Trafoi, Gustavo Thönis hemby, är lite mer lättåkt än resten. Det är också i Trafoi serpentinerna på allvar börjar. Man åker dock fortsatt mycket inne i skog och det är först upp mot 2000 möh som det börjar bli glesare med skog och man börjar kunna se mer av omgivningen.
Min målsättning denna dag var dock inte att titta på utsikten och vyerna (det gjorde jag första gången jag var här) utan att för det första ta mig upp under två timmar och för det andra försöka plocka in det försprång på dryga minuten som Joakim fortfarande hade på mig i sammandraget. Kring det andra målet var det lite prestige då jag dagen innan lovat honom en "fajt på Stelvio imorgon". Genom att Stelvio är en såpass lång stigning är det viktigt att hitta rätt tempo, för högt inledningstempo kan innebära parkering längre upp och för lågt kan innebära att man tappar mycket tid innan man kommer sig för att öka.
I vanlig ordning startade jag ganska långt bak i fältet och jag var rätt säker på att jag hade Joakim framför mig. Tyckte jag körde bra och jag hade gott hopp om att komma ikapp honom. Att jag inte gjort det i Trafoi bekymrade mig inte, men när jag åkt ytterligare en bra bit och jag inte sett till honom började jag bli lite orolig. Då huvudmålsättningen ändå var Sub-2 och jag tyckte att jag låg bra till mot det och att arbetsbelastningen kändes som rätt hög vågade jag inte öka. Efter ytterligare någon km fick jag dock syn på en kille med hjälmkamera (vilket Joakim körde med), och visst, det var mitt byte där framme. Såg till att inte öka farten för att komma ikapp utan försökte hålla tempot och gradvis närma mig honom. När vi sen gick in i en serpentin och jag kommit upp så jag bara var någon meter bakom honom och jag såg att han tog innerkurvan så gick jag ut i en vid ytterkurva och tryckte till lite extra så att jag fick en rejäl skjuts in i partiet mot nästa kurva. Genom detta kunde jag formligen flyga förbi honom och även om farten från kurvan snabbt dör ut hade jag ändå fått en hygglig lucka som jag hoppades han inte skulle orka försöka täppa till. Detta visade sig vara korrekt och jag kunde sedan fortsätta att gradvis utöka mitt försprång.
Med några km kvar kom min enda svacka. Jag hade precis passerat ytterligare en av de våra och fick en extra kick av detta, men sen blev benen helt plötsligt stumma och jag såg vid varje serpentinkurva hur han plockat lite mer sen den föregående. På sista km lyckades jag dock vända på steken, delvis kanske p.g.a. att jag insåg att inte bara sub-2 var inom räckhåll, utan faktiskt sub-1.50. Riktigt trött, men mycket nöjd, passerade jag i det kyliga och fuktiga vädret mållinjen på 1.49.42. Blev placering 174 av 590 och jag var 36.43 efter segraren som slog loppets rekord på Stelvio med ett par minuter och höll över 22 km/h i snittfart upp. Han vann en utklassningsseger på etappen, 3.38 före tvåan och 7.28 före trean. Ruggigt! Angående fajten med Joakim så fick han stryk med närmare sju minuter. Gjorde inte direkt att jag gillar Stelvio mindre!
Uppe på toppen var det bara att svida om till torra och lite varmare kläder.
Var lite konstigt med temperaturen. På den sidan passet som går ner mot Passo Umbrail och Bormio var det betydligt kyligare än på sidan vi kom upp. Blev en rätt lång väntan på några kompisar så det hanns med ett par fikapauser (varmt te är inte dumt) och lite fotande.
Sen bar det av nerför, över Passo Umbrail (Schweiz högsta asfalterade pass om jag minns rätt) och in i Schweiz.
