Stål!
Stål!
- Trådstartare evo
- Start datum
Stål!
Skulle mest kika om mitt gamla lösenord (2010) fortfarande fungerar. Det gör det...
Passar på att slå ett slag för gammalt järn. Litet axplock från garaget.
En Masi-ram byggd åt mig själv 2010
En förklädd Masi från 1971. En före detta Ferretti/Pettersson-cykel.
Ett par Masi Prestige från 1978
En De Rosa från 1979/80
En Geliano från runt 90 som jag pysslar lite med (Mavic ZAP).
En MXL Merckx med lite extra krom, Record triple och 10V styrändsreglage
En till MXL men med Super Record 11 (första som kom ut - utan röda detaljer)
Har inget annat än stål. Jag är själv en dinosaurie - varför skulle jag inte ha gamla grejer...
Passar på att slå ett slag för gammalt järn. Litet axplock från garaget.
En Masi-ram byggd åt mig själv 2010
En förklädd Masi från 1971. En före detta Ferretti/Pettersson-cykel.
Ett par Masi Prestige från 1978
En De Rosa från 1979/80
En Geliano från runt 90 som jag pysslar lite med (Mavic ZAP).
En MXL Merckx med lite extra krom, Record triple och 10V styrändsreglage
En till MXL men med Super Record 11 (första som kom ut - utan röda detaljer)
Har inget annat än stål. Jag är själv en dinosaurie - varför skulle jag inte ha gamla grejer...
Stål!
Mayhem sa:
Nix - någon vikt sparar man inte, tvärtom skulle jag säga. Tanken var att göra dem styvare. En annan tanke var nog att skapa en snackis - det som förr kallades marknadsföring. Vilket man har lyckats med ända sedan dess. Jag tänkte för min egen del - att duger det åt Eddy så duger det åt mig.
Läderlappen
Medlem
Stål!
Grymt snyggt, dessutom en kulturgärning?J2000E sa:
Palle Kuling
Aktiv medlem
Stål!
Fjärdebrunn
Aktiv medlem
Stål!
Stilfull cykelpark J2000E!
Stål!
Faema sa:
Tack.
Monarken (egentligen en Masi) har Campagnolo Record vevarmar med hålborrade och modifierade Nuovo Record klingor (borttagen inre förstärkningsring) samt Cobra/OMAS (gamla lättningsprylar) kling- och vevbultar.
Ytterklingans historia vore intressant att veta exakt. Har givetvis frågat Tomas och Gösta Pettersson om de visste något men en av dem sade bara - "mekanikerna blandade säkert bara ihop prylarna ibland". Hjärtformade symboler sitter normalt på De Rosa. Det är känt att en del andra cyklister i Ferretti-stallet körde på De Rosa samtidigt som Pettersson-bröderna körde på Masi. Tilläggas bör också att en internationell De Rosa-expert säger sig tvivla på att det faktiskt är en De Rosa-klinga. Jag respekterar hans kunskap och/men har svårt att se vad det annars skulle vara och hur det hamnat på den här cykeln.
thisismycat
Aktiv medlem
Stål!
Oh! De där cyklarna har jag dreglat över i fixie-forumet! Men så försvann alla bilder.... :(
Stål!
thisismycat sa:
Nja, de gamla kvinnofängelse-bilderna och allt från mitt liv i sus och dus, togs bort ur "feta killar"-tråden. Jag tog till mig av den fina kamratuppfostran jag fick och konsekvensen blev att jag tog bort allt som kunde tänkas vara anstötligt för killar med ångestskägg, sotarmössa och bromslös cykel. Startade om i samma tråd och det finns mycket nytt i den sedan dess. Men inga slott. Bara gammalt stål.
Stål!
J2000E sa:
Helt klart en De Rosa klinga, har sett flera sådana. Finns liknande med t ex Colnagos logga etc etc.
Enligt en som arbetade på Monark på den tiden sa att när Gösta blev proffs, så ville man ge han en cykel som var bättre än de dom kunde göra på Monark så dom lät Ugi De Rosa bygga cyklar åt honmom som dom lackade i Monarks färger. Är du hundra på att de är en Masi?
Hur som helst, en fantastisk cykel.
Stål!
Lång historia kort - ja, jag är helt säker på att det är en Masi. Utan att överdriva är jag nog en av en handfull i Sverige som är hyfsat insatta i Masi (Italienska Masi - inte de gamla amerikanska eller de moderna asiatiskt tillverkade). Ska ut och ta hand om råbock, kronhind och kronkalv en stund så jag gör det enkelt för mig - kika på denna länk:
http://www.bikeforums.net/classic-vintage/1062737-masi-monark-ferretti-team-bike-long.html
Ryktet som du nämner angående De Rosa har ingen grund i verkligheten utan det var Masi som gjorde dem (inte bara åt Gösta - utan till alla bröderna).
http://www.bikeforums.net/classic-vintage/1062737-masi-monark-ferretti-team-bike-long.html
Ryktet som du nämner angående De Rosa har ingen grund i verkligheten utan det var Masi som gjorde dem (inte bara åt Gösta - utan till alla bröderna).
Stål!
Faema sa:
Jag ber om ursäkt. Har samlat på gamla tävlingscyklar i över 30 år och tar nog mycket för givet. När man läst 10 årgångar av Mirroir du Cyclisme (1968-1978) gång på gång på gång... Så blir man lätt hemmablind.
Bröderna Pettersson (Gösta, Sture, Tomas och Erik) var framgångsrika som amatörer. Under den tid som de hade amatörstatus använde de cyklar som var precis av det märke som det stod på ramen. De blev sedan proffs i Italien genom att de skrev på för Ferretti-stallet samt utrustades då med ramar som byggts av Masi. Detta är helt och utan minsta tvivel klarlagt. Bröderna själva säger att det är så (nuförtiden - inte då såklart), Alberto Masi säger det och de cyklar som är kända är Masi. Om valet av rambyggare var deras eget eller inte är dock inte känt (än). Dessa ramar blev lackerade som Monark eller som Crescent och utrustade med korresponderande dekaler. Med absolut största sannolikhet gjordes detta i Italien.
Det fanns en uppgörelsen mellan MCB-koncernen och Ferretti. Uppgörelsen var olika beroende på om det gällde själva loppen - eller publicitetsfoton, marknadsföring etc. Därför ser man alltid bröderna på sina "Crescent" och "Monark" på bilder från loppen medan reklambilder, etc., oftast visar dem på Ferretti-ljusblå cyklar med Ferretti-dekaler. Vem som byggde dessa cyklar varierar - men bland annat Masi och De Rosa. Det kan ha funnits flera tillverkare. De andra medlemmarna i stallet körde loppen på Ferretti-"brandade" cyklar oavsett tillverkare.
Det vill säga - och som jag kanske lite otydligt beskrev en bit ovan som:
"Ytterklingans historia vore intressant att veta exakt. Har givetvis frågat Tomas och Gösta Pettersson om de visste något men en av dem sade bara - "mekanikerna blandade säkert bara ihop prylarna ibland". Hjärtformade symboler sitter normalt på De Rosa. Det är känt att en del andra cyklister i Ferretti-stallet körde på De Rosa samtidigt som Pettersson-bröderna körde på Masi. Tilläggas bör också att en internationell De Rosa-expert säger sig tvivla på att det faktiskt är en De Rosa-klinga. Jag respekterar hans kunskap och/men har svårt att se vad det annars skulle vara och hur det hamnat på den här cykeln. "
Slut citat.
Det vill säga - samtidigt som bröderna var i Ferrettis stall och körde på Masi så var det andra cyklister i samma stall som använde De Rosa.
En grundläggande sak och som jag alltid försöker/måste väva in i mina texter och i mina efterforskning kring gamla tävlingscyklar är - sannolikhet. Jag tar reda på absolut så mycket fakta som går att få tag på och/men efter så lång tid som 40-50 år kan man inte alltid få tag på exakt sanning. Bara sannolikhet.
