[RR, lvg] En italiensk julkalender [Alla luckor nu öppnade]

[GoranS]

I den mörka svenska decembermånaden tänkte jag bjuda på en tråd med lite bilder och ord från en tur jag gjorde i Italien i våras.

För lite enklare navigering så tänkte jag att det kanske kan hjälpa med en lista med länkar till de hittills öppnade luckorna först:

Lucka 24: Hemresa
Lucka 23: Nove Colli
Lucka 22: Riolo Terme - Cervia (buss)
Lucka 21: Fabriano - Riolo Terme
Lucka 20: Sansepolcro - Fabriano och forts.
Lucka 19: Riolo Terme - Sansepolcro och forts.
Lucka 18: Riolo Terme
Lucka 17: Sulmona - Riolo Terme
Lucka 16: Sulmona
Lucka 15: Norcia - Sulmona
Lucka 14: Sulmona - Norcia och forts.
Lucka 13: Sulmona - Fiuggi
Lucka 12: Fiuggi - Sulmona
Lucka 11: Cassino - Fiuggi
Lucka 10: Sulmona - Cassino
Lucka 9: Rom - Sulmona
Lucka 8: Orbetello - Rom (buss
Lucka 7: Siena - Orbetello
Lucka 6: Lido di Camaiore (Filettole) - Siena
Lucka 5: Lido di Camaiore
Lucka 4: Sestri Levante - Lido di Camaiore
Lucka 3: Piacenze - Sestri Levante
Lucka 2: San Pellegrino - Piacenze
Lucka 1: San Pellegrino

Flög ner till Bergamo på valborgsmässoaftonens em/kväll och sov uppe i San Pellegrino, ca tre mil norrut uppe i Val Brembana. På fm den första maj kom större delen av återstoden av gruppen som var med på resan ner med buss. Medan de fixade sig i ordning gick jag en liten sväng i byn. Knallade bland annat förbi kasinot och Gran hotel, båda från början av 1900-talet.

Mitt på dagen åkte vi iväg för att få en liten tur och kolla att cyklarna var OK. Tyvärr började det rätt snart droppa och jag var på väg att vända, men beslutade mig av någon oförklarlig anledning, solskenscyklist som jag är, att åka med gruppen. Vi åkte söderut ner mot Bergamo, huvudsakligen på cykelbanan som går nere i dalen.

I Almenno San Salvatore vek vi av och åkte upp i Valle Imagna. Från Ponte Giurino upp till Berbenno hade vi en sträcka fri fart uppför. Som alltid var det en del som drog iväg lite för kvickt i början och fick slå av på takten. Lyckades själv hitta en ganska bra rytm och hade nog viss nytta av att ha kört stigningen tidigare. Var skönt att få upp värmen lite i regnet, men å andra sidan inte lika kul att stå och vänta uppe på toppen. Då vädret var jämngrått och inte såg ut att bättra sig beslutade vi oss för att skippa att köra upp via Taleggio och sedan ta utförskörningen ner genom den trånga och ganska spektakulära dalgången ner till San Giovanni Bianco. Istället svängde vi höger nere i Brembilla och rullade ner till Val Brembana och följde den upp tillbaka till San Pellegrino, samma väg som vi åkte ut på.

Regnvädret gjorde att det inte blev några bilder tagna på denna tur. En (approximativ) höjdprofil för turen får duga som dokumentation. Gissningsvis blev det 6-700 höjdmeter.

 

[Konkret]

Helt underbart! Detta ser jag framemot att få läsa och njuta av hela vägen till jul!

 

[staine]

Det är verkligen nåt speciellt med gamla casinon och hotell, jag har sett ett par i Pyrenéerna där tiden stannat :)

 

[GoranS]

Ska kanske tillägga att hotellet lades ner på slutet av 70-talet. Hörde ett rykte från vår italienske guide att ngn tysk affärsman köpte det och skulle renovera det för 40 miljoner euro. Och kasinot fungerade tydligen som kasino i bara ett drygt decennium. En sak som dock fortfarande är igång på orten är produktionen av flaskvatten.

 

[GoranS]

Lucka två bjuder på betydligt bättre väder, en backe och en massa plattkörning över Po-slätten.

Efter att ha lastat in bagaget i bussen var det strax efter nio dags att rulla iväg på dagens tur som skulle ta oss ner till strax norr om Piacenza. Bör nog påpeka att rutten som visas nedan är inlagd manuellt i efterhand, så jag ska inte svära på att det var på millimetern som vi åkte. Framför allt är det säkert några mindre fel vad gäller delen över Po-slätten. Och, som alltid med denna typ av höjdprofiler ska man ta totalstigningar med en stor nypa salt. Min gissning är att det max blev 700 höjdmeter denna dag.

Vi startade precis som föregående dag med att cykla söderut i Val Brembana. De flesta (alla?) andra grupperna körde raka vägen ner till Bergamo medan den grupp jag åkte i skulle köra en liten omväg för att i alla fall få oss en backe till livs denna dag. Vi tog därför av österut efter en knapp halvmil och följde vägen som gick svagt uppför i en annan dalgång.

Marco, som även denna dag guidade gruppen jag åkte med, skruvade upp farten lite och vid/strax före Algua slog han åt sidan och proklamerade vid ett avtag där vi tog höger att det var fri fart upp till Selvino. Då jag låg på Marcos rulle tänkte jag att när han vek åt sidan så fick jag väl hålla ett anständigt tempo och se när någon skulle trycka på lite mer. Efter en stund vände jag mig bakåt och tänkte se om alla fortfarande var med och upptäckte till min förvåning att jag bara hade en person på rulle. Vi två körde på i hygglig fart drygt halva backen men slog sedan av lite och åkte och snackade. Med någon kilometer kvar upp blev vi en trio, då en "slow starter" anslöt. Vid infarten mot Selvino stannade vi till vid en liten kyrka och väntade in resten av gänget. Passade på att rulla tillbaka ner en kort bit och tog några bilder.

Vi cyklade igenom Selvino och tog sen backen ner till Nembro. En punktering för en i gruppen tidigt i utförskörningen gjorde att det fanns gott om tid att stanna till för att beundra utsikten på vägen ner. Var gott om cyklister på väg upp och det var inte så svårt att begripa varför då det var en riktigt fin backe som hamnade på min att-göra-lista. Är ju f.ö. gott om cyklister i området och enligt Marco mötte vi åtminstone fyra proffs under vår nerfart (ingen av dom på bilderna dock).

Nere i Nembro samlade vi ihop gruppen innan vi påbörjade uppdraget att ta oss igenom Bergamo. Var en hel del trafik och ännu fler trafikljus (de flesta var också röda), så det tog sin lilla stund att komma igenom staden.

Även efter Bergamo var det en del trafik och landskapet var alldeles gräsligt platt. Eller, om man ska vara petnoga så gick det mkt svagt utför (ca 200 höjdmeter på 8 mil). På vägen söderut passerade vi Bianchi-fabriken.

Lunch blev det på något Texas-inspirerat ställe vilket kändes rätt udda för att vara i Italien. Även om landskapet var grönt och fint så blev det lite monotont när det var så platt och Marco verkade mest vilja få plattkörningen överstökad så han låg stora delar av sträckorna som inte gick inne i städer och byar i täten och tuggade på i 35-37 km/h. Inne i bebyggda områden tog vi det dock betydligt lugnare.

