[sthlm - söder] Cyklist död i trafikolycka
Tillägg till mina tidigare inlägg:
Jag är född i Stockholm, så stadskörning har jag "genom modersmjölken". Av vänner, inte födda här, så vet jag att det var/är svårt i början. Inte alls konstigt, tycker jag.
Av vad jag har skrivit här, så är det nog några som tror att jag är en vilde på vägarna, men riktigt så är det inte. När jag cyklar så är det cyklandet som är prio ett. Verkligen prio ETT. Fladdrande ögon hör inte ihop med säkert cyklande. "MTB-fort" och bestämt vill jag cykla, men detta ägnar jag t ex mig inte åt: vansinniga omkörningar, åka mot rött ljus, vara hänsynslös vid övergångställen. Jag tar erforderlig hänsyn till bussar/lastbilar/mindre bilar/andra cyklister/fotgängare. Däremot anser jag bestämt att jag också har ett existensberättigande på våra vägar. Stå och vänta på en buss som skall lasta i och ur folk, tänker jag INTE göra. Det har jag faktiskt ingen skyldighet att göra heller. Jag skulle dock aldrig ställa mig brevid ett stort fordon där jag skulle känna mig inträngd.
Även jag är tveksam till cykelbanorna. Jag tycker att de innebär större problem än vad de hjälper oss cyklister. Enbart ett exempel(annars blir det här inlägget för långt): Det kan t ex leda till ett millimetertänkande. Står man en mikrometer utanför en cykelbana, vid ett rödljus, så verkar vissa förare anse sig ha all rätt att behandla en hur som helst. Dessutom är det närmast omöjligt att cykla på en del cykelbanor, bland alla vingelpellar/pellor.
Jag vill dock faktiskt leva några år till...
En sak till:
Min åsikt: Det är inte någon större bedrift att vara född på ett ställe - och bo kvar på samma plats hela livet.
Ytterligare en sak:
Jag har kört bil också(och fotgängare är jag givetvis ofta). Jag tog lappen så fort jag kunde efter att ha fyllt 18. Jag körde som många gör/gjorde i den åldern: oansvarigt, vansinnigt, dåraktigt och FORT! Jag lugnade ner mig lite senare. Sen bestämde jag mig för att jag faktiskt inte behöver en bil här i innerstan.
Jag är född i Stockholm, så stadskörning har jag "genom modersmjölken". Av vänner, inte födda här, så vet jag att det var/är svårt i början. Inte alls konstigt, tycker jag.
Av vad jag har skrivit här, så är det nog några som tror att jag är en vilde på vägarna, men riktigt så är det inte. När jag cyklar så är det cyklandet som är prio ett. Verkligen prio ETT. Fladdrande ögon hör inte ihop med säkert cyklande. "MTB-fort" och bestämt vill jag cykla, men detta ägnar jag t ex mig inte åt: vansinniga omkörningar, åka mot rött ljus, vara hänsynslös vid övergångställen. Jag tar erforderlig hänsyn till bussar/lastbilar/mindre bilar/andra cyklister/fotgängare. Däremot anser jag bestämt att jag också har ett existensberättigande på våra vägar. Stå och vänta på en buss som skall lasta i och ur folk, tänker jag INTE göra. Det har jag faktiskt ingen skyldighet att göra heller. Jag skulle dock aldrig ställa mig brevid ett stort fordon där jag skulle känna mig inträngd.
Även jag är tveksam till cykelbanorna. Jag tycker att de innebär större problem än vad de hjälper oss cyklister. Enbart ett exempel(annars blir det här inlägget för långt): Det kan t ex leda till ett millimetertänkande. Står man en mikrometer utanför en cykelbana, vid ett rödljus, så verkar vissa förare anse sig ha all rätt att behandla en hur som helst. Dessutom är det närmast omöjligt att cykla på en del cykelbanor, bland alla vingelpellar/pellor.
Jag vill dock faktiskt leva några år till...
En sak till:
Min åsikt: Det är inte någon större bedrift att vara född på ett ställe - och bo kvar på samma plats hela livet.
Ytterligare en sak:
Jag har kört bil också(och fotgängare är jag givetvis ofta). Jag tog lappen så fort jag kunde efter att ha fyllt 18. Jag körde som många gör/gjorde i den åldern: oansvarigt, vansinnigt, dåraktigt och FORT! Jag lugnade ner mig lite senare. Sen bestämde jag mig för att jag faktiskt inte behöver en bil här i innerstan.
Senast redigerad av en moderator:
