evo skrev:
-------------------------------------------------------
> Och så skulle man kanske muta Trampedalen att
> ställa upp nästa år också.
Sorry, I'm out, tummade och lovade familjen i målområdet att inte åka igen förrän barnen är med. Så vänta 11 år så ;-)
OBS! Långt inlägg!
Sitter och försöker sammanfatta intrycken från rundan. Det blev långt och inte direkt forumformat heller men, men, några punkter försöker jag mig på.
Bra med det gemensamma peppmötet kvällen innan eftersom de flesta inte träffats tidigare.
Trots att vi endast tränat ihop i mindre grupper och aldrig alla samtidigt började det bra. Vi fick snabbt igång kedjan även om en del luckor lämnades vilket gjorde att onödig energi spilldes för att täcka dessa. Vet inte om det berodde på dålig kommunikation i början, men jag upplevde att det blev bättre under resan.
Enda gången pulsen gick upp under längre tid för min del var när vi låste ledet för att passera en grupp i Ödeshög. Funderade ett tag på om den ansträngningen skulle kosta mig för mycket senare.
Annars kändes det lugnt så långt, kanske lite för bekvämt. Var dock hela tiden medveten om att det var långt kvar och att efter ca 22 mil brukar det kännas annorlunda i kroppen.
Pisspausen efter Gränna var perfekt timad rent geografiskt. Vi blev dock passerade av två grupper som vi sedan fick passera igen.
Stökigt och lite stressigt genom Jkpg vilket splittrade oss lite. Efter den olyckliga hjulkvadden i backen efter tog det lång tid innan vi åter fick ihop gänget. Lite dålig kommunikation och stress tror jag ledde till detta.
När vi åter kommit igång med kedjan rullade vi på med bra fart fram mot stoppet efter Fagerhult.
Vi jobbade igen lite förlorad tid och låg åter på schemat. Jag började ändå bli orolig att det inte gick fort nog.
Snabbstoppet avverkades på 3:30. Bättre än planerat.
Jag vet inte exakt när, men plötsligt var vi ganska få som låg i kedjan och det var väldigt långt kvar. Jag började misströsta lite, kände mig pigg fortfarande men det var långt kvar och jag befarade att vi inte skulle klara av att hålla farten uppe så pass länge som det skulle krävas. Försökte kommunicera och resonera ifall vi skulle slå av på takten eller fortsätta jobba mot målet i samma takt på de som orkade. Tror inte vi kom fram till något men någon kom upp och rullade med i kedjan och plötsligt kom fler och fler och vi var mer än dubbelt så många i kedjan och den känslan var obeskrivlig! Så många offrade det som fanns i benen och vilan mellan rotationerna blev längre men framför allt kom tron på att vi kan orka hela vägen tillbaka.
Jag får gåshud fortfarande när jag tänker på det!
Genom Hjo drogs gruppen ut eftersom den GP-baneliknande genomfarten orsakade igångdrag som antagligen slet i onödan på de som var längre ner i fältet.
Jag blev mer och mer stressad av att marginalerna var små och att vi borde jobba in mer tid. Andra menade att vi låg på schema och att vi skulle köra jämnt och inte öka.
På väg upp mot Hammarsundet blev vi färre som låg i kedjan och jag och några till tror jag blev mer stressade över att vi inte kunde hålla tempot riktigt. Vi bestämde oss för att fortsätta till Sundet för där kunde vi stämma av mot hålltiden. Det började bli svårt att hålla inne med krafterna när stressen kom, jag SKULLE under 8 timmar. Tror att fler kände så. Vi var på tidsschemat i Hammarsundet.
Vi åkte vidare mot Medevi med mindre och mindre organisation och jag förstår nu att det slet på de som var trötta att vi inte kunde organisera oss bättre och att vi inte höll igen.
I Medevi var vi en minut efter schemat och stressen kom åter, jag och någon till kom ifrån gruppen i uppförsbacken och fick vänta. Nya ord om att ”vi kommer klara det” kom och det trodde nog jag också då, men det planerade schemat hade endast fem minuter i marginal och vi var inte i mål ännu. Och att hålla schemat innebar att vi var tvungna att hålla schemats hastighet, dvs några jobbiga minuter till!
På de krokiga vägarna blev vi mer och mer utdragna och mer eller mindre av sig självt blev det ett led som gällde. Vi hade ändå inte några att rotera en kedja på.
Så skönt det kändes att komma ut på stora vägen igen! Där kunde vi börja rulla runt lite och fler och fler kom fram vilket gjorde att vi kunde börja dela glädjen över att det snart var över och att vi skulle fixa det. Det kändes verkligen att ”delad glädje är dubbel glädje” för jag kände mig löjligt glad och stolt över att vi gjort det!
TACK! ännu en gång för att vi lyckades med detta ihop! Jag är väldigt stolt över det vi presterat!
Hoppas inte ryckigheten och den relativa hårdkörningen på slutet gjorde att någon åkte av klungan, jag minns det inte så, men är inte helt säker. För mig var det oerhört viktigt att komma i mål under 8 timmar och jag ville inte låta marginalerna försvinna i intet.
/jonas
ps, vi ses snart vi en snäcka...
edit; konstigtheter