En bit ner, efter Umbrail, är det ett avsnitt på 1,5 km där det är grusväg. Inte så kul, men är man lite försiktig så är det inga problem. Efter grusvägen kommer dock ett riktigt rolig utförsparti. Det är ingen högfartskörning som erbjuds, men fin asfalt och mängder av serpentinkurvor som kommer slag i slag. Detta är en av de roligaste utförsbackar jag åkt, i synnerhet om man kör den aktivt och bromsar rejält inför varje kurva och trycker på när man går ur dom. Efter att vi kommit ner till dalen (Val di Müstair; är förresten därifrån som Dario Cologna kommer) så var det huvudsakligen en blandning av platt och utför tillbaka till Prato, där det var lunch innan det blev bussfärd tillbaka till Bolzano.
Några var tydligen lite trötta!
Dagen började dock för vår del med bussfärd från Bolzano till Prato. Efter ankomst var det urplockning av cyklar.
Sen blev det en stunds väntan innan ledarbilen gav sig iväg.
Starten på dagens tidtagningssträcka var precis i utkanten av byn och upp till toppen är det då knappt två och en halv mil. Den första biten nere i dalen till Trafoi, Gustavo Thönis hemby, är lite mer lättåkt än resten. Det är också i Trafoi serpentinerna på allvar börjar. Man åker dock fortsatt mycket inne i skog och det är först upp mot 2000 möh som det börjar bli glesare med skog och man börjar kunna se mer av omgivningen.
Min målsättning denna dag var dock inte att titta på utsikten och vyerna (det gjorde jag första gången jag var här) utan att för det första ta mig upp under två timmar och för det andra försöka plocka in det försprång på dryga minuten som Joakim fortfarande hade på mig i sammandraget. Kring det andra målet var det lite prestige då jag dagen innan lovat honom en "fajt på Stelvio imorgon". Genom att Stelvio är en såpass lång stigning är det viktigt att hitta rätt tempo, för högt inledningstempo kan innebära parkering längre upp och för lågt kan innebära att man tappar mycket tid innan man kommer sig för att öka.
I vanlig ordning startade jag ganska långt bak i fältet och jag var rätt säker på att jag hade Joakim framför mig. Tyckte jag körde bra och jag hade gott hopp om att komma ikapp honom. Att jag inte gjort det i Trafoi bekymrade mig inte, men när jag åkt ytterligare en bra bit och jag inte sett till honom började jag bli lite orolig. Då huvudmålsättningen ändå var Sub-2 och jag tyckte att jag låg bra till mot det och att arbetsbelastningen kändes som rätt hög vågade jag inte öka. Efter ytterligare någon km fick jag dock syn på en kille med hjälmkamera (vilket Joakim körde med), och visst, det var mitt byte där framme. Såg till att inte öka farten för att komma ikapp utan försökte hålla tempot och gradvis närma mig honom. När vi sen gick in i en serpentin och jag kommit upp så jag bara var någon meter bakom honom och jag såg att han tog innerkurvan så gick jag ut i en vid ytterkurva och tryckte till lite extra så att jag fick en rejäl skjuts in i partiet mot nästa kurva. Genom detta kunde jag formligen flyga förbi honom och även om farten från kurvan snabbt dör ut hade jag ändå fått en hygglig lucka som jag hoppades han inte skulle orka försöka täppa till. Detta visade sig vara korrekt och jag kunde sedan fortsätta att gradvis utöka mitt försprång.
Med några km kvar kom min enda svacka. Jag hade precis passerat ytterligare en av de våra och fick en extra kick av detta, men sen blev benen helt plötsligt stumma och jag såg vid varje serpentinkurva hur han plockat lite mer sen den föregående. På sista km lyckades jag dock vända på steken, delvis kanske p.g.a. att jag insåg att inte bara sub-2 var inom räckhåll, utan faktiskt sub-1.50. Riktigt trött, men mycket nöjd, passerade jag i det kyliga och fuktiga vädret mållinjen på 1.49.42. Blev placering 174 av 590 och jag var 36.43 efter segraren som slog loppets rekord på Stelvio med ett par minuter och höll över 22 km/h i snittfart upp. Han vann en utklassningsseger på etappen, 3.38 före tvåan och 7.28 före trean. Ruggigt! Angående fajten med Joakim så fick han stryk med närmare sju minuter. Gjorde inte direkt att jag gillar Stelvio mindre!
Uppe på toppen var det bara att svida om till torra och lite varmare kläder.
Var lite konstigt med temperaturen. På den sidan passet som går ner mot Passo Umbrail och Bormio var det betydligt kyligare än på sidan vi kom upp. Blev en rätt lång väntan på några kompisar så det hanns med ett par fikapauser (varmt te är inte dumt) och lite fotande.
Sen bar det av nerför, över Passo Umbrail (Schweiz högsta asfalterade pass om jag minns rätt) och in i Schweiz.
En bit ner, efter Umbrail, är det ett avsnitt på 1,5 km där det är grusväg. Inte så kul, men är man lite försiktig så är det inga problem. Efter grusvägen kommer dock ett riktigt rolig utförsparti. Det är ingen högfartskörning som erbjuds, men fin asfalt och mängder av serpentinkurvor som kommer slag i slag. Detta är en av de roligaste utförsbackar jag åkt, i synnerhet om man kör den aktivt och bromsar rejält inför varje kurva och trycker på när man går ur dom. Efter att vi kommit ner till dalen (Val di Müstair; är förresten därifrån som Dario Cologna kommer) så var det huvudsakligen en blandning av platt och utför tillbaka till Prato, där det var lunch innan det blev bussfärd tillbaka till Bolzano.
Några var tydligen lite trötta!
Senast ändrad:
GoranS
Aktiv medlem
(RR) Dolomiterna / Sydtyrolen 2011
Sista etappen på Giro Dolomiti är alltid en ganska kort historia med hyggligt tidig lunch i Bolzano. I år utlovades en riktigt kort etapp på bara strax över sex mil. Arrangörerna passade dock på att lägga in en extra sväng genom stan på utvägen så att vi fick åka lite på gatsten också. Detta förlängde också etappen med ca en mil. När vi genomfört extrasvängen
så satte vi dock kurs nordvästut, längs västra sidan av dalen, upp mot Merano. I Nalles började den korta tidtagningsbacken upp mot Prissiano http://www.salite.ch/prissiano.asp?...asrbp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661 Det var dock ingen snäll backe utan jag fick stå upp och bryta stora delar av vägen. Dessutom kände jag mig lite sliten och var ärligt talat inte så motiverad. I den interna tävlingen bland Cykeltours resenärer var det för långt, både upp och ner, för att det skulle hända något om det inte blev punkteringar eller cykelhaverier. Kom upp på 14.39 vilket gav plats 218 av 541 och avståndet till segraren var 5.15.
Färden gick sedan upp till Tésimo.
Därifrån var det samma väg tillbaka som första dagen, d.v.s. via Lana, Marlengo, Merano och Terlano. Var efter klungan uppe i Merano och hade inget större hopp om att komma ikapp, men jag tänkte att det var lika bra att göra ett försök i alla fall då det inte var några backar kvar att köra i, så jag körde på och fick snart ett led som blev längre och längre bakom mig. Bitvis var det rätt "intressant" då det blev körning längs mittlinjen med ibland stoppade och ibland rullande bilar till höger och ibland mötande trafik och ibland stoppad mötande trafik. Försökte köra med goda marginaler och hålla god uppsikt framåt för att klara mig utan inbromsningar, något som det kändes som skulle kunnat orsaka en krasch. Det visade sig att ledarbilen denna dag faktiskt körde väldigt lugnt vilket gjorde att vi kom ikapp. Sista km innan vi kom ikapp fick jag lite hjälp med dragjobbet.
