RR Uppsala-Trondheim-Uppsala 2018 (www.pilgrimbrevet.se)
Jag hade egentligen andra semesterplaner, men när de gick i stöpet satt jag istället och sörplade på en islatte i skuggan på en uteservering när welovewei passerade och erbjöd mig att ta över hans startplats. Efter lite administrativa avstämningar visade sig att det var möjligt och jag hade ungefär ett och ett halvt dygn på mig att förbereda mig. Det var såpass kort om tid att jag inte riktigt kände att jag hann med att höra av mig till övriga deltagare som jag kände, så det fick bli en kul överraskning vid registreringen på fredagskvällen. Jag hade tänkt att äta med ett gäng deltagare men när det drog ut på tiden smällde jag i mig lite snabbmat och gick och drog mig tillbaka till vandrarhemmet tidigt. Fast att somna var inte det lättaste när jag fick välja mellan att ha fönstret öppet eller lyssna på den otroligt högljudda uteserveringen på andra sidan gatan. Efter att ha svettats kopiösa mängder öppnade jag fönstret och somnade bara lite senare än normalt.
På väg till starten insåg jag att det faktiskt regnade. Det var välkommet även om cykeln var nytvättad. Jag strulade lite med tiden och fick snabba mig för att lämna in mina två dropbags som jag kvällen innan bestämt skulle till Tänndalen. Det verkade rimligt att få tillgång till dem (dvs. kläder, hygienartiklar och mat) efter ca 500 och 1000 km. Strax efter kl. 7 rullade vi iväg på cykelbanor och följde en velomobil. Jag åkte runt och snackade med övriga deltagare som jag kände men inte hunnit heja på och vi rullade på ganska bra. Regnet störde inte trots att jag var klädd för varmare väder och sol. Första stoppet i Gysinge gick kvickt trots att lanthandeln inte riktigt hade öppnat ännu. Vi cyklade igenom Garpenberg och det rådde förvirring kring om var och hur stämplingen skulle gå till. Det visade sig att det inte var någon stämplig på vägen ut. Vi bestämde oss för att fylla på vatten så fort som möjligt så det blev ett kort stopp i Husby längs Dalälven. Kvinnan i affären vägrade att låta oss fylla på vatten själva liksom att stressa vilket hon också påtalade för oss. Helt rätt! Turen gick vidare till nåt café i Torsång där det var megakö så jag lyckades övertala en snäll tjej om att trolla fram en stämpel och börja stämpla.
SvenC (tror jag) rullade iväg så en del av oss fick lite småbråttom. Det medförde nog att gruppen blev lite mindre och vi rullade på bra. Nånstans här blev vi omkörda av nåt gubbgäng (plus en kvinna) som la sig som en kloss framför oss. De måste kämpat en del för de drog inte ifrån oss. Jag fick lite ångest av att ha cyklister framför mig även om andra verkade ta det med ro. När jag märkte att de var på väg åt samma håll som oss och inte verkade svänga av körde jag om och sprätte på lite för att de inte skulle hänga med. Jag tänkte att brevetcyklisterna skulle hänga med, men det blev en lucka och jag hade lite frustration att bli av med så jag hade inget emot att cykla själv ett tag. Här nånstans passerade jag 200 km som gick på ganska snabba 6:08.
Jag tittade bakåt lite då och då. Avståndet till gruppen bakom verkade bli större och större för efter ett tag kunde jag inte se dem trots rätt långa raksträckor. Jag intalade mig själv att jag skulle vänta in dem när jag såg dem igen, men de syntes inte till. Med någon mil kvar till Leksand såg jag dem så vid foten av en lång och seg backe men tänkte att backen får dem att verka närmare än vad de är (tidsmässigt alltså). Efter ungefär en timme solo med nådde jag Leksand där jag tog en snabbstämpling och cyklade iväg åt fel håll. Jag märkte det ganska omgående så stoppet blev ändå bara 2:50 långt.
