Rajdrapport dag två.
Natten var sval, så de dubbla sovsäckarna var ett klokt val trots att de tyngde ned packningen. Däremot hade jag kunnat lämna innertältet - ett Akto Mesh som tjänar som myggnät - hemma och sparat in nåt halvkilo. Ett par stelfrusna myggor satt och huttrade under tarpen i morse men aldrig att de hade fått någon ordning på snabeln i den här kylan.
En god natt vid slottsruinen, med skönsång av storlom och rördrom, och en fin morgon blev det likafullt.
I mångt och mycket blev dag två som dag ett fast på nya vägar. Svalt men soligt, fantastiska vägar genom fint jordbrukslandskap och en topografi som i behändig skala var otroligt dramatiskt, med branta stigningar, slingrande utförslöpor, höga klippor och gårdar som hängde på kanten till stup med små men djupa sjöar långt där nere. Inte så mycket som en hötapp kan ha gett sig gratis till de arma bönder som har brutit och brukat marken här.
Just här syns det inte, men jag förvånades av att många byar inte verkade ha splittrats i de många skiftesreformerna.
Fin vägstump efter just en sådan fin bymiljö, en vägstump som tyvärr strax utanför bild hade blivit fullständigt massakrerad med grävmaskin, till synes alldeles nyligen, och förvandlats till en 10m bred tarm av lervälling som okänsligt bröt igenom landskapet.
Lervällingen var en av de situationer där 26x2.20 fick se sig brädad av kompisens 29x2.8. Nästa tur där vi riskerar att hamna i spenaten på det sättet får nog - herre förlåt mig - Norrskensflamman stå tillbaka för min egen 29-plussare. Men här är det ännu 26 som gäller, read on good people!
På vanlig grusväg och så länge det inte gick alltför brant utför - dvs. i för hög hastighet - skötte sig Norrskensflamman exemplariskt.
Elvaåringen kastar sig dödsföraktande utför vägen från Språxmålen ned till lunchrestaurangen vid Öasjön.
Fri parkering för restaurangens gäster.
Sedan började det roliga. Både jag och min vän Hjulbyggaren är mycket vana friluftsmänniskor och, om blygsamheten ursäktas, också goda kartläsare och orienterare. Ett antal gånger under turen valde vi att knyta samman små vägar med ännu mindre men på kartan tydligt markerade stigar. Men två gånger försvann dessa stigar ut i tomma intet (intet härmed definierat som ~20:årig grantätning) och vi fick vända och och nöja oss med grusvägarna. Gamla kartor eller bara utvecklingens gång?
No. 1.
No. 2.
Norrskensflamman parkerad vid stigs ände för att försöka hitta fortsättningen.
Men det enda vi hittade var detta. Till slut fick vi ge oss och vända om och hitta alternativa vägar.
Men med vägar som dessa…
…och dessa…
…så gick det strängt taget ingen nöd på oss.
Strax efter lunch fick vi vittring på slutmålet, så bilderna blev färre och dialogerna glesare. Det är som när Jack Kerouac beskriver sina vandringar och klättringar med Gary Snyder. ”Vi gick tysta nu, som
riktiga alpinister.”
Väl hemma igen ikväll var Norrskensflamman trött men lycklig, närmast salig. En kattvask utan finputs bara och nu sover den sött med sina bröder och systrar i lagårn.
Dess premiär som bikepackingcykel gick över förväntan. Kör man inte alltför progressivt så funkar både 26”, fälgbroms och hemmasnickrad 1x hur bra som helst.
På stökig och stenig stig och allrahelst i trixig utförsåkning är den i all uppriktighet inte lika trygg som en modern bikepacking-29-plussare. Allra tydligast märkte jag det på att framändan svajade betänkligt, både vid tajta manövrar i knixig stig och med vissa vobbelvibbar vid högre hastigheter (kanske över dryga 40 km/h) utför.
Men så är den inte heller någon modern bikepacking-29-plussare. Så ut och väck upp era slumrande velovagabonder och ge dem vad de tål.
À la prochaine!
?