Med tanke på de förutsättningar som gällde vid den tiden och i det proffstallet menar jag att det är sannolikt att klingan med ett hjärta från början tillhört en annan cykel som användes i stallet. Att en av de största auktoriteterna på De Rosa tvivlar på att det är en De Rosa-klinga beror på att han inte har sett en exakt likadan urfräsning tidigare. Jag å min sidan åberopar sannolikhet och menar att det är sannolikt att det är det under dessa förutsättningar. Det var därför jag skrev "Ytterklingans historia vore intressant att veta exakt.". Den kommer vi aldrig få reda på - exakt - men sannolikt har det gått till som beskrivet. Mekanikerna plockade delar mellan cyklarna (alla i stallet hade givetvis ett flertal cyklar) och så blev det som det blev.
Din fråga kring om "Monark gjorde cyklar av De Rosa till någon annan cyklist" - Monark gjorde inte i ordning cyklar åt någon i Ferretti-stallet. De bistod med dekaler till de cyklar som Masi byggde. Sannolikheten att det skulle finnas en De Rosa någonstans därute med Monark- eller Crescent-dekaler är extremt låg.
Som ett exempel på hur Ferretti ibland fick "fixa till det" - av okänd anledning. Här är ett publicitetsfoto för Ferretti där Gösta kör en Masi-Monark men man har fixat till fotot genom att ta bort Monark-märket på styrhuvudet.
Senast ändrad:
Stål!
Inte mitt specialområde men jag tror att det varierade ganska mycket. Somec och Romani är märken som brukar dyka upp i samband med dessa.
Har ramen några speciella kännetecken? Ta bilder av alla muffar och under vevlagerhylsan samt på gaffelkronan (ser ut som den inte har en klassisk gaffelkrona på bilden). Fram- och bakgaffeländar kan säga en del också.
Har ramen några speciella kännetecken? Ta bilder av alla muffar och under vevlagerhylsan samt på gaffelkronan (ser ut som den inte har en klassisk gaffelkrona på bilden). Fram- och bakgaffeländar kan säga en del också.
Senast ändrad:
Stål!
Mycket inressant läsning, jag lyfter på hatten, nörderi, ja kanske.
En liten brasklapp, (att nörda insig på), är att Giuseppe Pela, som var en slags "överguru" på att göra bra tävlingscyklar, gjorde cyklar åt många namnkunniga tillverkare utan att sätta sin etikett på cyklarna....?
En liten brasklapp, (att nörda insig på), är att Giuseppe Pela, som var en slags "överguru" på att göra bra tävlingscyklar, gjorde cyklar åt många namnkunniga tillverkare utan att sätta sin etikett på cyklarna....?
Stål!
Nej, tyvärr. De där detaljerna säger mig inget heller. En vajerstyrare i plast under vevlagerhuset ligger väl som tidigast någon gång mitten-slutet 80-tal. En ganska enkel ram som det ser ut. Plastbiten har inget med "enkel" att göra dock. Dessa satt även på vissa toppramar.
Stål!
Faema sa:
Ett känt faktum i tävlingscykelvärlden. Vad som står på ramen har sällan något med tillverkaren att göra. Mer regel än undantag. Även att "tillverkaren" inte är den som faktiskt och rent praktiskt har tillverkat (som i att löda ihop den) är det.
Exempel:
En Monark tillverkad av Masi behöver inte vara tillverkad av Faliero eller Alberto Masi. Det kan vara en av deras anställda på plats, en underleverantör på annan plats, det kan vara en kombination, etc. Alla de kända namnen började säkert som en- eller tvåmansföretag. Ju äldre en cykel är inom ett märkes/tillverkares historia desto sannolikare är det att det faktiskt är vad det är. Ugo De Rosa, Ernesto Colnago (men oftast Ernestos bror), Masi, Pogliaghi, listan kan göras hur lång som helst. När man tillverkar mer än ett hundratal ramar om året faller det på sin egen orimlighet att det är en gammal italiensk farbror som står och gör dem.