I en liten by (Castiglione d'Adda tror jag) med ett par mil kvar tog vi ett glasstopp innan vi rullade på den sista biten till hotellet som låg i närheten av Guardamiglio.

Var ärligt talat inte den roligaste rutten jag cyklat i Italien, men jag tycker att gruppen skötte sig bra och att vi körde rätt disciplinerat. När det är mycket trafik och in och ut ur byar och städer är det lätt att grupper splittras och det blir mycket strul, men det var nästan inget sådant denna dag. Och, bortsett från den backe vi trots allt fick så var det bästa denna dag solen och att det var en behaglig temperatur.

 

[Konkret]

Hur många grupper åkte ner? Hur många var ni i en grupp?

 

[GoranS]

Om jag inte missminner mig var det fyra grupper den dagen och mitt minne och mina bilder säger att vi var nio i den gruppen jag åkte. Tror vi var den minsta gruppen.

 

[mhenry]

Helt klart min favoritkalender i år! Väntar med spänning på att misärgraden ska stiga. :)

 

[GoranS]

mhenry: Lite misär kommer vad det lider och på några olika sätt. Huvudsakligen var det dock (som vanligt) mkt trevligt att cykla i Italien.

 

[GoranS]

Den tredje luckan bjuder på resans första dag med över 20 mil i form av en tur över bergen och ner till Medelhavet. Att det som bilden antyder skulle ha varit över 4000 höjdmeter är rena nyset. Dock bör det ha blivit lite över 3000 höjdmeter.

Då jag hade ett par backar som jag gärna ville köra och de inte ingick på någon av rutterna som grupperna skulle köra så gav jag mig iväg själv när det började ljusna.

Hade drygt en halv mil in till Piacenza. Var lugnt och fridfullt när jag cyklade rakt igenom stadens centrala delar på lördagmorgonen. På ett torg stod det plasttält och metallstaket uppställda och några reklamskyltar klargjorde att det var målgången för ett halvmarathon som skulle hållas den dagen.

Ute ur staden var det fortfarande ett par mil på slätten (första bilden nedan) innan jag kom fram till bergen, eller rättare sagt fram till Val Trebbia (andra bilden).

I Bobbio tog jag av från stora vägen och började dagens första ordentliga stigning, upp till Monte Penice, 1460 möh; profilen ser ut något i stil med http://www.salite.ch/penice.asp?Mappa=

På drygt 1100 möh kom man upp till Passo Penice där det också fanns en mindre skidbacke med lift.

Uppe vid passet fick man ta av in på en mindre väg för att komma upp till toppen. Ganska omgående kom jag sedan in i molnen och uppe på toppen var utsikten obefintlig så jag fick nöjha mig med en bild på Santuario di Santa Maria och statyn bredvid (tycker det halvt om halvt ser ut som den välsignar cykeln).

Åkte ner samma väg som jag åkte upp. Var inledningsvis rätt kyligt då det var råkallt och fuktigt uppe på toppen. Nere i dalen var det dock lite varmare och jag, och framför allt fingrarna, tinade upp. Fortsatte därifrån dalgången uppåt en knapp mil innan jag i Marsaglia tog av vänster. Kom här in i någon slags tävling med terrängmotorcyklar. De for förbi mig när de var ute på någon transportsträcka. Lyckligtvis svängde de några kilometer senare av på en grusväg. Vägen var sen riktigt trevlig då slingrade sig fram i den gröna dalgången och trafiken var ytterst sparsam.

I vattendraget i botten av den dal jag nu följde såg jag på ett par ställen fiskare.

Vägen klättrade lite i etapper, men det var inga våldsamma branter, utan mer av åkbackar. Däremellan flackade det ut.

I Rezzoaglio var det dags att fylla på kolhydratförråden lite. Detta tillsammans med ett par bars var det jag åt under dagen.

Från Rezzoaglio var det mindre än 200 höjdmeter upp till Passo della Forcella och vägen var lättåkt.

Från passet var det sedan en snäll utförskörning ner till Borzonasca.

Nere i Borzonasca började dagens andra rejäla stigning (vänster direkt bakom kyrkan på bilden), upp till Passo Ghiffi; http://www.salite.ch/ghiffi1.asp?Mappa=

Var en stigning som bjöd på varierande lutning och riktigt lummig grönska.

Man märkte ganska tydligt att höjden inverkade på grönskan och det var tydligt att upp mot toppen hade våren inte alls kommit lika långt som nere i dalen.

Sista biten upp, där det brantade till, började jag bli lite seg och uppe på toppen tog jag en liten paus innan jag gav mig utför. Första delen av utförskörningen var på en ganska smal väg, men efter hundratalet meter utför (i höjdled) kom jag ut på en lite större väg som var rätt trevlig att rulla på utför.

Nere i Borgonovo där vägen kom ut på en ytterligare lite större väg tog jag ett litet navigeringsstopp för att orientera mig. Precis när jag ska till att stoppa ner kartan i bakfickan kommer ett gäng cyklister. Jag hör någon hojta och inser att det ju är en av grupperna som är med på resan, så jag trycker snabbt ner kartan i bakfickan och slänger mig upp på cykeln och kör någon kilometers intensiv jakt på gruppen som håller rätt bra fart i den svaga utförskörningen. Kommer ikapp med ett par tämligen mjölksyrestinna ben. Är verkligen en udda känsla att efter att ha turistcyklat i närmare 19 mil helt plötsligt tvinga benen att börja jobba för högtryck.

Jag åkte sedan med gruppen till hotellet i Sestri Levante.

Avslutar dagens bildkavalkad med en bild där man ser en bit av vägen vi åkte precis på slutet.

 

[MartinC]

Underbar läsning för internetcyklister och drömmare !

 

[GoranS]

Lucka 4 bjuder på en tur i sydostlig riktning, delvis i romarnas fotspår, fint väder och en avstängd väg som kortade av turen. Ang. höjdprofilen nedan bör påpekas att det som ser ut som några små backar runt 30-35 km är passager genom GC-tunnlar. Likaså är det en tunneleffekt man ser runt 64 km.

Beslutade mig för att åka med den lugna gruppen denna dag, dels för att benen var lite sega efter gårdagen och dels för att om man kör i en grupp man normalt inte åker med så får man tillfälle att snacka med lite "nya" människor, vilket kan vara trevligt.

Vi hade knappt hunnit lämna Sestri Levante innan det började gå uppför. Då kapaciteten hos åkarna i gruppen var rätt skiftande blev det att var och en tog det i sin fart och vi hade en återsamling halvvägs upp. I stället för att stå och vänta passade jag på att rulla tillbaka ner till de som låg sist och få lite extra utförskörning och klättring. Gjorde detta vid ytterligare några tillfällen under dagen och fick på så sätt några spontanintervaller med högre intensitet.

Denna del av turen gick längs sträckningen för en över 2000 år gammal väg från Rom upp till Genua och Piacenza. Efter ett tag vek vi dock av från denna väg och tog oss ner till Framura nere vid kusten.

Efter lite trasslande för att ta oss till andra sidan av järnvägsspåren som löper längs kusten och komma till gång- och cykelbanan som också följer kusten, delvis genom tunnlar. I Bonassola blev det en fika.

Efter fikat var det lite mer tunnel innan vi kom till Levanto.

Från Levanto klättrade vi uppåt på väg SP38 tills vi kom upp till avtaget till SP51.

