oJsan: Jag hoppas jag är till fjälls nästa helg, när jag klampade runt bland lössnön grät jag nästan över hur platt Umeå är...
kort RR på allmän begäran :)
Jag gick upp på kullen vid Carlshem och sen ungefär samma väg som vi tog i söndags på stigarna, där var oftast runt 10-20cm nysnö. När man kommer fram till skoterspåret vid grössjön där vi tog höger fortsatte jag ner på sjön. Det var grymt fint att stå på sjön och känna vinden slita i kläderna, windstopper är en bra grej!
Sen gick jag längs strandkanten, snön hade drivit ihop och ibland gick jag nästan på isen, ibland hade jag snö till knäna. När jag gått runt hela sjön gick jag upp igen på samma ställe och tog skoterspåret precis som vi gjorde, och upp höger på myren precis där vi cyklade.
Dock kände jag mig inte riktigt nöjd, så jag gick längs myrens vänstra kant och letade lämplig stig upp i kogen. Här var snön mjuk och fluffig, väldigt ofta stod jag upp till knäna, riktigt jobbigt för låren.
Jag hittade ett skoterspår inåt vänster in i skogen när jag gått ungefär 3/4 av myren, där tog jag in. Sen gick jag och gick och gick längs det där spåret, som vindlade sig framåt genom skogen, och jag började lite tappa känslan för riktningar. Eftersom jag ätit vita bönor till frukost (proteiner men inte så mycket koldyderater) började sockret till hjärnan ta slut ngnstans här. Hade jag varit piggare hade jag nog vänt, men jag tänkte att jag kommer nog ut på vägen snart så jag fortsatte.
Efter en halvtimme började jag bli lite orolig men då hittade jag ett (grönt) skidspår. Jag tänkte att om jag bara följer skidspåret tillräckligt länge kommer jag ut, så jag gick längs det. Nu i efterhand tror jag att jag valde att gå åt fel håll, för jag gick rätt länge längs det utan att komma utåt, det kändes snarare som jag gick längre in i skogen.
Till slut gick jag på ett spår som var märkt med blåa ringar runt träden, och eftersom inte skidspåret hade funkat så tog jag det istället, det var dessutom bättre uppmärkt. Nu var jag rejält trött, gick mest på vilja. Intalade mig själv hela tiden att "snart är du framme, ta dig samman nu" osv. Jag valde även att gå det blå spåret i motsatt riktning mot var jag kom ifrån, och det är jag rätt glad över såhär i efterhand. Jag kände inte alls igen det då, men det blå spåret var visst Grössjön runt en bit nedanför entre Carlshem!
Så när jag gått det spåret i en kvart eller så såg jag entreskylten, och förstod att jag visste var jag var, vilken lättnad. Då var det bara att gå ut längs den entren, den kändes längre än vad den gör på sommaren. Sen när jag kom ut på Carlshem höll jag på att gå vilse bland bostadområdena, var tvungen att fråga en snäll tant om vägen två gånger (ja, det var samma tant, jag måste ha gått runt, hon såg lite bekyrad ut andra gången :) )
Sista biten var grymt kämpig, inget socker kvar alls i kroppen, jag stapplar och raglar på cykelvägen, och det krävdes en grym viljeinsats för att ta mig upp från gångtunneln under Kolbäcksvägen, kroppen ville inte alls längre.
Till slut kom jag i alla fall hem, stapplar in i köket, sänker en burk fanta i 2 klunkar, trycker i mig en stor bit överbliven tårta och ställer mig skakandes i dushen.
Allt som allt en grym tur, sjukt vackert men jag skulle käkat något halvvägs, nu blev det fettförbränning och träning för pannbenet istället.
