Canyon rekryterade för några år sedan den franske endurofantomen Fabien Barel som tidigare hjälpt Mondraker att utveckla sin Forward geometry. Happymtb åkte till Colmar i Frankrike för att vara med när Canyon och den cyklande ingenjören Barel avslöjade deras senaste stycke tvåhjulsburna ingenjörskonst.
Text: Martin Lundgren Foto: Markus Greber & Canyon
22:52 på söndagkvällen plingar det i mobilen. Oskar (oxr) meddelar att Westman som skulle åka och kolla in Canyons nyhet skadade sig i Falun och därför inte kan åka. På frågan om jag vill åka istället hinner jag inte fundera länge innan jag bestämmer mig. Åka till Frankrike, prova hojar och hänga med Fabien Barel och Joe Barnes slår ganska mycket.
När jag kommer fram är hettan otrolig. Det är 38 grader och att öppna fönstren i bilen på motorvägen gör det bara varmare inne i bilen. Väl framme i ett slott uppe bland kullarna utanför Colmar, med utsikt över tyska Schwartzwald åt ena hållet och Schweiz i fjärran åt andra hållet träffar jag omgående Fabien. Han går liksom inte att undvika i en folksamling. Han hälsar personligen alla välkomna. Det verkar inte som att hans ”bodycast” påverkar hans humör överhuvudtaget! Med på plats är i princip hela Canyons enduroteam med Joe Barnes, Ludo May och Inez Thoma – ingenjörer och utvecklare, designers och allmänna höjdare. Alla verkar ivriga att sprida nyheten och alla är förberedda sen väldigt länge.
Strive CF i teorin
När alla är samlade börjar presentationen av nya Strive CF med shapeshifter. En kort film avslöjar direkt vad det handlar om. Med en knapp på handtaget aktiverar man en via wire en ”actuator” som flyttar övre infästningen av dämparlänkaget så att vevlagret sänks 20mm och att gaffelvinkeln blir 1,5 grader flackare. I och med denna geometriförändring blir även dämparen mer linjär. Sag och slaglängd påverkas också. Ställer man in sin dämpare på 25% i DH-mode blir den istället ca 15% i XC-mode. Slaglängd ändras från 163mm till 130mm. Det är alltså mellan två lägen man växlar, det finns inget däremellan. På eller av, XC eller DH. Teknologin kallas shapeshifter. Själva actuatorn fungerar ganska likt en dropperpost. Det är inte som konas magic link som kickar in lite när den själv vill och det är inte som cannondales jekyll som är en förändring i dämparen. Det är inget som rör sig hela tiden. Istället aktiverar man actuatorn genom att trycka på knappen och flytta vikten framåt för XC-mode eller bakåt för DH-mode. Det är lite som att man måste använda sin egen vikt för att trycka ner sin sadel på en dropperpost och lyfta på häcken för att sen få upp sadeln igen.
Inledningsvis är jag tveksam och skeptisk. Varför inte bara göra ett enkelt länkage som fungerar? Jag vill inte ha överutvecklade tyska gadgets som strular när jag minst behöver det. Jag vill ha ett enkelt, förutsägbart, pålitligt, hållbart, styvt och lätt länkage utan en massa extra lager att hålla efter. Frågestunden börjar och frågorna väller in. En sammanfattning av svaren blir så här: Inga ständigt rörliga delar, tänk dropperpost. Service blir mer sällan än tex dämpare eller gaffel pga att inget rör sig konstant. Inledningsvis blir det ett inbytesprogram när det är dags för sevice. Be om en ny shapeshifter, när den kommer, byt ut den mot den du har och skicka in den gamla. Shapeshiftern kommer med kväve i sig men fylls på likaväl med luft. Återigen, tänk dropperpost. Trycket ska vara mellan 12-15bar beroende på kroppsvikt. Man vill få tillräcklig hjälp att komma upp i XC-mode men man vill inte ha så mycket luft i att det blir för tungt att komma ner i DH-mode. Hela systemet kommer endast till striveplattformen och blir endast i kolfiber. Hjulstorleken blir endast 27.5″. Vikt för ram inkl shapeshifter exklusive dämpare är 2400g. Shapeshiftern adderar 200g totalt och passar alla dämpare. Testcyklarna hade Fox float X, RS monarch, och CCDB. Dämparinställningar påverkas inte. Strive CF kommer finnas 7st storlekar. Fyra ”regular”, S-XL och tre ”race” S-L. Enda skillnaden mellan race och den vanliga är att front center-måttet , dvs från vevlager och framåt, förlängs med 20mm. Detta eftersom man vill behålla den korta bakändan men få mer stabilitet i högre hastigheter.
Mått (i förekommande fall storleksordning S/M/L Regular/Race) Överrörslängd: 576/600/626/651 600/629/648 mm Kedjestagslängd: 432 mm Sadelrörsvinkel: 73,5° (+1,5°) Gaffelvinkel: 66° (+1,5°) Styrrörets höjd: 95/155/135/155 115/125/135 mm Reach: 402/422/442/462 422/448/468 mm
Dags för testcykling
Dag 2 inleds med setup av allas cyklar. Min kommer i Large race och känns bra i storlek. Den känns lång, låg och flack. Ett snabbt sag-test visar 30%. Jag ser på en liten liten indikator att jag har DH-läget i så för att byta rullar jag lite och samtidigt som jag trycker ner shapeshifterknappen flyttar jag fram kroppen över cykeln och direkt hör jag ett litet robotaktigt ljud. Jag är nu i XC-läget. Cykeln känns direkt mer upprätt och den brantare gaffelvinkeln märks, likaså att dämparen är mindre komprimerad, men kanske mest märker jag att vevlagret blir högre. Detta är påtagligt. För att komma tillbaka till DH-läget trycker jag ner knappen och hänger aningen bakom cykeln, återigen robotljud och jag är tillbaka i utförsläget. Efter ett par korta testrundor runt hotellet är det lunch och efter lunchen utlovas en längre tur. Under lunchen diskuterar vi flitigt första intrycket. Vissa är skeptiska men de flesta tycker att det är en bra ide, om än lite tysk, och tycker att det ska bli spännande att testa på lite ordentliga stigar.
På eftermiddagen kör vi en längre tur på torra, dammiga stigar som känns som hardpack med dammigt grus uppepå. Det är halt, slätt och inte egentligen så spännande annat än när man kör switchbacks som är branta, tvära och fortfarande svinhala. Jag känner att jag inte riktigt kan pressa cykeln, men intrycket är ändå att DH-läget känns flackt och lågt och ganska trögt att klättra i. I XC-läget blir det direkt trevligare med klättringarna. Ramen är väldigt styv och inbjuder till högre fart än vad som kanske är bra på de hala stigarna. XC-läget försöker jag använda när jag kan. Det är lätt att komma in i XC-läget eftersom man ofta redan har vikten långt fram över cykeln när man ställer sig och trampar i ett motlut. Det är egentligen bara att trycka på knappen. När man ska tillbaka till DH måste man dock vara lite mer planerande. Kommer man in i brant stök i XC-läget kan det vara svårt att få i DH-läget. Det största problemet för mig är dock att det är en Reverb med reglage på höger sida. Shapeshifterreglaget sitter på vänster och är inte byggt för höger. Det är inte bara en gång som jag shapeshiftar när jag egentligen vill sänka stolpen. Strive CF har ändå gett ett bra första intryck men jag känner att jag inte har fått pressa den så hårt ännu.
Dag 3 inleds med shuttle till toppen av en av de fina kullarna i trakten. Efter lite tramp kommer vi fram till starten av en stig som enligt uppgift skall sätta Striven på prov. Vi rullar med lite lagom mellanrum och den här stigen är helt annorlunda mot allt vad gårdagen hade att erbjuda. Ett oväder har dragit in under natten och vår stig har fått en del regn. Det är loamigt, rotigt, stenigt och brant. Ibland öppnar det upp sig så man kan släppa på och känna hur cykeln beter sig vid högre hastigheter. Alla switchbacks är lika branta och tvära som igår men med skillnaden att de här är jordiga vilket gör de lättare, och även roligare att ta sig igenom. Jag kommer ner efter ett par minuter full av adrenalin.
Man märker att Striven är byggd för race. Den är superstyv och uppmanar till högre fart över större stök. I den här terrängen kommer den till sin rätt. Den är kort i baken för snabba, tvära svängar och lång i fram för kontroll i fart. Vi trampar upp och till nästa stigstart. Den här stigen är av lite annan karaktär. Det är mer utav flodbädd över den. Stora lösa stenar och stora dropp till lösa stenar. Ibland går det undan och ibland är det långsamt storstök. Ett parti har stora babyheads som sticker upp runt 10cm men som sitter fast i marken. Jag släpper på och testar hur cykeln beter sig i hög fart över detta. Vid flera tillfällen är jag glad att det är en lånecykel. I det här stöket och i de här farterna känns det som misshandel av cykeln. Men Striven tar emot och svarar med en klapp på axeln. Stort stök är grejen tydligen.
Tankar om Striven
Det här känns tyskt rakt igenom. Det är en extra knapp på styret, det är fler delar att hålla efter och ingenjörerna på Canyon har klurat och byggt länge på det här. Tanken är att få två cyklar i en. Som Fabien säger, du får både en XC och en DH. ”This is not evolution, it’s revolution”. Nja säger jag om det. Man får en cykel med geometri och dämpning som fungerar riktigt bra för enduroracing, och med möjligheten att klättra lite mer behagligt än en långslagig flack utförshoj. Det är fortfarande gungigt och plushigt i XC-mode så för långa klättringar upp till specialsträckor slår jag även på en del kompression tillsammans med XC-modet. Till en början känns det som en lite omständig väg att gå, men nu när de lagt ner all möda i detta och gjort otaliga utvärderingar utmed vägen tillsammans med sitt enduro race team så har de ändå fått till en lösning som fungerar rätt bra. Det är inget man fipplar med massor under ett race, och när jag frågar Joe Barnes hur han använder den mumlar han på sitt typiska artiga vis att man kanske ställer om ett par gånger om det är en lång specialsträcka. Jag antar att det är en viss inkörningsperiod att komma över. Andra från Canyon menar att det kan ta ett par veckor till och med innan det kommer helt naturligt. På två dagar känns det inte helt naturligt men det går bättre och bättre. Det är underhållande att se alla göra den nya, tidigare ganska onödiga rörelsen vid övergång från DH till XC-läge. I en grupp med bara Strive CF blir det en massrörelse av framåtflyttande av kroppsvikt vid minsta motlut när alla vill ha XC-läget.
En sak att komma ihåg om man funderar på en Strive CF är att det här är en stor cykel. Den är gjord för enduroracing så för stigcykling kommer den förmodligen kännas överdrivet stor. Det är fortfarande en lätt cykel, min large race vägde runt 13kg, vilket är helt ok för 160mm och 27,5″ hjul så klättringar på ”vanlig” stig går utmärkt, särskilt i XC-läget, men den trivs i hög fart över stort stök. Vanliga skogsstigar äter den som mellanmål.
Jag vet inte riktigt hur jag skulle använda shapeshiftern själv om jag ägde cykeln. I alperna eller åtminstone i stora berg är det inga konstigheter. Man sätter sig i XC-läget när man ska klättra uppåt. När man ska ner behöver man sällan ändra från DH. Tillbaka i Sverige på mer småkuperade stigar är det dock inte lika lätt. Min dropperpost använder jag för minsta lilla stök, men shapeshiftern kräver aningens mer engagemang och skillnaden blir inte lika påtaglig som att en helt sänkt sadelstolpe. Jag märker även under testet att jag ofta vill kombinera sänkande av stolpe med att shifta till DH vilket gör att det blir en hel massa knappande från styret. Ett par gånger kör jag fast helt när jag trycker fel och har mig.
För och emot
+ Racig känsla i ram och dämpare
+ Skön att klättra med trots all slaglängd och flack geometri i DH-mode.
+ Systemet adderar endast 200g.
– Fler delar som kan gå sönder. Långtidstest i verkligheten – inte bara i ett tyskt labb?
– En till kabel från styret
– Mer att hålla reda på, särskilt om det är race
– Hur kommer service fungera i praktiken?
För vem?
Detta är en racig, storslagig och lätt cykel. Den passar perfekt för enduroracing och allmän cykling i stora berg. Överväg den om du vill ha en stor cykel med racegeometri, inte är rädd för extra servicar av tyska cykelgadgets och inte har något emot fler kontroller med kablar från styret.