In mot Bolzano vidtog precis som i slutet av etapp 2 en kamp om att ligga långt fram för att garantera en bra plats i matkön. När vi kom in i stan hade jag lyckats avancera upp så jag låg runt 50:e plats. Denna dag var dock kampen hårdare och det gick undan rejält in genom Bolzano, men jag lyckades hålla mig långt fram och fick glädjen att stå långt fram i kön och vänta på maten en bra stund. Vi var nämnligen i mål redan halv tolv mot planerat halv ett (hur den planen var gjord är dock skrivet i stjärnorna med tanke på att vi faktiskt åkt en extrasväng också).
I och med detta var mitt fjärde Giro Dolomiti avslutat. Hamnade på en 158:e plats av de 434 som fullföljde alla sex etapperna med en totaltid av 5.35.59, vilket kan jämföras med segrarens 3.50.38. Ett pris fick dock jag, och övriga Cykeltoursresenärer med oss hem, nämligen en hel parmesanost, vägandes närmare 40 kg! Denna delades sedan och var och en fick sig en redig bit var. Min bit, som troligen var bland de minsta då jag tog den sista biten, vägde i alla fall in på drygt 7 hg.
Så, att jag gillar loppet hoppas jag framgått av ovanstående. Några av de saker jag gillar är:
1) Landskapet och terrängen. Gillar man långa backar och branta backar och uppskattar att cykla uppför dessa och under tiden få se häftiga vyer är detta ett utmärkt ställe på jorden att vara.
2) Att man kan "socialcykla" stora delar av etapperna men att det ändå finns ett visst tävlingsmoment som krydda. Om man haft tidtagning på hela sträckorna skulle möjligheten att cykla tillsammans med både snabbare och långsammare cyklister försvunnit.
3) Att tidtagningssträckorna är uppför så att man slipper försöka pressa på utför.
4) Arrangemanget. Det märks att arrangörerna kan detta. Visst, det finns alltid småsaker som skulle kunna gjorts bättre och, visst, som svensk skulle man kunna uppröras över den totala anarkin i depåerna där det är djungelns lag som råder (dock inte lunchen där det är god ködisciplin) när man ska ta sig fram till borden. Om man istället för att hetsa upp sig över att det inte är som hemma utan anpassar sig till hur det funkar så visar det sig att det faktiskt funkar med detta system (eller avsaknad därav) också och jag har aldrig haft några problem med tillgång på mat och dryck under loppet. Utöver det depåerna bjuder och det vatten jag haft i flaskorna vid etappstarterna tror jag att det enda jag under fyra lopp stoppat i mig är två gel, en vardera gången vi kört hela Stelvio.
5) Vädret. Visst, det kan vara regn, men på 24 etapper har det varit en ren regnetapp, två etapper med varsin regnskur och något mycket lätt duggregn. Typiskt är det dock riktigt varmt och skönt i dalgångarna och lite svalare uppe på höjderna.
6) Servicen med att man får väskor utkörda till tidtagningsbackarnas slut så att man kan få torra kläder efter tidtagningssträckorna och att man kan skicka ut förstärkningsplagg om man tror att sig behöva det p.g.a. höjd eller förväntat väderomslag under etappen.
Om man ska försöka säga något om vad som krävs för att genomföra loppet skulle jag säga att det krävs mindre än vad man kanske skulle kunna tro om man aldrig varit och cyklat i berg. Dock är det min fasta övertygelse att man får ut mer av loppet om man dels gjort sin "hemläxa" och dels har en utväxling som är anpassad till sin kapacitet. Det kan kanske verka "omanligt" att köra något annat än standardparti fram och inte ska man väl behöva sätta på en 27-kassett? Jag skulle dock säga att om man är nybörjare på bergscykling och vet med sig att man inte är någon cykelfantom/kraftcyklist så är kompaktparti, gärna med minst 27 bak, eller trippel att rekommendera.
Vad gäller att träna inför loppet om man är på nivån att man vill klara av att genomföra det så är det bara att cykla på, gärna med varierade pass, vissa långa och lugnare och andra korta och hårdare. Lite tryck i benen är det bra att ha till de branta bitarna så bara lugna långpass tror jag inte är bästa vägen att gå. Någon specifik backträning som är relevant för loppet brukar jag inte ägna mig åt. Vet att vissa kör pass med ganska tung utväxling, ofta i form av långa intervaller för att simulera backträning, och gillar man det så är det säkert inte fel. Nödvändigt är det dock inte. Och att köra de backträningar i backar som tar någon minut kan säkert vara bra och kul (händer att jag gör det), men det är ganska långt ifrån att cykla uppför backar som tar en, två eller kanske tre timmar att ta sig uppför.
Slutligen så är den bistra sanningen att i den typ av terräng som loppet går i så kostar varje kilo dövikt som man ska släpa på uppför. Så, om man vet med sig att man har lite trivselvikt att ta av så kan man göra loppet mer njutbart om man gör sig av med en del av denna innan loppet. Därmed inte sagt att det inte går att genomföra det även med en matchvikt på en bit över 100 kg, men det blir dock garanterat jobbigare än om man vägde en bit under 100 kg!
så satte vi dock kurs nordvästut, längs västra sidan av dalen, upp mot Merano. I Nalles började den korta tidtagningsbacken upp mot Prissiano http://www.salite.ch/prissiano.asp?...asrbp&dx=485&dy=330&empriseW=970&empriseH=661 Det var dock ingen snäll backe utan jag fick stå upp och bryta stora delar av vägen. Dessutom kände jag mig lite sliten och var ärligt talat inte så motiverad. I den interna tävlingen bland Cykeltours resenärer var det för långt, både upp och ner, för att det skulle hända något om det inte blev punkteringar eller cykelhaverier. Kom upp på 14.39 vilket gav plats 218 av 541 och avståndet till segraren var 5.15.
Färden gick sedan upp till Tésimo.
Därifrån var det samma väg tillbaka som första dagen, d.v.s. via Lana, Marlengo, Merano och Terlano. Var efter klungan uppe i Merano och hade inget större hopp om att komma ikapp, men jag tänkte att det var lika bra att göra ett försök i alla fall då det inte var några backar kvar att köra i, så jag körde på och fick snart ett led som blev längre och längre bakom mig. Bitvis var det rätt "intressant" då det blev körning längs mittlinjen med ibland stoppade och ibland rullande bilar till höger och ibland mötande trafik och ibland stoppad mötande trafik. Försökte köra med goda marginaler och hålla god uppsikt framåt för att klara mig utan inbromsningar, något som det kändes som skulle kunnat orsaka en krasch. Det visade sig att ledarbilen denna dag faktiskt körde väldigt lugnt vilket gjorde att vi kom ikapp. Sista km innan vi kom ikapp fick jag lite hjälp med dragjobbet.
In mot Bolzano vidtog precis som i slutet av etapp 2 en kamp om att ligga långt fram för att garantera en bra plats i matkön. När vi kom in i stan hade jag lyckats avancera upp så jag låg runt 50:e plats. Denna dag var dock kampen hårdare och det gick undan rejält in genom Bolzano, men jag lyckades hålla mig långt fram och fick glädjen att stå långt fram i kön och vänta på maten en bra stund. Vi var nämnligen i mål redan halv tolv mot planerat halv ett (hur den planen var gjord är dock skrivet i stjärnorna med tanke på att vi faktiskt åkt en extrasväng också).
I och med detta var mitt fjärde Giro Dolomiti avslutat. Hamnade på en 158:e plats av de 434 som fullföljde alla sex etapperna med en totaltid av 5.35.59, vilket kan jämföras med segrarens 3.50.38. Ett pris fick dock jag, och övriga Cykeltoursresenärer med oss hem, nämligen en hel parmesanost, vägandes närmare 40 kg! Denna delades sedan och var och en fick sig en redig bit var. Min bit, som troligen var bland de minsta då jag tog den sista biten, vägde i alla fall in på drygt 7 hg.
Så, att jag gillar loppet hoppas jag framgått av ovanstående. Några av de saker jag gillar är:
1) Landskapet och terrängen. Gillar man långa backar och branta backar och uppskattar att cykla uppför dessa och under tiden få se häftiga vyer är detta ett utmärkt ställe på jorden att vara.
2) Att man kan "socialcykla" stora delar av etapperna men att det ändå finns ett visst tävlingsmoment som krydda. Om man haft tidtagning på hela sträckorna skulle möjligheten att cykla tillsammans med både snabbare och långsammare cyklister försvunnit.
3) Att tidtagningssträckorna är uppför så att man slipper försöka pressa på utför.
4) Arrangemanget. Det märks att arrangörerna kan detta. Visst, det finns alltid småsaker som skulle kunna gjorts bättre och, visst, som svensk skulle man kunna uppröras över den totala anarkin i depåerna där det är djungelns lag som råder (dock inte lunchen där det är god ködisciplin) när man ska ta sig fram till borden. Om man istället för att hetsa upp sig över att det inte är som hemma utan anpassar sig till hur det funkar så visar det sig att det faktiskt funkar med detta system (eller avsaknad därav) också och jag har aldrig haft några problem med tillgång på mat och dryck under loppet. Utöver det depåerna bjuder och det vatten jag haft i flaskorna vid etappstarterna tror jag att det enda jag under fyra lopp stoppat i mig är två gel, en vardera gången vi kört hela Stelvio.
5) Vädret. Visst, det kan vara regn, men på 24 etapper har det varit en ren regnetapp, två etapper med varsin regnskur och något mycket lätt duggregn. Typiskt är det dock riktigt varmt och skönt i dalgångarna och lite svalare uppe på höjderna.
6) Servicen med att man får väskor utkörda till tidtagningsbackarnas slut så att man kan få torra kläder efter tidtagningssträckorna och att man kan skicka ut förstärkningsplagg om man tror att sig behöva det p.g.a. höjd eller förväntat väderomslag under etappen.
Om man ska försöka säga något om vad som krävs för att genomföra loppet skulle jag säga att det krävs mindre än vad man kanske skulle kunna tro om man aldrig varit och cyklat i berg. Dock är det min fasta övertygelse att man får ut mer av loppet om man dels gjort sin "hemläxa" och dels har en utväxling som är anpassad till sin kapacitet. Det kan kanske verka "omanligt" att köra något annat än standardparti fram och inte ska man väl behöva sätta på en 27-kassett? Jag skulle dock säga att om man är nybörjare på bergscykling och vet med sig att man inte är någon cykelfantom/kraftcyklist så är kompaktparti, gärna med minst 27 bak, eller trippel att rekommendera.
Vad gäller att träna inför loppet om man är på nivån att man vill klara av att genomföra det så är det bara att cykla på, gärna med varierade pass, vissa långa och lugnare och andra korta och hårdare. Lite tryck i benen är det bra att ha till de branta bitarna så bara lugna långpass tror jag inte är bästa vägen att gå. Någon specifik backträning som är relevant för loppet brukar jag inte ägna mig åt. Vet att vissa kör pass med ganska tung utväxling, ofta i form av långa intervaller för att simulera backträning, och gillar man det så är det säkert inte fel. Nödvändigt är det dock inte. Och att köra de backträningar i backar som tar någon minut kan säkert vara bra och kul (händer att jag gör det), men det är ganska långt ifrån att cykla uppför backar som tar en, två eller kanske tre timmar att ta sig uppför.
Slutligen så är den bistra sanningen att i den typ av terräng som loppet går i så kostar varje kilo dövikt som man ska släpa på uppför. Så, om man vet med sig att man har lite trivselvikt att ta av så kan man göra loppet mer njutbart om man gör sig av med en del av denna innan loppet. Därmed inte sagt att det inte går att genomföra det även med en matchvikt på en bit över 100 kg, men det blir dock garanterat jobbigare än om man vägde en bit under 100 kg!
Köp & Sälj
-
Säljes i Jönköping -
Säljes i Örebro -
Säljes i Halland -
Säljes i Skåne -
Säljes i Värmland
