[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Uppstigning klockan sex även denna dag. Då hotellets restaurang inte var så stor hade vi blivit indelade i tre grupper som skulle äta frukost 6-6.30, 6.30-7 och 7-7.30. Jag var i sista gruppen så det var bara att se till att göra iordning allt innan frukost då starten var klockan 8.

Var en gråmulen morgon med regn i luften då vi stod och väntade på att få starta.
HPIM0734 (Large).jpeg


Etappen inleddes med en klättring på strax över 1000 höjdmeter på knappt 16 km. Detta var dock bara en liten uppmjukning inför vad som komma skulle. Jag tog det därför väldigt försiktigt inledningsvis och var bland de allra sista de första kilometerna. Såg till att ligga i ett tempo som kändes relativt lätt. Tog också några kilometer innan benen helt vaknade till liv.

Efter ca en mil kom jag ikapp Södertälje-Örebro-trion. Beslutade mig för att försöka slå följe med dem i det lättåkta partiet som väntade efter backen.

Strax före toppen stannade jag till och drog på mig min väst samt tog en bild.
HPIM0737 (Large).jpeg


Tappade i samband med mitt stopp trion. När de sedan, för att sätta på sig regnjackor/västar, stannade vid hotellet där vägen upp till Dalsnibba tar av så passerade jag och passade på att stanna till och ta några bilder, inklusive en när de kom cyklandes.
HPIM0740 (Large).jpeg


Som synes var vägbanan blöt men det var egentligen inget regn i detta skede. Kom en liten utförskörning ner till vägen mot Stryn. Vi tog dock istället vänster mot Lom Blev sen en bit med bara mycket svagt utför längs väg 15 i riktning mot Lom. Efter ett tag stötte vid på första depån för dagen och vi stannade till och försåg oss.

En av Södertäljecyklisterna passade också på att norpa ett par vinterhandskar från deras följebil (de hade en man som åkte med och servade dem lite; helt tillåtet). Själv klarade jag konstigt nog fingrarna trots att jag hade kortfingerhandskar; långfingerhandskarna var fortfarande blöta sedan förgående dag. Däremot var jag lite sur på mig själv att jag inte dragit på mig skoöverdragen för fötterna blev rejält kalla av det konstanta vattensprutet.

Vi trampade sedan vidare och samarbetet funkade bra. Vid en rastplast med toalett med 3-4 mil kvar till Lom blev det ett kortare stopp då vissa ville nyttja faciliteterna. Då vädret bättrats märkbart hade vinterhandskarna också blivit för varma för Södertäljecyklisten så de byttes mot tunnare saker.

Vi blev sedan upphunna av ett gäng norrmän och tog rulle på dem. De var inte intresserade av att vi skulle vara med och dra så vi låg där bak. Tyvärr körde de rätt ryckigt och med en mil kvar till Lom var jag nästan på väg att släppa för att åtminstone kunna hålla ett jämnare tempo. Har aldrig varit bra på att tåla ryckig körning och med tanke på vad som väntade villa jag inte offra benen på platten.

Precis när jag var på väg att släppa sänkte dock norrmännen farten betänkligt och även om det fortsatt gick ryckigt slet det inte på så jag hängde med gänget in till depån vid Lom.
HPIM0741 (Large).jpeg


Det hade blivit ganska varmt och vädret såg hyggligt ut. Beslutade därför att lämna väst samt arm- och benvärmare i Södertäljeduons följebil. Denna skulle köra upp till toppen på backen som ganska snart väntade och då skulle jag kunna få dem där igen.

Vi rullade i behaglig fart ut från depån i Lom och följde den s.k. Solsidevägen i riktning mot Sognefjell. Inkluderade några km grusväg men den var i gott skick och vi tokkörde inte så det var helt problemfritt. Vi kom sen ut på stora vägen och fortsatte den uppåt i dalen. Lutningen är inledningsvis mycket måttlig och man kan hålla rätt skaplig fart.

Ungefär 1,5 mil efter depån kom vi fram till Galdesanden och där började backen på riktigt då vi svängde av vänster från stora vägen och började klättra. Första dryga kilometern var inte så farlig och jag kunde sitta ner. Sen försvann asfalten och det blev grusväg. Det brantade även till efter hand. Lutningen var dock lite varierande så min strategi var att stå där det var brant och underlaget så tillät (gruset var på de flesta ställena rätt bra tillpackat) och sitta ner på resten.

Efter drygt 4 km flackade vägen ut nästan helt i några hundra meter då den passerade Raubergstulen och en vägbom. För att åka bil upp är man tvungen att betala en “bompeng”. För cyklister är det dock gratis.

Uppe vid Raubergstulen kom asfalten tillbaka men det blev inte lättare för det för därefter blev det bitvis riktigt brant. Minns att jag när jag såg första branta rampen efter bommen funderade på om jag alls skulle komma upp där utan att behöva gå. Mitt mål för dagen var nämligen precis att kunna cykla hela vägen utan att stanna eller behöva gå. Precis i detta skede kom en av arrangörsbilarna med nervevade rutor och åkte förbi och hejade på. Var då förstås inte läge att vika ner sig!

Tyckte jag hittade en bra belastning och rytm. Efter ett par serpentiner på de första knappa två kilometerna efter bommen. Därefter följde knappt tre kilometer där vägen möjligen böjde av lite på några ställen men serpentinkurvorna lyste med sin frånvaro. Och man såg i stort sett hela vägen om man tittade uppåt. Detta i kombination med att lutningen i stora delar låg på 10% eller mer gjorde detta parti ganska tufft menalt. Kändes som man inte kom någon vart emellanåt. Det som hjälpte mig lite var att jag tog in på några cyklister framför mig. Alltid bra för moralen.

Efter det tuffa partier flackade vägen ut igen. Det blev t.o.m. en kort bit utför innan det åter bar av uppför. Tog det väldigt lugnt här för att återhämta mig lite. När det åter gick uppför var det fortfarande allt som oftast skapligt brant, om än inte lika farligt som längre ner.

Kom med ett par kilometer kvar till toppen ikapp en gående JLarsson som måste ha fått slut på energin. Med ca en kilometer kom sista rampen. Där var också enda gången jag i realiteten var nära att behöva stanna. Blev lite övermodig och la in en liten fartökning för att försöka komma ikapp en cyklist framför mig. Visade sig dock att rampen var längre än jag trott och sista 50 meterna upp blev en syrafest i ca 5 km/h. Kom dock över kanten och kunde sedan trampa den sista lättare biten till mållinjen utan några problem.

Uppe vid mållinjen regnade det och var enligt uppgift 5-6 grader varmt. Blev glad över att se Södertäljeduons följebil. Fick mina förstärkningsplagg som jag drog på mig innan jag taog en bild och därefter gav mig iväg tillbaka neråt.
HPIM0743 (Large).jpeg


Om uppförskörningen var jobbig är utförskörningen obehaglig. Regnet gjorde att sikten genom glasögonen blev så dålig att jag inte kunde se genom dem utan jag fick titta utan dem. Såg tillräckligt för att hålla mig på vägen utan dem men det var inte idealiskt då vissa håligheter inte var helt enkla att hinna se. Dessutom var beläggningen ganska grov så det skakade en del i cykeln. Detta förstärktes också av att jag frös så jag skakade i kroppen. Med den dåliga sikten och den dåliga beläggningen vågade jag inte heller hålla mycket mer än 30 km/h vilket innebar att det blir mycket bromsande. Vattenkylningen gjorde dock att det inte är någon risk för överhettade fälgar i alla fall. Släppte sista lilla biten ner mot det övre av de två flacka partierna bromsarna en kort bit och trots att det inte var många sekunder jag lät bli att bromsa kom jag ändå upp i 66 km/h vilket egentligen var mer än jag var bekväm med.

Blev tvungen att stanna tre gånger på vägen ner för att försöka få liv i fingrarna som jag mer eller mindre tappade känseln i. Det är verkligen ingen trevlig känsla att gripa tag i bromsarna och trycka till rätt ordentligt men att knappt känna i fingrarna att man trycker åt bromsarna. Att jag verkligen bromsade märktes mest på att farten minskade, eller i alla fall hölls från att öka.

Gruspartiet var ingen höjdare då vätan på några ställen börjat göra det lite mjukare. Var ganska less när jag till slut bromsat mig ner till stora vägen och hade de sista 15 km ner till Lom kvar. Första delen regnade det på rätt bra. Dock var det inte lika kallt som uppe på berget och sista kilometerna upphörde t.o.m. regnet.

Jag var en av de sista som kom till målet som cyklat hela sträckan. Inte så långt efter att jag gav mig av ner från toppen började de köra ner cyklisterna från tidtagningsmålet.

När jag så kom ner till målet för etappen i Lom letade jag på min väska vid lastbilen. Efter en oerhört skön, och varm, dusch var det dags för middag. Bestod av soppa och bröd som intogs tillsammans med JLarsson och två norrmän.

Efter att ha ätit gick jag ut och sköljde av cykeln samt mötte upp med föräldrarna. Bodde med dem någon mil öster om Lom. Vi åkte dock in och tittade på prisceremonin klockan åtta.
HPIM0744 (Large).jpeg


HPIM0745 (Large).jpeg


Rutt och profil. Åter ställer konstigt höjddata till profilen i närheten av Geiranger.
RUTT-2007-07-24.JPG
 

Fjärdebrunn

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Tack Göran
Dina Riminirundor liknar mina därnere. På Strava går det att hitta topplistor med tunga namn då Girot drar förbi. Den till Pesaro är en pärla.
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Ytterligare en lucka med mycket text och tyvärr ganska få bilder.

Etappstarten var denna dag först klockan tio så det var ingen riktig brådska denna morgon. För att föräldrarna inte skulle behöva sitta och vänta så åkte vi dock in till Lom till klockan nio och jag rullade runt lite i väntan på starten.

Vädret i Lom denna morgon var gråtrist, men det regnade i alla fall inte. Kom iväg lite längre fram i gruppen änvanligt även om det fortfarande var i bakre halvan. Vi cyklade samma väg som vi kommit ner dagen innan, d.v.s. stora vägen upp mot Sognefjell. Då det, som sagts, är ganska lättåkt inledningsvis och bara svagt uppför hade jag som målsättning att hänga på någon bra grupp fram till dess att det började branta till lite och sen ta mitt eget tempo.

Låg i samma grupp som JLarsson och vi kom ikapp en grupp med en av mina italienbekanta så det var en relativt stor grupp som kom upp mot Galdesanden där vi föregående dag svängt av. I den vevan var det också ett kort parti där lutningen ökade och gruppen sprack av där. Gick dock rätt fort ihop igen.

Stigningen upp till Sognefjell från Lom kan grovt sett karaktäriseras enligt följande. På första tre milen klättrar man 350-400 höjdmeter. Sen kommer en knapp halvmil med 6% snittlutning och några lite brantare passager men klart hanterbart. Därefter är det närmare en mil med först lite utför och sedan huvudsakligen platt. Man åker delvis längs kanten av Bøvertonvatnet.

Efter att ha lämnat sjön så brantar det efter en stund till och blir 9-10% i ett par km med. Därefter följer en kilometer där det bara går svagt emot fram till Krossbu turisthytte som ligger i en högerböj. Den markerar också början på sista delen av stigningen. Där klättrar man 200 höjdmeter på 2,5 km med tre serpentinkurvor längs vägen. Strax efter att toppen på 1434 möh passerats når man turisthotellet Sognefjellshytta.

Vägen över fjället och ner till Sognefjorden på andra sidan är känd som Sognefjellsvegen och öppnades 1938. Arbetet med vägen påbörjades 1936 och utfördes av ungdomar som förutom att arbeta med dess konstruktion även fick utbildning som skomakare och snickare.

Numera öppnas Sognefjellsvegen typiskt runt första maj, men då är plogvallarna ofta ett antal meter höga. Har för mig att jag läst att den i gamla tider ofta inte kunde öppnas förrän in i juli och att det inte var många månader innan snön återigen tog vägen i sitt grepp.

Tillbaka till loppet från denna utsvävning. I det första lite brantare partiet sprack gruppen upp. Kände mig dock rätt bra och låg långt fram i gruppen och även en del i spets. När vi passerade toppen och det började gå nerför mot Bøvertonvatnet började det droppa fårn himlen. En del stannade till och satte på sig regnjackor. Då vägen ingår på Jotunheimen rundt som jag hade cyklat ett par år tidigare visste jag dock att det inte var någon lång utförskörning så jag chansade på att jag skulle kunna hålla värmen fram tills det åter började gå uppför och då skulle det mycket till för att jag skulle frysa. Visade sig vara en korrekt kalkyl.

Det som inte ingick i kalkylen var några kor som gick över vägen så vi fick bromsa in. Lyckligtvis flyttade sig korna tämligen omgående och vi kunde rulla vidare. Trampades sedan på rätt bra på det flacka partiet. Lyckades även hålla skaplig fart även uppför där gruppen sprack upp. När jag passerat den sista serpentinkurvan ovanför Krossbu såg jag till min förvåning målet på tidtagningssträckan. Är en bit från den kurvan upp till toppen där jag hade trott att målet skulle vara beläget.

Stannade efter målgång till och drog på mig regnjackan. Var inte speciellt skönt väder då det förutom nederbörden inte var mer än runt 7 grader uppe på fjället. Trampade upp till Sognefjellshytta och gjorde ett raskt stopp i depån där för att få i mig lite energi.
HPIM0746 (Large).jpeg


Visste att det är en dryg mil från toppen till dess att det börjar gå utför på allvar och den biten är inte platt utan innehåller ett antal korta men branta backar som man kan bli trött av. Nu hade vi inte cyklat så långt innan så de var inte så farliga, men på Jotunheimen rundt då man gjort runt 35 mil och tre stigningar på i runda slängar 1000 höjdmeter vardera innan är de rätt jobbiga. Denna dag tycktes dock vädergudarna vaknat på riktigt fel sida och förutom regnigt och kallt väder tyckte de att vi förtjänade lite motvind. Resultatet var att det inte gick speciellt fort över fjället. Inte heller blev det något fotograferande.

Utförskörningen ner till Fortun via Turtagrø var inte lika illa som föregående dags nerfart från Juvasshytta men njutbart var det inte. Behövde dock denna gång bara ett stopp för att få liv i fingrarna.

När vi kom ner till fjorden började solen komma fram och det var varmare i luften. Låg med i en liten grupp men började bli väl varm i regnjackan så jag stannade till och plockade av mig den. När jag stod där kom en grupp med JLarsson längst bak och trampade förbi.
HPIM0748 (Large).jpeg


Min plan var att turistcykla till etappmålet i Gaupne så jag gjorde mig ingen brådska. När jag väl kom iväg hann jag inte mer än runt nästa krök innan jag stötte på JLarsson som också funnit det för gott att justera klädseln. Vi slog följe och hade det ganska trevligt då vi rullade i lagom takt längsmed fjorden.

Jag hade bokat en hytte i Høyheimsvik, med mindre än en mil kvar till etappmålet i Gaupne. När vi passerade där stod föräldrarna och hejade och jag ropade till JLarsson att han skulle fortsätta. Jag stannade till och lämnade av regnjacka samt gjorde upp med föräldrarna om fortsättningen på dagen.

Trampade sedan sista biten till Gaupne. Karta och profil för etappen:
RUTT-2007-07-25.JPG


Efter en välbehövlig dusch blev det sen pizza- och pastabuffé i centrum. Fick sen skjuts av föräldrarna tillbaka till Høyheimsvik tillsammans med cykeln. I väntan på att vi skulle åkte tillbaka in till Gaupne för att titta på kvällens prisceremoni stod cykelvård på schemat.

Hytten låg fint precis nere vid fjorden.
HPIM0749 (Large).jpeg


HPIM0752 (Large).jpeg


Vi var tillbaka i Gaupne i hygglig tid för prisceremonin som skulle vara klockan sju. Då det hade varit strul med tidtagningen hade de dock skjutit upp ceremonin så vi skippade den och åkte istället en liten kvällstur och tittade på backen som väntade på följande dags tempoetapp. Bjuder på en bild uppifrån de övre delarna.
HPIM0754 (Large).jpeg


Sista bilden för luckan är tagen då solen bröt igenom molnen och lyste upp en gård på bergssidan på andra sidan fjorden.
HPIM0759 (Large).jpeg
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Då bildförrådet även de två sista dagarna är dåligt försett vad det gäller cykelbilder har jag valt att avhandla båda dagarna i denna lucka. Den blir därigenom oerhört texttung. Jag tycker dock det är bättre att komma fram till nästa resa istället där det är lite bättre ställt på bildfronten igen.

Enligt informationen skulle det vara en kort genomgång inför etappen kvart i nio och första start skulle ske klockan nio. Fick skjuts in till starten. Var dock suspekt låg aktivitet runt Valhalla. Stötte på Örebrocyklisten som jag cyklat med tidigare och fick reda på att första start var skjuten på en timme. Hade tydligen meddelats på prisceremonin föregående kväll.

Själva temposträckan denna dag bestod av att vi åkte ut ur Gaupne i nordlig riktning och följde väg 604 mot Jostedalsbreen. Efter 14 km, precis före en tunnel tog vi av höger på en liten väg, passerade vattendraget som rann i dalen och påbörjade sen stigningen upp till Vigdalstøl. En backe på drygt 4 km med 11% snittlutning.

En liten bit in i backen passerade vi genom en tunnel som var i formad som ett S. Då den var helt oupplyst var det normalt beckmörkt i den mellersta delen. För att råda bot på detta hade arrangörerna parkerat en bil med lysena påslagna en liten bit in i tunneln.

Tyvärr hade föräldrarna efter de lämnat av mig i Gaupne hunnit ge sig iväg innan jag fick reda på att starten var uppskjuten. De hade åkt upp och ställt sig precis vid avtaget, d.v.s. där backen började, för att heja. Jag försökte ringa dem för att meddela att starten blivit uppskjuten men mobiltäckningen var uppenbarligen inte tillräcklig i dalen där de befann sig.

För att fördriva tiden trampade jag en liten bit av inledningen på sträckan. Mötte några av lagen som deltog i lagtävlingen och som hade en lagtempoetapp upp och ner i dalen innan den individuella tempoetappen tog vid.

Visade sig att ett av lagen i lagtempot lyckats förirra sig. Detta ledde till att starten på det individuella tempot blev skjutet på ytterligare tio minuter, d.v.s. första start var 10.10. Stod och tittade på cyklisterna som gav sig iväg i väntan på min start en dryg halvtimme senare.
HPIM0761 (Large).jpeg


Jag tog det lugnt, egentligen onödigt lugnt, upp till backen började. Hann inte cykla så mycket mer än ett par minuter innan jag blev passerad för första gången; var 30 sekunders startmellanrum. Efter sex km kom totalledaren flygandes förbi. Han hade då tagit in 2,5 minuter på mig.

Tog i lite mer när jag kom in i backen, även om jag tog det rätt försiktigt genom tunneln. Med en kilometer kvar kändes det dock som att jag hade koll på läget och först då vågade jag trycka på så att jag åtminstone var rejält flåsig då jag kom upp till målet.
HPIM0765 (Large).jpeg


Efter att ha pustat ut var det dags att rulla ner igen.
HPIM0768 (Large).jpeg


Stannade till en bit ner och tog några bilder.
HPIM0770 (Large).jpeg


Precis när jag var på väg att stoppa ner kameran i fodralet kom JLarsson trampandes uppför. Var lite fumlig att få fram kameran igen så jag hann bara fånga honom på bild bakifrån.
HPIM0772 (Large).jpeg


Biten ner genom tunneln var lite läskig då bilens batteri måste ha varit på upphällningen och ljuset var ganska svagt. Trampade vidare tillbaka till Gaupne där föräldrarna mötte upp.

Rutt och profil för etappen:
RUTT-2007-07-26.JPG


Efter att jag hade duschat åkte vi mot Sogndal men tog vid Hafslovatnet av höger och fortsatte upp till vägens ände vid Tungastølen. Någonstans på vägen, minns inte riktigt var, stannade vi till och jag tog nedanstående bild. Skaplig utsikt från de husen, får man nog säga!
HPIM0774 (Large).jpeg


Från Tungastølen gick vi en liten sväng in i riktning mot Austerdalsbreen.
HPIM0777 (Large).jpeg


HPIM0779 (Large).jpeg


HPIM0790 (Large).jpeg


Avslutar dagen bildmässigt med nedanstående, tagen under återfärden.
HPIM0795 (Large).jpeg


Nästa dag var det alltså dags för loppets sista etapp. Vi hade en längre färjetransport från Kaupanger till Gudvangen och en båt att passa. Då det inte fanns någon alternativ avgångstid var det inte läge att åka med små marginaler. Var därför uppe redan vid halv sex och åt frukost och plockade iordning mina saker.

Fick skjuts in till Gaupne där jag mötte upp med örebrocyklisten. Hade under prisceremonin föregående dag gjort upp om att vi skulle slå följe bort till Kaupanger. Fick även med mig en av mina italienbekanta så vi var en trio som rullade iväg i det lätta duggregnet strax efter klockan sju på fredagsmorgonen.

Cyklade inledningsvis de vägar de avslutande milen av Jotunheimen rundt går på. Backen som kommer strax efter Gaupne då man på det loppet precis passerat 40 mil och som känns rätt seg då gick betydligt lättare med bara en kort uppvärmning innan.

Nere vid Sogndal tog vi bron över fjorden och fick en liten klättring innan det bar utför ner till Kaupanger. Var där i rätt god tid tills det att färjan gick vid halv tio. Stötte på JLarsson. Han hade tydligen mått rätt kasst under natten och var tämligen blek om nosen.

Var grått väder då båten la ut från Kaupanger.
HPIM0796 (Large).jpeg


Efter ett stopp på södra sidan åkte vi in i Aurlandsfjorden och fortsatte sen in i Nærøyfjorden. Jag tror bilden nedan är efter vi hade svängt in i den senare.
HPIM0801 (Large).jpeg


Vädret bättrade sig påtagligt och solen tittade fram. Var riktig turistpropaganda sista delen av båtfärden.
HPIM0802 (Large).jpeg


Dock såg man att molnen låg och hotade uppe över bergen. Då vi kommit i land fick vi vänta en halvtimme innan det var dags att börja cykla. Tidtagningssträckan började i stort sett omedelbart. Var ca en mil på stora vägen i dalgången innan det var dags att svänga av in på den i en tidigare lucka nämnda vägen upp vid Stalheimskleiva.

Jag hade sett en profil för stigningen innan och det var ärligt talat med viss nervositet jag tog mig an tidtagningssträckan. Var så försiktig i början att jag halvt om halvt blev avhängd omgående. Lyckades dock ta mig ikapp efter en kilometer och avancerade upp lite i gruppen men var väldigt noga med att inte göra några mjölksyregenererande manövrer.

Strax före vi svängde av stora vägen kom en kort regnskur. Den bedarrade lyckligtvis tämligen omgående. Från stora vägen var det sen nog inte mer än ett par hundra meter innan backen började. Och det är ingen uppmjukning utan det är rejält brant redan från starten.

Min målsättning, som alltid i backar jag upplever som utmanande, var att ta mig upp utan att stanna eller gå. Då jag misstänkte att det fanns risk att andra cyklister skulle behöva stanna/hoppa av cykeln försökte jag se till att inte ligga direkt bakom någon utan att hela tiden ha lite marginaler. Vore trist att behöva stanna p.g.a. att någon annan gjort det. Skulle jag stanna skulle det vara för att mina ben inte grejade att ta mig upp.

Hittade en rätt bra rytm och segade mig sakta men säkert uppför. Förutom då jag i ett par kurvor satte mig ner några sekunder så betvingades resten av den branta delen av backen ståendes. Den branta biten är inte mer än 1,2-1,3 km men det är konstant brant. Har sett olika profiler och det ligger hela tiden på mellan 15 och 20-22 %, lite beroende på vilken källa man väljer att tro på. Totalt sett bjuds också på 13 serpentinkurvor på vägen som tillkom på 1840-talet. Då för att förbättra vägen för postgången mellan Oslo och Bergen.

Som jag misstänkt var det en del som fick falla till föga och ta till apostlahästarna. Och även om jag inte höll någon imponerande fart passerade jag även en del cyklister som fortfarande cyklade.

Har tyvärr inga vettiga bilder på backen tagna under denna resa, men är man nyfiken på stigningen kan man kika de tre första bilderna i detta inlägg. Som vanligt framgår dock inte lutningen på bilderna.

När jag passerade hotellet som ligger uppe vid toppen av backen var jag ensam. Det hade varnats för utförskörningen ner till stora vägen så jag tog det rätt försiktigt där. Väl ute på stora vägen blev jag ganska snart passerad av en belgisk liggcyklist som hade ett gäng på rulle. Gick dock alldeles för fort för min smak så jag brydde mig inte om dem.

Strax därpå kom en lite mindre grupp som höll ett rimligare tempo och jag hakade på. Tror vi var en sextett som låg och trampade på i 35-40 km/ på den tämligen flacka vägen längs Oppheimsvatnet.

Nere i Vinje svängde vi av norrut. Var sagt att det skulle finnas en depå ca en mil efter Vinje så min plan var att försöka hålla skaplig fart dit och sen ta det lite lugnare på resterande del. Kom rätt snart ikapp en av mina italienbekanta och vi bytte några ord. Han verkade lite seg så jag tänkte att jag kunde väl agera lok. Efter en liten stund märkte jag dock att han hadesläppt. Tänkte att jag skulle trampa på till depån och vänta in honom där.

Passerade emellanåt någon cyklist och kände mig förvånansvärt stark. När jag så kom fram till där depån borde vara belägen var allt som fanns en skylt för dagens spurtpris. Hade med en gel i en ryggficka som nödenergi och den kom i detta skede till användning.

Hade kommit fram till den branta delen av backen och där den börjar gå i serpentiner uppför berget (se bild i lucka 9 med vägen och betande får i förgrunden). Vädret var klart sämre än när vi passerat här på väg till starten av loppet. Nu var det mulet och ett lätt duggregn. Trots att det inte var någon större värme i luften var det dock inga problem att hålla värmen i backen.

Tror jag gjorde min bästa tidtagningssträcka på loppet för jag kom ikapp människor som dittills alltid hade varit raskare än jag. Gav lite extra energi.

Uppe på fjället var det ca en mil fram till tidtagningsmållinjen. Till skillnad från över Sognefjell var vindarna här mer gynnsamma. Beläggningen på vägen var också fin. I en rak utförsbacke däruppe rullade det på riktigt bra. Upplevde inte att det gick så fort men när jag slängde en hastig blick ner på cykeldatorn såg jag att den visade 78 km/h, vilket var nytt hastighetsrekord för mig på cykel. När jag senare tittade på maxfarten visade det sig att jag kommit upp ännu lite högre med 79,4 km/h. Håller sig fortfarande som det fortaste jag färdats på en cykel och jag misstänker att jag aldrig kommer att slå det heller.

I sista uppförsknäppan före mållinjen beslutade sig benen för att de fått nog för dagen. Naturligtvis stod mina föräldrar precis där och min fader lyckas filma det hela. Hade ju varit roligare om man kunnat klämma till med en snygg slutspurt istället för att gneta sig upp till mållinjen. Nåväl, var så kort sträckan kvar så jag tappade inte så mycket på det.

Drog sedan snabbt på mig regnjackan. Då mitt baklyse var på upphällningen hakades jag på några tyskar som hade väl fungerande lysen och la mig lite snett bakom dem genom tunneln som man passerar innan utförskörningen ner till Vikøyri tar vid och som för oss innebar avslutandet av loppet.

Var en riktigt trevlig utförskörning med bra asfalt. Låg stora delar mellan 60 och 75 km/h utan att det på något sätt kändes obehagligt. Tror det totalt sett på 1,5 mil bara var tre kurvor man behövde bromsa i.

Egentligen slutade loppet vid Valhalla en bit upp i byn, men för att “sluta cirkeln” cyklade jag ner till hamnen där vi startat prologen den första dagen. Trampade sen tillbaka upp till Valhalla där föräldrarna väntade och fick skjuts skjuts upp till hytten (samma ställe som vi bott på natten efter prologen).

Karta och profil för sista etappen. Höjddata nere i trakterna av Gudvangen är helt fel. Dessutom är det ett par spikar i profilen orskade av tunnlar.
RUTT-2007-07-27.JPG


Efter dusch och lite vila fick jag skjuts ner tillbaka till förläggningen där det var mat och prisceremoni. Var en ganska utdragen tillställning då det var många klasser och pristagare. En del priser var faktiskt ganska fina, bland annat träskålar. Jag var dock inte i närheten av något sådant pris utan fick nöja mig med en cykeltröja och ett diplom för deltagandet.

Ett par dåliga bilder från prisceremonin.
HPIM0805 (Large).jpeg


HPIM0806 (Large).jpeg


Sedan är det väl inte så mycket mer att rapportera om kring denna resa. Det mest dramatiska som inträffade var att jag insåg att jag glömt att återlämna tidtagningschipet. Lyckligtvis bodde de som var ansvariga för tidtagningen i hytten bredvid vår. När vi skulle ge oss iväg morgonen därpå såg det dock ut som de fortfarande låg och sov. Jag la därför chipet i ett kuvert, skrev ett meddelande på det och satte det under vindrutetorkaren på deras bil. Fanns någon skrivelse om att man skulle bli ersättningsskyldig om man inte återlämnade chipet. Då jag aldrig fick något sådant antar jag att det löste sig.

Tillbakafärden till Sverige var odramatisk. Då norska vägar inte är direkt snabbkörda, givet att man håller hastighetsbegränsningarna, tog det dock hela dagen.

Ny lucka imorgon och då en ny resa och åter ett nytt land.
 
Senast ändrad:

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Klädnostalgi var förvisso inte riktigt målet med kalendern, men jag får väl se det som en oväntad bonus att kunna erbjuda även det.
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Vi hoppar i denna lucka återigen fram till 2012, samma år som Teneriffa-delen av kalendern utspelade sig. Nu handlar det dock om andra halvan av oktober.

Detta var den sista i en svit om inte mindre än sex resor jag gjorde under ett knappt års tid. Jag hade börjat med en kombinerad cykel- och vandringsresa till La Palma i november 2011 och hade sedan under 2012 avverkat rena cykelresor till Gran Canaria (februari), Teneriffa & La Gomera (april), Dolomiterna (juli/augusti) och Toscana & Lombardiet (september/oktober). Hann bara vara hemma en vecka från föregående resa innan jag gav mig iväg på denna resa, vilken gick till Kreta.

Jag bodde i Agia Marina, en liten bit väster om Chania och hyrde cykel hos en firma som låg i närheten av hotellet.

Om jag ska vara helt ärlig var motivationen när jag åkte ner lite låg. Var nog helt enkelt lite mätt på cykelresor och hade inte riktigt hunnit smälta föregeånde resa. Väl på plats hade jag dock en trevlig höstvecka med riktigt bra väder. Delar av denna resa har jag tidigare rapporterat kring, dels i en RR om en tredagarstur som jag gjorde österut och dels turen som jag gjorde första dagen på resan.

Denna lucka avhandlar andra cykeldagen på resan.

Hade på denna resa eget hushåll så jag kunde anpassa mattider så de passade cyklingen. För att kunna få en tidig start denna dag var jag uppe redan klockan sex och kunde ge mig iväg strax efter halv åtta. Var nästan lite svalt då jag färdades västerut bort förbi Plataniás och sedan tog av söderut inåt land.
P1040818 (Large).jpeg


Solen hade inte så mycket mer än hunnit stiga upp över bergen.
P1040821 (Large).jpeg


Första dryga milen var det bara ytterst svagt motlut men i Fournes började dagens huvudsakliga backe på riktigt. Totalt rörde det sig om drygt 1100 höjdmeter netto fördelade på 27 km. Dock ingick även en kortare utförskörning så totalt sett var det nog snarare 1200 höjdmeters klättring. I stort handlade det dock om en ren åkbacke, d.v.s. inga passager som var överdrivet branta.

I morgonsolen var landskapet fint.
P1040824 (Large).jpeg


Vägen var väldigt varierande. Vissa sträckor hade de rustat upp och de var breda och lite tråkiga men med bra asfalt.
P1040828 (Large).jpeg


Passerade byn Lakki på ca 500 möh.
P1040829 (Large).jpeg


För att återknyta till vägkvaliteten så fanns det också delar där beläggningen var klart grövre och vägen smalare.
P1040832 (Large).jpeg


Huvudsakligen var det mer att vägen följde landskapet och böjde sig än hit och än dit än att det var någon ren serpentinväg. På några ställen var det dock ordentliga kurvor och även några rena serpentinkurvor. Nedanstående är från strax innan man når ett pass på drygt 1100 möh. Därifrån var det en kortare utförskörning ner mot en platå.
P1040833 (Large).jpeg


Vägen ner mot platån höll de på att rusta upp vägen, något de f.ö. även gjorde i ett parti mitt i stigningen upp till passet.
P1040834 (Large).jpeg


På platån höll jag mig på huvudvägen vilken leder ner mot dess sydöstra hörn.
P1040835 (Large).jpeg


Blev sen lite uppför igen för att komma upp till starten på Samariáravinen. En populär, 16 km lång, vandring leder ner genom dalen/ravinen hela vägen till Agia Roumeli vid sydkusten. Bland annat går vandringen genom en passage som är bara fyra meter bred och där de omgivande bergväggarna är runt 300 meter höga.

Jag gick denna vandring 1984 och jag är rätt säker på att bussen som tog oss upp till starten åkte den väg jag cyklade. I ärlighetens namn var det dock inte mycket till déjà vu över det hela. Möjligen kändes själva starten på vandringen lite bekant.
P1040837 (Large).jpeg


Jag vände där vägen slutade, uppe vid Xyloskalo, ett café/restaurang som syns på bilden nedan.
P1040839 (Large).jpeg


Rullade sen tillbaka ner till platån där dessa ockuperade vägen.
P1040840 (Large).jpeg


Ockupanterna blev dock rädda för den svenska cyklisten när denne närmade sig och flydde fältet (=vägen). Tog vägen som leder västerut från platån. Tekniskt sett leder den över ett pass, men från platån är det inte mer än ett 50-tal höjdmeter upp till passet.

Fick sen syn på en väg som gick in till vänster. Tog fram kartan men den fanns inte med där. Då den verkade gå uppför och potentiellt skulle kunna ge lite fin utsikt beslutade mig för att se vart den tog vägen.

Asfalten var fin men det var mkt grus och en del stenar som rasat ner och låg på asfalten så jag tog det försiktigt. Efter en bit planade det ut. Tog en bild åt nordväst.
P1040846 (Large).jpeg


Efter att jag passerat en mast började vägen gå nerför. Var ordentliga seprentiner och breda sådana. Såg ut som de var gjorda för att bussar skulle kunna komma runt på ett bra sätt. Precis när jag började fundera på om vägen kanske skulle leda ner till någon annan väg så tog den plötsligt slut. Var en ganska stor asfalterad vändplan men mitt ute i ingenting. Den enda fortsättning som fanns var en ordentligt dålig grusväg som ingen buss rimligen kunde köra. Verkade oerhört skumt.

När jag nu satte mig för att skriva ihop denna kalender hittade jag dock vad som rimligen är förklaringen till vägen. Finns tydligen en byggnad som fungerar dels som övernattingsmöjlighet för vandrare men också som ett ställe att spana efter den hotade kretensiska stenbocken från. Antagligen har den byggts i någon sorts ambition att locka turister, därav den bussanpassade vägen. Verkar dock som att underhållet på byggnaden varit rätt eftersatt.

Hur som helst, var det bara att vända tillbaka upp för mig. Innan jag kom tillbaka till huvudvägen tog jag en bild på den. Det var också den vägen jag sedan färdades på.
P1040854 (Large).jpeg


Vägen var fin men lite för bred för att vara riktigt trivsam. Efter en utförskörning var det småkuperat fram tills utförskörningen ner mot nordkusten började på riktigt i trakterna av ett antal vindkraftverk.
P1040858 (Large).jpeg


P1040859 (Large).jpeg


P1040863 (Large).jpeg


Passerade även ett område med bikupor.
P1040860 (Large).jpeg


Jag hade haft funderingar på att eventuellt ta en sväng ner mot södra kusten, men då jag hade några potentiellt långa dagar framför mig var jag lite defensiv och skippade det. Vägen ner förbi Skines bjöd på riktigt bra asfalt. Mellan Skines och Alikanos kom jag in i ett distrikt med apelsinodlingar vid sidan av vägen.

I Koufos tog jag av höger in på en mindre väg som genade över till Patellari. På denna väg hamnade jag bakom ett “turisttåg” som körde runt på vägen, d.v.s. inga räls, men det var utformat som ett tåg med öppna vagnar. Det höll 25 km/h men då vägen var smal och kurvig tog det ett tag innan jag kunde ta mig förbi på ett bra sätt. Hade å andra sidan inte bråttom så det gjorde ingenting.

Från Patellari tog jag mig tillbaka samma väg som jag cyklat ut på morgonen. Tog det lugnt när jag kom tillbaka men knallade framåt sjusnåret ner till cykeluthyrningen och fick lagret i framhjulet justerat då det var lite glapp i det.

Rutt och profil för turen. Loopen cyklades alltså i medurs riktning.
RUTT-2012-10-16.JPG
 
Senast ändrad:

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Finns Toscana&Lombardiet-resan avhandlad någonstans här på happy?
Två dagar finns det RR:ar för; en i Toscana och en i Lombardiet. Resterande delar har jag dock inte skrivit något om vad jag kan påminna mig.

Ska man vara helt strikt så går den första turen f.ö. in en liten bit i Emiglia-Romagna också. Blev dock lite väl långt att haka på det också i texten så jag "fuskade".
 
Senast ändrad:

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Detta var den sjätte och sista cykeldagen på denna resa och jag var tvungen att hinna lämna cykeln innan de stängde, vilket jag har för mig var vid klockan sju på kvällen. Kom iväg vid åttasnåret och rullade nerför backen från hotellet.
P1050053 (Large).jpeg


Fortsatte nerför och kom ut på vägen som löper parallellt med kusten och cyklade västerut. Efter en mil tog jag i Tavronítis av söderut. Passerade över motorvägen som också löper parallellt med kusten men lite längre inåt land.

De första 6-7 km var det bara svagt uppför men i trakterna av Voukolies tilltog lutningen. Vy västerut.
P1050054 (Large).jpeg


Passerade en del olivodlingar.
P1050056 (Large).jpeg


Jobbade mig vidare uppför. Var dock inte någon ihållande stigning utan emellanåt flackade det ut och gick t.o.m. lite utför på några ställen.
P1050057 (Large).jpeg


P1050058 (Large).jpeg


Då jag började närma mig högsta punkten på vägen som går över bergen och sen fortsätter ner mot sydkusten dök jag på denna plats där det fanns möjlighet för den som så önskade att slå sig ner och beundra utsikten. Jag nyttjade dock inte denna möjlighet utan fortsatte.
P1050059 (Large).jpeg


Som högst var vägen uppe på drygt 600 möh innan det var dags för utförskörning ner till Kandanos och Plemeniana där jag tog av höger in på en lite mindre, men fin väg. Var då nere på ca 350 möh.

Efter lite upp och ner så kom en klättring på 150 höjdmeter. Blev passerad av en annan cyklist. Funderade på om jag skulle försöka hänga på då han inte höll så mycket högre fart än vad jag gjorde men jag trivdes rätt bra med tempot jag höll så jag avstod.

Från Alighi var det bara en liten bit upp till toppen men det var den brantaste delen av den stigningen. Bar sen utför med fin usikt västerut.
P1050062 (Large).jpeg


En liten blomma som kämpade mot en “stenig” miljö:
P1050063 (Large).jpeg


Efter ca 3 km utförskörning kom jag ner till en annan väg och tog höger.
P1050064 (Large).jpeg


Följde dock inte denna väg mer än en kilometer innan jag tog av vänster och började åter klättra. Passerade kyrkan i Vlatos.
P1050065 (Large).jpeg


Tog i Vlatos av höger/norrut på en mindre väg. Klättrade ytterligare en bit efter byn.
P1050066 (Large).jpeg


Bredvid vägen växte träd med roliga frukter. Visste inte vad det var när jag såg dem men fick senare reda på att träden heter smultronträd.
P1050067 (Large).jpeg


Vägen gick lite upp och ner. Lite längre ner gick grusvägar och längs i alla fall en stod det en massa bikupor som eventuellt syns på första bilden nedan.
P1050069 (Large).jpeg


P1050071 (Large).jpeg


Ytterligare en smultronträdsbild där kvantiteten frukt framgår lite bättre. Här och var på marken låg även nedfallna frukter.
P1050072 (Large).jpeg


Tar några bilder till från vägen innan det började gå utför lite mer ordentligt.
P1050074 (Large).jpeg


P1050075 (Large).jpeg


Utförskörningen tog mig på en halvmil ner knappt 300 höjdmeter.
P1050083 (Large).jpeg


P1050085 (Large).jpeg


Hade inte riktigt beslutat mig för hur jag skulle cykla vidare. Hade några funderingar och efter lite karttittande beslutade jag mig för att ta klättringen västerut upp till Ano Kalathenes och sedan fortsätta vägen åt söder/väster.
P1050086 (Large).jpeg


Efter att ha passerat Ano Klathenes stötte jag på dessa getter som jag antar skulle ta stundenten och var på väg ut för att åka flak.
P1050087 (Large).jpeg


Kyrka (Aghios Konstantinos) ute på vischan.
P1050089 (Large).jpeg


Får inte plats med alla bilder i ett inlägg, så luckan fortsätter nedan.
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Avslutning av lucka 16.

Vägen gick sedan ner i en dal. Växte hästkastanjer som bitvis halvt täckte vägbanan.
P1050091 (Large).jpeg


Vägen blev smalare och tog efter ett tag slut vid ett hus, åtminstone som asfaltsväg betraktad. Jag vände i alla fall där och började cykla tillbaka.
P1050093 (Large).jpeg


Då det var höst var det ganska sparsamt med blommor men några fanns det i alla fall.
P1050098 (Large).jpeg


Nere i dalen rann en bäck. Undrar om det var någon källa som försåg den med vatten för regnen hade vad jag förstod inte kommit igång den hösten när jag var nere.
P1050103 (Large).jpeg


Tillbaka i Ano Klathenes fortsatte jag norrut och ner mot kusten. Är inte helt säker på vilken väg det var jag tror men jag tror att det var den som kommer ut på den gamla kustvägen precis öster om Kissamos. Kan dock ha varit en väg aningen längre österut. Fin usikt bjöds det dock på ner mot kusten även om ett lätt dis lite förstörde vyn.
P1050105 (Large).jpeg


P1050106 (Large).jpeg


Följde sedan gamla kustvägen tillbaka till Agia Marina. Fick en stigning på drygt 150 höjdmeter. Var dock utspritt på närmare en halv mil så det var inte brant. Började dock bli lite seg så jag var glad när jag nådde toppen. Hade också av någon outgrundlig anledning glömt bort att klockan på cykeldatorn gick en timme fel så jag började inbilla mig att jag inte hade fullt så gott om tid som jag hade.

Var tillbaka vid hotellet strax före fem. Rutten och profilen för turen var, med brasklapp för osäkerheten kring rutten ner mot nordkusten:
RUTT-2012-10-20.JPG


Monterade tillbaka originalsadeln och satte på sadelväskan. Torkade också ren cykeln.
P1050107 (Large).jpeg


Efter att ha tagit en dusch knallade jag sedan ner och lämnade tillbaka cykeln.

Flög sen hem följande dag.

Imorgon påbörjas den femte och näst sista resan för denna kalender. Denna gång blir det återbesök i ett land som redan figurerat i kalendern. Dock i en annan del av landet ifråga.
 

DanielS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Ja man blir ju lite lätt sugen på att cykla uppför berg iaf, får bli ett projekt att komma iväg nånstans när man får börja resa igen..
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Absolut. Hoppas verkligen att eländet kan lugna ner sig s.a. det går att komma iväg någon sväng och cykla berg nästa år. För min del känns det som att sensommar/tidig höst är rimligaste hoppet.
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Dags att återknyta bekantskapen med Italien och närmare bestämt Dolomiterna. Resan företogs 23:e juli till 1:a augusti, 2009.

Har skrivit ett antal RR:er från resor till Dolomiterna tidigare. Ifall man läst någon av dessa känner man säkert igen naturen. Det förekommer även en del vyer som säkert varit med tidigare. Jag orkar dock inte gå igenom dessa för att undvika dubbletter. Är dessutom garanterat ett antal vägar och vyer som inte förekommit i andra RR:er jag skrivit.

Detta var min andra tripp till området och följde på föregående års mycket lyckad resa. Precis som då var huvudnumret deltagande i Giro delle Dolomiti. Denna lucka avhandlar dock mycket kortfattat resan till Bolzano samt de två dagarna innan loppet började, söndagen den 26:e juli.

Tidig start på torsdag morgon. Tar nattbussen in till jobbet. Den var en kvart försenad men då jag är ute i god tid är det inget problem. Hämtar cykeln som jag parkerat på jobbet dagen innan och knallar ner till Klarabergsviadukten i Stockholm varifrån bussen avgår.

Är några bekanta ansikten och en hel del nya jämfört med fjolårets resa. Cyklarna lastas in i släpet och tio minuter före utsatt tid, vilken var klockan fem, rullar vi iväg söderut med ett drygt dussin rätt sömniga cyklister.
P1000003 (Large).jpeg


Under ett antal stopp på vägen ner genom Sverige fylls bussen och släpet på. När vi rullar på färjan i Helsingborg är det en bit över 30 cyklister i bussen. Middag intas på färjan mellan Gedser och Rostock. Större delen av Tyskland klaras av under natten och mellan München och tysk-österrikiska gränsen börjar människor vakna till. Här dyker också bergen upp på riktigt och det känns att vi börjar närma oss.

Vi ska passera Innsbruck, ta oss över Brennerpasset och sedan ner till Bolzano innan vi är framme vid vårt boende, strax söder om Bolzano. Tror bilden nedan är tagen under stigningen upp mot Brennerpasset.
P1000006 (Large).jpeg


Vädret är klart bättre än uppe i Danmark och norra Tyskland och man känner förväntan stiga i bussen. Tjugo över nio anländer vi hotellet och intar omgående fruksot för att därefter lasta av cyklar, checka in samt byta om till cykelkläder.

Då planen för övriga gänget var att cykla precis samma tur som gjordes första dagen under fjolårets resa beslutar jag mig för att aktivera min alternativa plan och tar mig en tur på egen hand.

Kommer iväg runt halv tolv och börjar med att cykla in mot Bolzano men inte hela vägen in till centrala delarna utan tar sedan cykelbanan upp mot Appiano. En bild uppåt i dalen som leder upp mot Merano, tagen från denna cykelbana som där passerade några vinodlingar.
P1000008 (Large).jpeg


I Appiano tar jag av vägen upp mot Passo di Mendola (1363 m.ö.h.). Det är en stigning på ca 15 km med en jämn lutning på 6-7% mest hela tiden. Vägen är ganska bred och kan i vissa fall ha en del trafik. Mitt på dagen denna fredag är det dock inte farligt alls.
P1000009 (Large).jpeg


Det är varmt och skönt, uppskattningsvis trettio grader eller möjligen strax över. Tar det lugnt och passar på att stanna till och beundra utsikten. Det är tyvärr ganska mycket soldis. Annars hade man haft riktigt fin vy över Bolzano. Bjuder på en vägbild istället.
P1000013 (Large).jpeg


När jag når passet stannar jag till och tar den obligatorisk bilden på passkylten.
P1000015 (Large).jpeg


Funderar ett tag på om jag ska stanna till och ta en fika på något av fiken där uppe, men
beslutar mig för att vänta med det tills jag kommer ner till Fondo då det ser litet ”turistigt” ut där uppe.

Utförskörningen till Fondo förlöper utan dramatiskt. Inte så överraskande då vägen upp till passet från väster är ännu snällare än den östra uppfarten.
P1000017 (Large).jpeg


När jag kommer ner till Fondo visar det sig dock att de har stängt på varenda café jag kan hitta, så det blir inget fika. Hittar dock en kran där jag kan fylla på vattenflaskorna med nytt fräscht och kallt vatten. Tillsammans med en halv energikaka får det duga till att börja klättringen upp till Passo Palade (1518 m.ö.h) på.

Detta är en förhållandevis enkel klättring som på 13 km stiger drygt 500 meter. Den går ganska mycket inne i skog, men här och var passerar vägen över ängar.
P1000018 (Large).jpeg


En bit upp passeras en bro över en ganska djup ravin.
P1000022 (Large).jpeg


Då jag närmar mig passet börjar molnen torna upp sig litet hotfullt i väster och jag ökar tempot en aning för att, i händelse av det skulle bli regn, inte ha alltför långt tillbaka. Uppe vid passet känner jag dock att jag behöver litet energi så jag stannar och tuggar i mig resten av energikakan.
P1000024 (Large).jpeg


Därefter bär det av utför. Vägen upp till passet är betydligt brantare (6-8%) på den här sidan, men det är huvudsakligen fin asfalt och det rullar på bra utför. Blir tvungen att stanna till och beundra utsikten på ett par ställen.
P1000025 (Large).jpeg


När jag kommer ner mot Narano svänger jag av åt höger in på en mindre väg som går genom små byar och som delvis gatstensbelagd.
P1000028 (Large).jpeg


Det är också gott om imponerande blomsterprakt på balkongerna.
P1000029 (Large).jpeg


Ner mot Nálles kommer en riktigt brant backe med några rätt kraftiga kurvor så bromsarna får sig ett test och de fungerar lyckligtvis precis som de ska.
P1000030 (Large).jpeg


Åker sedan längs sydvästra sidan av dalgången mellan Merano och Bolzano i riktning mot den senare orten. Det blåser en ganska rejäl motvind så farten är inte hög. Letar mig sedan
uppför dalsidan och hittar på cykelvägen som jag cyklade upp till Appiano på tidigare.

Åker ner tills jag kommer till bron över vattendraget. Gör här misstaget att fortsätta söderut längs västra sidan av vattendraget i förhoppning om att kunna komma över litet längre söderut för att slippa åka inne i de mer trafikerade områdena. Visserligen hittar jag efter ett bra tag en bro över. Det visar sig dock att enda sättet att komma vidare på östra sidan av
vattendraget är att åka tillbaka norrut. Problemet är huvudsakligen att motorvägen spärrar alla försök att ta sig öster- eller söderut.

Lyckas till slut trassla mig genom ett industriområde med en del lastbilstrafik och kommer slutligen upp till ett ställe jag känner igen. Är då nästan vid loppets start- och mål och jag tar mig tillbaka till hotellet utan några fler omvägar. Avslutar som varje dag med den ca 400 meter långa och rätt branta backen upp till hotellet.

Rutt och profil för turen.
RUTT-2009-07-24.JPG


Efter frukost nästa är det dags för en kortare tur för att röra litet på benen.

Större delen av gänget åker i samlad trupp en runda på drygt fyra mil och är ute i knappt två timmar. Vi trampar söderut i dalen, delvis på en cykelbana.
P1000034 (Large).jpeg


Svänger sen västerut och åker på små vägar genom fruktodlingar upp till Appiano varifrån vi tar cykelbanan ner till Bolzano. Åker förbi start- och målområdet för att de som är nya ska få se hur det ser ut och sedan tillbaka till hotellet.

Rutt och profil:
RUTT-2009-07-25.JPG


Knallar över till grannbyn tillsammans med en trio av resans andra resenärer och äter lunch samt handlar lite. Ser under eftermiddagen till att fästa nummerlapp på cykel och tröja samt sätta på tidtagningschipet på framhjulet. Tar det i övrigt lugnt och laddar inför morgondagens första etapp av loppet.
 
Senast ändrad:

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Uppstigning strax efter sex, frukost halv sju och ivägfärd från hotellet i gemensam klunga vid halv åtta. Visar sig när vi kommer ner till startområdet att det är litet annan procedur än i fjol då man passerade mattorna som registrerade starten då man rullade iväg. I år ska man istället innan starten ta sig bort till ett ställe och rulla över mattorna. Känns litet mindre smidigt, men det funkar bra ändå.

Då starten är någon minut sen blir det en liten stunds väntan tills vi strax efter åtta rullar iväg.
P1000043 (Large).jpeg


Vi åker norrut genom staden i mycket måttlig fart. Även om det går lugnt är det en rätt mäktig känsla att rulla genom staden utan att behöva oro sig över mötande trafik. Denna är
stoppad av motorcykelpoliserna som kör först. Dock krävs en viss uppmärksamhet för parkerade bilar som gör att utrymmet kan minska och klungan trycks ihop. Har man bara litet uppsikt framåt och inte vinglar alltför mycket i sidled så är det dock inga problem.

I norra änden av Bolzano börjar klättringen som ska ta oss upp till Passo Pennes. Första milen passerar vi en stor mängd tunnlar av varierande längd. De är dock tämligen väl upplysta så det går bra. Det är i stort sett klart väder, men bitvis litet småsvalt, dels p.g.a. tunnlarna och dels då vägen går nere i en skuggig dalgång.
P1000044 (Large).jpeg


P1000046 (Large).jpeg


Även om det inte är brant mer än någon kortare bit så bär det ändå uppför större delen av tiden.
P1000052 (Large).jpeg


Då vi efter knappt två och halv mil kommer upp till Campolasta är det dags för dagens första depå. Jag har i vanlig ordning tagit det lugnt och inser till mitt förtret att aprikospajen tagit slut. Blir en diet med torra kakor, torkad frukt och en halv banan istället samt litet blandad dryck.

Solen har nu börjat värma och det är riktigt behagligt när vi står och väntar på att få komma iväg igen efter depåstoppet.
P1000057 (Large).jpeg


Från Campolasta har vi ca 13 km och drygt 300 höjdmeter upp till Rio Bianco där dagens
tidtagningsbacke börjar. Lätt växel och behaglig cykling.
P1000059 (Large).jpeg


Hamnar en bit upp bakom några tyskar som håller lagom tempo. När vi närmar oss startlinjen så märker man att de flesta gör förberedelser av olika slag. En del stannar för att ”lätta på trycket”, andra ser till att minska mängden vätska i flaskorna för att undvika att släpa en massa dövikt uppför och en del justerar klädseln.

Startlinjen är svår att missa då man dels har tidtagningsmattor på vägen, men också en kanske fyra meter hög uppblåsbar båge över vägen.

Första halvmilen av backen är lättåkt med en snittlutning på kanske 3%. Sedan kommer tre km där det blir 7-8 % lutning, följt av fyra km där lutningen ökar ytterligare brantare (9-11% lutning). Sista km är återigen litet lättare. Totalt sett anges klättringen till 13,3 km med 873 höjdmeter.

Försöker hålla god kadens under den första lättåkta biten och köra utan att bli trött, men ändå inte tappa en massa tid i onödan. Efter någon km kommer ett avsnitt där det ser ut som det går utför. Litet osäker på om det är en synvilla eller inte för det går inte riktigt så fort som det borde göra om det verkligen var utför. Tar dock tacksamt rygg på en välväxt man som drar på hyggligt på detta avsnitt.

När vi sedan kommer fram till där backen på allvar börjar passerar jag dock honom omgående. Känns riktigt bra och jag kommer i jämn takt ikapp cyklister (en fördel med att starta i den bakre delen av fältet) medan ganska få kör om mig. Försöker heja på resekamrater som jag passerar.

I kurvan finns också en extra vätskekontroll där äldre italienska gentlemän gör sitt bästa för att langa muggar med dricka till oss cyklister. Lyckas få tag i en mugg sportdryck vars innehåll jag sväljer i en klunk. Hela återstoden av klättringen är mentalt ganska jobbig då man har långa branta raksträckor att kämpa emot. Bilderna är tagen från toppen men illustrerar rätt väl hur det såg ut.
P1000064 (Large).jpeg


P1000065 (Large).jpeg


Jag tycker alltid att det mentalt är lättare att cykla backar med fler (serpentin-)kurvor då man kan sätta upp delmål i form av att ta sig till nästa kurva, och nästa kurva, … Efter ungefär en km av den brantare delen får jag en schackning och får slå av litet på tempot för att inte helt krokna.

Blir under schackningen förbiåkt och litet ifrånåkt av en av mina resekamrater som jag
tidigare passerat. Lyckas dock sedan öka upp tempot, komma ikapp och till och med köra ifrån honom litet på sista biten.

Får till slut precis under 53 minuter som tid på etappen. Är riktigt nöjd med detta då det bara jag är drygt 40% mer än etappsegraren medan jag föregående år var snarare i överkant av 60% långsammare än han som vann totalt, f.ö. samme man som vann denna etapp.

Uppe vid målgången vid passet finns våra väskor samt en vätskedepå. Drar på mig min väst, fyller vattenflaskorna och dricker någon mugg cola. Efter en stunds väntan släpper de iväg ett gäng i nedförskörningen.

Ett par bilder på inledningen av vägen som vi åkte nedför.
P1000067 (Large).jpeg


P1000066 (Large).jpeg



Ser ingen anledning att stressa iväg då det är fint väder och jag från förra året lärt mig att det är lättare att få åka i sitt eget tempo och slippa bromsa alltför mycket om man släpper iväg gruppen. Kommer sedan iväg i slutet av andra gänget. Tyvärr lyckas jag inte riktigt få så mycket fri väg trots att jag stannar till och fotar vid några tillfällen på vägen ner.
P1000072 (Large).jpeg


Kommer i slutet av nedförskörningen in i bakre änden av en karavan med bilar och på den rätt kurviga vägen tar det mig en bra stund att komma förbi då jag inte vill chansa i omkörningen.

Nere efter klättringen är det bara några kilometer kvar till lunchdepån i utkanten av Vipiento. Är varmt och skönt och det blir ett ganska långt lunchuppehåll, så trots att kön till maten är lång så är det inga problem att hinna äta färdigt och dessutom ta det lugnt en bra stund efter maten innan vi rullar iväg igen.

Nu är det sju och en halv mil till mål och det går i stort sett utför hela vägen. Är riktigt mäktigt då klungan susar fram på den gamla vägen ner genom dalen till Bressanone.

I Bressanones södra utkant är det dags för dagens sista depå. Den är belägen på en stor asfalterad yta där några lastbilar dessutom står uppställda. En av de mindre idylliska depåplatserna denna vecka!
P1000073 (Large).jpeg


Sista delen av etappen försöker jag sedan hålla mig litet längre fram i klungan för att undvika de värsta dragspelseffekterna som uppstår längre bak. Är i huvudsak utför, men med några små uppförsbackar där man får trycka på litet för att inte tappa alltför många positioner i klungan.

Vid femtiden är vi tillbaka i Bolzano. Efter uthämtning av väska och en titt på resultatlistan så rullar jag tillbaka till hotellet. Cykeldatorn säger att det blev totalt sex timmar och tre kvart i sadeln denna dag.

Rutt och profil. Loopen cyklades i medurs riktning.
RUTT-2009-07-26.JPG
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Precis som första etappen startar den andra klockan åtta. En bild då vi väntar på starten.
P1000074 (Large).jpeg


Inledningsvis cyklar vi upp i dalen i riktning mot Bressanone. Efter någon mil, i Prato Isarco, svänger vi av österut och påbörjar dagens första stigning. Det är en rätt tuff historia där man på 11-12 km klättrar drygt 1000 höjdmeter. Tar det oerhört lugnt och har inte särskilt många efter mig. Det ska dock vara en depå uppe vid toppen så gruppen kommer att återsamlas där uppe.
P1000078 (Large).jpeg


Efter ungefär halva klättringen passerar man en by som heter Collepietra . Dit upp är det inte många ställen att återhämta sig på förutom i serpentinkurvorna som det är ganska gott om.
P1000080 (Large).jpeg


Efter Collepietra blir det litet mer öppet med ängar och det känns som lutningen ibland blir litet lägre.
P1000083 (Large).jpeg


Har huvudsakligen varit klart väder tills vi kommer hit, men här är det litet molnigt. Solen börjar dock bryta igenom molntäcket och det ser bitvis nästan ut som en enorm himmelsk strålkastare lyser upp delar av dalen österut.
P1000087 (Large).jpeg


Håller ihop med en av mina medresenärer större delen av stigningen. När vi kommer
upp till depåplatsen ser det nästan ut som klungan redan är på väg att ge sig iväg. Visar sig dock inte vara någon panik utan vi hinner både äta och dricka det vi behöver innan det är dags att åter ge sig av.
P1000090 (Large).jpeg


Nu är det utförskörning och det är faktiskt till att börja med litet svalt då vi kör i skuggan i skogen. Så fort man kommer ut i solen är det dock varmt och skönt. Stannar till några gånger under nedfärden för att släppa iväg gruppen och därigenom få litet fri väg att åka på, men gruppen är så utdragen och de i den bakre delen åker ganska långsamt så det lyckas inte riktigt.

När vi kommer ner i Val di Ega så tar vi av uppåt i dalen och svänger rätt snart av från vägen som leder upp mot Passo Costalunga och tar istället sikte på Passo Lavazè på 1805 m.ö.h.
P1000091 (Large).jpeg


Efter några kilometer inleds dagens 11 km långa tidtagningsback som officiellt ska ta oss upp 925 höjdmeter. Letade innan resan upp en höjdprofil över stigningen på nätet och enligt denna ska lutningen variera mellan 6 och 11-12% och det ska komma lättare avsnitt med jämna mellanrum.

Känns när jag cyklar som att profilen jag sett inte kan ha varit riktig. Jag och alla andra
som jag senare pratar med upplever att backen har en rätt jämn och brant lutning de första sju km och sedan är lättare sista fyra km.

Det är nu ganska varmt och även om man åker nere i dalen med en del träd längs vägen är det bara korta bitar man kan få någon skugga.

Ungefär halvvägs upp har de ordnat en extra vätskekontroll där arrangörerna återigen langar muggar med dryck i farten. Lyckas få tag på en halv mugg sportdryck som går ner fint och ger litet extra fart en bit. Är dock rätt slitigt och jag börjar allvarligt fundera på om jag öppnat för hårt, för det känns som att jag inte kommer att orka hålla farten särskilt länge till och det är fortfarande en bra bit kvar upp.

Lyckligtvis kommer jag då upp till en kraftig högerkurva som inleder det litet mer lättåkta avsnittet. Kör här med litet lägre belastning i en km så att jag återhämtar mig och sedan lägger jag in ”slutspurten” sista tre kilometerna. Sista biten tycker jag faktiskt att det går riktigt skapligt igen.

Dagens resultatlista ger att jag hållit på drygt 53 minuter, 46% längre än segraren som hade drygt 36 minuter.

Väl uppe på toppen så är det några hundra meters rullande ner till en stor grusplan där dagens lunch serveras.
P1000093 (Large).jpeg


Tar dock först och letar rätt på min ryggsäck för att få på mig litet torra kläder. Även om solen värmer är det fortfarande litet svalt i luften här uppe och att sitta i dyngsur tröja är inte skönt när det kommer kalla vindbyar.

Tyvärr missar jag en av dagens händelser då några kor kommer vandrande och går runt bland en del cyklar som låg på gräset. Enligt hörsägen skadas dock varken cyklar eller kor!
P1000094 (Large).jpeg


Då vi smält maten litet så är det dags för färden söderut och ner i Val di Fiemme. Första delen av utförskörningen lutar det på rejält och det är inga serpentinkurvor även
om vägen inte är helt spikrak.

Försöker åter vänta en liten stund innan jag ger mig iväg från passet. I kombination med ett par kortare pauser en bit ner gör det att jag får en riktigt fin utförskörning i nedre delen av backen som inte är lika brant. Är fin asfalt och inte många tvära kurvor så det är riktigt roligt att åka utför.

En liten bit ovanför Cavalese, f.ö. slutorten för skidloppet Marcialonga, får jag syn på en vy som känns bekant. Det är, om jag inte helt misstar mig, skidbacken där Tour de Ski avslutas som man ser på andra sidan dalen. Stannar till och tar en bild.
P1000095 (Large).jpeg


Sedan blir det till att trampa på litet, för nu är jag ganska långt efter huvudgruppen. Lyckligtvis finns det dock en del andra som också tagit gott om tid på sig, så det blir
gruppkörning (lite odisciplinerad sådan dock) västerut i dalen tills vi i en mindre uppförskörning kommer ikapp klungan.

Passerar en extra chipavläsningsmatta som de lagt ut för att kolla att alla verkligen åkt hela etappen och inte tagit genvägen tillbaka till Bolzano genom att åka nerför Lavazè samma väg som vi kom upp.

I utförskörningen ner mot Ora ligger jag en ganska lång stund strax bakom totalledaren. Funderar litet på om hans cykel verkligen klarar UCI:s viktregler som jag tror i princip ska gälla. Den ser i alla fall ut som den skulle vara väldigt lätt. Dessutom är den ”pimpad” med en del guldskimrande detaljer.

Ett fotostopp en bit ovanför Ora resulterar i att jag och en av mina medresenärer tappar klungan.
P1000096 (Large).jpeg


När vi kommer ner till Ora i botten av dalen så vinkar en av motorcykelmännen att vi ska ta rulle på honom. Som de lydiga cyklister vi är gör vi som vi blir tillsagda och efter några kilometer är vi ikapp klungan igen. Återstår sedan bara någon mils lätt cykling i dalen in till målet.

Totalt blev det nästan sex timmar i sadeln denna dag trots att det inte blev mer än knappt elva mil. Den extremt långsamma cyklingen upp till första depån gjorde sitt till för att hålla snittet under 20 km/h.

Turen cyklades i medurs riktning.
RUTT-2009-07-27.JPG
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Uppstigning redan vid tjugo i sex denna dag då frukost serveras från klockan sex. Detta då starten är planerad till halv åtta för att hinna med den planerade etappen som är Sellarundan, en lång etapp med fyra pass varav tre på över 2000 möh.

Vi rullar iväg från hotellet strax efter klockan sju.
P1000099 (Large).jpeg


När vi kommer ner till startområdet märker vi dock att det inte är som vanligt och ganska snart har det snappats upp att etappen istället kommer att bli den som ursprungligen var inplanerad som etapp 5. Anledningen är att meteorologerna varnat för regn och åska uppe i bergen österut. Och att vara uppe på höjd när det regnar och åskar är ingen höjdare.

Starten är dessutom förskjuten en timme. Troligen för att arrangörerna ska hinna få ordning på depåerna. Blir därför till att vänta i över en timme på att få starta. Inte så väldigt roligt som bilden nedan illustrerar.
P1000100 (Large).jpeg


Någon gång runt tjugo i nio rullar vi i alla fall äntligen iväg. Färden går nordvästut upp till Merano. Där börjar stigningen upp mot Avelengo. Enligt beskrivningen arrangörerna tillhandahållit ska tidtagningssträckan vara 10 km och bjuda på 965 höjdmeter.

När vi passerar startlinjen har vi dock redan gjort några kilometer av backen och det har lutat på rätt skapligt. Jag spekulerar kring att de kanske placerat starten litet för högt upp i backen jämfört med planen.

Nåväl, det är bara att försöka trampa på bäst man kan. Stigningen går ganska mycket i skugga då solen inte hunnit komma upp så högt att den kommer åt västsidan av bergssluttningen vi åker uppför. Lutningen är relativt jämn med uppskattningsvis runt 9-10% mest hela tiden.

Jag hittar inte riktigt något bra flyt och det går allmänt segt. Senare delen av stigningen är möjligen litet lättare.

Efter en lite längre tunnel (alla tunnlarna är upplysta) kommer det en kortare utförsbacke. Försöker trycka på för att få med mig litet fart in i nästa korta uppförsbacke som leder in i en ny tunnel. När man kör ut ur den tunneln ser man den uppblåsbara bågen över vägen som visar målet. Kort spurt och sedan in på parkeringen till höger.

Precis som föregående dag är jag tillbringat 46% längre tid på tidtagningssträckan än etappsegraren. Tiden på strax under 45 minuter för min del säger dock att tidtagningssträckan inte var några 965 höjdmeter. Snarare var den nog 750-800 höjdmeter.

Efter att ha klarat av tidtagningssträckan försöker jag skynda på litet i depån, letar snabbt på min väska, byter tröja, plockar med mig en väst, fyller på en vattenflask och tar mig en brödbit och en bananhalva och sticker sedan iväg på en liten extra utflykt.

Åker först tillbaka genom sista tunneln. Är extremt försiktig då cyklisterna väsentligen ockuperar motsatt körfält. Går dock utan missöden.

Svänger av höger efter en liten svacka och påbörjar min ca 5 km lång stigning ”bonusstigning” upp till Falzében. Till skillnad från tidtagningsbacken som huvudsakligen gick inne i skog så är landskapet här mycket mer varierat med en del hus och ängar samt högre upp barrskog.

Försöker trampa på i hygglig fart utan att direkt plåga mig. Kommer en och annan bil och en buss, men det är inte så mycket trafik på vägen. Väl uppe i Falzében tar jag ett par bilder innan jag vänder neråt igen.
P1000105 (Large).jpeg


Blir ett par kortare fotostopp på vägen ner.
P1000107 (Large).jpeg


P1000108 (Large).jpeg


P1000109 (Large).jpeg


När jag passerar depåområdet håller arrangörerna på att plocka ihop det sista, så jag inser att det är bäst att lägga på en rem för att inte komma så långt bakom klungan att jag riskerar att hamna bakom bilen som plockar ner banmarkeringarna.

Kan dock inte motstå frestelsen att ta en bild uppåt det område jag precis varit i då jag någon km senare får en fin vy ditåt.

Vägen går nu upp och ner, men det är inga stora backar. Passerar en av de andra som är med på resan efter en stund. Frågar om hur långt fram klungan är och får till svar att det är nog en bra bit så jag jagar vidare.

Börjar efter ett tag komma ikapp den ena ”eftersläntraren” efter den andra. En kort bit är det vägarbete och vägen saknar beläggning. Får senare höra att någon hört sig för, tror det var med vägarbetarna, varför vägen är så dålig och fått till svar att vi ju var tre dagar tidiga. Hade vi bara kommit på fredag som planerat hade allt varit klart. Kan faktiskt ha stämt även om jag undrar om det var för vår skull de asfalterar.

När jag kommer fram till Meltina har jag hunnit ikapp bakre delen av klungan. I Meltina väntar en liten överraskning i form av en riktigt brant backe. Inne i byn är den stenbelagd och det gäller verkligen att hålla koll på cyklisterna framför så att man inte hamnar bakom någon som får stopp. Efter några kurvor blir det dock asfaltsväg igen men det är fortsatt brant.
P1000110 (Large).jpeg


Slår följe med ett par medresenärer upp till toppen. Sista delen går inne i skog så man får litet skugga. Stannar till som hastigast på toppen innan vi ger oss iväg utför. Efter bara någon kilometer kommer vi ner till en depå som är belägen i en brant utförsbacke inne i en liten by.

