[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]

[GoranS]

I lucka 15 bjuds på ytterligare en lång backe, lämnas Italien och skådas saffranssläktingar.

För dagens tur hade jag haft en hel del funderingar på hur ambitiöst upplägg jag skulle satsa på. I sin längsta variant var turen drygt 18 mil och kanske runt 4300 höjdmeter fördelat på fyra stigningar. Med tanke på hur turen dagen innan varit och känts insåg jag att det nog skulle vara att ta mig vatten över huvudet. Skulle jag upp i tre backar skulle det fortfarande bli över 14 mil och kanske 3700 höjdmeter, så jag beslutade mig för att nöja mig med två backar, delvis i vetskapen om att det skulle bli en del klättrande även kommande dagar.

Strassade inte på morgonen så jag kom iväg först strax efter nio. Rullade genom byn och kom till kyrkan som står mitt i en rondell.

Tog där vägen åt nordväst och passerade ganska snart gränsen till Schweiz. Under första delen av klättringen avverkas drygt 500 höjdmeter på ca 7,5 km. I dalgången uppåt går en järnväg.

Första delen av stigningen slutar i och med att man kommer upp till Lago di Poschiavo.

Man följer sedan dess västra strand upp till Le Prese. När jag kom dit så gav sig precis ett tåg iväg och jag passade på att få lite slipstreaming. Var några passagerare på tåget som tyckte detta var lite fascinerande och en man passade t.o.m. på att fota mig. Blev naturligtvis tvungen att öppna “moteld”!

Apropå tåget så korsar järnvägen på några ställen bilvägen eller har spåren nedsänkta i vägen. Där får man se upp lite så att man har en bra infallsvinkel när man ska korsa spåren så att man inte fastnar med ett hjul.

Efter åtta väsentligen platta kilometer börjar det åter stiga när man kommer till Poschiavo.

De första kilometerna är lite lättare, men i San Carlo börjar det stiga lite mer ordentligt.

Under nio kilometer klättrar man med runt 8% snittlutning och tar sig upp till knappt 1900 möh. Passerade på detta avsnitt ett par vägarbeten där de stängt av ena körfältet. Några bilder från detta avsnitt som gick i en blandning av skog och ängsmark, möjligen med lite övervikt för det förstnämnda.

Bergstoppen på mittenbilden är Piz Cancian, drygt 3100 möh. På runt 1900 möh passerar man ett lite flackare område med ett par hotell.

Därifrån är det en halvmil upp till passet och på denna bit klarar man av drygt 400 höjdmeter. Det är egentligen aldrig riktigt brant vare sig här eller längre ner. Dock gör det faktum att stigningen totalt är på 1900 höjdmeter, vilket t.ex. är lite mer än Passo dello Stelvio från Prato allo Stelvio, att den ändå får anses som en skapligt tufft. Några bilder från den sista delen upp.

Totalt sett får jag säga att Passo del Bernina var lite bättre än jag väntat mig. Genom att det är en lite större väg man cyklar och denna utgör förbindelsen mellan Engadindalen, där bl.a. St Moritz ligger, och Valtellina så hade jag oroat mig lite över att det kanske skulle vara så mycket trafik att det helt skulle förta upplevelsen. Detta tycker jag dock inte var fallet. Inledningsvis var det kanske lite mer trafik än vad som var riktigt kul, men det glesade ut rätt fort och även om det passerade bilar, bussar och någon lastbil så var det absolut inte ett konstant flöde av fordon som passerade. Dessutom tycker jag att en del vyer var riktigt sevärda.

Slutligen en liten notering angående järnvägslinjen som figurerade i början av luckan. Den går upp hela vägen över bergen och fortsätter ner i Engadindalen. Den går strax bredvid Berninapasset och har som högsta punkt 2253 möh.

 

[patten]

Svårt att inte imponeras av vyerna och cyklingen! Underbart att beskåda dokumentationen du gjort av dina resor!

 

[Bele]

Tack för det arbete du lägger ner! Det är verkligen kul att läsa din RR och du har ett sinne för detaljer.
Det kommer fler kommentarer och frågor senare, men jag börjar med följande:

1. Den röda kranbilen med Manitou-dekaler. Finns det ett samband med Manitou-forks (ja jag vet att jag kan googla det, men det var hur som helst en lite rolig koppling till mtb-världen)
2. När var du på Gavia?
3. Rent vymässigt tycker vi att sträckan mellan Gavia och Punto di Legno är vackare från norr. Sen är det alltid mycket svårare att njuta av vyerna vid utförscykling, men vi stannade ett par gånger.
4. Bifogar en av våra bilder från Punto di Legno.
5. Bifogar en bild som visar hur smal vägen är på vissa ställen. Nej, den är inte enkelriktad, så det blev kö på en del ställen.
6. Jag tror inte att det borde vara så mkt motorcykelracing på sommaren heller. Vägen är för smal och bitvis i för dåligt skick för att det ska vara kul och dessutom en massa(?) dolda kurvor, men jag kan ha fel.
7. Jag är imponerad både av dina distanser och antalet höjdmeter.



Punto di Legno, en vacker och mysig by.

Så här smalt är det på sina ställen mellan Punto di Legno och Passo Gavia. Vägen är inte enkelriktad...

 

[GoranS]

Tack för det arbete du lägger ner! Det är verkligen kul att läsa din RR och du har ett sinne för detaljer.
Det kommer fler kommentarer och frågor senare, men jag börjar med följande:

1. Den röda kranbilen med Manitou-dekaler. Finns det ett samband med Manitou-forks (ja jag vet att jag kan googla det, men det var hur som helst en lite rolig koppling till mtb-världen)
2. När var du på Gavia?
3. Rent vymässigt tycker vi att sträckan mellan Gavia och Punto di Legno är vackare från norr. Sen är det alltid mycket svårare att njuta av vyerna vid utförscykling, men vi stannade ett par gånger.
4. Bifogar en av våra bilder från Punto di Legno.
5. Bifogar en bild som visar hur smal vägen är på vissa ställen. Nej, den är inte enkelriktad, så det blev kö på en del ställen.
6. Jag tror inte att det borde vara så mkt motorcykelracing på sommaren heller. Vägen är för smal och bitvis i för dåligt skick för att det ska vara kul och dessutom en massa(?) dolda kurvor, men jag kan ha fel.
7. Jag är imponerad både av dina distanser och antalet höjdmeter.

Punto di Legno, en vacker och mysig by.

Så här smalt är det på sina ställen mellan Punto di Legno och Passo Gavia. Vägen är inte enkelriktad...

Svar:
1: Ingen aning. Får erkänna att jag inte ens hade noterat det själv.
2: Datum eller klockslag? Var 4:e september om jag minns rätt. Klockslag minns jag inte på rak ram. Kan kolla tidstämpeln på bilderna på datorn senare om du är intresserad.
3: Du menar att vyerna söderut är bättre än de norrut? Tja, jag tycker det var fint åt de flesta håll. F.ö. så är inledningen på namnet på byn Ponte (=bro) och inte Punto, anmärker detaljmannen. ;-)
4: Rätt lik en av mina. T.o.m. samma sorts blommor i förgrunden.
5: Ja, bred är den inte, men jag tycker det bidrar till charmen.
6: Andrahandsuppgift frå min sida så jag vet inte med säkerhet. Sen kan det ju vara att de drar på precis ut ur kurvorna och att motorerna låter rätt mycket trots att den aldrig kör så fort. Jag såg några sportbilar (Ferrari, Porsche och Maserati) uppe på det ganska dåliga partiet ovanför tunneln. Såg inte ut som helt rätt bilar för en bekväm färd.
7: Angående antal höjdmeter är de alltså av ridewithgps framräknade värden och dessa ska tas med en viss nypa salt. De är betydligt bättre än vad som var fallet för ett antal år sen, men min känsla är att det fortfarande är lite glädjesiffror. Min hypotes är att den ackumulerar brus till följd av interpolationsfel. För egen del hade jag inte haft något emot lite högre siffror. Hade jag varit i fullgott skick hade det nog blivit lite ambitiösare upplägg. T.ex. hade jag kanske satsat på att ta mig till Ponte di Legno via Passo Foppa/Mortirolo eller Monte Padrio istället för att cykla via Aprica. Att vara överambitiös i Alperna kan dock straffa sig.

 

[Bele]

Först ett förtydligande - vissa av mina kommentarer är riktade direkt till dig, vissa bara allmänna. Till den första kategorin hör punkt 7, till den andra punkt 5. Det framgick visserligen av en vägskylt på en av dina bilder att vägen skulle vara mycket smal på sina ställen, men för den som inte har varit där så är det inget man reflekterar över. Min bild gör det väldigt tydligt hur smalt det faktiskt är. Jag tycker också att det bidrar till charmen.

Vet inte riktigt varför jag lade upp fotot på Ponte :-) di Legno, det är taget från i princip samma ställe som din bild. Jag fick väl så härliga minnen därifrån (att jag halvbonkade uppför Gavia och att vi blev halvdränkta av en ordentlig skur kan vi lämna därhän, det var trots det en bra dag).

