Den 4 maj 2014 kommer att gå till historien som dagen då den första deltävlingen i Sveriges första nationella mtb-enduroserie ägde rum. Sällan har väl en tävling varit så haussad och hypad innan den utspelats. Trots ett arrangemang i toppklass fanns det en del smolk i bägaren.
Text & foto: Bengt Luthman (bengt@happymtb.org)
Det sägs ju att historia skrivs av vinnare, historien om Canyon Enduro Series deltävling I är dock ett undantag. För någon vinnare är det inte som skriver dessa rader. Å andra sidan blev det ganska oklart vem som vann, i alla fall i skrivande stund. Men mer om det senare.
För er som vill ha en repetition av bakgrunden till händelserna som utspelade sig i skogarna runt Flottsbro utanför Stockholm den 4e maj, går det bra att läsa de två artiklarna som behandlade både enduro som tävlingsformat och hur den svenska serien tog sin form.
En ny nivå
Det märktes att det var en seriösare tävling än ett vanligt rally/enduro. Inte så att de vanliga rallyna är slappt arrangerade, men här var det dryga hundratalet cyklister som skulle styras upp, vilket sköttes med stor bravur. Registrering och nummerlappsutdelning samt montering av tidtagarutrustningen gick snabbt och smidigt. Att startlistan dessutom kryddats med åkare som Team W-racing (Robin och Niklas Wallner samt Marcus Hansson), Oliwer Kangas och cykelvärldsartisten Martin Söderström gjorde sitt till för känslan av ”på riktigt”. På plats i den tekniska zonen fanns också Max och Oli från Dropin Bikes och Kona som stod för mekhjälp till de som behövde sådan. Allt från att fixa punka till att slita loss kedjor som kilats fast i kassetter och ekrar utfördes under deras bärbara tak. Men det var bara i den tekniska zonen man fick ta hjälp utifrån, på övriga banan fick man vara självförsörjande.
Bana som krävde allt
De som följt tråden på happy inför tävlingen och som dessutom med jämna mellanrum scannat av sociala medier med hjälp av hashtagen #ces14 har säkerligen sett det gedigna och tidskrävande arbete som lagts ner på att ta fram banorna till tävlingen. Gamla berms fick grävas fram och förbättras, nya fick byggas, hopp fick sig ett ansiktslyft. Helt nya stigar drogs och kördes upp. Totalt skrapades det fram en slinga som var ungefär 10 km lång och gav runt 600 höjdmeter, fördelat på sex olika specialsträckor. Flottsbrobackens totala fallhöjd ligger på 103 meter vilka utnyttjades till fullo under en, nästan två, av sträckorna.
De sex olika banorna hade olika karaktärer och krävde olika förmågor av cyklisten för att det skulle gå riktigt fort. Från de klassiska skogsstigssträckorna SS2 och SS3 som krävde stora lungor och starka ben till SS5 som inleddes med ett gäng hopp av olika storlek samt stora berms innan man traverserade till DH-banan för att avsluta med några elaka stenkistor och switchbacks innan man sladdade in i mål. Allt detta rundades av med den skräckinjagande SS6, som hade haussats hårt innan racet, där förmågan att hålla huvudet kallt trots att lungorna hängde i mungipan krävdes för att ta sig ner för de steniga och lösa branterna som under racet blev allt mer uppkörda och svåråkta (en mer detaljerad banbeskrivning går att läsa i första inlägget i Flottsbrotråden på forumet). Alla banor nåddes med transporter som utgick ifrån parkeringen, förutom från sträcka 3 till 4. Så det var aldrig några problem att hitta till starterna. Alla sträckor utom två och tre slutade också i anslutning till backen eller grillplatserna 200 meter ifrån backen så det var enkelt för publiken att knata upp i spåren för att titta och heja på. Något som ett flertal hade gjort vilket var väldigt peppande för oss som åkte.
Banan kändes som ett stort steg mot att premiera tekniskt duktiga cyklister istället för de mer xc-orienterade. Något som inte är helt lätt kring huvudstaden då avsaknaden av rejäl fallhöjd gör sig påmind när man ser ut över landskapet. Cykelmässigt sågs en fatbike svischa förbi och en handfull hjältar på hardtails trampade sig igenom banorna, men annars var det idel heldämpade all mountainhojar med runt 140-160mm slaglängd (sällan har så många Rock Shox Pike-gafflar synts på samma plats i Sverige).
Rapport från banorna
När så klockan slog 12:45 var det dags för de drygt hundra cyklisterna att samlas framför tävlingscentrat nere vid stranden blåste det upp och ett par elaka moln började tömma sitt innehåll över de ivriga cyklisterna. Snö/hagel trummade ner och folket började klämma ihop sig likt pinviner under arktisk vinter för att hålla värmen allt medan ledningstältet gjorde sitt bästa för att slita sig och likt en borttappad drake stiga mot skyn. Information om hur tävlingen skulle gå till förmedlades och sedan var det dags för start.
Cyklisterna startade i nummerordning och rullade iväg med 30 sekunders mellanrum, herr elit först, sen herr sport blandat med dam elit sen fick motionsklassen rulla iväg. När det så var dags för min tur, med nummer 80, aktiverades tidtagningschipet som monterats på styret och sen var det dags att trampa iväg i den första deltävlingen i Canyon Enduro Series. Hetsen inför starten var minimal eftersom man bara skulle puttra upp till starten av SS1. Så när jag var utom synhåll stannade jag till och väntade in min vän H. för att slippa trampa uppför utan sällskap. En av de stora fördelarna med enduro, man kan snacka skit och ta det lugnt på transporterna för att sedan ge järnet och ladda på sträckorna.
När vi väl kom upp till toppen av backen hade skitvädret gett med sig och solen tittade fram. Vindjackan åkte av och vi ställde oss i den långa kö med 20-30 personer som bildats vid starten. Det här är ett av de logistiska problemen med formatet, det verkar vara svårt att undvika köbildning vid i alla fall den första sträckan. Vid övriga specialsträckor var kön betydligt mindre och bestod kanske av 5-6 personer som mest.
Åkarna spurtade iväg med ungefär 30 sekunders mellanrum, jag lät kamrat H. starta före mig eftersom jag vet att han är betydligt snabbare och jag då kunde starta med kortare avstånd efter honom då chansen att jag skulle åk ikapp var minimala. Eller som H. själv uttryckte det, ”om du kommer ikapp så ligger jag säkert i en hög bredvid banan ändå”. När det var dags för start försökte jag undvika mitt vanliga dåliga tävlingspsyke som innebär att jag blir så stressad att ögonen går i kors och jag gör så många fel jag kan så fort tidtagningen är igång. SS1 inleds med två switchbacks som tar en ner för den inledande branten, den andra av dessa hade varit lite strulig tidigare så jag försökte köra avslappnat och hitta väg in i kurvan, vilket till min förvåning gick vägen. Sen var det bara att mosa på nerför nästa lilla brant och försöka att undvika att sladda in publiken som hade samlats i en grusvägskurva som passerades. Det gick okej, kan vi säga.
När man efter ännu en switchback och en kort travers var nere i skogen övergick stigen från att vara lös och grusig till klassisk häll och jord. Lutningen avtar ganska snabbt och det blir till att trampa för att hålla fart. Man rullar över och nerför ett flertal hällar, trampar sig över några rotmattor, undviker nåt surhål och hela tiden försöker man trampa utan att tömma benen för mycket, det är ju ändå 5 sträckor kvar. Jag lyckas till slut ta mig ner för denna tävlingens längsta sträcka, utan några större misstag.
Med sadeln åter i toppläge och med klätterväxeln ilagd var det så dags för SS2. Redan här var kön till starten betydligt kortare. SS2 består av klassisk stockholmsstig med inslag av stenar, hällar (både plana och på skrå) samt några knixiga branter. Men inget som inte besegras med lite vilja och lite herrejävlar. Det är en av de jobbigare sträckorna trampmässigt, man skråar och sicksackar sig fram över hällarna och önskar att det snart ska vara slut, men samtidigt inte eftersom det är så fin cykling. Efter en obestämd tidsrymd (var det två minuter eller ett halvår?) har jag trampat med konstant fel växel och känner hur krafterna börjar sina.
Tyvärr är jag medveten om att sträckan avslutas med en stenig och lätt uppförslutande travers innan man spottas ut vid parkeringen. Jobbigt, men inte heller här tror jag att det blev några större misstag och efter att ha petat ner lungorna i bröstkorgen igen kan jag konstatera att jag borde kunna vara rätt nöjd med mig själv.
SS3 liknar SS2 på så sätt att det också är ganska klassisk stockholmsstig men med undantaget att den till 2/3 går över hällar med charmiga inslag av sprängsten som suktar efter bakväxlar och däckssidor. Allt går egentligen bra fram till en brant med några välplacerade stora stenar som snabbt övergår till en skarp vänstersväng.
För det otränade ögat ser det säkert ut som att jag tog mig ner utan större rabalder. Men uppenbarligen valde min, av hetsigt trampande, syrefattiga hjärna att ta en linje över en av de större stenarna vilket ledde till att sadeln gav mina ömtåligare delar en våldsam smekning som gjorde att efterföljande skarpa vänster kombinerat med skarp höger sväng och trampsträcka inte riktigt genomfördes med full koncentration. Nåväl i mål kom jag, och allt verkade åtminstone sitta kvar där det skulle. Ungefär en halvsekund efter målgång kom så det andra snöfallet för dagen.
Halva tävlingen var nu avklarad och det var dags för den gamla dh-banan som utgjorde sträcka fyra. Det här är naturlig småstökig stig med någon kvarglömd överväxt berm på vägen ner. Enligt rapporter från de som tävlat på banan var den rejält hårig med dåtidens cyklar, men med en modern am-cykel är den riktigt rolig. Underlaget består av jord, några rötter och stenpartier. Sträckan innehåller inga större svårigheter för en vanlig stigcyklist förutom att den avslutas med en off camber sväng som man kommer in i med hög fart. Fel linjeval gör att man obarmhärtigt får sladd och om farten är hög nog får man ett potentiellt obekvämt besök i den tingeltangliga buske som står precis vid kurvan.
Till skillnad från övriga sträckor hade den här en brantare klättring, som de flesta klättringar, kommer den högst ovälkommet när man har bra flyt och flow nerför den småknöliga stigen. Helt plötsligt tappar man all fart och tvingas höja stolpen och växla ner. Direkt efter kommer dessutom ett plattare trampparti innan man åter får försöka svälja ner lungorna och gasa på med lite medlut ner mot den tidigare nämnda off camber-svängen. Min målsättning med dagen var att köra hyfsat säkert och inte göra bort mig. Något som jag tror att jag klarade av även på SS4, även om jag säkerligen hade kunnat trampa lite hårdare uppför och på platten, som vanligt.
Efter målgång på SS4 var det åter dags att klättra uppför transportvägen som slingrar sig upp till toppen. Den här gången stannade vi dock till några höjdmeter innan toppen där 4X-banan börjar med sina berms och hopp. Kön var oroväckande lång, vi funderar diskutera huruvida det hade vurpats hårt eller om tidtagningen strulade. Det var alternativ två. Efter en stund blev det ordning på dosan och cyklister började rulla iväg nerför startrampen. Vi i kön såg bara första lilla dubbeln innan banan vek av ner i fallinjen åt höger. De flesta valde att ta det lugnt och rulla över det inledande hoppet, men en och annan valde att ta rejält med fart och segla över. De två kvarvarande sträckorna är de som är minst bekväma för en vanlig generisk stigcyklist som inte kört så mycket utför. Min ledsagare/följeslagare H., som tävlat i downhill på bland annat den här banan, såg snarare fram emot dessa sträckor. Snart stod vi uppe på startrampen och det var dags att trampa iväg. Måhända minns ingen en fegis, men fegis kan i alla fall cykla nerför hela banan tänkte jag och rullade den första dubbeln. Min plan var att köra på säkerhet och inte vurpa ur, det gick helt okej. Jag hade fått lite tips från Henrik om vilka linjer jag skulle välja och var det var viktigt att göra vad. Med dessa pekpinnar i huvudet studsade jag in i stenkistorna i dh-banan. En stenig switchback hade gett mig lite problem tidigare och att se den annars så stabile martinpetter gå omkull och ta emot sig med halsen i just den kurvan under träningen gjorde inte att det kändes tryggare. Men till min förvåning höll jag linjen och skumpade ner utan missöden.
På väg mot sexan hörde vi folk ropa att det inte var någon tidtagningen igång. Vi åkte ner till tävlingscentrat och fick bekräftat att det hade varit problem med tiderna men att sexan nu var igång så om vi ville köra den så kunde vi göra det och få en tid. Vi hade båda sett fram emot att köra sexan på tid, H. något mer entusiastiskt än mig, men det var ju ändå cykla vi var här för att göra. Vi trampade iväg på transporten upp till starten och väl upp hamnade vi åter i en kö. Och det började åter igen att snöa. För tredje gången. Den här gången var det inte heller något försiktigt snöfall. Hagelkornen/snöflingorna drevs på av vinden och sänkte både kroppstemperatur och pepp. I alla fall hos mig. Stel och något otaggad ställde jag mig på startlinjen och drog iväg så fort H. fått 20 sekunders försprång.
Det första partiet är bara trampa innan man kommer till den första förgreningen, jag valde feglinjen eftersom jag insett att den ändå går snabbare. Den första branten hade inte orsakat några märkbara problem på träningen, men när jag skulle droppa ner framhjulet från en sten och rulla ner för den första stenbranten händer något magiskt och förbryllande med mitt framhjul. Det fastnar i ett hål och vrider sig i en mycket olycklig riktning om man ser till möjligheterna att fortsätta min tänkta färd nedför branten. I klarspråk så hugger framhjulet fast,vrider sig och skickar mig över styret in i en björk som var sällskapssjuk nog att låta mig krama den för att sätta stopp för min flygtur.
Jag kommer dock ganska snabbt på fötter och konstaterar att vare sig jag eller cykel är skadad så jag fortsätter neråt. Med vurpan i bakhuvet har mitt ladd fått sig ännu en törn. I nästa brant kliver jag således av och småjoggar ner i dammet. Jag häver mig graciöst som en överkörd grävling upp på cykeln trampar mig fram till den allra sista branten där jag ska runda ett träd och sedan bara rulla rakt fram, jag rundar aldrig trädet utan far rakt fram och kan måhända ha skrikit könsord innan jag klev av och sprang nedför även den sista branten. Efter de branta off camber svängarna går jag i mål och känner mig ändå rätt nöjd med att ha kör den första deltävlingen i Canyon Enduro Series.
Men det här med tiderna då?
Ja, det undgick kanske inte någon att det blev ett debacle med tiderna. Det visade sig nämligen att dosorna som ska starta och stoppa tidtagningen stängde av sig efter två timmar. Det innebar att de som startade först fick tider på de två första sträckorna och vi som startade längre bak fick tider på de två sista sträckorna eftersom felet då hade upptäckts och dosorna startats om. Exakt vilka som fick vilka tider är inte riktigt klarlagt i skrivande stund. Givetvis var det många som blev besvikna över att det inte riktigt blev en tävling på det sätt som det var tänkt. Men om man helt väljer att bortse från tidtagningsstrulet så verkade alla jag stötte på utomordentligt nöjda med dagen ändå.
Allt som återstår nu är att hoppas att Falun, Åre, Grycksbo och Göteborg bjuder upp till en lika yster dans som Flottsbro. Och att arrangörerna får ihop någon form av resultatlista……
Canyon Enduro Series hemsida
Tråden om tävlingen på forumet