Det hade förresten inte regnat på flera timmar och det började bli ganska varmt i solen. Precis som innan Leksand var det efteråt lite småkuperat, men ändå relativt platt. Vätskesituationen blev rätt akut så jag fick rulla in på en camping på Sollerön och fylla på med vatten. Hela tiden kände jag att bakomvarande grupp skulle dyka upp i en sväng eller bakom ett krön. Jag gillar den känslan av mild stress som får mig att sluta ägna mig åt allt som inte är nödvändigt för framfarten. Nästa stopp var Älvdalen och förutom bakomvarande grupp var det allt jag fokuserade på. Jag blev därför förvånade när jag helt plötsligt började krångla omkring på cykelbanor inne i Mora, som jag inte ens visste att rutten passerade. Jag anade att nåt var lurt när jag rullade igenom Vasaloppsmålet men jag hade fullt upp med att undvika barn med skidor och nån form av möhippa/svensexa. Efter att ha svängt runt bakom målgången såg jag en parkerad funktionärsbil som passerat oss lite tidigare under dagen. Det visade sig senare att jag hade missat en hemlig kontroll, som dock hade missat mig också eftersom jag var för tidig. Runt kl. 17.30 rullade jag in till den första bemannade kontrollen i Älvdalen. Stoppet blev lite längre än planerat på grund av att jag missade kontrollen (!) och cyklade till Tre Björnar där ett gäng funktionärer dirigerade mig till kontrollen. Ingen större skada skedd då den låg nära. Här fick jag mat, dryck och vatten till flaskorna samt en trevlig stund med glada och omtänksamma funktionärer. Lite bråttom hade jag såklart så efter 9 minuter var jag på väg igen.
Rullsnittet de första 340 km låg på 33,4 km/h och jag var medveten om att det sakta men säkert skulle börja sjunka. Dels var jag själv sen nästan 150 km, dels hjälper det inte att milen i benen blir fler och fler. Jag insåg dock att de andra antagligen hade tagit längre pauser (större grupp etc.) eftersom de inte hade hunnit ikapp mig i Älvdalen. Troligtvis var de nu rätt långt bakom. Vyerna längs Dalälven gjorde mig på toppenhumör. Cykeln kändes bra, kroppen kändes bra, solen värmde lagom mycket och allt var fantastiskt - en klassisk randoeufori sköljde över mig. Allt flöt på, om än inte lika fort som tidigare. Det var ingenting jag tänkte på när jag kom till kontrollen i Särna. Det blev ett halvkort stopp (vem räknar?! 7 min!) och lite prat med de fina funktionärerna. På byn var det fullt party med en massa folk på uteserveringarna. Det såg ut som en väldigt levande landsbygd vilket kanske är lite ironiskt med tanke på branden som härjade inte alls långt bort. Jag kände förresten bara av brandröken någon minut vid ett par tillfällen.
För att rida på vågen av välbefinnande lyssnade jag på musik. Jag passerade skyltar till ställen som Grövelsjön och Fjätervålen där jag varit som barn och nästa kontroll var i Tänndalen där jag också varit och åkt skidor. Allt kändes på något vis bekant. Det började bli skymning. Renar dök upp längs vägen och jag hade egentligen ingen aning om hur man gör med dem (jag är uppvuxen i Skåne) så jag chansade på att ropa. Det funkade, och de flyttade lojt på sig. Det kändes inte kallt trots att jag körde utan arm- och benvärmare. Jag märkte inte alls av att vägen var dålig. Inte att det gick uppför heller. Det var först senare när jag tittade på cykeldatorn, som jag insåg att antingen har jag blivit trött eller också har det gått uppför (jag vill inte se data om höjdmeter eller klättrade meter eller lutning eller så). Enligt stämpelkortet skulle stoppet i Tänndalen komma efter 526 km. Det stämde inte, utan det visade sig vara närmre 555 km. Vattnet tog slut, men temperaturen låg runt 10-12 grader så det gjorde inte så mycket. Det var jobbigare ur ett psykologiskt perspektiv att behöva cykla i över en timme till när jag trodde att jag skulle vara framme. Jag fick stanna och ta på mig armvärmarna. Kl. 1.40 på söndagmorgonen stämplade jag i Tänndalen där jag återigen blev väldigt väl omhändertagen. Jag åt några mackor och drack lite kaffe. Det var ljuvligt att slippa energitung mat och vätskeersättning. I mina dropbags hade jag också en tandborste och ombyte av kläder liksom två kassar med bars, godis och nötter. Jag fick höra att två cyklister hade stämplat i Särna två timmar efter mig så stoppet på 35 minuter kändes OK ändå. Jag fortsatte mot Röros där det skulle finnas en kontroll med sängplats.
Det gjorde det inte, utan den var stängd. Vägen dit var däremot fantastiskt fin. När jag passerade gränsen till Norge mitt i natten var det mörkt men det blev snabbt ljusare igen. Jag var helt ensam på vägen och jag rörde mig inte fort trots att det gick mer eller mindre utför hela tiden. Även om det nu gick långsammare gick de första 600 km på 20:53, vilket är snabbare än min snabbaste 60-milare. Ingenting annat var öppet i Röros kl. 4.30 på morgonen så jag fortsatte. Det fortsatte att gå utför och jag fortsatte att cykla långsamt. Dessutom började det bli lite kallt. Förutom reflexvästen hade jag min vinterjacka över dagsutstyrseln så jag klarade mig, men utförslöporna gjorde det såklart svårt att hålla värmen. Rutten följde en flod i en dalgång och bergen runt omkring gjorde att jag cyklade i skugga långt in på morgonen. Vid stämplingen i Stören kl. 8.39 (724 km) unnade jag mig för första gången något annat än det jag hade med mig eller vad som fanns vid de bemannade kontrollerna. Det blev en norsk sandwich-glass för 23 NOK. Den smakade något underligt, men dög gott i solen på Circle K.
Till Trondheim gick det fortsatt långsamt. Det var lite svalt till en början och fortfarande mest skugga. Jag minns inte så mycket annat än att rutten gick på cykelvägar in i stan och att jag mötte ett större gäng tjejer på landsvägscyklar ut ur stan och tänkte att det har jag inte sett i Sverige. Stämplingen kl. 19:59 (9 min) fick ske på en Shellmack i de södra delarna. Sedan rullade jag igenom stan och förbi den där kyrkan. Jag tog ett kort och tänkte att här vänder det. Men egentligen kände jag att det inte skulle kännas som att jag var på tillbakavägen förrän jag hade klarat av två tredjedelar av rutten. De storslagna vyerna över fjorden gjorde klättringarna lättare. Men det var otroligt varmt. Efter att ha vänt söderut inåt landet igen hade jag konstant solen i ansiktet. Den stod så högt att bergen kring dalgången väldigt sällan gav någon skugga. Jag började återigen få ont om vatten och kände mig dessutom för första gången lite sömnig. Utanför ett hus mitt ute i ingenstans fanns en fin busskur som jag dock bedömde skulle vara stekhet så jag la mig i skuggan av ett stort träd precis bredvid. Där sov jag för första gången. När jag vaknade efter 20 minuter kände jag mig mycket svalare och vattnet räckte därför hela vägen till Selbu där jag stämplade och fyllde på med vatten. Jag började mer och mer se fram emot stämplingen i Stugudal dit det var 75 km, men uppför hela vägen och 30-35 grader. Jag fick stanna flera gånger och fylla på vatten. Jag minns särskilt en tant som lät mig stövla in i huset och fylla på själv. Sedan ville hon att jag skulle stanna en stund och prata i skuggan, men jag fick ursäkta mig med att jag var med i ett cykellopp och hade bråttom iväg. Det här är alltså vad jag tror eftersom hennes norska var mycket svårbegriplig.
Här någonstans mötte jag en brun Volvo med ett par som hejade glatt. Jag hade postat och hållit lite koll på Uppsala-Trondheim-Uppsala-tråden på Happyride.se och förstod att det var randonneurspottaren fhloston med sällskap. Jag stannade och fick en trevlig pratstund. Det kändes både surrealistiskt och kul att någon var så intresserad av denna marginaliserade sport och liverapporterade till en ganska liten skara. Det var inte så långt till Stugudal nu och jag såg dem passera en eller ett par gånger. Stoppet var både välbehövligt och långt (35 min). Ännu en trevlig pratstund med fina och hjälpsamma funktionärer. Jag tror att jag kände mig ganska pigg och tur var det för direkt efter Stugudal kom en riktigt lång och seg klättring upp till ruttens högsta punkt på 900 meter eller så. När jag sedan susade utför såg jag någon vinka entusiastiskt uppe från en kulle och varpå jag såg den nu bekanta bruna Volvon. Jag vinkade glatt tillbaka, vilket ni också kan se i videon i UTU-tråden på Happyride.se. Nu kände jag mig stark igen och allt mitt fokus låg på att ta mig snabbt till kontrollen i Tänndalen som enligt stämpelkortet skulle komma efter 1 004 km. Jag ville efter en lite misslyckad 100-milare tidigare i år få en bra tid på de första 1 000 km. Det gäller ju att sätta upp delmål för sig själv. Tänndalens kilometerangivelse var såklart fel även på vägen hem så jag skulle behöva göra en längre paus med 20 km kvar till 1 000 km. Typiskt! Men inte mycket att göra åt saken. När jag kom fram till kontrollen hälsades jag välkommen av fhloston med sällskap och funktionärerna. Jag sa att jag skulle behöva snabba mig lite pga. mitt påhittade delmål så jag fick fantastisk hjälp så jag hann bl.a. sitta ner och äta fina mackor, byta om och borsta tänderna på 21 minuter.
Fullt fokuserad på 1 000 km-målet satte jag iväg och 20 km senare passerade jag på 39:06. Synd att det inte var en 100-milare tänkte jag såklart, för sub-40 hade varit grymt kul. Nu hade jag 525 km kvar och det kändes verkligen som att det bara var att rulla de resterande kilometerna, så jag slog av på takten och bestämde mig för att ta något längre stopp på tillbakavägen. När jag klädde på mig inför natten (klockan var nu runt 22.15) mötte jag en kille, som jag tyvärr glömt namnet på, som var på väg ut från Uppsala. Han hade alltså ca två tredjedelar kvar. Vi snackade ett tag och det kändes nog märkligt både för honom och mig att mötas. Bara en stund senare mötte jag en annan kille som hade råkat ut för punkafest pga. dåligt fälgband. Vi snackade också en stund och jag rotade fram en slang som han fick eftersom alla hans hade tagit slut. När vi skildes åt kände jag mig fortfarande pigg. Det skulle komma att ändras ganska snabbt.
Jag hade bara sovit 20 minuter på över 42 timmar när det började bli mörkt och var inte alls beredd på hur trött jag skulle bli. Jag var för det första alldeles för varmt klädd för nu gick det uppför igen. Så jag stannade och tog av mig lite kläder. För det andra var jag rätt sömnig. Men det var ingen trafik alls. Några renar mitt på vägen. Jag ropade för att de skulle flytta på sig, men de valde att springa på vägen istället. Uppför en backe. Jag kunde inte alls hänga med i deras tempo. Plötsligt var jag alldeles för kallt klädd. Så jag stannade och tog på mig lite kläder. Men det räckte inte. Så jag tog på mig allt jag hade. Det räckte inte, trots att det var beskedliga åtta grader på fjället. Någonting är fel, och det är att du är för trött, tänkte jag. Så jag la mig i en foliefilt en meter från vägen uppe på fjället. Det var mjukt och skönt och jag ställde klockan på 20 minuter. Jag vaknade efter 17 och satte mig på cykeln. Jag frös fortfarande som en hund. Hur långt hade jag kommit? Vad märkligt att jag inte hade passerat Högvålen tänkte jag, det låg ju så nära Tännäs och Tänndalen på vägen ut. Jag bestämde mig för att jag visst hade passerat Högvålen. Nu var det misär på hög nivå. Det var ju flera timmar kvar till nästa kontroll i Särna och jag frös som en hund. Inte som en Siberian Husky, utan som en nakenhund. Fartvinden var inte nådig, och då cyklade jag inte alls fort.
Sedan passerade jag Högvålen i verkligheten. Jag svor och gormade. Hallucinerade lite lätt. När det var som kallast och jobbigast såg jag att det var 63 km kvar till Särna. Tre jävla timmar?! Tyvärr fanns det inte så mycket annat att göra än att fortsätta. Inget skulle bli bättre av att jag la mig ner och sov. Jag var i alla fall inte supersömnig. Jag försökte lyssna på musik för att hålla humöret uppe, men det slutade med att jag tappade MP3-spelaren och hörlurarna trasslade in sig lite lätt i hjulet. Just när jag stannade kom en bil bakifrån. Mitt i natten. Den körde om och när jag satte fart igen stannade den en bit framför mig, la i backen och backade i en båge ut över vägen. Jag var för trött för att bry mig, men vad höll människan på med? Gissar att bilisten ställde sig samma fråga när jag cyklade förbi. Jag stannade igen för att isolera regnjackan med foliefilten. Nu hade jag alltså nätundertröja, bibs, merinounderställströja, jersey, armvärmare, benvärmare, vinterjacka, foliefilt, buff, regnjacka och reflexväst på mig. Det är egentligen mer än vad jag hade på mig när jag cyklade i -15 grader i vintras, även om jag då hade vinterskor, strumpor och -handskar. Nu dök en annan Volvo upp och det visade sig vara en funktionär som tyckte att jag tagit alldeles för lång tid på mig sedan Tänndalen. Han frågade om jag ville ha skjuts till Särna. Jag hade precis slutat gorma rakt ut i skogen och försökte verka pigg och alert så att jag kunde tacka nej utan att bli ifrågasatt. Jag frågade hur långt det var kvar och fick "26 km" till svar. Jag som trodde det var 10. Men det hjälpte faktiskt. Jag blev piggare, jag frös inte lika mycket längre och jag fick ett fokus igen. Troligtvis på grund av att jag inte stannade så förbannat ofta. Det tog mig 6:50 att cykla de dryga 130 km från Tänndalen till Särna. Men det var fortfarande kallt och jag insåg sedan ett tag tillbaka att jag nog behövde vila så jag tog en paus på totalt 1:52. Jag försökte prata lite med funktionärerna som väldigt omtänksamt hade gett sig ut och letat efter mig och sedan hjälpte mig med kaffe och gröt och vad jag nu än ville ha. Jag måste ha betett mig förvirrat för jag somnar på en madrass utan att ha rört gröten som de gjort i ordning.
Jag vaknade efter en timme och måste kissa. Så jag reste mig. Allt gjorde ont. Jag insåg att det nog skulle hjälpa med en värktablett, så jag tog två innan jag gick och la mig igen. När jag vaknade igen var jag fårvånansvärt utvilad. Kroppen gjorde inte ont längre. Innan jag slevade i mig lite gröt och drack upp kaffet väckte jag funktionärerna som verkade uppriktigt förvånade över att jag skulle bege mig av så tidigt. Men de verkade inte bekymrade i alla fall. Jag tog det som ett OK! Klockan var nu 6.15 och jag hade sovit under nattens kallaste timme. Min kroppsvärme var tillbaka och jag kunde cykla med bara armvärmare och väst som förstärkningsplagg. Återigen slogs jag av hur vackert det var längs Dalälven. Det kändes konstigt att jag för bara några timmar sedan var så kall och trött. I Älvdalen stannade jag nog lite längre än jag hade tänkt (17 min), men det var skönt att få lite sällskap och mackor med ost och saltgurka. Det skulle inte komma någon mer bemannad kontroll de återstående 350 km.
