Att Dalarna har en del riktigt bra cykling råder det ingen tvekan om, rent medialt är det främst den fina stigbyggarsatsningen i Falun och Cykelvasan som får utrymme. Men landskapet innehåller mer än så. Happymtb.org har testat både crosscountry-cykling och mer upp och ner-betonad (eller all mountain som det så internationellt kallas) i landskapet som gett blåbärssoppan ett ansikte. I det här reportaget tar vi på oss AM-hatten och ger oss i kast med några av bergen i trakterna kring Mora.
Text & foto: Bengt Luthman (bengt@happymtb.org)
Området kring sjön Siljan, vid vilkens strand Mora ligger, är en gammal meteoritkrater. Vid den här kraterns ytterkanter finns det kullar och små berg. Dessa berg har stigar på sig. Det betyder att man kan ta sig uppför dessa berg och sedan cykla utför dem. Det här har utvecklat sig till en tävlingsform som kallas för enduro och som fått en osedvanligt stor popularitet den senaste tiden. Dalarna har i år varit värd åt två deltävlingar i den svenska enduroserien. Det är av en anledning, det finns många kullar och berg och det finns ett stort engagemang bland cyklisterna. Eftersom vi i detta reportage befinner oss förhållandevis nära utkanterna av den tidigare nämnda krater vore det nästan straffbart att inte kolla in vad som finns att utforska när det kommer till upp-och-ner-cykling.
Starten på en av specialsträckorna i Endurotävlingen i Falun.
Happymtb.orgs utsände kravlade sig uppför två av de, från Mora, närbelägna knölarna för att prova deras utförslöpor. Den första vi gav oss på är en riktig Vasalopps-kändis. Hökberg. Den här turen går delvis längs med en markerad runda som kallas för Bananna som är markerad med….bananer. Alltså målade bananer. Inte riktiga. Vi börjar turen vid kraftverksdammen vid Spjutmo. Eftersom vi är ute efter den effektivaste vägen till toppen skippar vi att hoppa på Bananna som till en början går i skogen. Vi tar istället den rakare vägen via asfalt och grusväg. Vi gnetar på och stigningen tilltar, jag trycker desperat på växelreglaget i hopp om att hitta en lättare växel. Min fantasi börjar skena och drömmer om en elvadelad kassett, en extra storklinga bak eller en lillklinga fram. Bara något som gör det lättare att trampa. Men till slut kommer vi upp till fäbodvallen Hökberg, där det sägs att Mora-Nisse har en sommarstuga. Här kan man välja att hoppa på Bananna som följer Hökbergs norra kam upp mot toppen. Men vi väljer en mer lättrampad (?) väg och fortsätter grusvägen som går rakt upp genom stugorna. Rätt upp i fallinjen. Efter ännu en stunds lidande på den lättaste växeln jag kan hitta i min drivlina, byts grusvägen ut mot skogsstig. Vi tvingas bitvis att hoppa av cyklarna och putta på grund av lutningen.
Slutligen kommer vi upp till toppen av Hökberget där man kan ta en snickers, banan, kokt potatis eller något annat som återställer blodsockret. Toppen ligger på 390 möh. Stigen ner följer bergets sydöstra rygg. Det börjar med en kort men spännande brant sen är det i stort sett ultraflowig barrskogsstig hela vägen ner.
Hökberg inleds med en kort brant.
Jag kört först och kör blint, vilket är riktigt skoj! Stigen inbjuder till att man pumpar fart och försöker hålla sig ifrån bromsarna. Ett kort trampparti avklaras med en snabb sprint. Euforin puttrar i mig så att locket har svårt att ligga kvar. Det är bland det flowigaste och roligaste jag kört på länge! Men de tvåhundra höjdmeterna som stigen består av tar tyvärr slut alldeles för fort och vi spottas ut på en asfaltsväg som går tillbaka till Spjutmodammen där vi började. Känner man sig inte mätt på stig kan man fortsätta på Bananna som går längs en ås ovanför vägen och sägs vara riktigt jobbig, vi orkade inte riktigt prova.
Här är ett par korta klipp från hjälmkamerna av nedfärden från Hökberg som givetvis inte gör stigen rättvisa.
En halvdan karta över Hökbergsturen.Grönsberg
Nästa berg som skulle få oss att tugga frenetiskt på energikakor halvvägs upp var Grönsberg. Grönsberg bestigs lämpligen genom att man använder sig av den markerade slingan Grönsbergsrundan. Starten ligger inte allt för långt ifrån Spjutmodammen så dessa två berg kan man med fördel ta på samma runda. För att vara mer exakt så börjar rundan vid den lilla samlingen gårdar som kallas Björka. Här kan man välja att antingen ta en genväg på väg för att ta sig fram till där stigningen börjar så snabbt som möjligt, eller så följer man de röd/gula markeringarna som utgör Grönsbergsrundan. Vi valde det andra alternativet, stigen är lättcyklad, liksom mycket annat här i närheten. Snart kommer vi fram till den grusväg som vi hade hamnat vid om vi genat. Vi funderar båda över det faktum att det ska finnas en bergsknalle på runt 400 möh någonstans kring där vi är. Vi tycker oss inte se något som kan erbjuda den höjden. Men när vi svänger av vägen så börjar vi plocka höjd. Stigen går längs en tallås, det är torrt och slätt och stigen är förhållandevis rak. Bitvis får vi kliva av och putta cyklarna för att lutningen och våra trötta ben tvingar oss. Skogen skiftar karaktär, från tallhed till fuktig blandskog. Efter något som känns som väldigt lång tid rullar stigen över ett krön och vi är uppe vid en vändplan. En grusväg går nedåt höger mot stugsamlingen Kansbol. Vi ska dock fortsätta uppåt. Istället för det släta och förhållandevis lättrullade underlaget byts det nu ut mot stenig blandskog, det är återigen både för brant och för stökigt för att det ska gå att cykla uppför så jag häver upp hojen på axlarna och bär den uppåt. Kanske är det inte mer än rätt då den förhoppningsvis ska bära mig neråt.
Hån eller uppmuntran? Svårt att veta….
När det känns som slitigast uppför möts man då och då av små glada gubbar målade i de röda och gula färgerna som används för att markera stigen. De är säkert tänkta som uppmuntran, men det känns mer som ett hån.
Vi har tittat på kartan över Grönsberg och det finns två vägar ner. En som går rakt nerför den brantaste delen av knölen och en som går i lite snällare lutning ned mot sydväst. Båda är delar av Siljansleden som går rakt över berget. Vi väljer den med lite snällare lutning för att få ut en längre utförslöpa på vägen ner. Dämpare öppnas och sadelstolpar sänks. Däcktrycket kontrolleras med tummen och pekfingrarna sluts kring bromshandtagen. När nedfärden börjar så inser vi snabbt att den här stigen har en helt annan karaktär än den vi åkte tidigare under dagen. Hökbergs släta, flowiga underlag har här ersatts med blöta stenar och hala rötter. Farten är bitvis lägre för att det inte ska sluta med att vi får #gånergråtandes. Stengklungorna glesar ut och efter ett tag byts de ut mot flowigare stig, om än något blötare än tidigare. Farten ökar och med den kommer överraskningarna allt snabbare. Ett träd har lutat sig över stigen och dess grenar sträcker sig efter mig likt dödens lie. Jag kastar mig ner bakom sadeln för att komma undan. Min gymnastiska övning räddar mig men den hjälmmonterade Gopron får ta hela smällen. Vilket den klarar med bravur (ett test på nya GoPro Hero Session kommer senare).
Stiggodis finns det gott om.
Vi samlar oss och fortsätter neråt, senast jag cyklade med Josef fick hans ansikte ett intimt besök av spången på Våta fötter i Hellas. Ett så pass hett möte att det slutade på Södersjukhuset med vidaretransport till Karolinska för att sy ihop karlns näsa. Det är givetvis den bild som dyker upp i mitt inre när jag närmare mig en blöt spång. Framhjulssläppet kommer som ett brev på posten. Men istället för att få stygn i näsan tar jag bara en stor tugga av mossan bredvid stigen.
Här är ett par klipp från hjälmkamera på väg ner för Grönsberg.
Efter att jag samlat ihop mina kroppsdelar och kontrollerat att både jag och cykeln fungerar som det är tänkt avslutar vi med den sista biten fin stig. Vi kommer ut på ett hygge där vi har utsikt över ett flertal andra kullar och berg som säkerligen beklätts med liknande stigar. Stigar som bara väntar på att upptäckas och erövras av ett folk bestyckat med grova däck, hjälmar och en stor näve och slaglängd så det står härliga till.
Det finns fler kullar att utforska.
Halvdan karta över Grönsbergsturen.
Så tar du dig till mora
Enklast är så klart med egen bil då kan du frakta dig själv och din cykel till de ställen du vill cykla. Du kan även åka tåg, men blir då lite mer bunden till de stadsnära turerna. Vilka, om du vill köra XC inte är så pjåkigt. Från Stockholm är det enklast att köra via E4an norrut till Gävle, sen E16 till Falun, väg 69 till Rättvik och sen väg 70 mot Mora. Men man kan även köra via Enköping och Hedemora.
Mer cykling
Gesundaberget ligger ungefär 16 km från Mora och är värt ett besök, här finns lift och bike park. Stigarna är till största delen naturliga med mycket rötter och stenar. Det finns också ett par grävda leder med berms och hopp. På sidan www.moraoutdoor.se kan du flera tips om rundor som kan vara värda att cykla.
Läs även vår artikel om XC-cykling kring Mora
Kommentera och diskutera på forumet
