Kan ett nationellt cykelregister få bukt med cykelstölder?

Jag tror att vi alla kan relatera till sorgen som uppstår när ens egen eller kompisens cykel försvinner spårlöst. Oavsett om det är inbrott i hemmet, ett uppklippt lås utanför kontoret eller ett ensamt hjul som står kvar i cykelstället. Det, ihop med snabb avskrivningstakt i försäkringsvärde och svårigheten att försäkra vissa cyklar, gör sorgen även stor ekonomiskt. Tänk om det fanns ett stort ägarregister som kunde försvåra vidareförsäljning, skulle det motverka stölder? En förstudie från VTI föreslår nämligen det.

Varför tycker man att ett register behövs?

I förstudien konstaterar VTI att cykelstölder påverkar långt mer än bara den enskilda cyklisten. Rädsla för stöld minskar vardagscykling, påverkar folkhälsa, hållbar mobilitet och förtroendet för samhällets institutioner.

Samtidigt är dagens system nästintill tandlöst. Uppklaringsgraden är extremt låg, ramnummer saknas i många polisanmälningar och andrahandsmarknaden är i praktiken anonym.

Det gör cykelstölder till ett så kallat lågriskbrott, något som i längden normaliserar både stölder och häleri.

Hur fungerar det i andra länder?

VTI har kartlagt ett stort antal internationella cykelregister, både frivilliga och obligatoriska. Två exempel sticker ut.

Frankrike införde redan 2021 ett obligatoriskt nationellt cykelregister. Alla nya och begagnade cyklar som säljs via handlare måste registreras och märkas med en synlig identifiering. Staten äger systemet, men certifierade operatörer hanterar registreringen i praktiken. Utvärderingar pekar på både minskad stöldrisk och större chans att få tillbaka stulna cyklar.

Belgien har ett nationellt, myndighetsförvaltat register som är frivilligt och kostnadsfritt för användaren. Ägarbyte sker med e-legitimation och registret används aktivt av polis och kommuner.

I kontrast står länder som Danmark och Storbritannien, där frivilliga och kommersiella register existerar parallellt, ofta med låg anslutningsgrad och begränsad effekt på nationell nivå.

VTI:s analys är tydlig: ju mer heltäckande och standardiserat registret är, desto större brottsförebyggande effekt.

Borde vi inte ha ett gemensamt register i hela EU då?

Förstudien nämner också att EU redan håller på att införa ett digitalt produktpass, ett standardiserat digitalt ID som ska följa produkter genom hela livscykeln. Syftet är spårbarhet, hållbarhet och bättre möjligheter till reparation och återbruk.

Alltså ett helt hållbarhetssyfte genom en produkts livscykel.

För cyklar och särskilt elcyklar innebär detta att varje produkt redan kommer att få en unik digital identitet, att komponenter som batterier får spårbarhet som standard och att tekniken för identifiering i praktiken redan finns.

VTI pekar på att ett framtida cykelregister mycket väl kan byggas ovanpå EU:s produktpass, snarare än som ett fristående svenskt system.

Vad säger studien då?

Förstudien landar i två möjliga vägar:

1. Utred förutsättningarna för ett statligt, obligatoriskt nationellt cykelregister
2. Om staten avstår – samla försäkringsbolag, polis och bransch i ett gemensamt frivilligt system

Skulle cykelstölden du utsatts för ha hjälpts av ett register? Är detta något som kommer att påverka andrahandsmarknaden till något bättre, eller sämre? Kommer vi att få en servicebok ihop med cykeln som registrerar när delar bytts, dämpare servats etc.? Är det något som vi vill ha?

Hela studien går att läsa på Statens väg‑ och transportforskningsinstitut, VTI