Vi var på Gavia 25 och 27/8. Som roliga kuriosa kan nämnas att vi cyklade uppför Tre Cime di Lavaredo den 4/9 och gjorde en kortare vandring. Cyklingen var utsiktsmässigt inte särskilt belönande, men tuff. Vyerna där uppe är dock verkligen förstklassiga. Kul att du fick till både cykling uppför Gavia och vandring vid Tre Cime.

Visserligen är det rätt obehagligt med starkt ljud från en mc som accelerar om, i synnerhet om det kommer som en överraskning, men de flesta tar dock ut hyfsat avstånd i sidled. Värre är vissa sportbilar, då blir avstånden inte alltid så stora som de borde vara. Har sett vissa förare som uppenbarligen har dåligt omdöme även visavi andra bilister.

Oavsett om du får några glädjemetrar och inte är i toppform så är distans och höjdmeter imponerande :-)

 

[GoranS]

Vad det gäller MC så uppför sig absolut de flesta hänsynsfullt. Sen finns det ett fåtal som kör som att det vore banracing och där tycker jag det är lite obehagligt. Dels kan ljudnivån när de drar förbi med full gas vara rakt av otrevlig och dels finns det de som i böjar, d.v.s. inte serpentinkurvor, kör så aggressivt att minsta misstag eller grus på vägbanan i en sådan högerböj skulle kunna leda till att en motorcykel knockar en av vägen som en bowlingkägla och man kom åt andra hållet.

De sportbilar jag såg på Gavia var mer ute och gubbkörde än testade prestanda. Dock håller jag med om att bilar som kör aggressivt på smala vägar är betydligt värre än motorcyklar.

Angående Tre Cime di Lavaredo så håller jag med om att själv klättringen inte är något att skriva hem om utsiktsmässigt. Den är mer kul för att det är en backe med cykelhistoria och för att den är lite utmanande. Vyerna får man njuta av när man står och flämtar på toppen. ;-)

 

[kart]

Upptäckte denna "julkalender" idag = trevlig långläsning i helgen?

 

[GoranS]

Lucka 16 bjuder på en infart till höghöjdsuppladdning, några skriande varelser och en god avslutning.

Från Passo del Bernina åkte jag ner en liten bit på andra sidan så att jag fick lite bättre vy över sjön, Lago Bianco.

Man kan se järnvägen längs sjöns östra strand.

Jag vände sedan och åkte tillbaka upp över passet. Funderingarna jag hade haft på en längre tur inkluderade att åka ner i Engadindalen och köra Albulapass och/eller Julierpass, men som nämnts så besinnade jag mig och skippade dessa. Får ta dem på någon resa med mer schweizisk inriktning någon gång.

Utförskörningen var rätt trivsam då beläggningen med något undantag var riktigt bra. Jag hade dock en backe till inplanerad så efter tre kilometer tog jag av vägen som går norrut. Passerade detta gäng där några individer gav mig lite ljudligt påhejande, eller var det någon form av protest?

Första biten av backen upp till Forcola di Livigno, 2315 möh enligt passkylten, är relativt flack medan de sista dryga två kilometerna upp har en snittlutning på närmare 10%.

En möjlig fortsättning på turen hade varit att fortsätta ner på norra sidan passet

och åka ner mot Livingo, ta av österut och ta vägen över Passo d’Eira och Passo di Foscagno till Bormio och därifrån ta samma väg som jag åkte tillbaka till Tirano efter att ha kört Passo Gavia. Jag har dock tidigare varit upp till Passo di Foscagno, så att förlänga turen med drygt 5 mil för att få köra det relativt måttliga Passo d’Eira kändes inte riktigt värt den extra längden. Jag vände därför och körde ner samma väg som jag kommit.

När jag kom tillbaka till avtaget tog jag vänster och åkte tillbaka ner till Tirano. Nöjer mig från nedfarten med en bild från Lago di Poschiavo, tagen åt andra hållet jämfört de tidigare.

Avslutade turen på en gelateria som var granne med hotellet jag bodde på i Tirano.

Rutt och profil för turen:

 

[Fjärdebrunn]

Mulligt värre!

 

[GoranS]

Lucka 17 bjuder på en förflyttning, en fyrtioårsflashback och en utsiktslös topp.

Efter tre dagar med Tirano som bas var det dags att flytta sig, inte för att möjligheterna att hitta fler roliga backar att cykla var uttömda utan mer för att lite omväxling förnöjer.

Då biljettförsäljningen vid tågstationen öppnade först klockan 9.00 och tåget jag riktat in mig på gick 9.08 hade jag passat på att köpa biljett redan dagen innan. När jag sedan kom ner till stationen blev det lite problematiskt. På regionaltågen i Italien är det nämligen s.a. man köper biljett utan sittplats och den är inte bunden till någon speciell avgång. Däremot ska man validera biljetten innan man kliver på vilket görs genom att man stoppar in den i speciella automater som finns på stationerna. Dessa trycker då på biljetten en kod samt station och tidpunkt. Därefter är biljetten giltig en viss tid. Nu visade det sig dock att alla automater var ur funktion. Funderade på om jag skulle försöka mig på att åka med tåget ändå och spela dum om det kom någon kontrollant men sen slog det mig att biljetten jag köpt inte såg riktigt likadan ut som de normala biljetterna. Så jag tog fram den och tittade på den, och se på tusan, längst ner fanns det en rad där man själv kunde fylla i stationsnamn och tidpunkt. Fram med penna, som jag lyckligtvis hade lättillgänglig, och plita ner informationen på biljetten.

Då ju Tirano är ändstation för linjen gick färden förstås tillbaka den väg jag kommit, d.v.s. ner genom Valtellina. Var inte direkt någon trängsel på tåget så jag kunde slå mig ner med cykeln bredvid mig.

Efter en dryg timme var tåget framme i Cólico vid Comosjöns nordöstra strand. Hade här bokat in mig på ett väldigt enkelt hotell som låg en kilometer från stationen och bredvid väg SP72.

Då jag bokade resan med ganska kort framförhållning fanns det helt enkelt inte några direkta alternativ. Visserligen kan man ju chansa och försöka leta rätt på något boende när man väl är på plats, men jag tycker det är lugnare att veta att jag har husrum och var det är, så då fick det bli detta boende.

När jag kom till hotellet var det tomt i receptionen men inne i cafédelen huserade en äldre dam som när hon fick se mig kom gående. Hon pratade bara italienska men vi lyckades på något sätt i alla fall förstå varandra tillräckligt s.a. jag kunde checka in och fick OK på att ha cykeln på rummet. Övriga ställen hade jag kontrollerat att det skulle funka med cykeln redan hemifrån, men detta ställe hade inte svarat på mitt mejl. Min känsla är dock att på enklare ställen är det sällan ett problem, det är mer om priset går upp lite som de kan börja ha åsikter om detta.

Efter att ha bytt om så att jag var fullt cykelklädd gav jag mig så ut på dagens tur runt kvart i elva. Följde SP72 söderut. Hade allt som oftast Comosjön inom synhåll.

Detta var repris på en sträcka jag körde på turen då jag fyllde 40 år, se https://happyride.se/forum/read.php/1/1988579 Efter ca 12 km var dock att vika av från rutten jag tog och uppvärmningen var även slut då det i Dervio dags att påbörja dagens första stigning. Initialt sett klättrar man upp genom byn.

Ganska snart glesnade dock bebyggelsen och det blev mer enstaka hus och även om det kom någon enstaka bil var det tämligen rofylld cykling.

Landskapet är väldigt grönt och fint. Bebyggelsen in i dalgången är i form av enstaka byar.

Efter Vestreno är man verkligen ute på en av dessa små bergsvägar med ytterst lite trafik som jag verkligen uppskattar och som det finns gott om i Italien.

En liten bit innan jag kom fram till Tremenico passerade jag en linbana som om jag fattat det rätt användes för transport av material från gruvorna på andra sidan dalen. Gruvnäringen ska dock vara nedlagd.

I Tremenico tog jag av från väg SP76 och klättrade istället uppför bergssidan.

Upp till Subiale är det en dryg halvmil med runt 7% snittlutning.

I Subiale gör vägen en 180-gradersböj och man har sedan 3 km upp till toppen.

Dessa tre kilometer är dock den klart tuffaste delen av stigning med en snittlutning på 11%. Dessutom var beläggningen inte i särskilt gott skick.

Uppe vid slutet av asfaltsvägen var det en parkering och en Rifugio med namn Roccoli Lorla. Själva passet är beläget på 1450 möh, så rifugion är lite högre.

Får dock säga att det var lite av en besvikelse att utsikten från passet var mer eller mindre obefintlig p.g.a. skog. Man såg förvisso upp mot Monte Legnone, 2609 möh, men ner mot sjön eller mot bergen i norr såg man ingenting. Jag tror att om man tar någon stig ner till byn Sommafiume så kan man få lite vyer, men det skulle inneburit 300 höjdmeter utför på stig. För min del hade det betytt promenad. Dessutom hade jag andra planer för dagen så jag hade inte ens med detta alternativ i min planering.

 

[Fjärdebrunn]

Vi blev glada ändå.
Tack för dagens lucka.

 

[GoranS]

Lucka 18 bjuder på bland annat på en get, revansch och soldis.

Åkte i stort sett ner samma väg som jag kommit upp. Enda undantaget var att jag tog vägen genom Vestreno istället för det sydligare alternativet utanför byn. För övrigt så körde jag tidigt förbi en holländsk bil med ett par som körde extremt långsamt. Tyckte att jag tog det försiktigt då underlaget som sagt inte direkt inbjöd till högfartskörning, men de låg nog snarare under 20 km/h än över så jag smet förbi i en kurva där jag hade koll på att det inte kom någon nerifrån. En bild från nerfarten.

Nere i Dervio fortsatte jag sedan söderut. Ute på sjön var det lite människor ute på vattnet.

Var nu åter tillbaka på min 40-årstursrutt https://happyride.se/forum/read.php/1/1988579 och precis som då tog jag i Bellano av från SP 72 och började klättra uppför på SP66. Tog dock en liten extra sväng längs vattnet i byn innan jag började klättringen.

Precis som vid dagens första klättring så bjöd denna på en avtagande mängd bebyggelse vartefter.

Efter 8 km och drygt 500 höjdmeter stannade jag till vid en bar/fik i Vendrogno och tog mig en cola. Även om det inte var någon stresskörning försökte jag ändå hålla ett skapligt tempo och kände att det kunde vara skönt med en liten paus. Fortsatte sedan uppåt.

Efter en stund kom jag till ett vägskäl som jag inte alls mindes från förra gången jag var där. Var i en serpentinkurva där en väg fortsatte rakt fram. Visste att det skulle finnas en väg som vek av vänster i något läge, men fick för mig att det avtaget skulle komma lite senare. Irriterande nog hade jag hoppat över att detaljkolla detta vägavsnitt då det i mitt minne var totalt oproblematiskt och bara att följa huvudvägen. Efter en stunds dividerande med mig själv och lite kartstudium beslutade jag mig dock för att det borde vara vägen rakt fram. Fortsatte därför den vägen. Efter drygt en kilometer kom jag till en passage med ett par serpentinkurvor som inte heller ingick i mitt minne av vägen.

Däremot kändes det rätt att vägen gick uppför så jag fortsatte och efter ytterligare en kilometer kom en välkommen syn i form av avtaget upp till Alpe Giumello och Monte Croce di Muggio.

Det var här jag förra gången insåg att jag inte skulle hinna köra upp till toppen om jag skulle hinna tillbaka till där jag då bodde innan mörkret kom så det kändes som att detta var lite av en ett returmöte med berget. Klockan var nog förvisso ungefär lika mycket som den var den gången, men denna gång hade jag betydligt kortare väg tillbaka och inte en rejäl backe och en seg slakmota. Dessutom var det fyra veckor tidigare på hösten jag hade nog drygt en halvtimme längre på mig tills solen skulle gå ner. Var med andra bara att ta sig an backens sista del, vilket också är den jobbigaste. Med 6 km och runt 9% snittlutning är den dock lättare än avslutningen på dagens första backe.

Stora delar går inne i skog, varav en del björkskog, framför allt lite högre upp.

Stötte också på några getter vars horn det inte såg ut som man skulle vilja ha närkontakt med.

Efter ca två mils klättrande nådde jag så toppen av asfaltsvägen på ca 1540 möh. Finns några restauranger, en stugby (eller vad man nu ska kalla det) och en skidlift upp till toppen av Monte Croce di Muggio, 1799 möh.

Fortsatte lite bortåt på en grusväg/stig (fick gå en bit) för att få bättre utsikt ner mot sjön. Kom snart bort till ett ställe varifrån utsikten vid klart väder förmodligen är fantastiskt fin. Nu var det dock ett soldis dämpade sikten en hel del.

Hade på förhand funderat på att fortsätta ytterligare lite bort längs grusvägen för att även kanske kunna få utsikt norrut.

Insåg dock att det med all sannolikhet skulle vara lika dålig sikt åt det hållet så de planerna skrinlades. Vände istället och åkte tillbaka ner. När jag kom till avtaget ca 6 km ner tog jag dock vänster mot Taceno. Efter ytterligare tre km hade jag ett val att göra vilken väg jag skulle ta tillbaka. Antingen skulle jag svänga vänster och ta den mindre vägen via Premana och Pagnona till Tremenico och därifrån ansluta till vägen som jag körde upp och nerför då jag körde dagens första backe eller så skulle jag fortsätta ner till Taceno och sedan ta väg SP62 ner till Bellano och därifrån kustvägen tillbaka till Cólico. Efter en del funderande föll valet på det senare alternativet. Delvis var det nog lättjan som tog överhanden då det alternativet är lite snällare och delvis var det förekomsten av en del lite mörkare moln österut som skrämde bort solskenscyklisten.

Var en del trafik på väg SP62 men inte våldsamt. En sak som kan vara värd att känna till är att det är några oupplysta tunnlar med mindre god beläggning där ett framlyse med viss lyskraft inte varit helt i vägen. Var dock inte värre än att det gick även utan sådant. Ett par bilder, där man på den första kan skymta toppen på Monte Croce di Muggio.

Nere i Bellano följde jag sedan, som sagts, sjön norrut tillbaka. Är alltid intressant hur mycket finare allt ser ut när ljuset får en lite varmare ton på kvällen (och morgonen).

Och så en bild för alla som gillar termometrar som visar knasiga temperaturer. Skulle gissa att temperaturen kanske var runt 20 grader i verkligheten.

Efter att ha duschat knallade jag ner till hamnen i Cólico och käkade. Fick på vägen dit en fin vy upp mot Monte Legnone. Lägsta punkten på bergskammen till höger om toppen var passet vid Rifugio Rocooli Lorla, d.v.s. toppen på dagens första backe.

Kort avslutning kommer i separat inlägg då jag inte får plats med allt i detta inlägg.

 

[GoranS]

Avslutning på lucka 18:

Avslutar med ett par kvällsbilder från hamnen samt karta och höjdprofil för turen.

 

[Fjärdebrunn]

Jajövlar vilket åka!
Att du inte tröttnar? ;)

 

[GoranS]

Jajövlar vilket åka!
Att du inte tröttnar? ;)

Tröttnar på att skriva eller cykla? Är nog större risk att jag tröttnar på det första än det andra. ;-)

Förra gången jag gjorde en RR-julkalender skrev jag varje lucka samma dag som jag postade den. Då kände jag sista veckan några gånger att det skulle bli lite skönt när den var färdig.

Denna gång var jag lite förutseende och börjat skriva redan innan december började så vissa dagar när jag inte haft så mycket tid har jag bara kunnat klistra in texten och fixat till bilderna. Andra dagar har jag dels gjort det och dels skrivit lite till kommande luckor. De senaste dagarna har dock blivit att jag fått producera en lucka per dag då jag inte har något skrivet för resten av kalendern.

En sak som gör skrivandet mer njutbart är att det faktiskt får mig på gott humör att gå igenom bilder och minnas turerna. Dessutom upptäcker jag emellanåt något som jag missat tidigare i de trakter som RR:en berör så skrivandet bidrar till att jag lär mig lite mer också som en positiv bieffekt.

 

[Fjärdebrunn]

Jag sitter bara och längtar efter sådan cykling. Varje inlägg sätter sig som en fix i armen. Skjut in dem bara!

 

[GoranS]

Jepp, min (kanske inte så väl) dolda agenda är att locka ner andra i cykelresemissbruket så att forumet svämmar över av RR:er från olika platser runt jorden.

Skämt åsido så är en cykelresa i min värld, givet att livssituation i övrigt tillåter det, ett mycket trevligt sätt att utnyttja semester på. Och det går ju att göra på alla möjliga nivåer, från kortare dagsturer från en och samma plats till riktiga långturer med konstanta förflyttningar, antingen som kreditkortstouring eller med full packning.

För egen del har jag hittills alltid haft en bas där jag haft huvuddelen av mitt bagage och från denna bas kört turer på 1-3 dagar och sedan ev. flyttat basen via att förflytta mig med tåg. Tanken är att försöka utöka detta till att någon gång köra turer på kanske 1-2 veckor innan jag återvänder till basen. Har skissat på några sådana turer. Dock tror jag att man i så fall får lägga ner tanken på att ha boenden förbokade innan man åker hemifrån. Snarare lär man nog antingen leta rätt på något boende när det börjar bli kväll om man är i ett område där det finns alternativ eller om man är i ett område med begränsad mängd boendealternativ så bokar man någon/några dagar i förväg när man har lite koll på hur kroppen mår och hur vädret verkar bli. Riktig touringcykling med packning är förvisso i teorin ett alternativ, men jag är dels för bekväm av mig och dels så är mitt fokus bergscykling och att släpa en massa extra vikt i form av packning skulle förta en hel del av nöjet för mig.

 

[GoranS]

Lucka 19 bjuder på en fin soluppgång, ett stopp och stenhus.

Hade denna dag inte riktigt beslutat mig vilka backar jag skulle försöka mig på. Första backen hade jag klart för mig men därefter hade jag några olika alternativ och då några av dem innebar skapligt långa turer såg jag till att inte ta någon sovmorgon utan strax före halv åtta rullade jag iväg från hotellet.

Jag cyklade någon kilometer österut på SP72 men tog sedan av norrut på den likaledes rätt trafikerade SS36. Passerade efter en kort bit en bro över floden Adda som låg spegelblank.