Åt öster/sydost har man en riktigt fin utsikt.Tar det lugnt i depån och njuter av det härliga vädret innan jag rullar iväg vidare neråt.
P1000112 (Large).jpeg


Bromsarna får sig verkligen en omgång direkt efter depån då det lutar på bra och man får vara litet försiktig ner genom byn då det är några som tagit det ännu lugnare än vad jag gjort och de går över vägen.
P1000113 (Large).jpeg


Efter en kortare uppförsbacke börjar en av de härligare utförskörningarna under veckan. Bra asfalt, ganska långt mellan kurvorna och bra lutning så det rullar på fint. Det går i 60-75 km/h utan att jag direkt satsar på att åka fort eller att det på något sätt känns obehagligt.

Enda gångerna man får vara litet försiktig är då man under senare delen av utförskörningen kör genom några tunnlar. Som alltid tar det en liten stund innan ögonen vant sig och då tunnlarna svänger gäller det att inte åka in alltför fort. I övrigt kan man notera ett antal cyklister som drabbats av punktering i utförskörningen. Upplever dock inte att det är något skräp att tala om på vägbanan. En bild från strax ovanför Bolzano.
P1000114 (Large).jpeg


När jag slutligen kommer ner till Bolzano känns munnen som någon stått och blåst med en hårtork på maxeffekt in i den en bra stund. Är egentligen inte så långt ifrån sanningen då det är varmt ute och fartvinden blåst rakt in i munnen.

På väg genom stan bildas en liten klunga som gemensamt följer markeringarna som visar vägen till målet. Väl där serveras lunch inne i den stora betongkolossen till byggnad där loppets ”kontor” är beläget. Är visserligen litet kö, men inte farligt och man har ju inte någon brådska ändå.

Efter maten är det bara att rulla tillbaka till hotellet. Avläsningen ger att drygt fem timmar tillbringats i sadeln denna dag.

Loopen gjordes denna dag i medurs riktning.
RUTT-2009-07-28.JPG
 
Senast ändrad:

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Efter tre etapper följer en vilodag. Frukost är därför först klockan åtta. Total vila blir det dock inte då jag lurat med mig en av mina medresenärer på en liten tur uppför backen som passerar upp förbi hotellet. Om jag minns rätt började det hela med att jag lite skämtsamt föreslog det vid middagen någon dag tidigare. När det sedan var någon som högg på idén var det inte läge att vika ner sig.

Ursprungligen var det meningen att vi skulle komma nerför backen på sista etappen, men nu verkar det som att det istället blir en tur upp till San Genesio som sista etapp. Litet osäker på varför de gjort ändringen.

Då vi ätit frukost och gjort oss iordning så rullar vi nedför backen till botten av dalen. Ska man cykla en backe så ska man inte fuska och börja en liten bit upp!

Vi vänder sen tillbaka och påbörjar klättringen. Vi tar det extremt lugnt då det ju inte är någon vits att bränna massa krut på en ren “turisttur”. Visar sig att vägen huvudsakligen går inne i skog vilket är varför det är svårt att se den nerifrån dalen. Tyvärr gör det också att man bara på några enstaka ställen har någon egentlig utsikt.
P1000115 (Large).jpeg


P1000116 (Large).jpeg


Dock gör skogen att det är skuggigt. I kombination med det låga tempot och att det är relativt tidigt på dagen så dryper man inte av svett i alla fall.
P1000118 (Large).jpeg


Totalt är stigningen närmare 12 km och på den sträckan klättrar man en bit över 1100 höjdmeter. Lutningen är för det mesta rätt skaplig och ganska jämn bortsett från en kort liten utförsbacke inne i La Costa, en liten by med några hus som man når så man kommit litet drygt halvvägs upp. En bit efter La Costa kommer vad jag tror är det brantaste partiet.
P1000120 (Large).jpeg


Jag är medveten om att bilden lutar en del men det var inte helt enkelt att hålla rakt då det är ganska brant och jag dessutom tar bakåt. Visar i alla fall lite på utsikten så den får komma med ändå.

Efter denna brantare passage blir det dock lite lättare och f.f.a. minskar lutningen lite då man tagit höger med ca 1,5 km kvar till toppen.

Jag hade innan förväntat mig att det knappt skulle vara en enda bil på vägen, men emellanåt kommer det faktiskt någon bil åkande. Man hör dem dock nästan alltid en bra stund innan de kommer så det är inget problem fastän vägen är ganska smal. Asfalten är dessutom i bra skick.

Efter närmare en och en halv timmes klättrande har vi kommit upp till toppen på stigningen där det ligger ett ”Gasthaus”.
P1000122 (Large).jpeg


Enligt ryktet ska ägaren var släkt med ägaren till det hotell vi bor på. Vi stöter också på en tysk(?) som också åker loppet och byter några ord med honom innan det är dags att ge sig iväg neråt. När vi kommer ner till avtagsvägen så åker vi inte ner den vägen vi kom utan i stället i riktning mot toppen av en linbana som går nerifrån dalen upp.

Vägen är här ganska dålig och riktigt smal, vilket troligen är anledningen till att de beslutat sig för att inte använda den på loppet. Bitvis är asfalten borta från halva vägbanan. På något ställe har man dock fin utsikt bort mot bergssidan norr om Bolzano. En bit upp på bergssidan kan man se San Genesio, målet för tidtagningssträckan sista dagen.
P1000123 (Large).jpeg


En bit ner så kommer vi till en liten by, Colle, där vi ser ett hus som ser rätt roligt ut – litet blandning mellan pepparkakshus och Villa Villerkulla.
P1000125 (Large).jpeg


Vi fortsätter utför. Även om vägen nu är något bättre får man fortfarande ta det rätt lugnt då den är så smal att man måste ligga ganska nära högerkanten runt krökar om man inte vill riskera att fronalkrocka om man skulle fåmöte strax efter kröken. Huvudsakligen går vägen även på denna sida inne i skogen men här och var får man lite utsikt.
P1000126 (Large).jpeg


Efter en liten stund kommer vi ner i dalen i östra utkanten av Bolzano. P.g.a. litet felnavigering från min sida råkar vi få en extrasväng in genom stadskärnan, vilken ur vår synvinkel ligger på fel sida om floden som rinner genom staden. Bolzano är dock inte större än att vi snart hittar en bro tillbaka till rätt sida av vattnet och vi fortsätter sedan tillbaka till hotellet.

Karta och profil för turen som genomfördes i moturs riktning.
RUTT-2009-07-29.JPG


Passar på att knalla ner och handla lite i affären nere i byn samt kikar lite på lokal-TV:n där de visar lite bilder från loppet. Riktigt bra fart på täten! Blir på eftermiddagen en pizza på tennisklubben med några andra som kommer tillbaka till hotellet efter att ha gått inifrån stan.

I övrigt ser vi till att lasta i cyklarna i släpet innan middagen så att vi ska kunna åka direkt efter frukost följande dag. Detta då den fjärde etappen startar en bit från Bolzano.
P1000128 (Large).jpeg


Hade först tänkt inkludera nästa etapp i denna lucka. Då det dock är rätt klent med bilder från sista etappen blir det istället etapp 4 på tisdag och etapp 5&6 på onsdag.
 
Senast ändrad:

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Ska jag vara ärlig var jag lite orolig för om jag skulle gå i land med kalenderprojektet detta år. När jag började närma mig femte resan var jag nere på att skriva texten dagen före den skulle upp. Har tidigare ofta landat i att jag på slutet skrivit texten till luckorna samma dag och det blir typiskt stressigt.

Var därför väldigt glad när jag hittade ett dokument liggande med en reseberättelse för den femte resan. Det har inte gått att använda rakt av då jag t.ex. inte vill skriva ut namn på personer. Dessutom har texten behövt anpassas till bilderna. På det stora hela har det dock varit en rejäl tidsbesparing att kunna utgå från en text snarare än att skriva en ny text utgående från handskrivna anteckningar.

Det jag textmässigt har kvar är nu att få till sista luckan. Bör dock lösas sig.
 

DanielS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Jobbet med kalendern uppskattas 🙂 som sagt super-roligt att du har så mycket resor på lager att det gick att få till nåt även det här året.
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Dags för fjärde etappen på loppet och denna upplagas enda etapp som inte startar i Bolzano. Istället åker vi med bussen söderut till Ora och tar där av österut uppför den väg vi kom ner på andra etappen. Vi ser på vägen en del cyklister som är tuffare än vi är och har valt att cykla till starten som är belägen i Masi di Cavalese.

Efter att ha lastat ur cyklarna där så blir det en stunds väntan då vi är ute i ganska god tid.
P1000130 (Large).jpeg


Strax efter halv nio rullar vi så iväg från starten på ca 1000 m.ö.h. Vi åker till att börja med
väster- och söderut och det är ganska lättåkt. Vägen ligger i skuggan på vänstra sidan av en dalgång. Det är ganska mycket skog på sluttningarna, temperaturen är behaglig och himlen är i det närmaste klarblå.

Då man vet att dagens tidtagningsbacke är 19 km och går i en sydsluttning på tidig eftermiddag så inser man att det förmodligen kommer att bli en varm upplevelse. Då vi kommer till Sovèr så tar vi av åt vänster in på en, åtminstone enligt kartan, litet mindre väg.
Här får vi också börja klättra litet.
P1000131 (Large).jpeg


P1000132 (Large).jpeg


Totalt är det ca 300 höjdmeter och på ett par ställen är det 13-14% enligt vägskyltarna. När vi kommit upp för första stigningen är det tämligen lättåkt. Hamnar i en grupp med ca tio cyklister och vi rullar på i trivsam fart. Passerar en bro en bit före Brusago.
P1000136 (Large).jpeg


Har i vanlig ordning tagit det lugnt, men jag ser dock till att hålla mig före en följebil.
P1000137 (Large).jpeg


Närmar oss Brusago.
P1000140 (Large).jpeg


Ligger en damm i södra änden av byn.
P1000144 (Large).jpeg


Efter den byn går det lite svagt utför tills vi kommer till Lago di Serráia. Vid denna sjös södra
ände ligger Baselga di Pinè.
P1000145 (Large).jpeg


Några kilometer efter den byn börjar det luta litet mer utför. Temperaturen har dessutom stigit en del. Det är inte mycket till moln men däremot är det en del soldis, så sikten är inte helt perfekt. Får en ganska fin nedre del av utförskörningen efter att ha tagit en liten fotopaus en
bit ner i backen.
P1000150 (Large).jpeg


P1000151 (Large).jpeg


Någon kilometer efter det att vi kommit ner i dalen är det dags för dagens första depå som är belägen utanför en fotbollsstadion i Pérgine. Är rätt trångt vid borden och utbudet av mat verkar något begränsad. Lyckas dock få tag i en brödbit med skinka, torkad frukt och några torra kex.

För ovanlighetens skull känner jag behov av att uppsöka en toalett och det finns en uppe vid stadion. Dock är kön minst sagt lång. Det finns dock inget val, så det är bara att ställa sig sist i kön och hoppas att klungan inte ska hinna ge sig iväg innan jag blivit klar.

Det visar sig dock att det inte är något problem med det då en kvinna tydligen kraschat mot bergväggen i utförskörningen ner mot Pérgine och ambulansen kört iväg henne till sjukhus. Det är första allvarliga olyckan på loppet som jag varit med om, räknat både denna och fjolårets upplaga av loppet.

Då vi inte kan starta innan ambulansen är tillbaka blir det en ganska lång väntan. Solen står nu nästan i zenit och det börjar bli riktigt varmt och många söker skydd i den lilla skugga som finns.
P1000153 (Large).jpeg


När ambulans äntligen kommer tillbaka ger vi oss iväg. Vi åker först på en liten smal väg där möte i stort sett skulle vara omöjligt då cyklisterna tar upp hela den smala vägbanan och
klungan måste här vara ett par kilometer lång. Man ser i alla fall vid några kurvor bara en lång orm med cyklister framåt utan att man kan se huvudet på ormen.

Ganska snart kommer vi dock ut på en litet större väg som nog är gamla vägen österut från Trento.
P1000159 (Large).jpeg


Gruppen samlas vartefter ihop. Genom att det finns en ny väg som går parallellt är det inte speciellt mycket trafik på den väg vi åker. Skönt då det inte blir så mycket av den ryckighet som uppstår i samband med att klungan stöter på mötande (stoppade) bilar.
P1000162 (Large).jpeg


Vägen är inte platt utan går litet upp och ner och man passerar genom en del byar på vägen. Snackar med en av mina småländska medresenärer och han tycker att andningen fungerar litet sämre i värmen. Själv har jag inga egentliga problem med värmen mer än att jag behöver dricka en hel del.

Arrangörerna verkar också inse att det är rätt varmt, för tempot hålls inte alltför högt. Dessutom läggs en oplanerad vätskedepå in i Borgo Valsugana, bara ca tre mil efter förra depån. Det märks att arrangörerna har viss rutin och inser att det, inte minst säkerhetsmässigt, är viktigt att cyklisterna får tillräckligt med dricka.

Denna depå är belägen på en parkeringsplats utanför ett köpcentrum (tror jag). Längs
själva byggnaderna sticker ett tak ut och under det finns det skugga. Där samlas de flesta efter att, likt gamar, ha attackerat borden med dricka och tilltugg.
P1000163 (Large).jpeg


Hör i efterhand uppgifter från de som haft termometrar på cykeldatorerna att det i skuggan var någonstans mellan 35 och 37 grader. Har för mig att jag kollade i efterhand och att det i Bolzano eller Trento var 35 grader på eftermiddagen den dagen, så helt galna var nog inte de cykeldatorbaserade uppgifterna.

Efter depåpausen är det bara en liten bit upp till Telve där dagens tidtagningsbacke tar sin början. Passar på att ta några bilder på denna del. På tidtagningssträckorna blev det inget fotat denna upplaga av loppet.
P1000165 (Large).jpeg


P1000166 (Large).jpeg


P1000167 (Large).jpeg

Backen leder upp till Passo Manghen och vi klättrar officiellt 1447 höjdmeter på 19 km upp till passet som ligger på 2047 m.ö.h. Till att börja med är lutningen ganska måttlig och det faktum att man till stor del åker inne i skog gör att man får en del skugga. Då det är en relativt lång klättring som blir brantare längre upp försöker jag gå ut i ett bra tempo för att inte tappa tid i onödan på den mer lättåkta delen, men ändå inte gå så hårt att jag blir alltför flåsig.

Ser till att gå på lätta växlar och hålla en god kadens, men ändå vara aktiv och växla upp en eller ett par växlar då lutningen minskar. Tycker jag hittar ett ganska bra flyt och kilometrarna tickar undan. Efter ungefär halva stigningen kommer man in i ett parti där det börjar bli brantare och jag får svårt att hålla upp tempot och det känns som jag kanske trots allt gått ut för hårt för benen börjar stumna till.

Vid en sträcka över en äng, i närheten av några hus, har arrangörerna återigen fixat langning av muggar med dricka. Får tag i en mugg cola som jag häller i mig. På något sätt så får jag mentalt en vändning strax därefter. Det blir litet mindre brant en bit och jag får bättre fart på benen igen.

När jag sedan framför mig ser ”junioren” på resan, som slagit mig ganska rejält de senaste etapperna, och ser att jag tar in på honom ganska raskt och efter inte så lång stund är i kapp
så känns det helt plötsligt riktigt bra. Får i efterhand hra att han tydligen sprängt sig litet i ett försök att hänga på en av de andra i gruppen som varit betydligt raskare än jag.

Beslutar mig att nu ska jag verkligen försöka hålla en bra fart hela vägen upp. Vägen blir snart brantare igen. Nu går den dock i serpentinkurvor och jag inriktar mig på att kämpa på till nästa kurva, och nästa, och nästa ...

Passerar ytterligare några av mina medresenärer och de verkar tröttare än vad jag är, vilket bara får mig att känna mig ännu piggare. Låter litet otrevligt, men det finns verkligen inget som stärker en så som att se att man tar in på sina medtävlare och att de ser trötta
ut!

När jag kommer upp till skylten som markerar att det bara är tre kilometer kvar så tänker jag, en kilometer till sen är det dags att öka tempot. När jag kommer upp till nästa kilometerskylt börjar jag titta litet på klockan och inser att det kan finnas en chans att komma under en och en halv timme vilket blir till en morot sista biten.

Vid enkilometersskylten flåsar jag rätt rejält, men det känns som det är på håret att jag ska greja tiden så det är bara att fortsätta flåsa i några minuter till. Med en halv kilometer kvar börjar det bli tungt och någon rask typ kommer med en spurt. Försöker dock se till att bara hålla mitt tempo då jag vet att jag inte tål fartökningar speciellt bra, och jag kommer upp
till målet rätt trött men nöjd då min klocka indikerar att jag grejat måltiden som jag haft de senaste kilometerna.

Visar sig att jag klarade mitt mål med nästan en minuts marginal och att jag gjort min dittills bästa etapp med bara 36% längre tid än segraren.

Efter att ha hängt över styret i någon minut och flåsat ut så skyndar jag mig att ta plats
vid mållinjen för att hinna fotografera mina medresenärer när de kommer upp till toppen.
P1000175 (Large).jpeg


Lyckas fånga sexton stycken på bild innan jag känner att det är dags att åka ner ett par kurvor på andra sidan passet för att komma till platsen där ryggsäckarna tydligen ska finnas. Knäpper dock en bild där man kan se en av de senare serpentinkurvorna vi hade på uppvägen.
P1000192 (Large).jpeg


Byter tröja och nätundertröja samt sätter på mig en väst inför utförskörningen. Det är ingen bred väg, men asfalten är huvudsakligen bra och det är gott om kurvor, kort sagt en kul väg att åka utför.

En bit ner har tyvärr något tråkigt inträffat då ytterligare en tjej gått i backen och ligger mitt i vägen med rejält blodigt ansikte. Tydligen har hon kört ner i en hålighet i vägen strax efter en
kurva och gått omkull. Står dock redan ett antal människor där när jag kommer så det är ingen större vits att ytterligare en stannar utan det är bättre att rulla vidare så att det inte blir en stor folksamling mitt på vägen.

Det är förstås omöjligt att få svar på, men frågan är om värmen kan ha haft något att göra med vurporna. Jag har totalt sett deltagit i loppet nio gånger och jag kan på rak arm inte påminna mig mer än två ytterligare ordentliga vurpor. Jag kan förstås ha missat någon/några och minnet kan spela mig spratt. Att få två vurpor på samma dag och när det är en riktigt varm dag får en ju att fundera.

I nedre delen av utförskörningen sammanstrålar jag med tre av mina medresenärer och vi bildar en kvartett som trampar den sista biten upp genom Val di Fiemme tillbaka till målet, vilket är samma plats som starten. Passerar på en bro ovanför några som tar sig utför vattendraget i botten på dalen.
P1000194 (Large).jpeg


En bild på Molina del Fiemme också tagen från bron över vattendraget, Torrente Avisio.
P1000196 (Large).jpeg


Karta och profil. Loopen cyklades i moturs riktning.
RUTT-2009-07-30.JPG


Genom det extra långa stoppet p.g.a. inväntan av ambulansen tidigare och den extra depån innan tidtagningssträckan så blir det riktigt sen lunch i målet denna dag. Innnan alla hunnit äta, göra sig redo och packa in cyklarna så är klockan bortemot halv sex.

Avslutar denna luckas bildskörd med lite trötta cyklister som inväntar återfärden.
P1000197 (Large).jpeg


Så här i efterhand kan jag fundera på om det inte hade varit lika enkelt att cykla tillbaka till hotellet. Är några hundra höjdmeters klättring på någon mil, följt av en och en halv mil utför och två mil platt och ofta med medvind. Var dock inte så rutinerad/galen på den tiden.
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Jobbet med kalendern uppskattas 🙂 som sagt super-roligt att du har så mycket resor på lager att det gick att få till nåt även det här året.
Långvarigt cykelreseknarkande har sina fördelar ibland!

Har inte undersökt det men är rätt säker på att om det kniper så borde jag klara nästa år också om jag gräver i bildarkivet. Vad jag kan påminna mig har jag en resa till La Palma, två till GC, två till Mallis och fyra till Italien där delar eller hela resorna är orapporterade här. Hopppas dock intensivt att om det blir en kalender nästa år så ska den åtminstone inte till hundra procent bestå av arkivmaterial.

Angående Mallis- och GC har jag medvetet undvikit de resorna i denna kalender. Det bottnar i att jag själv typiskt tycker det är roligare med RR:er från ställen där jag inte varit än där jag varit. Därmed absolut inte sagt att jag inte uppskattar RR:er från platser där jag varit. Om andra resonerar på samma sätt så bör det därmed vara mer uppskattat med RR:er som berör andra resmål än Mallis och GC, vilka jag tror är happyiternas vanligaste cykelresmålen utomlands.

I övrigt så blev det lite av ett pusslande med att försöka få till en skaplig variation på resmål och typ av resor och samtidigt få det att gå jämnt upp s.a. alla resor som behandlas i kalendern är färdigrapporterade då kalendern är färdig.
 

DeLiQ

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Som jag skrev tidigare var även jag med på denna Dolomiti-resa.
Då jag på den tredje etappen drog på mig ett otrevligt sadelskav så hoppade jag över denna etapp (för att åtminstone kunna försöka ge mig på Sella-rundan som var flyttad till nästföljande dag).

Så när alla reskamrater cyklade iväg så försökte jag att fånga dem på bild, och minsann så finns även kalenderförfattaren med på två bilder vid avfärden och en vid återkomsten. Vi är ju inte direkt bortskämda med självporträtt på allas vår bergscyklingsfantom. 🙂
IMG_1287.JPG

IMG_1288.JPG

IMG_1312.JPG
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Denna, den näst sista luckan tror jag är årets längsta. Mycket text, men också en hel del bilder.

Dagens etapp är loppets kungaetapp och den etapp vi skulle ha kört i tisdags. Vi ska köra upp mot Bressanone, vid Ponte Gardena ta av och åka upp genom Val Gardena till Selva Gardena där första depån ska vara belägen.

Sedan ska vi ta oss runt den s.k. Sellarundan med fyra pass, varav tre på över 2000 m.ö.h., innan vi kommer tillbaka till Selva Gardena där det är lunch. I fjol satt jag på cykeln nästan nio timmar på motsvarande etapp, men då tog jag det väldigt lugnt t.o.m. för att vara jag.

Hur som helst är det dock en lång cykeldag som väntar, men också en riktigt härlig sådan
förutsatt att vädergudarna är på gott humör. I fjol var det fint fram till Passo Gardena, som då var sista passet. Där ösregnade det och vissa fick hagelskurar på sig. Det slapp jag men nedförskörningen till Selva Gardena var bland det blötaste jag varit med om i cykelväg.

Starten är från vanliga stället i Bolzano och klungan tar sig ut genom staden och åker mot nordost i dalen. Det känns som det inte kommer att bli en lika varm dag idag som igår, vilket en del verkar tacksamma över. Även om det nog känns i benen på de flesta att man har cyklat en hel del och klarat av ganska många höjdmeter så verkar de flesta ändå vid gott humör.
P1000199 (Large).jpeg


En del åker och pratar med varandra och italienska blandas med tyska, holländska, norska, svenska och spanska. Även om det inte är någon direkt ansträngande stigning så klättrar man ändå ett par hundra höjdmeter innan man kommer till Ponte Gardena och det är dags att svänga av in i Val Gardena.
P1000201 (Large).jpeg


Här kommer en liten överraskning då vi åker en litet annan väg än vi gjorde i fjol. Då tog
vi den litet större vägen som går mer på norra sidan av dalgången. Nu åker vi istället igenom en tunnel.
P1000204 (Large).jpeg


P1000206 (Large).jpeg


Vi följer sen i alla fall inledningsvis i stort sett botten på dalen.
P1000207 (Large).jpeg


Detta innebär också att vi får en litet brantare väg uppför. På några ställen varnar skyltar för lutningar på 13-14%. Vi passerar också ett hus som ser ut som det är taget ur någon sagobok.
P1000212 (Large).jpeg


Efter ett tag kommer vi upp till den väg vi åkte uppför under fjolårets etapp. Från Ortisei och uppåt är det en blandning av byar och ängar upp till Selva Gardena. Man börjar också högre upp se de bergsformationer som är så typiska för Dolomiterna, d.v.s. branta och i det närmaste lodräta och kala bergväggar.
P1000215 (Large).jpeg


P1000218 (Large).jpeg


P1000221 (Large).jpeg


P1000222 (Large).jpeg


I fjol kom jag upp till första depån väldigt sent och jag låg sista biten bakom alla följebilarna, något som inte var helt idealiskt då det var en ganska rejäl kö med ”vanliga bilar” som man fick tampas med. I depån var det då litet utplockat på matnyttigheter, så i år är målsättningen att försöka ta det aningen mindre lugnt dit upp. Känns också som det går litet fortare. Tyvärr visar det sig dock att vattnet är slut så för att fylla på vattenflaskorna får man ta sig ett antal hundra meter bort och fylla dem i en lattjo anordning vid ett privat(?) hus.
P1000223 (Large).jpeg


Då jag knatar tillbaka till själva depån efter att fyllt på flaskorna så ser jag att klungan är på väg att ge sig iväg, så det blir litet bråttom då jag helst vill undvika att ligga i bilkaravanens avgaser.

Första två kilometerna får jag jaga på litet för att komma om ett antal bilar och komma upp till klungan. Behöver dock inte ta i så jag blir överdrivet flåsig i alla fall. Fortsätter sen att hålla skapligt tempo ytterligare en bit.

Vädret ser litet hotfullt ut uppe i bergen men än så länge är det inget regn och temperaturen är hyggligt behaglig.
P1000224 (Large).jpeg


P1000227 (Large).jpeg


Vi kommer fram till stället där vägen delar sig och en väg går upp till Passo Sella och
den andra, som vi tar, leder till Passo Gardena. Jag stannar till och tar några bilder precis vid
avtaget.
P1000232 (Large).jpeg


Stöter på en norrman efter avtaget. Visar sig att han, precis som jag, kört Jotunheiemen rundt för en månad sedan. Han har dock betydligt mer rutin på det loppet då han kört
nio eller tio gånger. För min del var det bara andra gången på det loppet. Vi pratar litet om andra cykellopp i Norge, men han verkar vara av uppfattningen att just Jotunheimen nog är bland det bästa Norge har att erbjuda vad gäller landsvägscykling. Och det är verkligen inte alls är illa.

Stigningen upp till Passo Gardena är ganska lättåkt och det är t.o.m. ett kortare avsnitt där det går litet lätt utför innan man börjar sista klättringen upp till själva passet.
P1000235 (Large).jpeg


Om stigningen i sig kanske inte är så imponerande är dock omgivningen och naturen desto mer storslagen. Det faktum att man från Ponte Gradena klättrat ca 1650 höjdmeter på drygt tre mil gör att benen trots allt fått jobba en del.
P1000237 (Large).jpeg


P1000241 (Large).jpeg


P1000242 (Large).jpeg


Uppe vid passet stannar jag och drar på mig regnjackan som jag haft i en ryggficka. Då ryggsäcken denna dag körs upp till Passo Pordoi, tredje passet för dagen, var man i morse tvungen att välja vad man skulle plocka med sig till första och andra utförskörningarna.
Jag valde då regnjackan framför väst+armvärmare med regnrisken i åtanke. Båda varianterna har jag inte plats för då kamera, lagningsprylar, extra slang och pump fyller två av ryggfickorna.

Utförskörningen ner till Corvara är ca en mil och 600 höjdmeter. Några bilar gör att man får ta det litet lugnt, men när jag väl kommit förbi dem blir det en riktigt kul utförskörning. Nere i Corvara är nästa depå belägen. En bild med depån och Passo Gardena sett östra sidan i bakgrunden.
P1000244 (Large).jpeg


Försöker få i mig en hel del vätska och tilltugg då jag känner att det kanske blev litet knalt med den varan i föregående depå. Vore ju synd att få energibrist i tidtagningsbacken som nu bara Passo Campolongo skiljer oss ifrån! I det litet svala vädret är ”te caldo”, d.v.s. varmt te (samma pulver som de har för isteet) en riktig höjdare.

Ut från depån tar jag rygg på ett par av mina medresenärer men de håller dock aningen för högt tempo för min smak så jag släpper iväg dem och tar mitt eget tempo. Stigningen upp till Passo Campolongo är tuffast i början, men inte på något sätt farlig. Upp mot toppen flackar den ut ganska rejält och är då väldigt lättåkt. Totalt klättrar man runt 350 höjdmeter på sex
kilometer till toppen på 1875 m.ö.h.

Sätter uppe vid toppen på mig regnjackan och har precis börjat utförskörningen när det första regnstänket kommer. Försöker rulla på i hygglig fart så att jag ska hinna ner till Arabba, där tidtagningssträckan upp till Passo Pordoi börjar, innan vägbanan hinner bli blöt på allvar.

Då utförskörningen inte är mer än fyra kilometer lyckas detta utan några egentliga problem. Ser där en av de som jag släppte i stigningen upp till Passo Cmapolongo stå och förbereda sig för tidtagningssträckan precis vid infarten till byn. Stannar själv till och drar av mig regnjackan precis innan man svänger höger och börjar klättringen.

Något hundratal meter efter denna kurva ligger tidtagningsmattorna. Lägger i lättaste växeln och försöker få upp en bra kadens på benen innan startlinjen. Detta för att undvika att direkt åka på en mjölksyrachock.

Officiellt anges stigningen till 637 höjdmeter på 10 km och toppen ligger på 2239 m.ö.h. Även om vi i fjol åkte åt andra hållet har jag en känsla av att det är en backe som borde kunna passa mig. Den har en ganska jämn lutning och inte är så brant. Satsar därför skapligt direkt och försöker se till att hjärt-lungmaskineriet jobbar på. Vädergudarna vill dock ha ett ord med i laget och öppnar himlens kranar, om inte för fullt så i alla fall rätt ordentligt.

En liten reflektion, så här 11 år senare, är att jag nog lite omprövat det där med att backar med måttlig lutning passar mig bra. Gjorde vissa år min bästa insats i någon brantare backe och andra år i någon flackare.

Åter till loppet: Lyckligtvis håller regnet bara på i ca tio minuter. Uppför är det inte heller så farligt med regn, i synnerhet om man jobbar hårt så att man håller värmen. Lyckas dock få bakhjulssläpp då jag efter en kurva ställer mig upp och trycker till. Efter runt tio minuter får jag en liten schackning och jag slår av litet på tempot. Precis i samma veva passerar mig åter han som jag körde om på väg in i Arabba. Han frågar hur det går. Lyckas väl ungefär få ur mig att jag är rätt trött, vilket just då är helt sant.
Vägen blir dock här litet mindre brant en bit och jag återhämtar mig riktigt bra. Dessutom ser jag att jag inte direkt tappar på min förbikörare. Han är faktiskt bara är ett femtiotal meter framför mig. Då han, baserat på tidigare etappers resultat, bör slå mig med kanske fyra minuter på dagens etapp är detta uppmuntrande. Jag beslutar mig för att försöka se om jag kan hålla avståndet till honom.

Till min glädje så visar det sig att jag faktiskt kan hålla jämna steg. Efter någon kilometer börjar jag till och med knapra in litet. Vi åker dock litet olika och jag upplever att han ofta ställer sig upp och ökar luckan strax efter kurvorna medan jag mer maler på med jämn belastning och tar in på honom då vi börjar närma oss kurvorna. Dessutom går han något bättre då det blir litet brantare.

Med några kilometer kvar har jag dock hunnit ikapp honom och ligger på rulle en stund. Han verkar aningen förvånad över att se att jag kommit ikapp. Det bjuder jag dock så gärna på!

Känns rätt bra och med ca en kilometer kvar går jag upp och ökar tempot litet. Benen svarar riktigt bra och jag kör på jämnt men så hårt jag orkar och i något läge så lyckas jag faktiskt köra ifrån så att jag passerar mållinjen några sekunder före honom. Han slår mig dock på etappen med en dryg minut då han åkte fortare i början. Mitt ”ryck” utnämner han sedan till historiens segaste och det stämmer nog! Något klipp i benen har jag aldrig haft.

En analys av dagens resultat visar att jag med en bit över 37 minuter är 40% långsammare än etappsegraren. Uppe vid passet är det litet kyligt och efter att ha pustat ut letar jag rätt på
ryggsäcken och byter om på överkroppen. Tyvärr väljer jag en kortärmad undertröja istället för en nätundertröja då jag tycker det är rätt kyligt. Visar sig bli litet onödigt varmt senare.
P1000248 (Large).jpeg


Dricker också några muggar te och käkar litet innan jag rullar iväg utför. Blir ett par fotostopp på vägen ner.
P1000255 (Large).jpeg


P1000256 (Large).jpeg


Utförskörningen på denna sida är kurvig och rolig med bra asfalt. Dock är kanske andra sidan ännu roligare att åka utför. Det var å andra sidan ett år sen jag åkte den så minnet kan ju bedra mig.

Om man fortsätter vägen ner i dalen kommer man till Canazei. Vi svänger dock av åt höger
innan dess för att klättra upp över Passo Sella på 2214 m.ö.h., en klättring på drygt en halv mil och ca 400 höjdmeter. Den är brantare än Pordoi och jag känner mig litet seg i benen så jag tar det riktigt lugnt uppför. Det är dessutom ingen större brådska då det från Sella mest är nerför till målet i Bolzano och vi dessutom har lunchen i Selva Gardena.
P1000263 (Large).jpeg


P1000265 (Large).jpeg


En bit innan toppen passerar samma duo som åkte ifrån mig upp till Campolongo. De kör åter litet fortare än jag gör uppför så de når passet strax före mig och kommer också iväg före mig efter att vi dragit på oss jackorna. Kommer dock ikapp dem utför. Asfalten är litet sämre här än på Pordoi, men det är inget större problem om man håller litet uppsikt framåt och tar det försiktigt i några av kurvorna.

Lunchen är inne i själva byn Selva Gardena i en liten arena med en scen där det verkar pågå någon musikfestival på kvällarna. När lunchen är avklarad ser man ett gäng ge sig av med masterbil först. Väntar 5-10 minuter innan jag ger mig av.

Passeras ganska snart av några ganska tunna italienare som jag hakar på bäst jag kan. De verkar kunna det här med utförskörning så i några kurvor tappar jag litet mark. Kan dock ta igen det då det är litet rakare och lutar på för de väger säkert 20 kilo mindre än vad jag gör.

Nere i Ortisei kommer vi ikapp en lång rad med långsamt åkande bilar. Blir till att göra en rejäl omkörning. Vi får dock möte och medan italienarna verkar obekymrade och fortsätter i samma fart så saktar jag in och undviker omkörning vid mötet.

Är litet osäker på hur långt framför klungan är och då jag gärna har någon att åka med när vi kommer ner i dalen trycker jag på rätt rejält och kommer ikapp italienarna igen. Visar sig dock ha varit en totalt onödig ansträngning då vi snart är ikapp klungan och det blir till att stanna till och släppa iväg klungan igen för att slippa ligga och slita bromsklossar i utförskörningen.

Resten av etappen är rätt händelselös. Totalt säger min cykeldator att det idag blev nästan åtta timmar och tjugo minuter i sadeln denna, den näst sista cykeldagen på resan.

Karta och profil över turen där loopen avverkades i medurs riktning.
RUTT-2009-07-31.JPG


Känner att jag behöver vila så jag gör ett par andra sällskap när de går ner till tennisklubben och äter. Middagarna på hotellet är förvisso trevliga men de drar lätt iväg upp mot två timmar och denna dag känns det inte så lockande.

Knallar dock förbi middagsborden vid åtta då vår reseledare drar detaljerna inför morgondagen. Tävlingsmänniskan i honom har kommit igång på riktigt då vi fortfarande leder en av de två lagtävlingarna.

Den ena lagtävlingen handlar om summa av prestation relativt etappsegraren i ens åldersklass för ett antal medlemmar i laget varje dag. Det är dock i den andra som vi leder. Den handlar huvudsakligen handlar om antal åkta kilometer av medlemmar i laget under loppet.

Då alla resenärer på vår resa är registrerade för ett lag under researrangörens namn har vi en skaplig storlek på vårt lag. Vår ledning har dock minskat med runt 900 poäng idag och vi har bara drygt 250 poängs föresprång inför sista etappen. Blir intressant att se hur många som känner sig i form för att köra den etappen.

Jag ser sedan till att packa ihop så mycket som möjligt inför hemresan innan det är sängdags.

Luckan avslutas i ett kommande inlägg då det inte finns plats för fler bilder.
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Asvlutning av lucka 23.

Som tidigare sagts så är den sista etappen inte den som ursprungligen var planerad. Istället
åker vi från början en liten sväng upp mot Merano, men vänder redan vid Terlano tillbaka till
Bolzano. Från Bolzano cyklar vi backen upp till San Genesio. Detta är också dagens tidtagningsbacke. Vi åker sedan upp till Valas för att därefter ta oss tillbaka till Bolzano via Meltina och Terlano.

Tar en bild från starten som inledning på denna sista etapp vilken tyvärr är rätt bildfattig.
P1000270 (Large).jpeg


Redan då vi trampar iväg känner jag att benen inte alls är fräscha idag. Trots att tempot är lågt så får jag ta i så fort det går det minsta lilla uppför. Försöker köra på extremt lätt växel för att få igång benen, men det verkar inte hjälpa för att få fart på dem. Dessutom svettas jag en del trots att det inte är direkt varmt på morgonkvisten.

Är gissningsvis helt enkelt så att jag cyklat litet mer än vad kroppen riktigt är tränad för senaste veckan och att räkningen nu kommit. Tidtagningen börjar något hundratal meter efter det att man gjort en vänstersväng och börjat klättringen. Många stannar till och gör sig iordning inför tempot, men jag vill bara ha det avklarat så snabbt som möjligt.

Märker redan under första kilometern av stigningen att signalerna jag hade nere på platten var korrekta. Det går verkligen segt och det känns som jag inte kan få upp någon riktig puls. Har visserligen aldrig pulsmätare men känslan är rätt tydlig.

Har en del av mina medresenärer runt mig som jag tidigare varit litet snabbare än. Idag är det dock jag som snarast blir avhakad. Stigningen är cirka en mil och snittlutningen ligg erpå 9-10%. Jag upplever att det ganska länge är en hyggligt jämn och brant lutning för att sedan flacka ut litet en bit och att det sen blir litet brantare igen.

Under första delen passerar man genom några tunnlar som huvudsakligen är kurvor. Belysningen är dock helt acceptabel. Förutom att benen är värdelösa denna dag så svettas jag som aldrig förr.

Då jag är närsynt och inte vill köra med linser så har jag ett par cykelglasögon med insatsbågar. Normalt fungerar detta i kombination med en keps ypperligt för mig vad gäller att undvika svett i ögonen. Idag är det dock ett påtagligtproblem. För att kunna torka svetten ur pannan så att den inte rinner ner i ögonen får jag allt som oftast plocka av mig glasögonen och torka bort svetten.

Emellanåt försöker jag också köra med glasögonen på nästippen men det funkar inte så bra. Funderar ett tag på om jag ska försöka sätta glasögonen på hjälmen som man sett vissa göra. Synmässigt skulle det funka i uppförskörningen. Då jag aldrig provat det förr så vågar jag inte chansa för om jag skulle tappa glasögonen och de skulle gå sönder skulle utförskörningen bli en orgie i bromsande.

Då jag kommer upp till stället där vägen blir litet mindre brant så gör jag ett försök att öka farten litet och när jag får syn på skylten som markerar att det är tre kilometer kvar känns det oerhört skönt att veta att jag i alla fall gjort två tredjedelar. Fortsätter att gå segt, men jag passerar i alla fall efter ett tag de två återstående kilometerskyltarna.

Strax efter enkilometersskylten ser jag att vägen flackar ut märkbart. Med erfarenhet från tidigare etapper vet jag att det inte sällan har varit lättåkt den sista biten på tidtagningsbackarna. Jag försöker därför öka farten för att åtminstone avsluta
etappen med flaggan i topp.

Det är i stort sett platt fram tills jag kommer till en vänsterkurva. Nr jag svänger runt den inser jag att jag begått ett misstag. Framför mig tornar nämligen någonting upp sig som just då känns som en vägg. Visar sig att sista halvkilometern är den brantaste på hela sträckan. Hör senare siffror på runt 15%.

Hur som helst, det är bara att slänga i lättaste växeln och ställa sig upp och ta ett tramptag i taget. Håller inte mer än 6-7 km/h trots att jag tar i för kung och fosterland.

När jag äntligen kommer upp till mållinjen svänger jag ut till vägrenen så snabbt jag kan för att inte hamna i röran med cyklister och bilar. Ett par poliser och en av MC-killarna försöker
desperat hålla vägen hygglig framkomlig, men det går väl sisådär.
P1000273 (Large).jpeg


Själv står jag och hänger över cykeln en stund för att återhämta mig. Plockar sen av mig
handskarna och vrider ur dem. Är uppenbart att de har en god uppsugningsförmåga för det rinner en stråle med svett från dem!

Även om strulandet med glasögonen förstås inte är någon fördel och jag kanske tappar litet tid och koncentration på det så kan jag konstatera att det viktigaste skälet till att det gick långsamt var att kroppen helt enkelt inte ville vara med idag.

Resultaten visar också att detta var min sämsta etapp. Blir 53% efter segraren. Totalt för hela loppet slutar jag på 203:e plats av de 407 som som åkte alla etapperna. Om inte det visar att jag är en medelmåtta så vet jag inte vad som gör det!

Efter att ha flåsat ut tar jag mig upp till depåplatsen på en grusplan strax ovanför och får
mig litet att äta och dricka.
P1000277 (Large).jpeg


Ser Alexander Zelger (mannen som pekar på sin hjälm på bilden nedan) gratuleras så jag antar att han lyckats hålla undan i sammandraget vilket jag senare får bekräftat.
P1000278 (Large).jpeg


Bild när vi väntar på att få ge oss iväg igen. Notera lutningsangivelsen på den bakre skylten. Är dock lyckligtvis(?) inte den vägen vi ska cykla.
P1000279 (Large).jpeg


Ser till att ligga väldigt nära masterbilen då den rullar iväg. Vi har nu “order” från reseledaren att hålla oss långt fram i klungan. Detta för att vi ska försöka skynda på med lunchen och då gäller det att komma långt fram i matkön. Anledningen till “stressen” är att vi behöver komma iväg i skaplig tid för att inte behöva stressa till färjan mellan Tyskland och Danmark på hemvägen.

Första biten efter depåstoppet är det blandat lättåkt och några rejält branta, men lyckligtvis
inte så långa, backar. Lyckas slita på så att jag kommer upp till toppen bland de 20-30 första.
Sedan är det brant utför ner till Meltina och det går riktigt långsamt. Efter ett tag börjar det
lukta bränt gummi från alla bromsbelägg som slits. Den här typen av utförskörning är verkligen ingen höjdare och hade det inte varit för matkön och svårigheterna att avancera framåt i klungan på slutet av etappen hade jag garanterat stannat till för att sedan kunna rulla på i litet vettigare tempo utför.

Till Meltina är vägen densamma som vi åkte på tredje etappen, fast åt andra hållet. Från
Meltina ner till Terlano, nere i dalen, blir det ännu mera bromsande och även om vägen inte är lika brant som bitvis ovanför Meltina så är det riktigt påfrestande då man inte kan släppa bromsarna i många sekunder i taget utan att riskera att köra in i framförvarande.

Att ligga och bromsa konstant är dock ännu sämre. I övrigt kan man väl nämna att vi med inte så lång bit kvar av utförskörningen passerar en riktigt otäck tunnel. Den är visserligen rak, men helt oupplyst, så man får verkligen lita på ingen gör någon tokig manöver eller inbromsning inne i tunneln. Man ser inget vidare, i synnerhet som ögonen inte hinner ställa om sig helt till mörkret där inne. Har senare lärt mig att det kan hjälpa att blunda med ena ögat en stund innan och öppna det när man kommit in i tunneln.

Jag ser till att ha litet extra lucka framåt precis innan jag kör in i tunneln, men det är ändå med en lättnadens suck jag kommer ut på andra sidan. Tror inte det inträffar något i tunneln, åtminstone hör jag inte talas om något sådant senare, men det hade nästan varit bättre om de vänt på etappen så att man fått cykla igenom tunneln uppför istället för utför.

När vi kommer ner i dalen börjar det verkliga positionskriget och man måste verkligen se till att hela tiden försöka avancera framåt då tillfälle ges. Lyckas rätt bra med det och kommer in till målet i den främre delen av gruppen. Sedan kommer det mest parodiska inslaget under veckan. Detta utgörs av cyklister som efter att ha parkerat sina cyklar försöker att springa/jogga i cykelskor bort till matkön.

Då vi sitter och äter så kommer en man från arrangörsstaben fram och vill ha tag i vår ledare. Det visar sig nämligen att vi lyckats hålla undan för det tyska laget som jagat oss i lagtävlingen.och tagit in på oss. Extra festligt är att skillnaden är minimal då vi slutade på 22122 poäng och tyskarna 22098, d.v.s. marginalen blev till slut bara 24 poäng. Det hade m.a.o. räckt att vi på en enda etapp haft en färre som åkt etappen för att vi inte skulle ha klarat det.

Arrangörerna lovar att ta prisutdelningen så snart det går då vi vill komma iväg utan fördröjning. En kvart senare plockar reseledaren med sig några upp på scenen för att ta emot priset. Detta visar sig vara en glaskonstruktion med silvriga inslag (bild tagen på bussen).
P1000288 (Large).jpeg


Mer intressant ingår dock även i priset en hel parmesanost, Väger närmare 40 kilo och två personer behövs för att bära den av scenen (dålig bild).
P1000282 (Large).jpeg


Osten genererar direkt ett problem. Hur får man med sig en sådan sak en halvmil på cykel? Till vår räddning kommer dock en tysk kille som också kör loppet och som bor på samma hotell som vi. Reseledaren känner honom och då tysken har en bil får vi hjälp att hämta osten till hotellet.

Väl på hotellet delas sedan osten så att alla får sig var sin bit. Väger min bit när jag kom hem och vågen visar på knappt ett kilo. Inte illa!

På hotellet är det dusch och packning av de sista kläderna samt inlastning av cyklar och bagage så att bussen vid tresnåret kan rulla iväg. I fjol slockande jag nästan direkt vi kom på bussen och sov stora delar av vägen upp till Innsbruck. I år är det inte lika farligt, men nog känns det att man cyklat mycket och att det varit tidiga morgnar de flesta dagar.

Med drygt sju och en halv mil och ca fyra timmar sista dagen innebär det att jag totalt under
resan tillbringat ungefär 45 timmar på cykeln och under den tiden färdats drygt 90 mil.

Profil och karta för sista etappen.
RUTT-2009-08-01.JPG


Om hemresan är inte så mycket att orda. Bjuder på en bild från hemresan. Är lite osäker på om den är tagen på uppfarten till eller nedfarten från Brennerpasset.
P1000289 (Large).jpeg


Vi når Rostock i skaplig tid till färjan som ska gå klockan sex men som är lite försenad.

Som vanligt är segaste biten upp genom Sverige. Man lurar sig och tycker att man nästan är framme då man når Helsingborg och resenärer börjar droppa av. För oss som ska upp till Stockholm är det dock rätt många timmar kvar, dels p.g.a. att bussen med släp inte får köra så fort och dels på att det är ett antal stopp med avlastning av resenärer och cyklar. F.f.a. det senare tar lite tid.

Klockan åtta på kvällen är vi slutligen uppe i Stockholm.

I och med detta är näst sista luckan och näst sista resan för denna kalender avslutad. Återstår bara julaftonsluckan som får en helt egen resa.
 
Senast ändrad:

DeLiQ

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Här kommer den utlovade bilden på mankis från etapp 5, på väg upp mot Passo Sella. :giggle:
IMG_1356.JPG
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
För att komma från lucka 23 till lucka 24 får vi hoppa tillbaka en månad i tiden, närmare bestämt till början av juli 2009 och till Jotunheimen rundt det året.

Loppet gick detta år med start fredag kväll den 3:e juli. Veckan innan var studium av väderprognoser en mycket frekvent aktivitet. De ändrades dock ofta och mycket. Allt mellan måttliga temperaturer och regn halva runda och riktigt fint väder verkade som möjligheter man borde vara förberedd på. Lite som vanligt med vädret i Norge alltså. Lite närmare inpå loppet gick dock prognoserna mer åt det senare alternativet.

Var med en viss förväntan jag och en kamrat åkte till Norge dagen före loppet. För min del hade jag cyklat loppet en gång tidigare, 2005, medan det för min kamrat var första gången och dessutom första gången han på allvar cyklade i berg.

Nöjer mig med en bild från färden dit. Denna bild är tagen på vägen över Filefjell, tillika den första toppen på loppet.
HPIM1297 (Large).jpeg


Vi anlände till vårt boende i Borgund, ca tre mil öster om Lærdalsøyri (startort för loppet), vid sjutiden på kvällen. För att fördriva tiden lite tog vi en sväng förbi stavkyrkan i Borgund. Bilden nedan är tagen på bron över Lærdalselva precis i närheten.
HPIM1299 (Large).jpeg


På fredagen var det dags för loppet. Vi sov ut ordentligt och tog det väldigt lugnt under dagen. I god före start åkte vi ner till Lærdalsøyri och parkerade och hämtade ut nummerlappar och gjorde oss redo. Detta inkluderade inlämnande av varsina två väskor för transport till depåerna i Beitostølen och Lom.

Starten var indelad i fyra grupper. Den första gruppen gav sig iväg klockan 18 eller 19, minns inte riktigt. Den var avsedd för de som väntade sig att de skulle hålla på i åtminstone 24 timmar. Klockan 21 släpptes sedan tre grupper iväg med fem minuters mellanrum. Uppdelningen var baserad på förväntad åktid och de snabbaste startade först. Vi hade inget i snabbgruppen att göra men vi hade kaxat till oss lite och gett oss iväg i mellangruppen.

En bild från strax innan starten:
HPIM1300 (Large).jpeg


Precis som då jag åkte loppet 2005 gick det undan rätt bra i starten. Den första dryga milen är det bara svagt uppför. Här hamnade vi bakom en lastbil med en massa rör på flaket.
HPIM1303 (Large).jpeg


Efter knappt två mil går E16, vägen vi cyklade på, genom den 1,6 km långa Seltatunnelen. Vi cyklade dock inte genom tunneln utan vek av och åkte genom en smal dalgång. Seltatunnelen hinner inte mycket mer än ta slut innan den 3 km långa Borgundstunnelen tar vid. Loppet fortsatte därför vidare upp genom dalgången och inte ut på E16.
HPIM1305 (Large).jpeg


Vi hade i detta skede hittat en grupp som höll ett tempo som kändes rimligt för att loppet skulle bli en trevlig tur, vilket var vårt mål snarare än att försöka jaga någon tid. Vid Borgund anslöt vi åter till E16, men bara för en kort sträcka då vi snart svängde av och nyttjade den gamla vägen förbi den 2 km långa Tuftåstunnelen.
HPIM1310 (Large).jpeg


HPIM1311 (Large).jpeg


Denna del av vägen är tämligen platt på ca 400 möh. Innan man kommer ut på E16 igen börjar det dock stiga och gör så mer eller mindre ihållande i ett par mil. På denna del har efter detta utspelades två ytterligare tunnlar tillkommit därefter, dels den fyra km långa Borlaugtunnelen och dels den knappt sex km långa Filefjelltunnelen. Dessa bör göra loppet bättre, för även om det inte var någon våldsam trafik på fredagskvällen så passerade ändå en del bilar och lastbilar på den, för att vara en europaväg, smala vägen.

Bjuder på en bild från uppfarten mot Filefjell vilken blir den sista den dagen då ljuset blivit så svagt att det inte fanns någon chans att jag sen skulle kunna ta några bilder sittandes på cykeln.
HPIM1314 (Large).jpeg


Uppe på fjället passerar man tre sjöar längs vilkas strandkanter man följer. Mellan dem fortsätter det att stiga lite. Då vi kom upp till högsta punkten stannade vi till och förstärkte klädseln. Har för mig att jag drog på ett par armvärmare och en väst, ebentuellt också knävärmare. Min kamrat tog det lite lugnare utför medan jag rullade på i vad som jag tyckte kändes som en behaglig fart. Jag stannade till efter backen och plockar av västen samt väntar in min kamrat.

Första gången jag åkte loppet var första depån belägen vid Øye, då man precis klarat av utförskörningen ner från Filefjell. Denna gång var det dock ytterligare ungefär en mil fram till depån som jag tror var belägen i Vang.

När vi kom iväg efter att ha justerat klädseln blev vi tämligen omgående upphunna av en mindre grupp cyklister. Vi hakade på och fick till en oerhört väl fungerande kedja som vi låg och tuffade på i fram till den första kontrollen. Var nog bland den bäst fungerande gruppcykling jag varit med om och vi såg till att efter depåbesöket komma iväg med samma gäng då. Det är från Vang fem mil till nästa depå, vilken är belägen i Fagernes där man också tar av från E16 och in på väg 51.

Tyvärr hade några personer till anslutit till gruppen efter depån och helt plötsligt var det betydligt ryckigare körning. Ingen katastrof, men skillnaden mot det oerhört väl fungerande samarbetet in till första depån gjorde att det var lite av en besvikelse.

Efter kontrollen i Fagernes åker man längs Sææbufjorden innan det börjar gå uppför lite. Jag och min kamrat rullade ut från depån på egen hand men hamnade rätt omgående i en grupp. Man befinner sig i detta skede på knappt 400 möh.

