När norrmannen kom till Göteborgs stigar

Stigcyklingen i Göteborg är lättillgänglig och kuperad. Göteborgarna älskar den (såklart, som allt annat i sin stad). Men hur bra är den egentligen? Vad säger en rutinerad redaktör från norska cykeltidningen Terrengsykkel efter två dagar med prestationsångestfylld guidning?

Det började med att jag försökte sälja in ett frilansjobb om stigcyklingen i Göteborg till norska tidningen Terrengsykkel. Efter att ha fotograferat av ett dussintal områden till en kommande bok om just stigcyklingen i Göteborg ansåg jag mig att ha bra underlag för ett sådant reportage. Redaktören Kristoffer Kippernes nappade på ideén. Så pass mycket att han ville komma ner och göra reportaget själv istället. Skrivandet byttes till guidning, cash till puls, typ det livet handlar om ändå.

”Första förmiddagen är det misär. Det är blött, halt och riktigt utmanande cykling. Jag drar ursäkt efter ursäkt. Som om Kristoffer inte själv skulle fatta hur kasst det är.”

Det är svårt att vara opartiskt om sin egen hemstad. Närhet och lokal kännedom målar sällan upp en helt korrekt bild. Att få en nyanserad åsikt av stigarna såg jag fram emot. Men det fanns en baksida också. Njutningen med att få hylla hemstaden i en norsk cykeltidning blev istället en form av prestationsångest att visa upp det bästa. Frågan jag ställde mig var givetvis hur bra det bästa egentligen är?

Fredrik SchenholmTips 1: att visa insektshotell för en stigcyklande norrman är kanske inte det hetaste valet.

I slutet av oktober 2019, en månad efter säljmejlet, rullar redaktören Kristoffer Kippernes vita skåpbil in på min uppfart utanför Göteborg. De senaste tre veckorna har vi försökt synka både våra kalendrar och ett bra väderfönster. Prognosen för dagen har slagit in och förhållandena är nästintill perfekta. Solen skiner på en klarblå himmel med en temperatur strax under tio grader. Det finns dock ett orosmoment. Regnet har stått som spön i backen de senaste tre dagarna med runt 30 millimeter som resultat.

Sjur MelsåsKristoffer Kippernes, norsk stigcyklings stolthet vad gäller redaktörer, kom till Göteborg för att syna stigarna. 

Vi hejar på varandra och utbyter några ord innan jag rullar in min slitna Kona Process 134 i Kristoffers bil. Första området för dagen är Horsikan. Området har fått sitt namn efter den lilla sjön Horsikan som ligger i norra delen av Mölndal, cirka 8 kilometer från Liseberg. Här finns spåret ”Horsikan slickrocks”. Den nästan 1 kilometer långa löpan kombinerar stenhäll med stig, det mesta svagt sluttandes nerför och med bitvis underbar utsikt över västra Göteborg. Den är snabb där det är enkelt att få ett härligt flyt, framför allt när hällarna är torra.

Fredrik SchenholmPå eftermiddagen vänder guidens prestation till det bättre, då klättrar norrmanen i träden i Lackarebäck (gott tecken).

Jag ser redan vid parkeringen att det är blött. Till och med hällarna är blöta. Prestationsångesten tränger sig på och jag säger:
– Idag kommer jag visa två områden och imorrn två. Cyklingen kommer bara bli bättre och bättre för varje område.
Jag älskar ju stigarna runt Horsikan, nästan mest i hela Göteborg. Men nu hade jag i alla fall vunnit mig lite tid om cyklingen visar sig var skit här idag.

Slingan är totalt tre kilometer och för att komma till ”Horsikan slickrocks” måste sjön Horiskan rundas. Det är blött, halt och riktigt utmanande cykling. Jag drar ursäkt efter ursäkt:
– Här brukar man bara kunna cykla upp.
Några tramptag senare är det dags för nästa undskyllan:
– Ja, här är det ju lite halt.
Som en stund senare följs upp med:
– Oj, oj, så här blött brukar det inte vara.

Som om norska Kristoffer inte märkte allt detta helt själv. Han är en rutinerad cyklist som studsat fram i skogen sedan 12 års ålder. Hans balans och teknik är en fröjd för ögat, trots en tung fotoryggsäck. Fotokarriären började med att hans bror agerade cykelmodell framför kameran. Kristoffers frilanskarriär tog fart och snart var Terrengsykkel den största kunden. När möjligheten dök upp att arbeta som heltidsanställd redaktör på tidningen tog han chansen. Ungefär i samma veva blev Kristoffer klar med boken ”Stisykling i Norge” där han rest runt och kartlagt hela 86 cykelturer i Norge. Som sagt, han är rutinerad.

Efter en blöt, och inte alls representativ, historia längs ”Horsikan slickrocks” cyklar vi vidare mot Södra Långevattnet. Runt sjön går en enkel men kuperad 3 kilometers slinga. Efter 700 meter kommer ”Insektshotellet”, som man når med en kort avstickare från stigen. Rätt eller fel, jag visar i alla fall Kristoffer detta. Jag skulle väl ljuga om jag sa att han blev jätteimponerad. Fingertoppskänslan på just den guidedelen kan väl ifrågasättas. Vi fortsätter runt sjön, tar lite bilder innan vi snart är vid bilen igen.

Fredrik SchenholmNorska Kristoffer Kipernes på besök i Göteborg, följd av lokala eldmannen Björn Wänström.