Då jag hade indikationer på att SS36:an skulle vara rätt trafikerad hade jag tittat en del på alternativ och sett att det verkade som att man kunde färdas mer eller mindre parallellt med bilvägen på cykelbanor och små lokala vägar. Åkte delvis längs kanten av Lago di Mezzola och hade vy upp mot Monte Berlinghera, 1930 möh.

Fastnade på ett ställe vid en järnvägsövergång.

Vid Mezzolpiano vek jag av lite västerut och följde en väg/cykelbana på västra sidan av dalgången.

Vid Gordona började det gå uppför även om backen egentligen inte började på allvar förrän vid avtaget till Coloredo. Vägen genom byn var inte speciellt bred.

Klättringen gick till stora delar inne i skogen. Ett ganska typiskt vägavsnitt:

Här och var öppnade det sig dock och då bjöds det på fin utsikt, antingen ner över dalen

eller bort mot några berg

Och ibland passerade jag något hus eller grupp med hus.

Som syns på nedre bilden ovan var det en del hus som var i skick av varierande förfall. En del andra hus var dock i gott skick och det var på några ställen när jag åkte upp människor som jobbade med underhåll och reparering av gamla hus.

Klättringen slutade på runt 1325 möh. Upp till drygt 1050 möh var vägen helt OK. Därefter blev det dock perioder med växlande asfalt, betong (se bild nedan) och grusväg.

Var här också mer varierande lutning med brantare partier blandat med flackare. Totalt sett var stigningen ca 13,5 km med 8% snittlutning. Uppe vid toppen fortsatte vandringsleder uppåt i bergen, men med racer var det stopp.

Blev inte så många bilder tagna på sista delen av uppvägen så jag passade på och stannade till några gånger på nedvägen för att fota. Första bilden nedan är den sista biten av vägen.

När jag så kom ner tillbaka till SP2 strax nedanför Coloredo så …

To be continued!

 

[gabbeon]

Grymt fint Göran, och då har jag inte ens hunnit läsa dagens lucka!

Dock tror jag att man i så fall får lägga ner tanken på att ha boenden förbokade innan man åker hemifrån. Snarare lär man nog antingen leta rätt på något boende när det börjar bli kväll om man är i ett område där det finns alternativ eller om man är i ett område med begränsad mängd boendealternativ så bokar man någon/några dagar i förväg när man har lite koll på hur kroppen mår och hur vädret verkar bli.

Min (något begränsade) erfarenhet är att det är inga problem att lämna boendefixandet till slumpen om man är själv och lite flexibel. Särskilt nu när man har hela internet i fickan gratis vart man än kommer (iaf i EU). Jag kollar hotels.com och booking.com en timme innan jag vill checka in, då letar jag ett par mil framåt på kartan, kollar lite reviews och bokar online. Sen är det bara att rulla fram till hotellet. Hur smidigt som helst.

 

[GoranS]

Grymt fint Göran, och då har jag inte ens hunnit läsa dagens lucka!

Dock tror jag att man i så fall får lägga ner tanken på att ha boenden förbokade innan man åker hemifrån. Snarare lär man nog antingen leta rätt på något boende när det börjar bli kväll om man är i ett område där det finns alternativ eller om man är i ett område med begränsad mängd boendealternativ så bokar man någon/några dagar i förväg när man har lite koll på hur kroppen mår och hur vädret verkar bli.

Min (något begränsade) erfarenhet är att det är inga problem att lämna boendefixandet till slumpen om man är själv och lite flexibel. Särskilt nu när man har hela internet i fickan gratis vart man än kommer (iaf i EU). Jag kollar hotels.com och booking.com en timme innan jag vill checka in, då letar jag ett par mil framåt på kartan, kollar lite reviews och bokar online. Sen är det bara att rulla fram till hotellet. Hur smidigt som helst.

Jo, det går garanterat. Finns ju f.ö. de som inte ens bryr sig i bokningssajter utan bara börjar titta efter boende i byarna när klockan börjar bli dags för etappavslut.

Jag ogillar dock osäkerhet och har jag en osäkerhet kring fixande av boende kan det lite störa njutandet av cyklingen, vyerna och miljöerna. Under själva cykeldagen vill jag ha så lite mentalt störande moment som möjligt. Så om/när jag ger mig ut på en längre tur blir det nog till att försöka köra ett upplägg där jag kanske bokar boendet för kommande natt kvällen innan. Ett par dagar på resan som utgjorde materialet till förra julkalendern sökte jag upp boenden på sen eftermiddag/kväll. Då hade jag dock kontrollerat på bokningssajter innan jag gav mig iväg på den tredagarsturen att det fanns ett antal lediga alternativ på tänkt övernattningsort (eller i närheten) och jag visste var ett antal alternativ fanns.

 

[gabbeon]

Jo, det går garanterat. Finns ju f.ö. de som inte ens bryr sig i bokningssajter utan bara börjar titta efter boende i byarna när klockan börjar bli dags för etappavslut.

Jo, jag gjorde så ifjol och det funkade perfekt förutom en kväll där jag fick cykla en extra mil i mörkret.

Jag ogillar dock osäkerhet och har jag en osäkerhet kring fixande av boende kan det lite störa njutandet av cyklingen, vyerna och miljöerna. Under själva cykeldagen vill jag ha så lite mentalt störande moment som möjligt. Så om/när jag ger mig ut på en längre tur blir det nog till att försöka köra ett upplägg där jag kanske bokar boendet för kommande natt kvällen innan. Ett par dagar på resan som utgjorde materialet till förra julkalendern sökte jag upp boenden på sen eftermiddag/kväll. Då hade jag dock kontrollerat på bokningssajter innan jag gav mig iväg på den tredagarsturen att det fanns ett antal lediga alternativ på tänkt övernattningsort (eller i närheten) och jag visste var ett antal alternativ fanns.

Jag förstår, men samtidigt tycker jag att oddsen att hitta boende via nätet är så pass bra (så länge man håller sig till civiliserade trakter) att man inte behöver oroa sig för det. Som jag ser det är det enda man riskerar är att man kanske får cykla en halvtimme-timme mer än man hade önskat.

 

[GoranS]

Jo, det går garanterat. Finns ju f.ö. de som inte ens bryr sig i bokningssajter utan bara börjar titta efter boende i byarna när klockan börjar bli dags för etappavslut.

Jo, jag gjorde så ifjol och det funkade perfekt förutom en kväll där jag fick cykla en extra mil i mörkret.

Jag ogillar dock osäkerhet och har jag en osäkerhet kring fixande av boende kan det lite störa njutandet av cyklingen, vyerna och miljöerna. Under själva cykeldagen vill jag ha så lite mentalt störande moment som möjligt. Så om/när jag ger mig ut på en längre tur blir det nog till att försöka köra ett upplägg där jag kanske bokar boendet för kommande natt kvällen innan. Ett par dagar på resan som utgjorde materialet till förra julkalendern sökte jag upp boenden på sen eftermiddag/kväll. Då hade jag dock kontrollerat på bokningssajter innan jag gav mig iväg på den tredagarsturen att det fanns ett antal lediga alternativ på tänkt övernattningsort (eller i närheten) och jag visste var ett antal alternativ fanns.

Jag förstår, men samtidigt tycker jag att oddsen att hitta boende via nätet är så pass bra (så länge man håller sig till civiliserade trakter) att man inte behöver oroa sig för det. Som jag ser det är det enda man riskerar är att man kanske får cykla en halvtimme-timme mer än man hade önskat.

Mina invändningar är inte kring odds för att hitta boende utan baserat på hur jag funkar mentalt. Jag är väldigt duktig på att hålla på och oroa mig för saker som kan gå fel. Att varje dag ha en boendeproblematik hängande över huvudet skulle garanterat vara något som jag skulle oroa mig över. Och att åka och oroa sig förtar en del av glädjen. Därmed föredrar jag att försöka eliminera denna osäkerhet för att göra resan mer njutningsfull.

Sen kan det nog bero lite på var och när man är på vissa platser. I Cólico var t.ex. hotellet jag bodde det enda jag hittade något ledigt rum på under aktuella datum på bokningssajterna jag tittade på. Enda andra lediga alternativen var något helt hus som man kunde hyra för några tusenlappar per natt. Och med tanke på de backar jag ville cykla var just Cólico den ideala platsen att bo. Allt annat hade inneburit mer platt transportcykling (eller tidsödande tågresor).

Och för tydlighets skull, jag argumenterar inte mot att ditt upplägg fungerar. Om man gillar det har det absolut fördelar i form av ökad flexibilitet som garanterat är bra, i synnerhet vid längre turer.

 

[Bikzz]

Härlig tråd, tack för alla bilder ! Måste nog prova det där upplägget oxå någongång.
Jag har hitills mest valt touring med packning och camping. Det är väldigt billigt,
man kan vara borta länge, och jag gillar the simple life och camping.
Men det blir ju ganska tungt, och jobbigt med branta backar. Jag har ändå tagit mig över
en del pass som inte är alltför höga eller branta, tex Arlberg - Brenner - Reschen
- Tonale - Aprica. Alltid superfint ! Samt ibland fuskat med tåg el buss över alltför
branta pass.