Senast ändrad:
Stål!
Jag köper egentligen inte cyklar längre. Jag är över 50 och har 27-29 stycken gamla järn (osäker på exakta antalet just nu...) Men ibland kommer det möjligheter som jag helt enkelt inte kan motstå. Den här cykeln är ett exempel på detta.
Den kom ut på blocket i maj. Bilden var ganska dålig men färgen var den klassiska Legnano-gröna. Här i Sverige kan det nästan bara betyda en sak. En Champion från Thordan på ECI. Även om det här är en Torpado så var Legnano-kulören sedan tidigare en del av ECI:s lagfärg och Thordan fortsatte med kulören även på vissa ramar från bl a Torpado och Urago. Just den här cykeln är från tidigt sjuttiotal.
Underbart skick. Originallack med lite bättringar här och var samt det mesta av den ursprungliga utrustningen. Bromshandtagen är Shimano på bilden men de ursprungliga Universal Super 68 kom med i affären. Som syns på bilderna är detta en av Torpados toppramar. Inget snålande på handpåläggningen. På bilderna är cykeln exakt som vid köptillfället - ingen rengöring eller detaljering gjord. Den kommer att få tillbaka sina bromshandtag och kompletteras med en vit bomullslinda på styret. Rengöring och lite småfix. Helt klart en kvalitetscykel från den tiden då Sverige och svenskarna trodde att en Crescent eller en Monark var det bästa som fanns... hehehe...
Den kom ut på blocket i maj. Bilden var ganska dålig men färgen var den klassiska Legnano-gröna. Här i Sverige kan det nästan bara betyda en sak. En Champion från Thordan på ECI. Även om det här är en Torpado så var Legnano-kulören sedan tidigare en del av ECI:s lagfärg och Thordan fortsatte med kulören även på vissa ramar från bl a Torpado och Urago. Just den här cykeln är från tidigt sjuttiotal.
Underbart skick. Originallack med lite bättringar här och var samt det mesta av den ursprungliga utrustningen. Bromshandtagen är Shimano på bilden men de ursprungliga Universal Super 68 kom med i affären. Som syns på bilderna är detta en av Torpados toppramar. Inget snålande på handpåläggningen. På bilderna är cykeln exakt som vid köptillfället - ingen rengöring eller detaljering gjord. Den kommer att få tillbaka sina bromshandtag och kompletteras med en vit bomullslinda på styret. Rengöring och lite småfix. Helt klart en kvalitetscykel från den tiden då Sverige och svenskarna trodde att en Crescent eller en Monark var det bästa som fanns... hehehe...
Stål!
Kom på att jag kanske ska passa på att berätta lite mer om Champion och Thordan. Gör det genom en annan gammal Champion-cykel:
En för mig väldigt speciell Champion Strada/Legnano Roma Olimpiade
I mitten på femtiotalet startade Thord Lönnquist sitt företag ECI (Europeiska Cykelimporten) och ganska snart började hans cyklar bryta Crescents och Monarks dominans bland racercyklister. Han hade etablerat kontakter i Italien och Frankrike för att angripa ”problemet” seriöst. I början på sextiotalet startade han också ett eget cykellag, CK Champion, med några av Sveriges bästa cyklister. Crescents ”gula lag” och Monarks ”blå lag” hade helt plötsligt hård konkurrens av ett ”grönt lag”. Thordan registrerade även namnet Champion som cykelmärke.
De tidiga femtiotalsramarna sags ha varit gjorda I egen regi men under sextiotalet importerades ramar från bland andra – Legnano, Urago och Torpado. Thord var därmed pionjär i att ta hem kontinentala race-delar och ramar till Sverige. Under sjuttio- och åttiotalet var det Colnago, Cinelli, Bianchi och Geliano och ett flertal andra märken som såldes I butiken. Thord drev sin butik, fullproppad med "top of the line"-ramar och komponenter, till sent åttiotal. Efter det tog hans son över och driver fortfarande firman vidare. Thord dog 1998 – på tok för tidigt.
De tidiga team-ramarna var Legnano och teorin är att den transparenta ljusgröna färg som laget hade som sin var en funktion av att färgen helt enkelt var Legnanos typiska färg. Legnanos signaturfärg.
Den cykel som presenteras här är en Champion Strada men det är också en Legnano Roma Olimpiade (LRO). Legnanos finaste ram. Cykeln är sannolikt från 1964. Frånsett de uppenbara skillnaderna i dekaler så har den alla de kännetecken som en LRO skall ha – den speciella längre och slitsade muffen vid sadelstolpen - med sadelstolpsfästet framtill, 27 millimeters sadelstolpe, Campagnolo smidda gaffeländar, med mera. LRO har normalt sitt ramnummer instansat I bakkant av sadelmuffen och så hade även denna ram. Jag skriver ”hade” för det blev bortslipat innan lackering (se bild nedan). Istället har den här ramen ett helt annat ramnummer stämplat under vevlagerhylsan. Det finns också små gropar i ramens styrhuvud där Legnanos rammärke var tänkt att monteras och nitas fast.
Det som är konstigt och som är svårt att få klarhet i är den dekal som anger Vitus som rörfabrikat. Den har inget med Legnano att göra såvitt någon vet (jag har forskat). Svårt att veta hur och varför den hamnade på ramen.
Utrustningen är Campagnolo Record, Milremo styrstam, CTA styre, Mafac Racer bromsar. Cykeln kommer ursprungligen från Thords egen samling av veterantävlingscyklar (under sin tid var han en av Sveriges ledande auktoriteter i ämnet) som efter hans bortgång såldes till andra samlare. Jag är sannolikt cykelns tredje ägare efter Thord. Jag tror att det mesta på cykeln är originaldelar – med reservation för bromsarna. Som de flesta riktiga tävlingscyklar på den tiden så byggdes den för sin köpare/ägare och det finns inget som är ”katalogkorrekt”. Tror inte ens att det fanns någon katalog för ECI på den tiden.
Jag är mycket glad att jag fick köpa denna cykel. Normalt samlar jag enbart på cyklar i min egen storlek (58-60 c/c) men för denna gör jag ett undantag (57 cm). Har försökt få tag på en av Thords tidiga Champion ganska länge. Thord var en speciell person. Han hade ett rykte om sig att vara ganska brysk och reserverad. Första gången jag träffade honom, på mitten av åttiotalet, var det min uppfattning också. Mycket snart kom vi dock in på gamla tävlingscyklar och jag som ung och oerfaren samlare fick uppleva en mycket passionerad och varm person – villig att dela med sig och hjälpa. Jag kände honom sedan som en samlarkollega och vi hjälpte varandra med delar och renoveringsproblem under många år. Jag lackerade något åt honom och han ordnade fram svåra delar genom sina kontakter i Europa (det här var före internet och ebay…). Jag saknar honom. Hans mångåriga erfarenhet och kunskap samt det faktum att han var den första som faktiskt vågade satsa och tog in riktiga kvalitetsramar och delar till Sverige gör honom viktig i den svenska cykelhistorien.
Min plan för den här cykeln är en rengöring, sänka sadeln lite för att bättre få den att harmonisera med ramstorleken, skjuta fram sadeln en aning, ett par nya däck och sist men inte minst - justera styret så att dess nedre grepp är parallella med markplanet.
Jag tror och menar att det här är det finaste exemplaret av en tidig Champion som är känt (jag hoppas därmed också att det dyker upp fler och att de är ännu finare). Jag kommer att ta hand om den – inte bara som ett fint exemplar av en gammal och äkta veterantävlingscykel utan också som en del av ett arv efter en viktig man – dels för mig personligen som cykelsamlare – dels för den svenska cykelkulturen. Som de/ni unga säger – han skall ha ”cred”.
Bortslipat ramnummer på baksidan av sadelmuffen.
Det här är Campagnolo Record (dvs före Nuovo Record).
Fler bilder här:
https://www.flickr.com/photos/45306161@N03/albums/72157657732299410
Edit: Kom på att Legnano kan vara okänt för många här. Det är ett av de mest legendariska märkena. Rekommenderar läsning:
http://condorino.com/2013/04/10/the-history-of-legnano/
http://www.classicrendezvous.com/Italy/Legnano/Legnano_history.htm
http://www.classicrendezvous.com/Italy/Legnano/Legnano_main.htm
http://www.retrospectivecycles.com/pages/history-of-classic-italian-bikes
En för mig väldigt speciell Champion Strada/Legnano Roma Olimpiade
I mitten på femtiotalet startade Thord Lönnquist sitt företag ECI (Europeiska Cykelimporten) och ganska snart började hans cyklar bryta Crescents och Monarks dominans bland racercyklister. Han hade etablerat kontakter i Italien och Frankrike för att angripa ”problemet” seriöst. I början på sextiotalet startade han också ett eget cykellag, CK Champion, med några av Sveriges bästa cyklister. Crescents ”gula lag” och Monarks ”blå lag” hade helt plötsligt hård konkurrens av ett ”grönt lag”. Thordan registrerade även namnet Champion som cykelmärke.
De tidiga femtiotalsramarna sags ha varit gjorda I egen regi men under sextiotalet importerades ramar från bland andra – Legnano, Urago och Torpado. Thord var därmed pionjär i att ta hem kontinentala race-delar och ramar till Sverige. Under sjuttio- och åttiotalet var det Colnago, Cinelli, Bianchi och Geliano och ett flertal andra märken som såldes I butiken. Thord drev sin butik, fullproppad med "top of the line"-ramar och komponenter, till sent åttiotal. Efter det tog hans son över och driver fortfarande firman vidare. Thord dog 1998 – på tok för tidigt.
De tidiga team-ramarna var Legnano och teorin är att den transparenta ljusgröna färg som laget hade som sin var en funktion av att färgen helt enkelt var Legnanos typiska färg. Legnanos signaturfärg.
Den cykel som presenteras här är en Champion Strada men det är också en Legnano Roma Olimpiade (LRO). Legnanos finaste ram. Cykeln är sannolikt från 1964. Frånsett de uppenbara skillnaderna i dekaler så har den alla de kännetecken som en LRO skall ha – den speciella längre och slitsade muffen vid sadelstolpen - med sadelstolpsfästet framtill, 27 millimeters sadelstolpe, Campagnolo smidda gaffeländar, med mera. LRO har normalt sitt ramnummer instansat I bakkant av sadelmuffen och så hade även denna ram. Jag skriver ”hade” för det blev bortslipat innan lackering (se bild nedan). Istället har den här ramen ett helt annat ramnummer stämplat under vevlagerhylsan. Det finns också små gropar i ramens styrhuvud där Legnanos rammärke var tänkt att monteras och nitas fast.
Det som är konstigt och som är svårt att få klarhet i är den dekal som anger Vitus som rörfabrikat. Den har inget med Legnano att göra såvitt någon vet (jag har forskat). Svårt att veta hur och varför den hamnade på ramen.
Utrustningen är Campagnolo Record, Milremo styrstam, CTA styre, Mafac Racer bromsar. Cykeln kommer ursprungligen från Thords egen samling av veterantävlingscyklar (under sin tid var han en av Sveriges ledande auktoriteter i ämnet) som efter hans bortgång såldes till andra samlare. Jag är sannolikt cykelns tredje ägare efter Thord. Jag tror att det mesta på cykeln är originaldelar – med reservation för bromsarna. Som de flesta riktiga tävlingscyklar på den tiden så byggdes den för sin köpare/ägare och det finns inget som är ”katalogkorrekt”. Tror inte ens att det fanns någon katalog för ECI på den tiden.
Jag är mycket glad att jag fick köpa denna cykel. Normalt samlar jag enbart på cyklar i min egen storlek (58-60 c/c) men för denna gör jag ett undantag (57 cm). Har försökt få tag på en av Thords tidiga Champion ganska länge. Thord var en speciell person. Han hade ett rykte om sig att vara ganska brysk och reserverad. Första gången jag träffade honom, på mitten av åttiotalet, var det min uppfattning också. Mycket snart kom vi dock in på gamla tävlingscyklar och jag som ung och oerfaren samlare fick uppleva en mycket passionerad och varm person – villig att dela med sig och hjälpa. Jag kände honom sedan som en samlarkollega och vi hjälpte varandra med delar och renoveringsproblem under många år. Jag lackerade något åt honom och han ordnade fram svåra delar genom sina kontakter i Europa (det här var före internet och ebay…). Jag saknar honom. Hans mångåriga erfarenhet och kunskap samt det faktum att han var den första som faktiskt vågade satsa och tog in riktiga kvalitetsramar och delar till Sverige gör honom viktig i den svenska cykelhistorien.
Min plan för den här cykeln är en rengöring, sänka sadeln lite för att bättre få den att harmonisera med ramstorleken, skjuta fram sadeln en aning, ett par nya däck och sist men inte minst - justera styret så att dess nedre grepp är parallella med markplanet.
Jag tror och menar att det här är det finaste exemplaret av en tidig Champion som är känt (jag hoppas därmed också att det dyker upp fler och att de är ännu finare). Jag kommer att ta hand om den – inte bara som ett fint exemplar av en gammal och äkta veterantävlingscykel utan också som en del av ett arv efter en viktig man – dels för mig personligen som cykelsamlare – dels för den svenska cykelkulturen. Som de/ni unga säger – han skall ha ”cred”.
Bortslipat ramnummer på baksidan av sadelmuffen.
Det här är Campagnolo Record (dvs före Nuovo Record).
Fler bilder här:
https://www.flickr.com/photos/45306161@N03/albums/72157657732299410
Edit: Kom på att Legnano kan vara okänt för många här. Det är ett av de mest legendariska märkena. Rekommenderar läsning:
http://condorino.com/2013/04/10/the-history-of-legnano/
http://www.classicrendezvous.com/Italy/Legnano/Legnano_history.htm
http://www.classicrendezvous.com/Italy/Legnano/Legnano_main.htm
http://www.retrospectivecycles.com/pages/history-of-classic-italian-bikes
Senast ändrad:
båtbensbudet
Aktiv medlem
Stål!
Reynolds har 953 som jag tror var de första "rostfria" rören. Nu har de även 931 sen finns det några tyska rör som jag inte minns vad de heter.
båtbensbudet
Aktiv medlem
Stål!
båtbensbudet sa:
Nja kan vart ngn tysk cykel jag minns byggd av kva stainless steel som är nord amerikanskt
Stål!
Skrivit det här för ett engelskspråkigt forum men det får fungera på utrikiska här också. Det handlar om stål - både i cykel och i människa.
If an old Colnago Super could speak
Max “Macke” Ljungqvist was a very strong sprinter and placed first or top three in many races in the early to mid 70ies – here in Sweden. He was so talented that he was “the most promising new star” as one magazine wrote. He rode a Swedish made Monark but soon he switched to a Colnago Super.
I met him in a peculiar way. Both being regulars at a local Stockholm pub in the mid 90-ies we met many times and he was such a nice guy. Really. You meet a lot of people but sometimes you meet someone that is extra. Macke was one of those.
At some point when out on my training ride I rode by the pub and outside in the sunshine sat Macke and his wife. “Are you a racer” he asked. I told him “no – just a training guy - but I train a lot”.
The next time we met at the pub we got to talk and now about bicycling and bikes. He started out with – “I have a couple of old race bikes”. I was into old race bikes as a collector already back then but usually when someone said they had something it turned out to be an old clunker with drop bars.
- I used to be a racer.”
- Uhmm
- I went down on training camp to Italy with the national team members.
- What!
- I got my Colnago Super made for me at Colnago.
Now he had got my attention..! And it was all very casually told. Then he continued:
- I have got two
- What - when was this?
- In 1972-4
- God – that is a dream bike for me!