Då man börjar klättra tar man först 150 höjdmeter på en halvmil. Sedan följer dock en knapp mil med svagt utför och det är först därefter som stigningen på allvar börjar, i trakten av Heggenes.

Gruppen splittrades tämligen omgående upp. Några drog iväg i ett tempo som inte kändes hållbart utan jag koncentrerade mig på att försöka hitta mitt tempo. Min kamrat som gick i en lättare viktklass än jag och som i grunden kanske var lite raskare uppför gjorde mig sällskap.

Vi hade innan loppet kommit överens om att försöka cykla tillsammans men utan något krav på det. Var det så att någon kände sig klart starkare och ville haka på någon snabbare grupp så var det ok.

Visade sig att de som stuckit iväg i inledningen av backen inte hållit ett hållbart tempo och ganska snart hade vi hämtat in utbrytarna. Jag låg här som lok i över en mil innan några med ett fåtal kilometer kvar till nästa depå ökade farten och cyklade ifrån gruppen.

Att ligga längst fram långa sträckor är ju normalt sett ett bra sätt att slita ut sig. Just uppför tycker jag dock att det är en fördel då man helt kan hålla sin egen fart. Ligger man bakom någon är det lätt att man bara följer med och inte riktigt känner efter hur det känns. Åtminstone för min del så brukar det funka bättre om jag försöker anpassa belastningen till hur det känns.

Uppe i den tredje depån i Beitostølen, efter drygt 18 mil och på knappt 900 möh, hade det ljusnat så att jag åter kunde börja ta lite bilder.
HPIM1318 (Large).jpeg


Vi hade ju första uppsättningen av våra väskor här. Minns inte riktigt men jag har för mig att det inte var några större klädjusteringar. Möjligen att västen åkte på igen. Var dock såpass varmt att det tyngre artilleriet i ryggsäckarna inte behövde tillgripas. Dock bra att ha möjligheten om vädret skulle visa sig vara mindre gynnsamt än vi hade det. Tror inte temperaturen var ner under 10 grader någon gång under loppet. Tillhör nog inte riktigt vanligheterna på detta lopp.

Vi lämnade depån strax efter klockan fyra på morgonen. Det blev nu glesare med folk och jag tror inte vi åkte med någon grupp något med under loppet. Mer att man någon kort bit råkade ligga i närheten av någon eller några andra cyklister.

Efter depån fortsätter det att stiga en knapp mil till.
HPIM1319 (Large).jpeg


HPIM1323 (Large).jpeg


HPIM1326 (Large).jpeg


HPIM1328 (Large).jpeg

Efter en utförskörning på knappt 100 höjdmeter ner till en landtunga mellan sjöarna Bygdin och Vinstre så är det åter klättring som gäller. Vyerna är riktigt fina.
HPIM1335 (Large).jpeg


Sista biten upp till högsta punkten på Valdresflye, 1389 möh, är vägen mer eller mindre helt rak och det är lite mentalt jobbigt då man hela tiden tror att man ser toppen bara för att när man kommer dit inse att det är en bit kvar fortfarande. Dock kan man hör med fog nyttja norrmännens uttryck om “flott natur”. Kalfjället i soluppgången och berg med snö på som fond är inte den sämsta vy man kan ha.
HPIM1336 (Large).jpeg


HPIM1344 (Large).jpeg


HPIM1348 (Large).jpeg


I utförskörningen ner från Valdresflye kan man lätt komma upp i 70-80 km/h och de få kurvor som finns kräver knappast något bromsande. Vid halv sex hade vi kommit ner till Øvre sjodalsvatnet. Dimmorna låg trolskt över sjön och det var riktigt vackert. Tyvärr fick jag inte till någon bra bild. Tar ett par bilder som dock är tagna i den trakten.
HPIM1349 (Large).jpeg


HPIM1350 (Large).jpeg


Efter detta följer tre mil där det fortsätter att i omgångar gå lite utför. Denna del slogs jag mot sömnigheten ganska ordentligt vid min första tur, så pass att jag fick ta en powernap i depån i Lemonsjøen, vilken på den tiden var där den fjärde depån var belägen. Även denna gång var jag lite sömnig men inte lika mycket som första gången.

Detta vägparti går till större delen i barrskog. Man korsar också en del vattendrag. Ner mot Randsverk lutar det på lite mer. Om jag förstått det rätt är depån numera belägen där. Detta innebär att man numera efter depån får börja med klättringen upp till Lemonsjøen medan vi avslutade denna deletapp med den klättringen. Är ingen våldsam backe med ca 150 höjdmeter fördelade på 4 km. I detta skede har man dock gjort 25 mil och två stigningar om drygt 1000 höjdmeter vardera så det börjar gå lite trögare.

Tror att klättringen gjorde att jag kom igång lite igen och efter en paus i depån rullade vi vidare.
HPIM1353 (Large).jpeg


Jag hade tanken att om jag åter blev trött var det inte så långt kvar till Lom där jag i så fall skulle kunna ta en kort tupplur. Är inte mer än drygt fyra mil mellan depåerna och efter några kilometer med relativt flack åkning har man dessutom en utförskörning på runt en mil ner till Vågåvatnet som ligger på ca 360 möh.

Detta är en utförskörning som är klart brantare än den ner från Valdresflye. Hann plocka av mig västen innan min kamrat kom ner till där jag stod och väntade vid utfarten på väg 15.

I detta parti var jag ärligt talat lite seg och min kamrat fick sköta större delen av dragjobbet. Till segheten bidrog kanske också det faktum att det finns en segmota på runt 100 höjdmeter som kommer ungefär halvvägs på mellan det att man kommit ner till Vågåvatnet och det att man når femte depån vilken är belägen i Lom.

Vädret var dock strålande och asfalten var dessutom av yppersta klass.
HPIM1355 (Large).jpeg


Vi nådde depån i Lom någon gång runt halv nio. I depån tog vi det relativt lugnt och såg till att få i oss lite mat. Passade dessutom på att smörja in oss med lite solkräm då solen fortsatt strålade från en i det närmaste klarblå himmel.

Får inte plats med alla bilder i ett inlägg så jag bryter här och avslutar den sista luckan i ett kommande inlägg.
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Avslutning av lucka 24.

Vi såg också till att lätta på klädseln. Nu var det kort-kort som gällde i klättringen upp till Sognefjell. Lucka 13 innehåller en rätt detaljerad beskrivning av den klättringen så jag avstår från att ge så mycket detaljer här.

Den första biten efter Lom är lättåkt.
HPIM1356 (Large).jpeg


Efter ett tag börjar det dock luta på lite mer. Nedanstående bild är tagen då vi nått drygt 900 möh och inte har så långt kvar på första delen av stigningen, d.v.s. innan man når Jotunheimen Fjellstue. Vattendraget man ser är Leira och den spetsigare toppen i bakgrunden tror jag är Skagsnebb och Bakarste Skagsnebb, 2003 resp. 2093 möh.
HPIM1362 (Large).jpeg


Efter att man passerat Jotunheimen Fjuellstue går det lite nerför och sen längsmed Bøvertonvatnet.
HPIM1366 (Large).jpeg


En bild från trakterna av Bøvertun, vid sjöns sydvästra hörn, där den andra och tuffare delen av stigningen börjar.
HPIM1369 (Large).jpeg


Min kamrat drog ifrån mig lite uppför trots att jag visste vad som väntade uppe vid Sognefjellshytte där den sjätte depån är belägen.
HPIM1372 (Large).jpeg


HPIM1370 (Large).jpeg


Var som synes gott om snö där uppe.
HPIM1373 (Large).jpeg


Efter depån går det upp och ner en del på fjället innan man kommer fram till utförskörningen. Som jag ser det bör man försöka vara aktiv i sin cykelåkning och inte bara sitta och rulla nerför utan se till att trycka på utför. Efter många utförslöpor kommer tämligen omgående en inte sällan rätt brant uppförsbacke och kan man komma upp en bit i den innan man är nere på lågväxel är rätt mycket vunnet.
HPIM1375 (Large).jpeg


HPIM1376 (Large).jpeg


Utförskörningen ner från Sognefjell är över 1200 höjdmeter och jag fick stå och vänta en stund innan min kamrat kom rullandes ner.
HPIM1378 (Large).jpeg


Vi var i detta läge på väg mot en tid på gissningsvis drygt 18 timmar. Skulle vi försöka klara det skulle vi behöva satsa på att bara fylla flaskorna i sista depån vid Dale skule i Luster (385 km in på loppet). Det skulle också innebära att vi skulle behöva pressa på vad vi hade. Vi beslutade oss för att strunta i vad tiden blev och istället ta ett ordentligt depåstopp även i denna den sista depån. Fick t.o.m. någon våffla ytterligare.

Vi cyklar sen längsmed fjorden. Är riktigt vackert och tar fram kameran för att ta en bild med min kamrat i förgrunden. Är ingen trafik att tala om så jag ber honom cykla ett par meter från högerkanten på vägen medan jag ligger långt till höger.

En kvinna går på höger sida vägen, i samma riktning som vi färdas men håller sig på gräskanten. Precis då min kamrat närmar sig henne tar hon med raska steg 90 grader vänster, d.v.s. hon börjar korsa vägen utan att titta sig för alls. Min kamrat hinner svänga undan,kvinnan stannar mitt i vägen.

Jag är på väg att passera henne längs högra kanten av vägen då hon helt plötsligt tvärvänder och rusar rakt in i mig och fäller mig med en klockren armbågstackling. Går så fort och är så oväntat att jag knappt hinner reagera innan jag ligger på backen.

Ligger och känner att allt är OK innan jag börjar röra på mig för att ta mig upp. Min kamrat berättade sedan att han var rätt säker på att loppet var över för min del då jag låg där stilla.

Har ont i högerhanden och noterar yttersta delen av lillfingret bara hänger.

När det inte hänt något positivt med fingret ett tag efter jag kommit hem söker jag läkare. Visar sig att jag drabbats av droppfinger/malletfinger. Det är en skada på sträcksenan. Behandlingen var att jag fick gå med en plastskena i sex veckor. Denna såg till att fingret hölls sträckt hela tiden. Var lite pilligt att ta av skenan och tvätta denna och fingret utan att leden böjdes. Var dock lyckligtvis inget som hindrade Dolomitresan en knapp månad senare, d.v.s. resa nummer fem i denna kalender.

Tillbaka till loppet så var jag tämligen förgrymmad på kvinnan som först springer rakt ut i vägen utan att titta sig för och sedan, återigen utan att titta sig för, springer in i, och fäller, mig. Jag kan minnas fel, men jag tror inte hon på något sätt bad om ursäkt. Hon kan ju ha varit lite chockad över det som hände men där och då var jag inte glad.

Till saken hör också att kameran går åt pepparn i kraschen, vilket är anledningen till att det inte blir några mer bilder i denna lucka.

De resterande fyra milen tog vi det relativt försiktigt. Jag höll i styret med vänsterhanden men mest lutade högerhanden mot styret. Växling sköttes också uteslutande med vänsterhanden, även för höger reglage så jag försökte hålla ner växlandet med bakväxeln.

Även om det inte var idealiskt så gick det ändå förvånansvärt bra. När vi kom fram till bonusbacken efter Gaupne, 40 mil in på loppet, var jag lite orolig om det skulle funka att ta sig upp de runt 300 höjdmeterna. Visade sig dock inte vara några egentliga problem.

Lyckligtvis är sen vägen ner till fjorden efter den stigningen en väldigt snäll sak där jag inte tror man behöver bromsa en enda gång. Kändes annars inte helt tipptopp att bara kunna bromsa ordentligt med ena handen. Lyckligtvis var det ju dock bakbromsen som var satt ur spel. Hade det varit kris hade jag nog dessutom med en del smärta kunnat klämma till bakbromsen också.

Väl nere vid fjorden är det sedan inte ens en mil in till mål och runt kvart i fyra på eftermiddagen var vi så äntligen i mål.

Bortsett från malören med asfaltssyningen så var det en helt fantastiskt fin cykeltur - kanonväder, bra sällskap och ett riktigt häftigt landskap.

Efter att vi duschat och ätit i målet så tog vi bussen tillbaka till Lærdalsøyri med våra cyklar, tog bilen och åkte tillbaka till vårt boende. Efter att ha sovit en natt åkte vi sedan tillbaka hem till Sverige.

I och med detta är också årets kalender slut och jag får därmed önska alla happyiter en god jul och ett gott nytt år!
 

dantor

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Tack för årets kalender! Den sista luckan låter som ett lopp man hade velat köra.

Hur var mörkerkörningen? Känns som att det fordrar en del mer koncentration och uppmärksamhet än hemma platten. Hur mycket reflexkläder och belysning hade ni?
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Ja, Jotunheimen rundt är verkligen ett lopp som jag kan rekommendera. Och jag tycker att man gott kan genomföra det som ett litet äventyr mer än som ett lopp. Finns så mycket fint att se och uppleva att det nästan känns lite synd om man skulle försöka köra det för att få en bra tid. Sen kan jag förstå att de som är duktiga gillar utmaningen att försöka åka fort. Att vi inte stressade framgår om inte annat av att skillnaden mellan totaltid och rulltid uppgick till två timmar och tre kvart.

Angående mörkerkörningen så var den inget som jag på något sätt upplevt som problematisk de två gånger jag cyklat loppet. Dels går ju loppet bara någon vecka efter midsommar och dels är man i ungefär lika långt norr ut som Mora på de delar man cyklar när det är som mörkast. Detta gör att det knappt blir mörkt på riktigt någon gång under natten, åtminstone om det som när jag åkt varit klart/halvklart. Blir det tunga moln och regn är det förvisso en annan sak.

När vi cyklade har jag för mig att vi slog på framlysena uppe på Filefjell inför första utförskörningen. Kan möjligen ha varit lite tidigare. Det var dock inte beckmörkt utan mer rejäl skymning. Och vi var inte direkt raska dit upp så de som åker fortare har än mindre mörkt.

Första utförskörningen gissar jag är den enda som genomförs i hyggligt mörker. Möjligen om de allra raskaste kan ha lite mörkt fortfarande ner från Valdresflye.

Första utförsbacken är väldigt snäll. Längst ner är det några kurvor som kanske är svåra att klara utan att bromsa men i övrigt så är det mest att rulla på. Och trafiken vid den tiden är gles.
Skärmklipp.JPG


De sex milen ner till Fagernes är väl då det egentligen är som mörkast för flertalet som åker loppet och den biten innehåller inga problem. Tänk vanlig svenska landsväg som inte går på någon slätt så har du en rätt god uppfattning om kupering/väg. Man följer också stranden längs några ganska långsträckta sjöar. Därmed blir det periodvis relativt flackt. Detta är f.ö. en del där det definitivt är lönsamt att ha en grupp att åka med.

Jag vet inte riktigt hur det ser ut när tätgruppen hunnit upp till Valdresflye och ger sig på andra utförskörningen. När vi kom dit hade behovet av lampor försvunnit. Trafiken där vid den tiden på dygnet är dock i det närmaste obefintlig vilket gör det oerhört rofyllt.

Angående behov av belysning och reflexer skulle jag säga att det inte är någon större skillnad jämfört med vad som är lämpligt om man ska cykla en glest trafikerad svensk landsväg vid midsommar. Möjligen att det är lite högre rekommendation på bra framlyse. Med det sagt så hade jag första gången jag cyklade loppet att framlyse med vad som skulle visa sig otillräcklig brinntid. Dog strax före Fagernes och sista biten in till depån där var inte helt idealiskt i belysningshänseende. Var dock såpass ljust att det inte var några egentliga problem. Mer att det inte kändes helt bra.

Angående loppet är det numera mycket populärare än när jag åkte. Då anmälde jag mig på plats 2005 och, om jag minns rätt, veckan före loppet 2009. Numera behöver man om jag fattat det rätt väsentligen "hänga på låset" när de öppnar anmälan för att få en plats. Det tycker jag är lite synd, men är det många fler som vill åka loppet än det finns startplatser blir det ju så.

Jag tycker också att det är bra att de inte låtit loppet växa alltför mycket. Med det sagt så är det större nu än när jag åkte. Första gången, 2005, var det 311 som kom i mål och 2009 var det 362 stycken och vi hade runt 100 cyklister efter oss i mål. Numera tror jag att antalet fullföljande ligger på 5-600.
 

dantor

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Ja, det skulle ju bli mer av äventyr/semester, och iom att det är en etapp så skulle det vara möjligt om man lyckades övertala/muta resten av familjen.

Aha, det är så populärt, fullt förståeligt. Samtidigt skönt att det finns några arrangörer som håller fast vid det mindre formatet istället för att försöka maxa intäkterna med höga anmälningsavgifter och maxa antalet deltagare.

Och är det inte värre utförskörningar nattetid än att det är jämförbart med svenska landsvägar är det ju överkomligt, även om det säkert, som du skriver, vore annorlunda med regntunga moln.

Sen håller jag tummarna för att det finns möjlighet för utomlandsresor 2021, kan bli lite svårt att skriva en kalender om det bara var någon enstaka dag kvar att välja mellan.
 

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Jag tror förvisso att det finns material till en kalender nästa år också även om det inte skulle bli möjligt att resa nästa år; se https://happyride.se/forum/threads/...ender-kalendern-komplett.3685521/post-3862993

Dock hoppas jag verkligen att det ska gå att göra någon resa nästa år. Även om det är kul att blicka tillbaka och minnas känns det roligare att rapportera om resor som gjorts i hygglig närtid.
 
Senast ändrad:

GoranS

Aktiv medlem
[RR] En pandemisk retrojulkalender (kalendern komplett)
Kära jultomten, jag har allt jag behöver egentligen men en ny julkalender från GoranS i december 2022 vore fantastiskt. Kommer det en sån?

🎅
Tyvärr har året inte bjudit på något insamlande av material till en julkalender vilket gör att det inte kommer att komma någon sådan från mig detta år. Om någon annan känner för att ta upp stafettpinnen kommer jag dock att läsa med nöje.
 
Topp