Det blev varmt igen. Jag tänkte att det vore bra om jag kunde dricka mer vatten. Samtidigt kom jag ihåg att jag läst Grimpeurs tips om att kyla ner sig själv med vatten. Så jag började slösa mer vatten på kroppen. Jag dränkte kläderna på överkroppen vid varje vattenstopp. Samtidigt sprutade jag ur flaskorna en gång i kvarten eller så. Efter Leksand sprang jag till en barnfamiljs stora nöje ner på en strand och doppade huvudet i vattnet. Jag stannade på kyrkogårdar och blötte ner överkroppen vid flera tillfällen. Allt det här gjorde stor skillnad och jag tror att jag inte behövde dricka lika mycket. Kilometerna flöt på. Det kändes skönt att veta att jag hade cyklat på vägarna förut och jag kände igen mig för det mesta. Där jag inte kände igen mig kändes det istället som en trevlig överraskning att få uppleva något nytt. Humöret var alltså på topp för jag visste att jag (relativt, Martin, relativt) snart skulle vara hemma.
Jag messade lite med en kille som bor i Uppsala som jag träffade under Swedish Ultrabike 610 förra året. Han ville komma och möta mig vid målet så jag försökte lista ut ungefär när jag skulle kunna komma i mål. Han skulle dessutom ta med sig öl! På något sätt lyckades jag räkna ut att jag borde klara att vara framme innan midnatt på måndagen. Det vore skönt att kunna ta pendeln tillbaka till Stockholm och sova i min egen säng, så jag började jobba på att hålla farten upp och ta korta stopp. Det var inte det lättaste med farten. Backen innan Garpenberg kom jag ihåg från vägen ut när vi på skoj rejsade lite utför. Den var otroligt lång och seg. Stoppen var enklare att hålla nere. Torsång gick fort trots megakö. Den bemannade kontrollen i Garpenberg skulle inte öppna förrän på tisdagen, så jag fick stanna på den lokala grillen. Här köpte jag lite godis och dricka för 50 kr. Det blev andra och sista utgift under turen, så jag gick runt på under 100 kr. Det har aldrig hänt förut, och frågan är om det någonsin kommer att hända igen. Gysinge-kontrollen var stängd. Därifrån var det 77 km kvar och jag mindes dem som platta från utvägen. Jag hade runt 3:45 på mig för att komma fram på måndagen. Det var inga större problem så jag rullade in på grusvägar i Gamla Uppsala en bit efter kl. 23. Vid Domarringens skola möttes jag av min vän med ölen samt kontrapunkt och en ytterligare funktionär. Mycket lycklig över att komma fram fick jag i mig lite öl och fika. Vi pratade lite om allt möjligt innan min kompis erbjöd mig att sova i hans gästrum. Det kunde jag inte tacka nej till.
Enormt tack till welovewei som sponsrade min start! Uppsala-Trondheim-Uppsala var ett fantastiskt fint arrangerat lopp på fina vägar. Trots värmen får vi nog också vara glada över vädret (även om jag såg att några fick regn i Norge). Den största behållningen utöver själva cyklingen var helt klart funktionärernas värme och engagemang. Det var tydligt att de själva är långcyklister som har förståelse för vad man gör och vet vad man vill ha och höra när man inte är helt hundra. Funderar allvarligt på att agera funktionär nästa gång.
Strava:
https://www.strava.com/activities/1723365849
