De RR:er jag knåpat ihop är ju mer lite reseberättelser än redogörelser för genomförandet av något tufft lopp, och jag misstänker att det gör att jag rent känslomässigt mer har någon mys-pys-känsla kring det jag skriver om än någon euforisk känsla ev. blandat med hågkomst av misärartade perioder under loppet.
Generellt när jag skriver försöker jag se till att det är hyggligt korrekt, vilket gör att jag nog ibland bränner tid på att sitta och fila på saker lite grann i onödan. I någon mening kan man väl kanske kalla det prestationsångest för skrivande. När jag i fjol skrev en RR kring en lite längre tripp jag gjort insåg jag dock att för att det skulle ta alldeles för mkt tid att sitta och korrekturläsa och strukturera om så jag beslutade mig för att bara skriva på och låta det bli som det blev. Var faktiskt rätt skönt på sitt sätt. När jag ett bra tag senare av nyfikenhet gick in och läste lite av det jag då skrivit så noterade jag förvisso att det fanns en del språkliga konstigheter och att texten säkerligen kunde strukturerats bättre. Dock var det på det stora hela i mina ögon begripligt och någorlunda begripligt vad som faktiskt utspelats. Så, min slutsats var att prestationsångesten i form av att sitta och fila knappast var värt det.
Sen finns det förstås tillfällen där det man skriver faktiskt bör vara så korrekt man kan få det och då får man själv krypa till korrekturläsarkorset eller, ännu hellre, skicka dit någon annan.