Det som framförallt skiljer mellan de nordiska länderna är handlingskraft och tydlighet. I ex.vis Norge säger expertisen på Folkhelseinstitutet nu att "regeringen tog till hårdare åtgärder än vad vi föreslog, men nu i efterhand ser vi att det var bra". Det enda de ångrar är väl skolstängningen, men i ett läge när kunskapen var osäker valde man att ta det säkra före det osäkra. Samtidigt såg man till att upprätthålla barnomsorg för de med samhällskritiska yrken.
Samma helg Norge kör skidtävlingar i Holmenkollen utan publik och Danmark kör sin mello utan publik, blir det panikmöte i Sverige men ändå beslut att köra mello som vanligt med publik. Ett beslut som idiotförklarats i efterhand av flertalet experter.
I Finland satte man Helsingfors-regionen i karantän när man såg att situationen där var mycket värre än resten av landet. Samma sak föreslogs i Sverige, men här slogs det bort "det finns inget lagstöd att göra så". Samtidigt hör jag nu att FHM pratar om regionala restriktioner - så nu finns det helt plötsligt lagstöd? Osv.
Jag tycker hela agerandet i Sverige har präglats av en ängslan att trampa nån på tårna, att råka inskränka "friheten" för någon. Rekommendationer och riktlinjer (både till allmänheten, företag och andra myndigheter) har utformats luddigt och öppet för tolkning, med följd att de som vill leva som de vill kunnat hitta stöd för det, medan de som velat sköta sig inskränkt sina liv betydligt mer. Det är sällan jag håller med Daniel Suhonen (inte allt här heller), men han skrev en artikel med några bra poänger kring det.
Den svenska strategin är en herremanskultur
www.aftonbladet.se
Framförallt slutklämmen "regler är till för att följas, rekommendationer att tolkas". Där ligger nog en stor skillnad mellan den svenska och andra länders strategier.