Ooops, We did it again!!
Halvvägs nu, två delmål avklarade, två kvar :-)
Rapport från VR 2014 ur teamchefens utmattade perspektiv:
Jag och Lagledare Peter samkörde upp, jag höll koll på navigatorn och Peter höll en fanatisk koll på SMHI:s väderapp :-) Vet inte hur många gånger han kollade.. vi insåg tidigt att vindarna skulle bli ett stort problem...
Mycket taktik (+ annat) diskuterades och när vi anlände i Motala var vi mer faktiskt osäkra på upplägget än innan vi startade tror jag. Men efttersom vi skulle ha ett teammöte på kvällen så hade vi goda förhoppningar om att hitta den magiska röda tråden för att klara målet. Frågan var bara hur hårt vinden skulle bromsa oss på hemvägen. Det talade om byar på 15 m/s och det är ju en cyklists mardröm. Det finns inget krångligare än att lägga upp sträckfarter när man måste räkna in vindar, det är nästan omöjligt...
Vi inackorderade oss mitt i Motala i Pingstkyrkans fina lokaler och bättre utgångspunkt kunde vi inte få med ca 150m till hela start och målområdet, stor kanon på det!
Teammedlemmarna ankom sedan en efter en (några var redan på plats före oss) och stämningen var underbar, alla var glada och taggade, möjligen anades en viss nervositet hos alla uppsluppna individer :-)
På kvällen samlade största delen av teamet på Levisn matsalar mitt i centrum för lite stärkande pastabuffé och alkoholfria drycker (tror jag). Det gick åt fler än en överfull tallrik kan man väl sammanfatta det med. Lagledare Peter höll ett brandtal med huvudpunkterna inför morgondagen och sedan diskuterade vi öppet taktiken inför loppet. Det blev en lång och givande kväll.
Alla sov som små dibarn i källarlokalen och på morgonen kan man nog påstå att spänningen relativt snabbt blev något laddad, elektrisk är nog ordet jag söker. Vi åt vår frukost och sedan var det en hel del väntan till vår starttid kl. 12:28 på eftermiddagen. Det vankades mycket av och an innan vi drog oss ner till startområdet. Vädret var underbart men som befarat så blåste det väldigt kraftig från Norr, taktiken diskuterades återigen av de flesta. Väl på plats vid starten så gick vi igenom det absolut sista taktiksnacket inför loppet. Precis innan start fick vi dessutom besök av Happys andra SUB8 gäng som frågade om de kunde få samköra med oss under loppet. Vi hade redan diskuterat detta scenario och bestämt att vi tyckte det var ok att de körde i vår svans, vi ville dock inte ha hjälp med rotationen då vårt mål ju vara att klara detta helt på egen hand, skulle vi behöva draghjälp så var det något vi fick besluta om senare under loppet. De tyckte detta var ok (eller åtminstone tror jag de flesta av dem tyckte det var ganska ok) och sedan var det dags för start. Det enda jag personligen kände mig lite orolig för var att jag hade en i mitt tycke ganska lätt förkylning i kroppen. Det kändes dock relativt bra så det var egentligen inget jag oroade mig särskilt för (vilket jag nog borde gjort).
Starten gick och iväg for vi..
...och NU .... följer en kort redogörelse helt och hållet ur mitt eget perspektiv där jag med uppbådande av mina sista krafter försökte hänga med teamet så långt det gick:
Alltså, Jag hade personligen ett galet tufft lopp med ett riktigt trist mögslut på det. För min del så skenade pulsen nåt så otroligt att jag faktiskt funderade på att kliva av mer eller mindre direkt efter start, det var fruktansvärt jobbigt! Varför det blev så vet jag inte men då jag nu har åkt på en riktigt elak svinförkylning som börjar borra sig ner i halsen kan jag bara anta att jag faktiskt hade en ganska hyfsad infektion i kroppen ändå. Jag hade även feber direkt efter loppet. För det var inte normalt för mig, jag kunde mer eller mindre inte hänga med någon av övriga teammedlemmar. Jag var tvungen att ta ett beslut att sluta rotera redan efter ca 6 mil då jag hade en snittpuls på runt 165 (5 slag över min tröskel) och började bli allvarligt orolig för min hälsa :-)
Sedan var det bara att bita sig fast i teamets svans i stället och skämmas. Då happygänget (och en hel del andra cyklister) som låg bakom tyckte att det var jätteroligt att slåss lite om platserna direkt bakom vårt team lade jag mig några cyklister längre ned bland dessa då jag inte orkade ligga och stöta och bröta. Där mötte jag även upp Henrik (Ikaros) från teamet som också släppt rotationen och vi körde på så gott det gick.
Jag började nu även få krampkänning i låren (vad fan är det här, händer ju aldrig mig??) redan efter Jönköping som sedan bara eskalerade. Efter depåstoppet i Fagerhult kom jag inte mer än någon mil innan det så att säga sket sig fullständigt och jag var tvungen att kliva av hojen och sträcka ut benen, det var helt kört. Kunde inte ta ett tramptag, Det var inga ben, det var mumifierade stockar som någon ovänlig sate tryckt dit på mig... Då var jag inte glad.. inte alls jätteglad...
Jag Solokörde ett kort tag och hakade sedan på Fredrikshofs SUB8 som kom farande rejält fort, där pallade jag ca 2 mil innan en ny krampattack gjorde att jag föll av igen, lite mer Solo tillsammans med en annan teammedlem som också släppt av, men, ej heller där orkade jag köra, var nu helt slut i benen... stod nästan still och försökte desperat samla kraft när ännu ett gäng kom körande där några (Bl.a Luke) från Happygänget var med. Jag hann se dem i väldigt god tid så nu gjorde jag allt jag hade för att få upp farten innan de körde om. Testade att haka på där och nu gick det faktiskt bättre, fråga mig inte varför. De låg och snittade ca 35-37 kmh och det klarade jag faktiskt att hålla i svansen nu. Kände mig bättre och bättre och hade nog ganska troligt klarat att gå i mål med dem...
Men... med 8 mil kvar...
Då smäller en ekerjävel av såklart och hej då, good night, auf wiederseen, där dog det loppet för min del. Fick efter förfrågan skjuts tillbaka av 2 vänliga damer som precis langat vatten till sitt lag från Örebro och hann genom att springa som en flyktig gasell precis möta upp Team X när de gick i mål, ja, en liten framgång i alla fall, se där?
Så, det var mitt lopp det... inte helt hundra som ni kanske förstår...
Men eftersom jag nu inte klarade att fullfölja med teamet så är det ju på sin plats med en liten redogörelse för hur det gick som helhet, för vi klarade ju vårt mål!! :-)
Så jag har snappat upp lite från de andra teammedlemmarna och försöker nu ge er en version av hur de upplevde det genom deras kommentarer och synpunkter:
Första 3 milen upplevdes av många i teamet som en ren och skär plåga, möjligen gick vi ut för hårt och tryckte sönder några bra cyklister för tidigt. Men det är så otroligt svårt att lägga upp rätt fart i så blåsiga förhållanden, särskilt tidigt i ett lopp. Att många av oss dessutom var helt ouppvärmda innan start bidrog alldeles säkert även det till den tuffa öppningen. En miss vi måste lära oss av, värm upp, VÄRM UPP. Efter några mil lugnade det ner sig och de flesta i teamet (dock inte jag själv) tyckte att tempot var lagom (kanske t.o.m lite för lugnt) ner till Jönköping. När vi kom ner till Vätterns södra ände hade vi ett rullsnitt på nästan 43 Kmh men det kunde som sagt kanske gått lite fortare.
På västsidan började sedan helvetet, en motvind som stundtals ville knuffa teamet bakåt i stället för framåt. Snacka om blåsning! Tempot gick ner avsevärt och det hördes en hel del knorrande från de som låg bakom oss i svansen om att det gick för långsamt. Men det var ingen lätt match där framme och alla de som drog gjorde ett hästjobb! Otroligt starkt!
Ett tag hade vi en svans bakom oss på säkert 100 cyklister. Dock droppade de av efter hand för att slutligen vara ett ganska litet gäng från mestadels Happys SUB8 och möjligen några andra. Nu ville de gärna hjälpa till och rotera och frågade flera gånger, och vi var kanske lite för envisa med att vi ville köra själva så de fick vänta ett tag till. Men aar man bestämt sig så :-)
Inför det enda depåstopp vi skulle göra i Fagerhult var snittfarten nu mycket oroväckande på väg att bli alldeles för långsam. vi var nere på ca 38 kmh och lägre fick den ju inte bli, då skulle vi inte klara målet, nu gällde det att vara snabb. In i depå, kasta i vatten i flaskorna, kissa vid behov och sedan fort, fort upp på cykeln igen, snabbt, snabbare, jättesnabbt. När vi lämnade depån gick det dock tyvärr inte smidigt alls och att samla ihop gänget tog alldeles för lång tid.... detta innebar att ett annat stort gäng med lite långsammare cyklister segade sig förbi, och dessutom direkt efter dem även ett snabbt gäng från Ride of Hope som nu körde om oss. Ett snabbt beslut tog om vi skulle köra om eller ligga kvar efter Ride of Hope och då teamet nu var lite splittrat och vi inte hade koll på alla så tog de som låg i täten beslut om att ligga bakom och vänta tills vi kunde samla ihop oss igen. Detta var lättare sagt än gjort då teamet nu hade medlemmar utspridda i kanske 3 olika grupper... inte så bra. Det var nästa omöjligt för de som låg främst att se var de andra var då att försöka vända sig om och kolla bakåt i en stor klunga i hög fart är förenat med livsfara. Så teamet låg kvar bakom i stället.
Och det kanske var bra, nu kunde många som varit på gränsen till kollaps vila upp sig lite och få nya krafter. Visst, det var inte det här vi hade tänkt oss men va fanken, ta skeden och allt det där.... :-)
Vi hade gått för hårt för många och att klara målet helt själva var nog kanske för svårt. Att ligga bakom och samla lite kraft var välkommet :-) Att vinden snart skulle börja avta var ju inget man kunde veta i detta läge.
Med några mil kvar gick Ride of Hope-klungan in i depå (och en medlem från oss också av misstag ha ha) för att fylla vatten och käka lite bullar. då blev det ny formering på de som var kvar tillsammans med Happygänget och en våldsam jakt för att klara målet sattes igång. NU hade faktiskt vinden drastiskt börjat att avta, fantastiskt och oerhört välkommet. Tyvärr var teamet inte helt samlat nu och då lite andra cyklister nu fanns med så gick det inte längre att få alla som en enhet. det blev två, tre grupper med kort avstånd emellan. Mycket oturligt för den senare kom de precis i kläm vid den fruktade broöppningen och fick där vänta i hela 6 minuter innan de kom vidare, tråkigt och inte riktigt rättvist mot dessa killar som kämpat så hårt. Men inte mycket att göra åt. NU var det ca 10 personer kvar i Teamets tätklunga och tillsammans med några ur Happygänget storkörde de och lyckade ta in teamet på helt otroliga 7:56! 9 minuter under målet!
Den andra klungan lyckades också köra som om de hade en flock hungriga vargar i baken precis klämma sig in under 8 timmar, och tro på fanken om inte även de sista gjorde en skyltspurt och vred ur det sista de hade för att klara 8:05, strålande jobbat!
Så totalt sett så slutade det faktiskt med att teamet faktiskt fick in ca hälften av medlemmarna under tidsmålet och det är både grymt och helt ok!!!
Lärdomar vi dragit inför 2015 är att aldrig, aldrig splittra teamet, kosta vad det kosta vill, för börjar man sprida ut sig bland andra klungor är det nästan omöjligt att samla ihop alla igen. Särskilt när man är så oerhört trött. Dessutom måste många i teamet träna hårdare, det måste egentligen finnas en rejäl överkapacitet för att kunna klara målet, man måste kunna köra i ogynnsamt väder eller råka ut för andra problem och ändå ha så mycket extra kraft att man kan kompensera för detta. Det hade vi inte i år och därför lyckade vi inte köra i samlad trupp över mållinjen. Men som sagt täten var över mållinjen en bra bit under tidsmålet och vi är såklart grymt nöjda med det!!!
Efter målgång var det en underbar sommardag som väntade de som satte sig på kajkanten för att äta den obligatoriska pasta/potatissalladen :-)
Nästa år - då börjar allvaret!
Tack hela team X för en strålande insats!!
...Och tack alla ni andra happyiter som hjälpte oss på slutet! :-)