Ursprungplanen hade varit att ta väg SP51 och följa den ovanför kusten som hyser de fem byarna kända som Cinque Terre. Tyvärr hade det varit något ras så vägen var avstängd och vi fortsatte därför SP38:an tills vi åter anslöt till romarvägen (SS1). Var där mer trafik.

Några i gruppen började bli rätt trötta, så det var svårt att hålla ihop gruppen. En bidragande orsak till problemen var också att gruppen var lite för stor, i synnerhet med tanke på att en del var lite mindre vana cyklister. Detta gjorde att luckor uppstod och det blev lite struligt. Efter utförskörning ner till La Spezia, bl.a. genom en tunnel, så splittrades sedan gruppen på infarten till staden ofrivilligt upp i två delar. Jag hamnade i den mindre delen med totalt åtta cyklister. Vi tog oss igenom staden och hamnade till slut på en restaurang i en marina i utkanten av staden då de flesta röstade för lunch.

Blev en bit äppelkaka för min del då jag inte var särskilt hungrig. Efter lunchen tog vi oss vidare på ganska trafikerade vägar. Den avslutande delen från avtaget mot Sarzana och ner till Lido di Camaiore är riktigt träliga. Har åkta sträckan tidigare och det är pannkaksplatt och semestervillor och hotell kilometer efter kilometer. Fruktansvärt monotont och det enda som händer är att man fastnar på trafikljus med ojämna mellanrum.

I Forte dei Marmi körde vi in förbi en cykelaffär då jag hade behov av att få kedjan fixad efter en klantighet vid monteringen. Resten av gänget fortsatte mot hotellet medan jag gick in för att se om jag skulle kunna få lite hjälp. Stötte på Marco (vår italienske guide) som var där med två andra som var med på resan, men som åkt i en annan grupp än jag denna dag. Marco upplyste om att affären var på väg att stänga och inte gjorde några mer jobb denna dag men att det skulle gå bra att komma då de öppnade klockan åtta dagen därpå. Med Marco i spetsen åkte vi sedan ut på strandvägen för att ta oss de sista 7-8 km till hotellet. Vet inte riktigt vad Marco hade gjort under dagen men han verkade ha ett uppdämt behov av att få köra på, så det var bara att kämpa på för att inte tappa rullen. Blev ett litet högfartspass (med mina mått mätt) på slutet av dagen. Får erkänna att det faktiskt var riktigt kul. Det roligaste var dock när Marco med någon kilometer kvar vände sig om då vi rullade fram mot ett rödljus efter att han verkligen tryckt på ordentligt en stund - hela ansiktet var ett enda stort leende av oförställd cykelglädje och det från en man som är en riktig bergsget!

 

[Peda]

Kvalitets-internet! Tack för att du delar med dig, hade det varit på FB hade du fått en "like" av mig :-)

 

[kontorsråttan]

Ja, kommer det så här bra RR varje dag fram till jul är det bara att ta av hatten och buga. Fantastiskt härlig läsning!

 

[staine]

Jösses, bara, typ
:-)

 

[Sambal Oelek]

Fantastisk läsning! Officiella julkalendern är ju ingen hit så det var bra att det kom ett alternativ ☺
Tutto bene, mille grazie

 

[GoranS]

Den femte luckan bjuder på en ambitiös plan och ett förskräckligt ljud.

Då resan nu hade två nätter i Lido di Camaiore och övriga gänget antingen skulle ha vilodag eller köra någon tur i trakterna på vägar jag åkt tidigare hade jag beslutat mig för att ta tillfället i akt och utforska lite mer av bergen norrut. Planen såg ut något i stil med:

Jag var dock tvungen att först ta mig bort till cykelaffären. Gav mig iväg vid tjugo i åtta och tog den träliga vägen längsmed stranden bort till i Forte dei Marmi. Tror inte det finns så mkt roligare rimliga alternativ och det var dessutom ren transportcykling på väg till bergen så det fick gå.

Borta vid cykelaffären, där det föregående dag varit fullt med liv och rörelse var det nu helt lugnt och det såg nästan lite stängt ut. En dörr i grinden var dock öppen och jag gick in med min cykel. Hittade en lite äldre man inne vid verkstadsdelen. Han snackade mindre engelska än jag snackar italienska och mitt italienska ordförråd är (om jag ska vara snäll mot mig själv) ytterst begränsat. Lyckades dock med pekande förklara mitt kedjeproblem, få det fixat, köpa en slang och på kuppen få en snabbkurs i de två viktigaste italienska orden kring det som sitter på en kanttrådshjul, copertone (däck) och camera (slang).

Klar där så fortsatte jag vägen längs kusten. Uppe Marinella di Sarzana svängde jag av inåt landet och tog mig via Sarzana och Santo Stefano di Magra upp mot Aulla. Hade kört denna sträcka tidigare då jag för några år sedan var upp till Colle dei Due Santi och Passo di Cirone så målet var mest att få den undanstökad så snabbt som möjligt utan att köra mig trött. Blev därför inga bilder tagna på den delen av turen.

Uppe vid Aula tog jag av uppåt bergen i stället för att fortsätta uppåt i dalen som leder upp mot Pontremoli. Var ingen hård trafik till att börja med, men efter Licciana Nardi blev det riktigt lugnt och fridfullt.

Uppe vid Tavernelle kom jag ikapp detta gäng där begreppet med "familjens svarta får" nog knappast var tillämpligt.

Som i de flesta dalgångar fanns det även i denna ett vattendrag i botten.

Var inte direkt så att det drällde med serpentinkurvor på denna klättring, men några bjöds det i alla fall på med någon kilometer kvar upp till passet.

Uppe vid passet (Passo Lagastrello; höjdprofil för själva klättringen: http://www.salite.ch/lagastre.asp ) tog jag mig en liten funderare på om jag skulle fortsätta eller om jag skulle ta någon av de lite kortare alternativen jag hade som backup-plan. Kändes dock rätt bra och vädret var fint så jag beslutade mig för att fortsätta ner på norra sidan och försöka ta mig tillbaka via Passo di Pradarena och Castelnuovo di Garfagnana.

Passerade förbi en damm (Lago Paduli).

Åkte sedan över en bro (bilden tagen från bron) som tog mig över till östra sidan av dalen.

I utförskörningen därefter så rullade jag på utför och när jag närmade mig en kurva så gav cykeln plötsligt ifrån sig ett högt skrikande ljud. Lät som metall i hög fart drogs mot metall. Tryckte instinktivt till på bromsarna och ljudet försvann nästan omedelbart. Stannade till och tittade, men kunde inte förstå vad det var så jag körde vidare i en naiv förhoppning att det kanske bara var något som kommit in mellan bromskloss och fälg. Då jag kommit en halvkilometer till så kom dock ljudet tillbaka då jag körde över ett parti med lite sämre asfalt. Denna gång försvann inte ljudet förrän jag fått ner farten till 20-25 km/h. Tittade på cykeln men kunde för mitt liv inte förstå varifrån ljudet kom. Då det var så högt och skrikande hade jag dessutom svårt att ens lokalisera om det kom från främre eller bakre hjulet (kändes rätt rimligt att det var hjulrelaterat då det verkade som det krävdes viss fart och det enda som rörde sig på cykeln när jag satt och rullade var hjulen.

I detta läge la jag ner alla planer på att köra rundan jag tänkt och gick in i fasen att "nu gäller det att ta sig tillbaka till hotellet". Efter en kort funderare insåg jag att bästa vägen var att köra tillbaka den väg jag kommit. Kom jag bara ner till Aulla skulle jag i värsta fall kunna ta tåget tillbaka. Jag vände därför, rätt less och besviken, och cyklade tillbaka upp till passet. Inga missljud på den biten. Hyste något hopp om att det kanske ändå var något temporärt missljud, men togs snabbt ur den villfarelsen. Utförskörningen avbröts med ojämna mellanrum av det obehagliga ljudet. När jag kom ner på lite plattare terräng blev det mindre av ett problem då det verkade som att det krävdes fart och en del vibrationer för att trigga oljudet. Från Aulla och tillbaka dök ljudet upp bara då jag körde över ett gäng målade "fartdämpningsränder" på ett ställe.

Körde in till cykelaffären i Forte dei Marmi för att se om de kudne ha någon idé om vad som orsakade oljudet och om man kunde göra något åt det. Hittade en kille som snackade engelska och han snackade med några andra, men ingen verkade ha någon idé om orsaken. Det enda de lyckades säga var att knakljudet som gjort debut någon mil tidigare kom från vevlagret, men att de inte skulle ha tid att byta det denna dag. OK, så då blev planen att ta sig tillbaka till hotellet och se om någon kände till om det fanns någon annan cykelaffär i trakterna som kanske kunde hjälpa mig. När jag kom tillbaka till hotellet visade det sig dock att några lite mer bevandrade personer i gruppen hade en idé om att det skulle kunna vara en känd Mavic-sjukdom som gjorde att skrikande uppkom.

Efter lite snackande med några av ledarna på resan dök förslag på en annan cykelaffär någon halvkilometer bort upp. Väl där visade det sig att de mer var inriktade på MTB, men de hade tips på en affär i Viareggio, ca 3 km bort. Åkte bort dit och, jo, de skulle kunna fixa nytt vevlager, men inte förrän imorgon klockan åtta.

Tillbaka till hotellet och det gjordes där ett försök att spruta in lite smörjning i hjulet.

Så för att sammanfatta dagen så slutade den med en tur i stil med:

Och läget inför kommande dag var lite osäkert, men planen var att jag skulle åka bort till cykelaffären när de öppnade och se om de kunde fixa till cykeln och sen skulle jag försöka hinna tillbaka till hotellet innan dess att grupperna hunnit ge sig iväg vid nio. Om inte så skulle jag åka med han som körde följebil och haka på någon grupp som vi sen hann ikapp. Gick till sängs denna dag inte helt nöjd med utfallet - tror att det kunde ha blivit en riktigt fin och minnesvärd cyklingsdag om jag kunnat köra min planerade tur.

 

[GoranS]

För de som tittar på de olika luckorna men gör det lite sporadiskt har jag lagt in länkar till de olika luckorna i första inlägget s.a. man enklare ska kunna navigera sig i denna tråd.

 

[nisseson]

Vilken cliffhanger nu med dag 5! :-) Och tack för grym RR, Italien ser ut att behöva besökas (som om jag inte visste det...)

 

[Hasse#7]

HUr har jag kunnat missa detta? Nu har jag läst ikapp. Avskyr adventskalendrar men denna är ett undantag. Mycket bra kvalitet. Inte mycket annat att vänta av Happys geografiske cykelciceron nummer ett. Tack GoranS

 

[Globalistic]

Snyggt!

 

[staine]

Isses, spännande, hur Gick Det SEN?

 

[PeterA]

Underbart. Älskar Italien:-)

 

[GoranS]

Den sjätte luckan bjuder på bilåkning, cykling och rejält med pasta.

Såg till att vara borta vid cykelaffären och hänga på låset klockan åtta. Några minuter senare kom dom och öppnade affären. Dock så skulle de plocka ut en större mängd cyklar som de hade fyllt upp varje ledigt utrymme inne i affären med och ställa ut dessa utanför affären innan de kunde tänka sig att hjälpa mig. Tog 20-25 minuter innan detta var gjort.

När jag väl fick möjlighet att förklara vad jag ville så visade det sig att mekanikerns kunskaper i engelska var rätt begränsade (och som jag nämnt tidigare är min italienska totalt undermålig). Jag försökte förklara att det var ett knakljud och att de i den andra affären sagt att det var vevlagret som behövde bytas och att jag ville veta om han också trodde det och om han i så fall kunde byta det. Jag tror att det han uppfattade var att jag ville ha vevlagret bytt och språkbarriären gjorde att det kändes hopplöst att försöka få honom att ge en "second opinion" så det var bara att låta honom byta lagret. Visade sig dock att det satt fast minst sagt ordentligt och han fick slita en bra stund innan han lyckats få loss det, bara för att konstatera att det inte alls var trasigt. Visade sig också mkt riktigt att det ljudet inte alls försvunnit när han var klar utan att det fortfarande knakade. Efter lite felsökning hittades boven i form av framhjulets snabbkoppling och efter lite smörjning var ljudet borta.

Tillbaka till hotellet och fick skjuts upp till en grupp som vi hittade på i närheten av Filettole, en mil norr om Pisa. De tog ett snabbt "tekniskt stopp" medan jag plockade av cykeln och gjorde mig redo för att haka på. Enda oron nu var om skrikljudet var borta eller inte. I värsta fall skulle vi få ringa på följebilen och se till att jag blev upplockad om det blev för eländigt.

Första ca fem milen för min del denna dag var det cykling i mer eller mindre trafikerade områden vilket var mer eller mindre oundvikligt då vi hade ett område med mycket bebyggelse att ta oss igenom. Av någon anledning var rutten dragen in genom Pisa, vilket jag inte riktigt begrep mig på. Kändes som det hade varit bättre att åka norr om staden.

I slutet av detta parti med mycket bebyggelse och en hel del trafik började det pratas om lunch i gruppen och vi var t.o.m. inne på något ställe och kollade men det var ett café som inte hade någon mat.

Sen, helt plötsligt var vi ute på landet, och landskapet blev kulligt och glest befolkat. Framför allt så fanns kom vi inte igenom några byar och matställena lyste med sin frånvaro.

Efter någon mil kom dock räddningen i form av en Agriturismo La Cerbana som serverade lunch. Visade sig vara ett utmärkt ställe för hungriga cyklister. Marco, som även denna dag guidade gruppen jag åkte med, såg till att de bar fram stora fat med pasta och rader av flaskor med vatten. Åt tre rejäla tallrikar med pasta. De som ville fick också en kopp kaffe på maten. Allt för det mkt humana priset av tio euro per person.

Efter maten drog backarna igång. Det var inga våldsamma stigningar, men det gick ganska mycket upp och ner och vartefter märkte man att benen började bli tröttare och tröttare på sina håll i gruppen.

Vi tillämpade här principen om att där det gick upp och ner behövde gruppen inte hålla samman utan man kunde åka lite som man ville och så återsamlades vi vid korsningar/på toppen av stigningar/... Funkade bra tycker jag. Var med och sprätte lite i några backar medan jag tog det lugnare i andra. Upplägget gjorde också att om man tryckte på lite så kunde man ta sig tid till lite botaniska observationer.

Denna del av turen var ren och skär cykelpropaganda med fint väder och minimalt med trafik.

Precis före San Gimignano var det någon som tyckte att det var lämpligt(?) med en paus och såg till att fixa en punktering.

Att vi började komma in mot vindistrikt märktes också.

Sista biten av turen som slutade i Siena var det lite mer trafik igen och det tydligare och tydligare vilka i gruppen det var som fått slita under dagen. För egen del måste jag säga att det kändes riktigt skapligt och framför allt var jag glad åt att inte hört något av mitt skrikande hjul under hela dagen.

Rutt och höjdprofil var något i stil med nedanstående. Det kan vara något fall av revisionism då jag inte minns exakt sträckningen, f.f.a. i de mer bebyggda delarna.

 

[Hasse#7]

Finfint! Dags att börja planera en framtida resa. Kanske inte beställa men i alla fall dra riktlinjerna på en servett eller nåt.

 

[GoranS]

Planera och fundera på resor gör jag för jämnan. Problemet brukar vara att besluta sig för vilka planer/drömmar man ska försöka realisera. ;-)

 

[Hasse#7]

GoranS skrev:
-------------------------------------------------------
> Planera och fundera på resor gör jag för
> jämnan. Problemet brukar vara att besluta sig
> för vilka planer/drömmar man ska försöka
> realisera. ;-)

Jag planerar löst och långsiktigt. Huvudmålet 2016 som är bokat är La Marmotte. Dags att börja träna istället för att slösurfa och vara dryg.

 

[GoranS]

Lucka 7 erbjuder resans dittills högsta högsta punkt, en fotokavalkad samt en ovälkommen comeback.

Denna dag blev det åter en solotur då jag spetsat in mig på att köra Monte Amiata och ingen av grupperna hade det på sin agenda. Startade då solen precis hade gått upp. Körde i närheten av stadsmuren för att ta mig ut på väg SR2 söderut.

Uppe vid Siena var det soligt, men i de omkringliggande lägre partierna låg en dimma som gjorde landskapet nästan trolskt. Lyckades tyvärr inte alls fånga detta på bild så vi avslutar Siena med en annan bild.

Från Siena bar det av utför och under några mil växlade det mellan soligt väder och dimma. I dimman blev det nästan lite småkyligt.

Var ingen våldsam trafik på väg SR2, men när jag svängde av från den vägen strax söder Buonconvento blev det ännu lugnare. Efter drygt tre och en halv mil var det dags för dagens första klättring, upp till Montalcino. Med sina 400 höjdmeter med strax över 5% snittlutning var det en lagom uppvärmningsbacke. Vyn uppåt där man såg staden/byn skymta fram mellan dimmslöjorna gjorde det inte mindre angenämt. Hade man varit där lite tidigare och stått och väntat in precis rätt tillfälle hade man säkert kunnat få en oerhört läcker bild.

Som så ofta i Italien (och andra länder söderut) är byarna ofta byggda uppe på kullar, så efter att ha cyklat upp till byn bar det av utför när jag fortsatte söderut. Mötte här en man som var på väg uppför precis när jag började min nerfart. När jag sedan stannade en bit ner i backen för att ta en bild av vad som komma skulle

så åkte han förbi mig. En liten bit längre ner så mötte jag honom på väg upp igen. Uppenbarligen var han ute och klämde morgonens backintervaller. Jag fortsatte utför och landskapet kändes allt som oftast som taget direkt ur någon toskansk turistbroschyr (inte så konstigt då jag ju befann mig i Toscana).

Nere i Monte Amiata (konstigt namn på en ort som ligger nere i en dal och extra konstigt då ett berg i närheten heter precis samma sak) passerade jag Fiume Orcia och här började klättringen upp till Monte Amiata, en klättring som med undantag för några kortare utförspartier steg runt 1500 höjdmeter på tre mil. Det är dock under andra halvan, med start i Castel del Piano, som klättringen börjar på allvar. Finns f.ö. ett antal olika uppfarter, men den från Castel del Piano var den jag valde. Passade på att ta en liten förmiddagsfika inne vid torget innan jag började klättringen.

Stora delar av klättringen (profil: http://www.salite.ch/amiata2.asp?Mappa= ) gick genom lövskog och det var riktigt vackert med de grönskande träden i solen.

Gjorde mig ingen brådska upp utan njöt av vädret. Uppe på toppen, eller rättare sagt där asfaltsvägen slutade, blev det en kort paus innan det var dags att ge sig ner. Fanns några ställen där man kunde äta och/eller sova. Dessutom fanns en skidlift upp till toppen på berget.

När jag sedan gav mig iväg nerför kom jag inte mer än några hundra meter innan en mycket ovälkommen comeback gjordes. Denna stod det skrikande ljudet från hjulet från. Detta gjorde att utförskörningen blev allt annat än rolig. Så fort jag körde över något parti med lite sämre beläggning (och asfalten var inte av toppklass) i mer än 30 km/h började eländet. Enda trösten var att de mer mekkunniga i sällskapet som jag pratat med var övertygade om att det inte var någon fara att cykla med det, bara förskräckligt enerverande.

Efter tre och en halv km tog jag av från den vägen jag kommit upp och tog istället vägen ner till Aiole. Där blev det lite plattare och jag kunde trampa på utan att hela tiden behöva ha hjulskriket hotandes. Passerade denna inte alltför vackra anläggning.

Passerade genom några byar, bland annat Semproniano.

I utkanten av denna by tog jag sedan av från vägen jag färdats på (SP10) in på den mindre SP155. Visade sig visserligen vara en trevlig sträckning, men underlaget lämnade lite att önska och hjulljudet dök här upp även på platta partier. Var i detta läge rätt butter och äventyrslustan hade fått sig en liten knäck vilket gjorde att fotograferandet också blev rätt sparsamt. Efter att ha passerat Saturnia gick det lite utför ner i en dalgång. När jag sen åkte upp och tittade över på andra sidan dalen fick jag se att det fanns något utomhusbad.

Hade då ingen aning om vad det var, men har senare konstaterat att det finns en varm källa där, så vattnet som kommer ut är 37-38 grader. Tog strax därefter en liten väg över från SP10 till SS74 (SP = Strada Provinciale och SS = Strada Statale). Försöker när jag planerar mina rutter generellt sett att hålla mig till så små vägar som möjligt om jag inte ser något skäl att välja större vägar i de lägen valmöjligheter finns. Dels är mindre vägar ofta glesare trafikerade och dels bjuder dom ofta på en "närmare kontakt" med landskapet.

Ute på SS74 blev det omgående en uppförsbacke på 150 höjdmeter på 3 km, d.v.s. ett tjälskott med italienska mått mätt, men likafullt betydligt fler höjdmeter än något i Stockholmsområdet. Uppe på toppen låg föga förvånande låg en by, Manciano. Sen blev det riktigt roligt ett tag då asfalten blev riktigt bra och det var medvind. Kunde ligga i mellan 35 och 45 km/h utan att direkt behöva anstränga mig och kusten närmade sig med stormsteg. Detta fick humöret att stiga rätt ordentligt. Helt plötsligt var det riktigt roligt att cykla igen.

Några kilometer innan kusten tog jag av vänster från SS74 och genade ner mot Orbetello, en stad med etruskiskt ursprung . Blev på vägen några kilometer på SS1:an (där en fyrfilig väg med mitträcke), vilket fungerade men det är ingen väg jag skulle vilja cykla någon längre sträcka på.

Passerade i Orbetello hotellet vi skulle bo på. Hade då hjulljudet gjort sitt återinträde ställt in mig på att bara köra direkt till hotellet och där avsluta cykeldagen, men den sista biten då det rullade på så fint hade fått mig att tänka om och besluta mig för att i alla fall göra ett försök att klämma den andra backen som jag bespetsat mig på att klara av denna dag, nämligen Monte Argentario/Il Telegrafo, vilken ligger ute på någon slags halvö som förbinds med fastlandet via två landtungor och i lagunen som bildas mellan dessa sticker en halvö ut där Orbetello ligger. Från spetsen på Orbetellohalvön har en landremsa med en väg byggts.

Ön man ser ute i vänstra kanten på kartbilden ovan är Isola del Giglio. Det var där, strax utanför Giglio Porto som kryssningsfartyget Costa Concordia gick på grund. Ett par bilder tagna på väg ut till Monte Argentario (de vänstraste masterna på den andra bilden är uppe vid toppen).

Efter några kilometer svängde jag sedan av in på en mindre väg och började klättringen upp till toppen (profil: http://www.salite.ch/argentario.asp?Mappa= ). Snart efter att ha passerat Convento Padri Passionisti blev började vägens beläggning bli betydligt sämre. Utsikten var dock inget att klaga när man fick fri sikt in mot lagunen.

På några ställen kunde man också se bort mot Isola del Giglio.

Sista biten upp till toppen var det riktigt brant (bild tagen på nervägen).

Masterna uppe på toppen var omgärdade av staket och när jag åkte upp dit kom en man med en stor schäfer ut, så jag rullade ner några meter innan jag tog en obligatorisk "toppbild".

Sedan var det bara att åka tillbaka ner till Orbetello. Gick inte fort, delvis p.g.a. bakhjulets ljudliga protester och delvis p.g.a. asfaltskvaliteten, vilket i alla fall i de övre delarna lämnade en del att önska.

Som en liten epilog så hade jag under dagen en hel del tid på mig att fundera kring hjulproblemet. Som jag såg det fanns det två lösningar. Antingen kunde jag lämna in det och få det fixat eller så kunde jag köpa ett nytt hjul och ta med det ickefungerande hjulet hem och fixa det då. Då jag skulle vara kvar och cykla i områden där jag inte hade koll på hur mycket cykelaffärer det fanns så hade jag kommit fram till att det som gav minst risk för fortsatt strul, vilket skulle riskera att förstöra semestern, var att helt enkelt plocka fram VISA-kortet och köpa sig ur problemet. Hann in i en cykelaffär i Orbetello innan de stängde, men de hade inga vettiga racerhjul, så jag snackade med bossen för resan och han lovade att kontakta en tjej som hjälpt honom med en hel del annat praktiskt och se om hon kunde få fram en bra cykelaffär hyggligt nära hotellet i Rom dit vi skulle kommande dag. Då skulle jag kunna besöka den och få mig ett nytt hjul.

 

[Fältprästen]

Det är tur det är vinter.

 

[GoranS]

Så att man istället för att cykla i härligt kuperad terräng kan få sitta och nöta inomhus framför TV:n? Inte helt säker på att jag håller med. ;-)

 

[Sambal Oelek]

man längtar ju inte till sommaren.... :)

(men ska inte klaga, ska snart till Fuerto Ventura och psykkla i bergen)

 

[staine]

Najjz, Siena har jag varit i, mkt fin stad, men glömde tyvärr cykeln :/

 

[Fältprästen]

GoranS skrev:
-------------------------------------------------------
> Så att man istället för att cykla i härligt
> kuperad terräng kan få sitta och nöta inomhus
> framför TV:n? Inte helt säker på att jag
> håller med. ;-)

Annars hade det inte varit någon julkalender. :)

 

[JLarsson]

Ah, nästan som 1001-migliabanan baklänges!

 

[IngvarW]

Strålande bilder, strålande RR och jäkligt kul med kalender!

Det här med hjulet är värsta Cliffhangern!

 

[PiPPiW]

.

 

[NLC]

Håller du i det här i samma stil ända till jul blir jag riktigt impregnerad. Hur länge var du borta egentligen??

 

[Hasse#7]

NLC skrev:
-------------------------------------------------------
> Håller du i det här i samma stil ända till jul
> blir jag riktigt impregnerad. Hur länge var du
> borta egentligen??


Nu är ju det här verkligen ingen spik. Men hade det varit det så är GoranS mannen som skall koka soppan. Mästerligt dagsverke varje dag till jul.

 

[GoranS]

Den åttonde luckan bjuder på en cykelfri dag men stärkta utsikter för framtida cykling. Därmed är väl detta inlägg egentligen OT, men ibland får man planera om och då det ändå var en dag på en resa som huvudsakligen gick ut på cykling så får även denna dag sin egen lucka.

Hade beslutat mig för att helt skippa cyklingen denna dag och endaast inrikta mig på att se till att få tag i ett nytt hjul. Dessutom kan jag erkänna att av de etapper som ingick i den arrangerade resan (detta var den sista etappen), så var detta den som lockade mig minst. Med en planerad längd på runt 18 mil, inga direkt intressanta backar och en avslutning in i Rom så känns det inte som någon jätteförlust att inte ha fått cykla den etapp. Det enda som riktigt lockade var vädret som var strålande fint. Avsåg när de grupper som skulle åka hela sträckan (alla utom en) gjorde sig i ordning och gav sig iväg.

Tog sen en liten stund innan bussen avgick med mig, busschauffören och smallgruppen, som skulle korta ner dagsetappen genom att åka buss en bit. I någon ort efter Civitavecchia smallgruppen av och påbörjade sin cykling.

Sen var det bara jag och busschauffören kvar. Vi åkte direkt till hotellet som åtminstone gav mig associationer till något gammalt öststatsbygge. Lyckligtvis var insidan bättre än utsidan.

Efter att ha checkat in och sen hjälpt till att plocka in alla väskor från bussen till bagagerummet så att cyklisterna skulle kunna hämta dom där när de kom fram så begav jag mig ut för att fördriva tiden fram till dess att cykelaffären skulle öppna igen klockan fyra efter lunchstängningen. Affären låg ca 3 km från hotellet och klockan var inte mer än två så jag styrde kosan in mot Vatikanen. Rundade väsentligen detta land (första gången jag gjort det till fots). En obligatorisk bild på Peterskyrkan blev det förstås, men något besök var det inte tid till, i synnerhet inte som kön var rejält lång.

Knallade sedan upp till Cicli Fatato som affären jag fått tips om hette. Visade sig att de hade en hel del hjul. Hade ingen lust att lägga en förmögenhet och efter lite dividerande med en kille i butiken som sympatiskt nog pratade helt OK engelska så beslutade jag mig för ett par Fulcrum Racing Quattro. De var inte intresserade av att sälja bara ett bakhjul så det fick bli ett par. Kändes dock som att priset var rätt OK, så det gjorde mig inte så mycket. En fördel med att få ett par var dessutom att jag slapp åka omkring med fram- och bakhjul av olika märken. Skulle ju kunna reta någon, och i ärlighetens namn kanske även mig själv lite.

Skyndade mig sedan tillbaka till hotellet då det enligt schemat var sagt att de andra skulle vara framme vid hotellet vid fem/halv sex och då skulle börja lasta in cyklarna i släpet till bussen inför hemfärden dagen därpå. Då jag inte skulle åka hem utan vara kvar nere i Italien så ville jag dels se till att mina gamla hjul kom med i släpet så jag slapp dra runt på dom och dels att min cykel inte kom med då jag även fortsättningsvis hade planerat att bese Italien primärt från cykelsadeln.

Visade sig att jag stressade i onödan. Tror det var en grupp som hade kommit till hotellet när jag kom eller om de kom strax efter (minns inte riktigt så här 7 månader senare). Tog en dricka och satt och snackade med dom en stund. När de andra grupperna hade börjat komma in så vidtog packningen av cyklar. Jag hade försökt köpa däck till de nya hjulen då jag tänkte att jag lika gärna kunde ha fräscha sådana på. De hade dock bara ett 25 mm brett däck så jag fick flytta över ett däck från de gamla hjulen. Antingen har 25 mm slagit så stort i Rom att de sålt slut på förrådet eller så har de inte fattat poängen.

Efter lugn men trevlig middag var det sen läggdags för att vara redo för tidig uppstigning nästa dag. Och jag kan väl redan nu avslöja att då blev det lite cykling igen.

 

[GoranS]

NLC skrev:
-------------------------------------------------------
> Håller du i det här i samma stil ända till jul
> blir jag riktigt impregnerad. Hur länge var du
> borta egentligen??

Den som lever får se. ;-)

Får f.ö. passa på att tacka för alla uppskattande kommentarer.

 

[GoranS]

Hasse#7 skrev:
-------------------------------------------------------
> NLC skrev:
> --------------------------------------------------
> -----
> > Håller du i det här i samma stil ända till
> jul
> > blir jag riktigt impregnerad. Hur länge var du
> > borta egentligen??
>
>
> Nu är ju det här verkligen ingen spik. Men hade
> det varit det så är GoranS mannen som skall koka
> soppan. Mästerligt dagsverke varje dag till jul.

Nej, Italien är i cykelhänseende verkligen ingen spik vad det gäller att koka ihop en RR-soppa på. Skulle nog faktiskt vilja hävda att det inte krävs speciellt mkt för att få ihop en RR i stil med denna om man har ett antal cykeldagar på det landets vägar som råmaterial. Det enda som krävs är ett hyggligt frekvent fotograferande.

Hade varit kul att se vad någon med lite känsla för fotande, som Källis eller 42Hz, hade kunnat åstadkomma i en RR från en sån här resa.

 

[GoranS]

I lucka 9 byts Lazio mot Abruzzo, öststatshotell mot klosterboende och buss mot tåg och cykel.

Uppe tidigt s.a. jag kunde ge mig iväg strax efter soluppgången. Skulle ta mig bort till Roma Tiburtina, en av de stora järnvägsstationerna i Rom, och därifrån ta ett tåg som skulle gå vid tjugo i åtta. Till saken hör att jag förutom cykeln hade två ryggsäckar, en på 60 liter och en på 30 liter att få med mig. Jag hade surrat fast den lilla bakpå den stora och kunde därigenom faktiskt cykla bort. Det var lite instabilt och det gick inte direkt fort, men jag kom till stationen och som en bonus kan jag säga att jag cyklat igenom hyggligt centrala delar av Rom. Att det var lördag och hyggligt tidigt förenklade nog det hela en del, men jag var ändå positivt överraskad hur smidigt det gick.

Efter inköp av biljett till mig och cykel så var det en liten väntan innan tåget kom. En konduktör visade mig in i vagnen där det fanns ett utrymme för att transportera cyklar.

Var långt ifrån något modernt tåg, men det tog mig i alla fall på drygt tre timmar upp över bergen, ner till högplatån som var sjöbotten fram till dess att Lago Fucino dikades ut på 1800-talet, vidare över nya berg och slutligen ner till Sulmona där det var avstigning för mig.

Cyklade upp till staden som låg ett par km från stationen och letade mig fram till mitt hotell. Här tror jag att en liten beskrivning av stället är på sin plats. Det låg inne i en trång gränd och var en del av ett kloster från 1500-talet. Det var inget stort ställe, tror att han som mest kunde klämma in 13 gäster. Ägaren var f.ö. också en lite udda hotellägare; en spanjor som jobbat i finansbranschen i London i många år, men sen hade köpt en del av klostret och renoverat upp det till ett mycket trevligt (och originellt) boende.

Jag hade egentligen inte några planer på att kunna checka in då klockan inte var tolv ens, utan jag hade mest tagit mig dit för att se var stället låg. Dock dök ett (kanadensiskt, tror jag) par upp. Precis när jag stod där. De kände tydligen Victor (ägaren) och ringde på. När Victor kom ner och öppnade så tyckte de dock, efter att ha hälsat, att de kunde komma tillbaka lite senare och låta mig checka in först. Passade mig fint då jag därigenom kunde lämna bagage och cykel och gå ut på stan. Dock han jag först få en liten genomgång om staden och omgivningarna av Victor.

Gav mig sedan ut på en liten rundtur i stadskärnan. Det visade sig vara en liten trivsam stad (25000 invånare) och där det var marknad nere på torget.

Fick i mig något att äta innan jag gick tillbaka till hotellet (ligger på höger sida och är andra huset där man ser balkonger med växter).

Efter att ha bytt om var det sedan dags för första cykelturen i Abruzzo. Blev nedanstående runda i moturs riktning.

Efter att ha tagit mig ut ur staden (= åkt några kvarter och nerför en backe),

så var det lite upp och ner i en mil innan det började stiga mer ihållande. Uppe i Anversa degli Abruzzi tog jag dalgången söderut. Fick en riktigt fin vy ner mot byn strax därefter.

Vägen slingrade sig uppåt i dalen.

Det var aldrig direkt brant utan en backe där det gick att ta sig upp utan att bli blå i ansiktet. Även om jag bara varit av cykeln en dag så var jag ändå lite som man brukar vara första dagen på en cykelresa, d.v.s. man kör gärna lite fortare än man borde bara för att det är så roligt att få lite backar att cykla i. Fick faktiskt lägga lite band på mig själv för att inte riskera att bonka halvvägs.

Kom efter ett tag upp till Lago di San Domenico, en av två sjöar i dalen.

Den andra sjön, Lago di Scanno, är lite större och har sitt namn efter Scanno, en by/stad med medeltida anor.

Hade dock inte tid att göra någon noggrannare utforskning av Scanno utan jag fortsatte södrut och uppåt. Efter ett tag började jag bli lite orolig då väldigt mörka moln började torna upp sig över bergen framåt. Lyckligtvis visade det sig dock att jag skulle upp åt vänster och inte rakt fram i bilden nedan.

Passet, Valico di Monte Godi, låg på drygt 1600 möh och trots att det var någon vecka in i maj så låg det på några ställen snö bredvid vägen.

Var sedan en lättåkt utförskörning ner till Villetta Barea.

När jag kom runt en kurva nere i den byn ser jag helt plötsligt något djur stå mitt i vägen. Han tittar på mig och hoppar över staketet bredvid vägen och står sen bara och tittar på mig när jag åker förbi.

På utfart från byn passerar jag två andra cyklister, en på en MTB och en på en racer med ganska många år på nacken. Trots att jag inte håller någon våldsam fart åker jag rätt mycket fortare än dom och först märker jag inte ens att han på racercykeln tagit rulle på mig. Skruvar på kul gradvis upp farten för att se hur länge han hänger med. Han är dock segare än jag räknat med och det är först när jag på infarten till Barrea tittar jag bakåt som han inte längre ligger bakom. Dock får jag erkänna att jag inte vet om han släppte p.g.a. att det gick för fort eller om han inte ville komma för långt före sin kumpan.