Historically, here In Sweden, top of the line racing bicycles has never been a big thing. Not many sold – and finding a couple of early 70-ies Colnagos here was as likely as seeing two white ravens.
- You can have one of them.
- What!
- It is a little damaged but you get it for free.
It turned out he had ordered a Colnago Super in Monark color and riding for the Monark team he was going to have Monark decals put on. Before that was done he crashed it and damaged the fork. That bike was ordered and built in 1972. He then got another one built in 1973-4 but now he could chose what color he wanted, riding for another team/club, and he got a purple one.
That one is the one shown here. The picture is taken by his wife after his passing. He left us way to early a couple of years ago - doing it while bicycling. He had told me earlier that he was thinking of getting back in the saddle and asked me if I could fix up the old Colnago. Just re-grease the bearings and some new brake blocks, wires etc. Of course I could! While I was fixing up his bike he told me stories of every nick and ding this frame had. And as a sprinter there were many. It was like war stories. It was wonderful.
Then we lost contact for many years (I stopped pub: ing) but I heard he had bought a modern bike and was training hard. It was going well – he was fast again. Slim and fast. He went on training camps on Majorca etc. One day though he just stopped in his tracks and fell. His heart gave up.
In memory of Max “Macke” Ljungqvist I write this post. A good guy.
If an old Colnago Super could speak
Max “Macke” Ljungqvist was a very strong sprinter and placed first or top three in many races in the early to mid 70ies – here in Sweden. He was so talented that he was “the most promising new star” as one magazine wrote. He rode a Swedish made Monark but soon he switched to a Colnago Super.
I met him in a peculiar way. Both being regulars at a local Stockholm pub in the mid 90-ies we met many times and he was such a nice guy. Really. You meet a lot of people but sometimes you meet someone that is extra. Macke was one of those.
At some point when out on my training ride I rode by the pub and outside in the sunshine sat Macke and his wife. “Are you a racer” he asked. I told him “no – just a training guy - but I train a lot”.
The next time we met at the pub we got to talk and now about bicycling and bikes. He started out with – “I have a couple of old race bikes”. I was into old race bikes as a collector already back then but usually when someone said they had something it turned out to be an old clunker with drop bars.
- I used to be a racer.”
- Uhmm
- I went down on training camp to Italy with the national team members.
- What!
- I got my Colnago Super made for me at Colnago.
Now he had got my attention..! And it was all very casually told. Then he continued:
- I have got two
- What - when was this?
- In 1972-4
- God – that is a dream bike for me!
Historically, here In Sweden, top of the line racing bicycles has never been a big thing. Not many sold – and finding a couple of early 70-ies Colnagos here was as likely as seeing two white ravens.
- You can have one of them.
- What!
- It is a little damaged but you get it for free.
It turned out he had ordered a Colnago Super in Monark color and riding for the Monark team he was going to have Monark decals put on. Before that was done he crashed it and damaged the fork. That bike was ordered and built in 1972. He then got another one built in 1973-4 but now he could chose what color he wanted, riding for another team/club, and he got a purple one.
That one is the one shown here. The picture is taken by his wife after his passing. He left us way to early a couple of years ago - doing it while bicycling. He had told me earlier that he was thinking of getting back in the saddle and asked me if I could fix up the old Colnago. Just re-grease the bearings and some new brake blocks, wires etc. Of course I could! While I was fixing up his bike he told me stories of every nick and ding this frame had. And as a sprinter there were many. It was like war stories. It was wonderful.
Then we lost contact for many years (I stopped pub: ing) but I heard he had bought a modern bike and was training hard. It was going well – he was fast again. Slim and fast. He went on training camps on Majorca etc. One day though he just stopped in his tracks and fell. His heart gave up.
In memory of Max “Macke” Ljungqvist I write this post. A good guy.
texastommi
Medlem
Stål!
Köp & Sälj
-
Säljes i Halland -
Säljes i Dalarna -
Säljes i Göteborg -
Säljes i Göteborg -
Säljes i Stockholm