 

[GoranS]

Lucka 20 bjuder på ytterligare två stopp, en riktigt spektakulär passage och en grupp GT:ar.

När jag så kom ner tillbaka till SP2 strax nedanför Coloredo så … tog jag vänster. Jag hade uppe vid toppen av första backen funderat lite vilket alternativ jag skulle ta för resten av dagen. Klockan var strax efter halv elva när jag nådde toppen så jag hade gott om tid på mig.

Alternativ ett var att cykla en liten bit söderut till Gordona och där cykla upp i Val Bodengo. Är tre kilometer med 11-12% snittlutning tidigt i stigningen men sedan blir den enklare. Det verkar också finnas en mindre väg som man kan ta av uppåt höger efter ca 4,5 km och då få en nio kilometer lång backe med 11% snittlutning och där andra halvan snittar runt 12%. Den senare hade dock förmodligen varit att ta sig vatten över huvudet med tanke på avsaknaden av vettig form.

Ett ännu mer vansinnigt alternativ var Alpe Malona som börjar i San Vittore och där vägen på 5 km klättrar närmare 700 höjmeter; https://www.climbbybike.com/profile.asp?Climbprofile=Alpe-Malona&MountainID=1432 Kartstudium tyder på att vägen har beläggning ytterligare en bit s.a. det skulle kunna bli en klättring på 7,6 km med runt 980 höjdmeter, d.v.s. runt 13% snittlutning och ev. går det även att fortsätta en grusväg ytterligare 700 meter upp till Alpe Colones. Och om snittlutningen inte är nog avskräckande så får maxlutningen i den länkade profilen mig att allvarligt ifrågasätta om jag ens i god form skulle ha en chans att ta mig upp.

Nåväl, jag beslutade mig dock för att strunta i Val Bodengo som var det enda egentligen realistiska bland ovanstående alternativ utan cyklade istället upp till Chiavenna. Där finns två dalgångar att cykla upp i. Den ena går i ostlig riktning, från Chiavenna, och leder in i Schweiz, upp över Passo del Maloja, 1894 möh, och in i Engadindalen. Den andragår i nordlig/nordvästlig riktning och leder upp till Passo dello Spluga, 2115 möh, beläget på schweizisk-italienska gränsen. Ärligt talat var det inte så mycket val då Spluga vad jag läst mig till ska vara finare. Och då jag var vid starten av klättringen vid halv tolv så kändes det som att även om jag tog det väldigt lugnt upp så borde det inte vara några problem att hinna tillbaka innan det blev mörkt.

Förutom att bjuda på närmare 1800 höjdmeters klättring så är stigningen tuff p.g.a. den är oregelbunden i sin lutning med brantare partier blandade med mer eller mindre platta avsnitt. Så snittlutningen på 6% är i mitt tycke ganska missvisande. Hade det varit konstant 6% i 30 km hade det varit en enklare backe.

Man passerar några mindre byar, San Giacomo Filippo och Gallivaggio, under första 7-8 kilometerna.

På infarten till Prestone låg detta hotell som verkligen satsat hårt på blomsterlådorna.

Man åker sedan förbi den lilla sjön Lago di Prestone och under en period på drygt tre kilometer klättrar vägen knappt någonting.

I Corti börjar det dock gå uppför igen. Man är då också bara en dryg kilometer från det som är en av de saker som gör stigningen lite speciell, nämligen en passage där man tar sig uppför en riktigt brant bergssida på en väg som förefaller ha varit allt annat än enkel att bygga.

Vägen passerar också ett antal tunnlar under detta avsnitt. Ett litet baklyse för att synas är inte fel, men något framlyse är inte nödvändigt.

På knappt 1500 möh passerar man ett avtag som direkt leder in i en tunnel och in till Madesimo, en lite mindre skidort. Det verkar dock som att det finns en cykelbana som man kan ta i Pianazzo, en knapp kilometer före tunnelavtaget, och på så sätt undvika tunneln om man vill till Madesimo med cykel.

Jag fortsatte huvudvägen uppåt och efterhand blev det allt mindre skog och vyerna var riktigt trevliga.

Med cirka sex kilometer kvar till toppen, på ca 1900 möh, kommer man fram till Lago di Montespluga, en större damm.

Som synes var dock dammen allt annat än välfylld. På väg in till den lilla byn Montespluga drabbades jag av hinder på vägen.

Lyckligtvis rörde de dock på sig så ganska snart var vägbanan åter fri. Från Montespluga är det knappt tre kilometer till toppen och ca 7% snittlutning. Var nästan larvigt fin väg upp med perfekt asfalt.

Uppe vid passet stod ett gäng Opel GT.

Var lite i valet och kvalet om jag skulle åka ner en bit på schweiziska sidan för att se de för den sidan karaktäristiska serpentinkurvorna men jag hade varit ganska seg sista biten upp och jag vill nog någon gång köra passet hela vägen nerifrån dalen på schweiziska sidan, så jag beslutade att det får anstå till en annan gång. Istället påbörjade jag tillbakafärden. Ett par bilder från delen ner till Chiavenna.

I Chiavenna hade jag valet att antingen ta den lugnare men längre vägen på västra sidan sidan dalen eller den mer trafikerade SS36. Jag valde denna gång det raskare alterntivet då jag ju redan kört den förstnämnda varianten på väg till Chiavenna. Strax efter Novate Mezolla sökte jag mig dock in på cykelbanan som jag åkt på morgonen för att undvika en tunnel med cykelförbud som SS36:an går genom.

En vy över sjön och upp mot bergen.

Inte långt från Cólico fick jag åter vackert vänta för ett passerande tåg.

[Avslutas i separat inlägg då max antal bilder uppnåtts i detta inlägg]

 

[GoranS]

[Avslutning lucka 20]

Avslutade turen med att åka ner till hamnen, ta en sväng bortåt längsmed sjön,

vända tillbaka till hamnen och där belöna mig med en …

Cyklade sedan tillbaka till hotellet.

Rutt och höjdprofil för turen:

 

[Ulf L.]

Fy fasen vad vackert det är!
Jag måste än en gång tacka för de fina bilderna (och även berättelse även om bilderna talar mest).
Blir ju inte sämre av lite gamla hederliga GT:ar heller :)

Säg till när du kör en guidad tur :)

 

[GoranS]

Jo, jag tycker också att bilder är det som framför allt gör en RR. Är utifrån det perspektivet jag är rätt frikostig och plockar med många bilder istället för att bara ta med några få och fylla på med mer text.

Guidade turer ... nja, jag gillar visserligen att ta ansvar för ruttplanering när jag är iväg och cyklar med kompisar och jag tycker det är kul att cykla med "nya" människor. Att börja köra guidade turer för människor jag inte känner känns som att det skulle kunna bli knasigt. Min erfarenhet är att ska det bli bra turer så måste man anpassa så att den svagaste i gruppen har det bra. Om jag känner människorna, deras kapacitet och deras kynne går det rätt bra att planera utifrån det. Och jag inte skulle veta kapaciteten tror jag det skulle kunna bli fel även om rutten är vacker och trevlig. Dessutom, ska man få det riktigt bra behöver man ha kört igenom rundorna själv innan. Även om mycket går att kontrollera hemifrån numera så behöver man vara på plats för att få riktig koll vilket jag skulle vilja ha om jag skulle guida människor jag inte känner. Jag gillar nog lite för mycket upptäcktsmomentet med mitt turistcyklande för att det skulle funka med tanke på att antalet semesterdagar för min del är en trång sektor.

 

[Fjärdebrunn]

Rackarns vad läckert.
Cykling som det ska vara.

 

[BJS]

Jo, jag tycker också att bilder är det som framför allt gör en RR. Är utifrån det perspektivet jag är rätt frikostig och plockar med många bilder istället för att bara ta med några få och fylla på med mer text.

Guidade turer ... nja, jag gillar visserligen att ta ansvar för ruttplanering när jag är iväg och cyklar med kompisar och jag tycker det är kul att cykla med "nya" människor. Att börja köra guidade turer för människor jag inte känner känns som att det skulle kunna bli knasigt. Min erfarenhet är att ska det bli bra turer så måste man anpassa så att den svagaste i gruppen har det bra. Om jag känner människorna, deras kapacitet och deras kynne går det rätt bra att planera utifrån det. Och jag inte skulle veta kapaciteten tror jag det skulle kunna bli fel även om rutten är vacker och trevlig. Dessutom, ska man få det riktigt bra behöver man ha kört igenom rundorna själv innan. Även om mycket går att kontrollera hemifrån numera så behöver man vara på plats för att få riktig koll vilket jag skulle vilja ha om jag skulle guida människor jag inte känner. Jag gillar nog lite för mycket upptäcktsmomentet med mitt turistcyklande för att det skulle funka med tanke på att antalet semesterdagar för min del är en trång sektor.

Förr eller senare blir det ju 52 veckor semester per år. Då finns det tid att guida de som guidas önskar?!

Hint hint...

 

[GoranS]

Jo, jag tycker också att bilder är det som framför allt gör en RR. Är utifrån det perspektivet jag är rätt frikostig och plockar med många bilder istället för att bara ta med några få och fylla på med mer text.

Guidade turer ... nja, jag gillar visserligen att ta ansvar för ruttplanering när jag är iväg och cyklar med kompisar och jag tycker det är kul att cykla med "nya" människor. Att börja köra guidade turer för människor jag inte känner känns som att det skulle kunna bli knasigt. Min erfarenhet är att ska det bli bra turer så måste man anpassa så att den svagaste i gruppen har det bra. Om jag känner människorna, deras kapacitet och deras kynne går det rätt bra att planera utifrån det. Och jag inte skulle veta kapaciteten tror jag det skulle kunna bli fel även om rutten är vacker och trevlig. Dessutom, ska man få det riktigt bra behöver man ha kört igenom rundorna själv innan. Även om mycket går att kontrollera hemifrån numera så behöver man vara på plats för att få riktig koll vilket jag skulle vilja ha om jag skulle guida människor jag inte känner. Jag gillar nog lite för mycket upptäcktsmomentet med mitt turistcyklande för att det skulle funka med tanke på att antalet semesterdagar för min del är en trång sektor.

Förr eller senare blir det ju 52 veckor semester per år. Då finns det tid att guida de som guidas önskar?!

Hint hint...

Med tanke på att pensionsåldern lär hinna höjas några vändor till innan jag kommer dit så lär jag vara så gammal och skröplig att det i bästa fall i så fall kan handla om guidade internetcyklingsturer i så fall.

 

[BJS]

Jo, jag tycker också att bilder är det som framför allt gör en RR. Är utifrån det perspektivet jag är rätt frikostig och plockar med många bilder istället för att bara ta med några få och fylla på med mer text.

Guidade turer ... nja, jag gillar visserligen att ta ansvar för ruttplanering när jag är iväg och cyklar med kompisar och jag tycker det är kul att cykla med "nya" människor. Att börja köra guidade turer för människor jag inte känner känns som att det skulle kunna bli knasigt. Min erfarenhet är att ska det bli bra turer så måste man anpassa så att den svagaste i gruppen har det bra. Om jag känner människorna, deras kapacitet och deras kynne går det rätt bra att planera utifrån det. Och jag inte skulle veta kapaciteten tror jag det skulle kunna bli fel även om rutten är vacker och trevlig. Dessutom, ska man få det riktigt bra behöver man ha kört igenom rundorna själv innan. Även om mycket går att kontrollera hemifrån numera så behöver man vara på plats för att få riktig koll vilket jag skulle vilja ha om jag skulle guida människor jag inte känner. Jag gillar nog lite för mycket upptäcktsmomentet med mitt turistcyklande för att det skulle funka med tanke på att antalet semesterdagar för min del är en trång sektor.

Förr eller senare blir det ju 52 veckor semester per år. Då finns det tid att guida de som guidas önskar?!

Hint hint...

Med tanke på att pensionsåldern lär hinna höjas några vändor till innan jag kommer dit så lär jag vara så gammal och skröplig att det i bästa fall i så fall kan handla om guidade internetcyklingsturer i så fall.

Tyvärr undrar jag om du inte har rätt. Mycket trevliga bilder i tråden btw!

 

[GoranS]

Lucka 21 bjuder på en västlig resa, en navigationsmiss och en blomsteräng.

Fredag och dags att åter byta boendeort. Genom att det var vardag var detta inte helt oproblematiskt då det i rusningstrafik typiskt är färre tåg där det är tillåtet att ta med cykel. Visst, man kan chansa och hoppa på något tåg där det inte är officiellt tillåtet att ta med cykeln, men jag är väl helt enkelt typen som oftast försöker följa regler. Målet för resan var Varese och hur jag än vände och vred på det så var det bästa alternativ jag kunde hitta för att komma till Varese så tidigt som möjligt att först ta tåget 6.30 från Cólico vilket skulle komma till Lecco 7.45. Första tåget in till Milano där cykel var tillåtet gick sen 9.07 från Lecco och kom till Milano Porta Garibaldi, den andra stora tågstationen in Milano efter Milano Centrale, 10.08. Där var det dock bara en knapp halvtimmes väntan tills tåget till Varese skulle gå 10.32 och vara framme 11.26.

Resan gick utan problem. Ett par bilder från stationen i Lecco, inklusive ett självporträtt för att jag åtminstone ska förekomma på bild en gång i denna julkalender.

Uppe i Varese hade jag ca en kilometers promenad till hotellet. Trodde mig vara rätt säker på hur jag skulle gå så jag knatade på men jag lyckades vika av fel på ett ställe. När verkligheten stämde väldigt dåligt överens med kartbilden i mitt huvud blev jag tvungen att plocka fram telefonen och kolla vart jag kommit. Felmanövreringen kostade mig kanske tio minuter.

Här kanske en liten utvikning kring mina planer för resten av resan, som slutade med flygning hem på tisdagen såg ut. Planen för fredagsturen var ursprungligen att köra en sväng med två backar. Dock talade alla väderprognoser samstämmigt om ihållande regn under lördagen och en hel del regn även på söndagen så jag var rätt säker på att de två dagarnas planerade turer skulle få läggas på is. Den ena turen var planerad att gå bort till Laveno, färja över till Verbánia, cykla ner till Stresa och därifrån upp till toppen på Mottarone, ner på västra sidan, via Omegna upp till Verbánia och tillbaka samma väg som jag kommit, ev. med lite tågfusk om benen var trötta. Den andra var tänkt att gå upp mot Locarno och sen söderut i närheten av Lago Maggiore, men med ett par backar på vägen.

När regnprognoserna fick mig att inse att dessa turer skulle få anstå till en annan resa slog det mig dock att en av backarna på den andra turen kanske skulle kunna gå att hinna med om jag såg till att försöka trampa på lite och inte stanna en massa i onödan. Med denna målsättning så var jag rätt angelägen att komma iväg så snart som möjligt för att öka chanserna att hinna med även denna extrabacke. Det som var bra var dock att den kom sist av de tre och jag kunde hoppa över den om tiden blev knapp utan att det skulle bli någon extra omväg.

När jag hittat till hotellet så var det ingen i receptionen, men när jag plingade på en liten klocka kom en lite äldre man som pratade engelska. Han var dock upptagen och ropade till sig sin hjälpreda som var väldigt hjälpsam med väldigt italiensk och inte kunde någon engelska. Hade varit rätt kul att ha vårt försök till konversation filmat med textning för vi lyckades verkligen missförstå varandra ordentligt. Han var helt inställd på att det var personalens jobb att bära upp gästernas väskor till rummen. Jag hade dock cykelskorna nedstoppade i min stora ryggsäck och jag fick verkligen se till att han inte tog den innan jag fått ut skorna. Sen tyckte han också att det vore lämpligt om han tog med cykeln till ett speciellt låst rum där den skulle kunna stå. Tog lite gestikulerande innan jag lyckats förmedla att jag tänkte ge mig ut på en tur direkt. Mannen var dock mycket artig, positiv och ordrik så det var mer en kul upplevelse än något annat.

Vid tio över tolv var jag så äntligen redo att påbörja dagens cykling. Var en del trafik inne i de centrala delarna av Varese.

Jag började turen med att ta mig igenom staden i någon form av nordlig/nordvästlig riktning. Gick i stort sett hela tiden svagt uppför. I Fogliaro tog jag av åt vänster och började lite mer på allvar dagens första klättring. Redan ganska tidigt i stigningen passerar man ett kapell som indikerar att man är vid Sacro Monte di Varese, ett av nio “heliga” berg i norra Italien. På detta ska det i Varese ska tydligen finnas hela fjorton kapell.

För första gången på resan försökte jag köra på lite uppför. Efter några kilometer kände jag att även om det kändes rätt ok så var nog tempot lite väl uppskruvat. Dessutom var det lite varmt så jag stannade och lättade på klädseln.

Delvis på grund av den lite högre intensiteten i cyklandet och delvis p.g.a. vägen gick ganska mycket inne i skogen och inte bjöd på så väldigt mycket att se så blev det begränsat med fotograferandet.

På den nedre bilden ovan ser man vägen passera under bergbanan, invigd 1909, tagen ur trafik 1953 då bussar ersatte och sedan åter tagen i brukår 2000.

Jag struntade i avtagen åt höger. Ett går till byn Santa Maria del Monte

ett annat (bommad) väg bort mot Gran Hotel Campo dei Fiori, ett hotell som stängdes 1968 men fortfarande står kvar.

Det går en väg upp till ett astronomiskt observatorium som ligger på drygt 1200 möh. Med ca 100 höjdmeter kvar kommer man upp till en utsiktsplats där man har utsikt söderut, bland annat ner över Lago di Varese.

Tyvärr var detta också slutet för mitt klättrande här för vägen var stängd sista biten upp och grinden var inte öppen.

Kom en man på racercykel och vände medan jag stod och beundrade utsikten. Enligt uppgift ska detta vara lite av Varesecyklisternas tärningsbacke och jag mötte även några på både upp och nerväg. Fick i mig något att äta och drog på mig väst och armvärmare inför utförskörningen. Asfalten var av lite växlande kvalitet men det gick huvudsakligen att hålla hygglig fart utför i alla fall. När jag kom ner till väg SP62 så tog jag vänster och fortsatte norrut.

Fortsättning på turen kommer i nästa lucka.

Slutligen kanske en förklaring till blomsterängen som nämndes i luckans inledning kan vara på sin plats. Berget som jag var upp på heter alltså Campo dei Fiori vilket är blomsteräng på italienska.

 

[GoranS]

Lucka 22 bjuder på en kort transportcykling och en väldigt glest trafikerad backe.

Ute på SP62 försökte jag hålla skaplig fart. Första dryga tre kilometerna var lite av en slakmota.

Sen var det svagt utför ner till Brinzio där jag tog av åt vänster in på SP45. Var sen en halvmil med lite upp och ner innan det blev ett par hundra höjdmeter utför ner förbi Cuvio till Cuveglio där jag korsade SS394 och påbörjade dagens andra backe. Klockan var då kvart över två. Jag räknade med att ha sju timmar på mig för att vara tillbaka i Varese i såpass god tid att det skulle finnas extra tid för att (hypotetiskt) fixa en punktering utan att behöva riskera mörkercykling. Med tanke på att jag vid foten av backe två gjort nära hälften av rundans transportcykling och att antalet höjdmeter var i samma härad på alla tre stigningarna så kändes det lovande att jag bara bränt strax över två timmar hittills.

Tog mig genom den lilla byn Cuveglio. Lyckades vika av ett kvarter för tidigt på ett ställe och fick en liten bit på smalare gator.

Byn var inte stor och snart var jag igång med klättrandet på en liten väg med väldigt lite trafik. Tror det var ett par bilar jag stötte på totalt.

Kom efter några kilometer upp till byn Duno.

Då jag tryckt på lite mer än jag gjort tidigare turer svettades jag också betydligt mer vilket gjorde att ena flaskan var tom och det minskade i den andra i relativt rask takt. Blev därför glad när jag fick syn på en kran med rinnande vatten på sidan av vägen. Stannade till och var precis på väg att fylla den tomma flaskan då jag såg en skylt med “Non potable”, d.v.s. det var vatten som inte garanterat var säkert att dricka. Blev till att cykla vidare. Upp genom Dumo blev vägen lite brantare och under tre kilometer låg snittet på runt 10%.

Strax efter en 180-graders vänsterkurva blev det lite utför innan det började stiga igen, nu dock med lite mindre brant lutning. Efter ca en mils klättrande med knappt 800 höjdmeter var jag så uppe vid toppen, San Martino al Culmine. Sista biten bjöd nog på den brantaste biten. Då det var en del skräp som blåst ner från träden fick man vara lite försiktig för att undvika bakhjulssläpp.

Uppe på toppen ligger, förutom ett hus, restaurang tror jag (men stängd), fanns en liten kyrka.

Ett par bilder på utsikten, som även här försämrades av diset. Den första bilden är tagen åt öster/nordost och den andra söderut och på den ser man Campo dei Fiori från norr, d.v.s. berget jag var upp på under första backen för dagen.

Efter att ha fått något att tugga på och ha tömt även den andra flaskan gav jag mig tillbaka ner till Cuveglio samma väg om jag kommit upp, vilket också är den enda rimliga möjligheten med racer. Nere i Cuveglio hittade jag lyckligtvis tämligen omgående en kran där jag kunde fylla på vattenflaskorna och dricka mig otörstig innan jag fortsatte västerut.

Turen avslutas i morgondagens lucka.

 

[GoranS]

Lucka 22 bjuder på sjöblick, regn, Chinatown, smaklösa gravar och italienska spöken.

Blev inte mycket mer än en kilometers plattcykling innan jag kom fram till avtaget där dagens tredje backe började. Då klockan inte var mer än ganska precis fyra så kändes det som att det helt klart var tillräckligt med tid för att hinna tillbaka medan det fortfarande var ljust. Första biten av backen, upp till Arcumeggia dit man kommer efter ca 3,5 km, bjuder på mellan 13 och 15 serpentiner, beroende på hur man räknar.

Upp till Arcumeggia ligger lutningen rätt mycket runt 7-8%. Efter Arcumeggia blir det mer lättåkt och under de tre kilometerna upp till Sant’Antonio klättrar man bara knappt 100 meter. På vägen dit upp såg jag den senaste modellen av självgående italienska gräsklippare.

I Sant’Antonio tog jag av från SP7, vilken fortsätter ner till Porto Valtravaglia vid Lago di Maggiores strand. Jag fortsatte istället uppåt på väg SP8. Huvudsakligen gick vägen inne i skogen, men på några ställen kunde man i alla fall skymta Lago Maggiore.

Biten efter avtaget var den klart jobbigaste delen av stigningen med en snittlutning på 9%. Lutningen var dock varierande med en hel del brantare partier, vilket gjorde det lite extra slitigt. Började också bli lite småseg av att trots allt kört på en skaplig belastning under några timmar till skillnad från tidigare delen av resan då det mest varit mer eller mindre ren turistcykling. Dessutom är backen lite lurig då det är lätt att tro att man anar toppen/passet upp genom skogen på några ställen bara för att inse att den fortsätter ytterligare uppåt. Ca fyra kilometer efter avtaget når man dock Passo Cuvignone på 1036 möh. Ett par bilder från senare delen av uppfarten. Den andra bilden är tagen precis före passet nås.

Var en ganska trevlig utförskörning med skaplig asfalt och en fin slingrande väg. Mötte några cyklister som var på väg upp samt någon enstaka bil. Kom ner mot plattare terräng i Cittiglio. Ett par bilder från övre delen av byn.

Klockan hade hunnit bli halv sex innan jag var nere i Cittiglio och jag hade därifrån drygt två mils transportcykling tillbaka till Varese. Planen var att följa väg SS394 hela vägen. Av någon anledning hade dock benen piggnat till markant under utförskörningen och jag hade nog en svag medvind också. Hur som helst ledde det till att jag helt oväntat kunde hålla 35-40 km/h under stora delar. Var en ganska trafikerad väg och bitvis var det då dessutom smidigare att flyta med i trafikrytmen vilket bidrog att jag kanske tryckte på lite extra. Var såpass kul att jag i en rondell strax efter Cocquio-Trevisago råkade ta andra utfarten istället för den tredje vilket gjorde att jag hamnade på väg SP1. Medan SS394 gradvis jobbar sig upp mot Varese håller sig SP1:an på ungefär samma nivå. När jag kom bort så jag var i höjd med Lago di Vareses ostligaste del insåg jag att jag inte var på den väg jag tänkt mig. Svängde av vänster och fick en liten “bonusknäppa” på ett par kilometer upp till staden.

Avslutar dagen med en kvällsbild från Varese samt en kart och höjdprofil för turen.

Jag räknar även de kommande två dagarna (lördagen och söndagen) till denna lucka. Då de saknar egentlig cykelkoppling har jag dock valt att låta dem komma i ett separat inlägg.

 

[GoranS]

Såsom prognoserna talat om var det regn när jag klev upp morgonen därpå. Tittade igenom vädersajterna och försökte se om det fanns någon ljusning på himlen. Nej, det såg verkligen ut som att det inte var en dag lämpad för cykling. Tog istället en lång lugn frukost och provade mig igenom utbudet av charkuterier, ostar och annat. Istället för att sitta på hotellet eller knata runt i Varese, vilket inte kändes som en stad som erbjöd alltför mycket att se, så tog jag tåget in till Milano och gick runt där i ett antal timmar. Bjuder på lite spridda bilder från staden.

Katedralen som tydligen ska vara den näst största gotiska katedralen i världen efter den i Sevilla.

Alla planer på att eventuellt gå in i den sprack då jag såg kön till biljettkassan.

“Porten” in till galleria med “skrytaffärer”.

En bild innifrån:

Tydligen är lefty både bak och fram gångbart i Milano.

La Scala (skulle vara kul att någon gång gå dit och se en föreställning).

Spårvagn modell lite äldre:

Castello Sforzesco, byggt på 1400-talet och utvidgat och modifierat flera gånger sedan dess.

Kom sedan upp genom Milanos eget Chinatown med hur många firmor som helst som hette något kinesiskt + Trading.

Blev sedan ett besök på Cimitero Monumental, en plats med den ena graven smaklösare och mer överdriven än den andra.

Under dagen i Milano hade vädret varierat lite, men det hade varit uppehåll. När jag kom tillbaka upp till Varese hängde dock regnet i luften och det började också droppa så valet att söka sig söderut var nog helt rätt. Stötte också på Alpini-trupper som tydligen hade någon sammankomst i Varese över helgen. Stod och lyssnade en stund när de spelade.

Avslutar denna dag med ett tips om ett riktigt bra glasställe: Gelateria Romana på Via Alessandro Volta 6 i centrala Varese. Bästa glassen jag käkat under mina resor i Italien. Föreföll även vara populärt bland lokalbefolkningen för det var en strid ström av kunder som anlände. Sympatiskt var också att prisnivån inte var högre än på mer normala glasställen.

När jag gick och la mig på lördagen var prognoserna för söndagen något mindre regn, men fortfarande en hel del skurar. Planen var att göra en bedömning på söndagsmorgonen och se om det verkade finnas hopp om att kanske kunna göra en kortare tur innan det var dags att ta tåget tillbaka till Como. Var dock lätt regn och såg ganska mörkt ut uppåt bergen så jag beslutade mig för att ta en lugn morgon och sedan ta tåget till Como.