Från Barrea är det åter en sån där stigning som med italienska mått knappt är en backe men som jag skulle älska att ha hemma, 190 höjdmeter på 4,5 km. Utförskörningen ner till Alfedena är nog snäppet bättre med några riktigt fina serpentinkurvor och riktigt trevlig utsikt.

På det lättåkta partiet fram till Castel di Sangro försöker jag ligga på lite då det känns som de mörka molnen jagar mig från sydväst och jag har måttlig lust att behöva köra sista delen av turen i regn. I Castel di Sangro offrar jag dock några minuter på att köpa en dricka och hälla i mig då det känns som att jag börjar gå lite lågt på energi. Sista stigningen rejäla stigningen för dagen, upp mot Roccaraso erbjuder drygt 400 höjdmeter på strax över 6 km. Väl uppe väntar en lite jobbig överraskning i form av en tämligen kraftig motvind uppe på högplatån.

Efter närmare en och en halv mils slit kommer så belöningen i form av en utförskörning på drygt två mil ner till Sulmona. Är en stor och bred väg men med förvånansvärt lite trafik denna sena lördagseftermiddag.

Går på kvällen en liten tur i staden som verkligen är trivsam - inte stor och stökig men ändå livlig och dessutom är den till skillnad från många andra italienska städer sympatiskt ren och i stort sett fri från klotter.

 

[Hasse#7]

Mysig morgonläsning. Jag låtsas att jag är där hela dagen idag.

 

[GoranS]

Lucka 10 bjuder på en färd mot Benediktinordens vagga.

Tog det relativt lugnt på morgonen och kom inte iväg förrän runt halv tio. Lämnade den stora ryggsäcken som Victor lovat ta hand om tills jag kom tillbaka så jag körde bara med en relativt lätt ryggsäck. Inledningen var densamma som föregående dag men uppe i Anversa degli Abruzzi höll jag höger och fortsatte upp förbi Cocullo och upp till Valico di Olmo di Bobbi; profil: http://www.salite.ch/8335.asp?Mappa=

Vägen gick inte de sista meterna upp över kammen, utan det var en knappt 300 meter lång tunnel. Den var dock helt rak, så det var inga problem trots att den vad jag kan minnas inte var upplyst.

Som vanligt kom efter uppförskörning en utförskörning. I detta fall blev det en och en halv mil med huvudsakligen utför. Första delen lutade det lite mer än på den andra. Dessutom hade jag en kraftig och lite byig medvind/sida medvind vilket gjorde att jag inte riktigt vågade släppa på vilket det annars hade funnits goda möjligheter till då det var lättåkt och inte många kurvor där man behövde bromsa.

I Gioia dei Marsi stannade jag till vid torget och tog en fika innan det var dags att ta sig ann dagens andra stigning, upp till Valico di Gioia Vecchio/Passo del Diavolo; profil http://www.salite.ch/diavolo.asp?Mappa= Var precis som dagens första backe en tämligen behaglig sak med lutning som oftast höll sig på 4-7% och på några ställen flackade ut lite. Här och var fick man fin utsikt utöver platån som utgör botten på den försvunna sjön (se lucka 8).

Stötte även på denna något överraskande skylt.

När jag senare diskuterade detta med Victor och en annan man som jag glömt namnet på så fick jag reda på att det i Parco d'Aburzzo, Lazio e Molise tydligen ska finnas ett 40-tal björnar. Dessutom finns det en hel del varg. Då jag tog upp att det i Sverige finns en hel del diskussioner om vargarnas vara eller icke vara och problem med attacker på tamboskap så menade de att det inte alls finns dom problemen i Abruzzo. Den tamboskap som går ute i de områdena har en speciell ras av hundar som vaktar dom och dessa hundar är utrustade med halsband med "utåtriktade spikar" och att detta effektivt skyddade hundarna då vargarna tydligen i stort sett alltid attackerade mot halspartiet. Sanningshalten i detta vet jag inte, men det var vad som sas.

Vid sidan om vägen stod vårens blommor i fullt blom. Det var mest ganska låga och små blommor, men här och var var marken nästan översållad med dom (har inte riktigt kamera, kunskap eller tid för att fånga sådant på ett bra sätt, så jag nöjer mig med ett av de bättre försöken).

I det fina vädret var det riktigt trivsam cykling. Uppe vid passet finns en albergo/rifugio. Den var dock under kraftig renovering, delvis EU-finansierad. Utförskörningen var väldigt lättåkt. Det enda som störde lite var att asfalten bitvis lämnade lite att önska. Genom att det knappt var någon trafik kunde man dock utnyttja en stor del av vägbanan utan problem.

Passerade Pescasseroli och kom sen fram till, eller rättare sagt nedanför, Opi, en by uppe på en klippa.

Passade på att fylla vattenflaskorna vid en kran och fick kort därefter stanna till för att byta slang då jag lyckades få in en liten glasskärva i däcket som orsakade en punktering. Efter detta var det dags för den tredje backen för dagen, upp till Forca d'Acero; http://www.salite.ch/acero.asp?Mappa= Denna klättring var nästan ännu lättare än de två föregående och den gick huvudsakligen inne i lövskog.

Passet ligger precis på gränsen mellan Abruzzo och Lazio på drygt 1500 meters höjd över havet. Precis uppe vid passet låg en servering. Då jag inte hade någon enorm brådska och var lite småhungrig stannade jag och beställde en korv med bröd, vilket i denna del av världen betydde ett par stekta salsiccia-korvar mellan ett par brödskivor. Inte alls dumt faktiskt.

Efter det följde en utförskörning på runt 25 km. Första delen var riktigt vacker med ängar med mängder av små blommande blommor. Det enda som lite störde var att det också var en väg som uppenbarligen var populär bland motorcyklisterna. Och en del av dom var inte rädda för att använda gasen.

Efter att väg SR666(!) vikit av från SR509 som jag följde, så försvann dock motorcyklarna. Strax efter att jag passerat Fiume Melfa nere i Valle di Comino så började jag den sista lilla stigningen för dagen, upp förbi Atina och upp till Capo di China, varifrån det var utför och platt fram till Cassino där dagens etapp hade sitt mål.

Efter att ha checkat in på hotellet så gick jag ut och tog en sväng runt stan till fots och fick mig en bit pizza och en rejäl glass i magen. Måste säga att staden inte var särskilt inspirerande. Då staden p.g.a. massiva bombningar under andra världskriget mer eller mindre jämnades med marken finns ingen gammal stadskärna utan allt är av tämligen modernt datum. Det som var lite trevligt var att vissa centrala gator var avspärrade för trafik denna söndagskväll, så man kunde gå helt fritt. Och att det var långt ifrån någon turistinvaderad stad tyckte jag också var skönt. Sådana ställen blir jag lätt lite trött på.

Avslutar denna lucka med en kvällsbild med aningar om nästa luckas inledning.

 

[Peda]

Jag tycker dina RR för onödigt lite uppmärksamhet. Jag tycker de är toppen och väntar med spänning på nästa lucka. Har faktiskt varit uppe på Monte Cassino nån gång i mitten på 80-talet :-)
Tack för att du delar med dig, enda nackdelen är att det är psykiskt påfrestande att se alla fina bilder. Är lite jobbigt i detta gråväder men mycket inspirerande!