Kastar in en pessimistisk brasklapp med en tvist, jag tror att vi kan räkna med ca 10% avvikelse från normalkurvan så strax under 10.000 är ett runt och bra tal. Sen skall vi ju ta i beaktande att en normalkurva bara är ett genomsnitt så låt säga att amplituden i kurvan är +- 5% så kommer ingen att ha dött om man ser det i det längre perspektivet på säg 10år.
Det är väl just det här som skapar en avgrundsdjup skillnad mellan drabbade och icke drabbade, att för att landet skall komma igenom detta med en acceptabel kollektiv skada så tvingas man att se realistiskt på att alla inte går att rädda, frågan är snarare hur många vågar man offra inför nästa val.
OM vår strategi spelar ut väl så kanske vi räddar några 100.000 jobb på bekostnad av några 1000 förkortade liv, är det värt det? för den enskilde är nog frågan väldigt svart eller vit, för dem som tvingas agera i gråzonen väldigt nationalekonomisk och politisk.
Låt oss ta ett exempel, 5000 personer dör 5år tidigare än utan corona = 25000 år förlorade / genomsnittåldern 80 = 312 människoliv.
200.000 arbetslösa i 3 år = 600.000 förlorade årsinkomster i BNP och statskassan.
Självklart grovt förenklat och oerhört cyniskt, men inte destomindre sant när man skall balansera en budget.