Stötte på väg till stationen på hela Alpini-gänget som paraderade genom staden.

Hundarna på sista bilden var lite kul. Först gick de tysta, men sedan var det en hund som inte kunde hålla sig och då drog ett par till igång. Resten var dock kolugna och brydde sig inte alls.

När jag kom till Como regnade det lite mer ordentligt och jag knallade bort till hotellet och checkade in. Gick sedan en kort promenad i regnet.

Hamnade sedan på McDonalds där jag roade mig med att fotografera lite italienska spöken.

Imorgon avslutas det hela och då blir det lite mer cyklingsfokus igen.

 

[GoranS]

Lucka 24 bjuder på ett besök i Schweiz, ytterligare en sjö samt ett konstigt vägnamn.

Var nere och hängde på låset då frukosten öppnade för att komma iväg i skaplig tid. Cykelaffären där jag hyrt cykeln hade öppet mellan 15 och 18, så det satte en gräns för hur lång tur jag kunde ta. Jag rullade iväg strax före halv nio och startade på samma sätt som första turen på resan. Vek dock av på infarten till Cernobbio och åkte i västlig/nordvästlig riktning på norra sidan av Torrente Breggia. Passerade efter 7-8 kilometers cyklande gränsen till Schweiz. Blev sen en mindre klättring på ett par hundra höjdmeter upp till Morbio Superiore.

Blev sedan lite utför ner mot Mendrisio. Som kuriosa kan ju nämnas att cykel-VM avgjordes där 2009 med en viss Cadel Evans som segrare. För min del utgjorde Mendrisio starten för dagens första backe.

Tog inledningsvis en lite mindre men brant gata.

Var sedan ett avsnitt med odlingar, bland annat vin, och en del hus.

Ganska snart var jag dock inne i skogen. Och det var en ganska tät skog som gjorde att det bitvis var rätt mörkt. Det går även en bergbana upp på berget och på några ställen går vägen i direkt närhet av denna.

Var väldigt begränsad trafik upp denna måndags förmiddag och det var rätt fridfullt. Efter att jag lämnat bebyggelsen bakom mig var det bara någon enstaka serpentinkurva

utan vägen ringlade sig mera uppför berget.

På ett ställe var öppnade sig skogen och man hade utsikt norr/väster ut och då såg man borta i horisonten höga snöklädda berg. Tyvärr är min kamera inte tillräckligt bra för att fånga det.

Har försökt titta på kartan för att lista ut vad det är för berg man ser på denna bild. Har en annan med vad som förefaller vara ännu högre berg tagen med lite mer västlig dragning, men jag vågar inte ens gissa.

Fortsatte sedan uppåt.

Efter ca 9 km kommer man upp till ett avsnitt där det är parkeringsplatser på båda sidor av vägen. Min gissning är att det på sommaren kan vara rätt populärt att åka upp dit och vandra. För att komma upp till målet för min klättring var man tvungen att överge asfalten sista kilometern och cykla på en grusväg. Första biten av denna lutade skapligt och i det lite lösa gruset fick man se till att sitta ner för att inte riskera bakhjulssläpp. Dessutom fanns det en rad avrinningsrännor som gick snett över grusvägen som var breda nog för att det var läge att hålla viss koll på dem. Andra halvan av grusvägen var betydligt flackare och därmed enklare.

Målet för klättringen var utsiktspunkten vid en av stationerna på bergbanan, nämligen Bellavista, varifrån man hade utsikt ner mot Lago di Lugano. Återigen förtogs dock lite av intrycket av att det inte var riktigt klart i luften.

Totalt sett var klättringen ca en mil och med drygt 8% snittlutning. Toppen var på 1231 möh. Åkte tillbaka ner till asfaltsvägen och fortsatte ungefär 2,5 km bort på den. Hade läst att asfalten skulle ta slut efter ett tag och att om man skulle ta sig ner den vägen så behövdes MTB, så jag hade ingen ambition åt det hållet. Däremot var jag lite intresserad av att se hur det såg ut och det visade sig vara ganska fint.

På nervägen passade jag på att ta en bild där vägen passerar under bergbanan. Denna går f.ö. upp till knappt 1600 möh och då är det bara drygt 100 höjdmeter kvar upp till toppen av Monte Generoso.

När jag kom ner till Mendisio tog jag vägen som går parallellt med motorvägen upp till Lago di Lugano och sedan fortsätter längs sjöns östra kant. I Melano tog jag av och började klättra igen. Upp till Rovio var det 2,5 km med närmare 10% snittlutning.

Bort till Arogno, dit det var fyra kilometer var det betydligt mer lättåkt.

I Arogno var det dags att ta av från vägen som bar ett för svensktalande något intressant namn.

[Luckan avslutas i nästa inlägg]

 

[GoranS]

Var sedan bara ett par kilometer kvar tills jag var tillbaka inne i Italien. Började i samband med detta droppa lite lätt från himlen. Italienarna såg dock till att bjuda på en inledning som gjorde att man inte behövde dra på sig regnjacka för att hålla värmen uppe.

Nederbörden slutade dock tämligen raskt och när jag tagit mig förbi det branta partiet väntade ett lättåkt avsnitt då jag följde väg SP13 tillbaka till Comosjön.

Åkte sedan huvudsakligen väg SS340 söderut längs med Lago di Comos västra kant. På ett par ställen går vägen genom tunnlar och där är man tvungen att vika av och köra vad jag skulle gissa är den gamla vägen.

Var tillbaka i Como strax före fyra. Funderade lite på om jag skulle klämma en backe som startar i staden och går upp mot Monte Boletto, en stigning på som mest (lite oklart hur långt det är asfalterat) 900 höjdmeter där den första biten verkar vara den tuffaste. Jag kände mig dock rätt nöjd med dagen och hade ingen riktig lust att utmana ödet så jag beslutade mig för att ta en dusch och sedan knalla bort och lämna tillbaka cykeln.

Karta och höjdprofilen för turen:

Efter att cykeln var återbördad så tog jag en promenad i det nu riktigt härliga vädret.

Morgonen därpå tog jag tåget till Milano och sedan buss ut till Linate varifrån flyget hem gick.

I och med detta är själva julkalendern klar och jag vill ta tillfället i akt att önska en god jul och ett gott nytt år!

 

[GoranS]

Som sammanfattning på denna julkalender kan man väl säga att jag är väldigt nöjd med båda resorna som den baserades på.

Den första resan var ju till trakter jag är väl bekant med. Det faktum att jag kunde genomföra loppet var bara det en stor seger. Att det sedan var kanonväder och att det blev några fina turer till fots var en trevlig bonus.

Den andra resan var till viss del rätt ovanlig för mig då den genomfördes med ganska kort framförhållning. Normalt gillar jag att ha saker fixade i god tid innan. Detta år var jag dock väldigt osäker på hur kroppen skulle reagera så jag väntade tills efter Dolomitresan innan jag ens började fundera på om jag skulle göra någon mer cykelresa under 2017. Någon vecka gick ytterligare, p.g.a. att jag var på landet, innan jag på allvar började planera. Hade funderingar på lite allt möjligt, men i slutänden styrdes det hela rätt mycket av möjlighet till cykelhyra och hur flygen gick. Visserligen försvann ett par dagar p.g.a. regn, men på den ena fick jag i alla fall se lite av Milano. Och att en dag av tio försvinner p.g.a. regn är inget att gnälla på tycker jag. Totalt sett är jag väldigt nöjd med att jag fick cykla så många nya backar och att de var i så varierande omgivningar, allt från lummig skog till gröna ängar och snöiga vidder.

[Vad det lider har jag för avsikt att uppfylla det jag skrev i https://happyride.se/forum/read.php/1/2582349/3235410#msg-3235410 men det får anstå några dagar]

 

[Hasse#7]

Premiumtråd GoranS. Tack och God Jul.

 

[patricd]

Tack för en trevlig (h)julkalender. Jag bjuder, så här på julafton, på en bild från min pilgrimsresa till Madonna del Ghisallo. (Kalendern avslutades ju i faggorna)
God Jul

 

[GoranS]

Den vallfartsorten är kvar på min att-göra-lista, eller rättare sagt så har jag varit upp till Madonna del Ghisallo men det blev inte av att gå in på museet.

 

[ooms]

Även jag stämmer in i hyllningskören, fantastisk fin julkalender! ?

En kommentar till lucka 23, logon till Gelateria Romana såg möjligtvis inte ut såhär?

I så fall är det en kedja som jag sett åtminstone i Rom, Turin och Verona. Riktig god glass och poppis bland italienarna! Även Grom är bra, men jag gillar Gelateria Romana bättre.

God jul!

 

[GoranS]

Jepp, det är den kedjan. Kommer framöver att ingå i min förberedelse inför Italienresor att se om jag kommer att passera någon ort där de har en butik.

 

[BJS]

Åtets ojämnförligt finaste julkallender!

 

[JTF]

Håller med, tack så mycket GoranS för en vacker och väldigt sevärd resa genom datorn.
God Jul!