På eftermiddagen bränner vi endurospår i Lackarebäck. Vi börjar med stigarna bakom husen på Larssons berg. Området ligger mitt emellan Horsikan och Liseberg och har på senare tid blivit ett populärt ställe att cykla på. Idag är blött och spåren är fortfarande rejält uppkörda sedan ESS-en i våras. Men flytet finns fortfarande där. Nu ser jag hur det glöder i hans ögon. Det här går hem. Gött tänker jag och tar honom upp till Lackarebergets högsta punkt där utsikten över Göteborg är storslagen:
– Kan du cykla vid klippan där när jag tar en bild, frågar Kristoffer innan han börjar klättra upp i ett träd.
– Jag måste ha en trädbild från varje reportageresa, fortsätter han samtidigt som han plockar höjd i trädet.
Han klättrar i träd och jag visar insekthotell. 1-1 tänker jag.

Efter en blöt sträcka i sumpmarkerna på Lackarebergets inre delar med en go avslutning i bokskogen kommer uppförsbacken till bilen. Den tar i stort sett aldrig slut och vi hinner prata om cyklingen mellan de intensiva andetagen. Kristoffer tycker att cyklingen är bra och att stigarna som vi cyklat hittills representerar enklare cykling jämfört med Oslo. Han poängterar att det här känns mycket bättre för nybörjaren med finare flyt och mindre krävande underlag.

Fredrik SchenholmKrispig och solig morgon i södra Änggårdsbergen, en scen som dämpar guidens svåra prestationsångest.

Jag är taggad till max nästkommande morgon. Idag blir det en bra guidedag. Solen ligger lågt på himlen och temperaturen strax är över nollan. Vi är ett helt gäng som samlats vid Eklandas grusparkeringen vid södra Änggårdsbergen. Det är Jag, Kristoffer och den cyklande brandmannen Björn Wänström. Även eldsjälarna Simon Blide, Fredrik Haga och Johanna Klycher från Mtbstore är med oss. Förhållanderna kan inte vara bättre. Träden och stigarna framför oss badar i det magiska och oranga morgonljuset.

Änggårdsbergen är det kanske bästa och mest populära cykelområdet i Göteborg. Inte konstigt med tanke på topografin och dess läge. Från norra Änggårdsbergen tar det knappt 10 minuter att cykla in till centrum och området består av ett gäng åsar. Här finns det med andra ord mycket nerförslöpor.

Fredrik SchenholmNorska Kristoffer Kipernes på besök i Göteborg, även här följd av lokala Björn Wänström.

Jag ser Kristoffers längtan att ta bilder. Känslan är underbar. När allt är rätt. Här finns grymma cyklister, magiskt ljus och de finaste stigarna. Jag lutar mig tillbaka och låter de andra sköta jobbet. Prestationsångesten är borta. Förutom lite väta på stigarna är allt perfekt.

Redan efter en timme känner Kristoffer att han fått bildmaterialet han önskar, och mer därtill. En nöjd besökare är lika med en nöjd guide. Kristoffer packar ner sin kamera och vi cyklar igenom några av de bästa stigarna i området innan vi beger oss vidare till Delsjöområdet. Även detta område ligger väldigt centralt och Kristoffer är imponerad över närheten till stigarna, att allt ligger så nära centrum. Vi beger oss direkt till klassikern Getryggen. Strax innan sjön Västra Långevattnet möter vi en äldre man som kommer gående mot oss. Vi saktar ner och hejar. Svaret blir ett svagt mumlande med avsaknad av ögonkontakt:
– Ja, alla uppskattar inte cyklingen säger jag, när vi kommit en bit bort från mannen.
– Hur är det i Norge?, fortsätter jag.
Vi stannar och tar en paus med underbar utsikt över sjön:
– Nja, det är väl samma sak i Norge. Men generellt går det väldigt fint, säger Kristoffer.

Fredrik Schenholm”-Yes! Norrmannen fotar!” tänker lokala Gbg-guiden och ångesten går från 150 % ner till 74 % cirka.

Paussnacket tar oss in på slitaget som cyklingen utgör på stigarna. Kristoffer berättar att det har gjorts en studie av NINA (Norsk Institutt for Naturforskning). Studien visar att det är den totala belastningen som påverkar slitagen, inte själva aktiviteten. Med det sagt sliter alltså inte mountainbike mer på stigar än någon annan aktivitet, i alla fall enligt forskarna som skrivit rapporten.

Fredrik SchenholmÄnggården visade sig från sin soliga, torra sida. Tur för guiden, som annars väntade sig att bli stoppade i norska tullen vid nästa resa till fjällen på Vestlandet.

Klockan är strax efter två när vi kommer fram till bilen, svettiga och slitna efter många intensiva timmar med cykling. Kristoffer är imponerad av cyklingen och berättar att det han cyklat har varit bättre än vad han hört på förhand. Närheten, bredden av svårighetsgraden på stigarna och den långa säsongen är element som han verkligen gillar. I Oslo ligger ofta snön kvar till maj. Då har ju vi i Göteborg cyklat flera månader, ibland hela vintrar till och med.

Han sätter på sig sina solglasögon, tackar så mycket, kliver in i sin vita skåpbil och backar ut från parkeringsplatsen och kör norrut mot Oslo och Norge. Idag var det riktigt enkelt att vara guide. Och det blev ju faktiskt som jag sa. Bara bättre och bättre. Det blir spännande att se hur Kristoffer betygsätter kära Göteborg i vårnumret av tidning Terrengsykkel.