Tja!
Jag lovade ju att jag skulle ge ifrån mig nåt livstecken lite då och då. Nu har jag varit på rull i snart en vecka, och hittills har det gått över förväntan bra (peppar peppar). Har ungefär följt den här rutten, motsols från Bilbao till nästan San Sebastian
http://www.bikepacking.com/routes/basque-bikepacking-vuelta-de-vasco/
Via warmshowers.org fick jag kontakt med far och son Bilbao-locals som guidade mig ut ur stan och vi hojade tillsammans i några timmar. När vi skulle skiljas åt och jag skulle börja den riktiga klättringen upp mot toppen av Gorbeia på 1500 m blev pappan lite skeptisk. På nån blandning av spanska och baskiska diskuterade han och sonen något i stil med:
Fadern: men det är för mycket, man måste ha träning för sånt här. Son: men det här ÄR ju träningen. Far: vi borde inte släppa iväg henne, det kan ju vara farligt. Son: jo, det ska nog gå bra. Pappan ringer god vän som bor på berget och diskuterar klättringen med honom. De kommer fram till att det är bäst att jag tar bilvägen runt berget istället. Jag skulle ju mot Vitoria, då går det snabbare att cykla runt. Sonen: men pappa, hon är ju här för att cykla upp på berget!
Pappan ger upp och säger till mig, på engelska: åkejdå, lycka till!
På vägen upp träffar jag flera som undrar vart jag ska, och samtliga säger åt mig att cykla tillbaka ner och ta bilvägen till Vitoria. Es impossible/peligroso/no puedes etc. Utom en som säger typ "ballt, det tar dig kanske ett par timmar att komma upp".
Visade sig sedan att det varken var omöjligt eller farligt, men det tog åtta timmar (avbrutet av en övernattning) av knuffade, släpande och lite vilsecyklande för att komma upp. Övernattade gjorde jag vid en refugio strax innan toppen. Blev för övrigt erbjuden jobb där redan innan jag klivit innan för dörren. Lite lockad... cykling, klätterklippor, grottor, söta kossor och fin utsikt, och skala potatis och laga frukost...men hade varit lite antiklimax att slå mig till ro redan efter en enda cykeldag.
Nåväl, kom upp på toppen under dag två. Sista rycket med 200 höjdmeter av kånkandes på fullastad cykel uppför stenskravlig bäckravin var rent löjligt jobbigt. Men däruppe var det fint!
Och efter det så har ju det mesta andra varit lätt som en plätt. Några till berg förvisso, men också ljusgröna bokskogar med vitsippor, idylliska kossor med bjällror om halsen, små pytteponnysar som knatar runt fritt, gökar som ko-koar precis hela tiden, pittoreska små byar, tältande på gröna ängar (lite oklart exakt hurpass otillåtet det är) och cyklande på nån sorts före detta järnväg i precis rätt nedåtlutning för att slippa bromsa och slippa trampa.
Och nu couch-surfar jag hos en familj långcyklister i Tolosa i väntan på att en baskisk cykelmagiker ska fixa mitt vevlager som låter som ett tröskverk när jag trampar (vilket iofs inte är så ofta, antingen knuffar jag eller så släpar jag, går fan inte att trampa uppför de här bergen). Lika bra att vila upp sig ordentligt innan Pyrenéerna tar vid.
Knuffcykling på flowig singletrack: