Känns som det är dags att upprepa Bertil Björks inlägg i Sydsvenskan 2016-04-11
"Det handlar om tid. På första till tionde plats. Sedan kommer möjligen komfort, träning, privatekonomi och i några sällsynta fall ett ovanligt stort klimatansvar. Vi tar cykeln till jobbet för att det är snabbt och enkelt. Eller ska vi säga att vi tar cykeln när det är snabbt och enkelt. Och vill vi att fler ska cykla mer får vi se till att det går undan.
Eftersom jag har privilegiet att cykla i två av världens bästa cykelstäder – sängen står i Köpenhamn och skrivbordet i Malmö – har jag också haft orsak att fundera på vad som skiljer städerna åt. En sak är tydlig; i Köpenhamn går det undan. Trots att jag har hyfsade ben och snabb cykel är det inte jag som ligger i ytterfilen på cykelbanan längs Vesterbrogade på morgnarna. Jag blir omkörd, inte bara av proffspendlare från förorten, utan av citymänniskor i vita sneakers och dyra frisyrer och av snorungar i oknäppt jacka, ryggsäcken på trekvart och frukostmackan i handen. Det går fort. Och fortare ska det gå.
När Köpenhamn sätter målen för stadstrafiken pratar man ytterst lite om kilometer och väldigt mycket om minuter. Med nästan halva centrala Köpenhamn på cykel går det att räkna på de samhällsekonomiska vinsterna av att folk kommer i tid till jobbet eller kan välja en bostad eller skola inom en aningen större radie. Bara hälsovinsterna av den köpenhamnska cyklingen räknas till 1,7 miljarder danska kronor.
Trafikmålen sätts i tid, och åtgärderna är ett resultat därav. Behövs det bredare cykelbanor för att det ska gå snabbare så får man göra det. Är det för många rödljus som stoppar upp så inför man grön våg för dem som kör snabbt. Är det för mycket annan trafik i vägen leder man om den.
Restid är ett centralt begrepp när vi planerar för kollektivtrafiken, och det är dags att ta restiden på allvar även när det gäller dem som väljer cykel för att ta sig till jobb och skola.
Men är det inte farligt när det går fort? Inte nödvändigtvis, inom trafikforskningen talar man om ”safety by numbers” – ju fler cyklar man får ut i trafiken, ju färre blir olyckorna. Och inte bara cykelolyckorna, utan alla trafikolyckor. När cyklarna blir tillräckligt många uppfostrar det inte bara gångtrafikanter att inte kliva ut i cykelbanorna och bilister och bussförare att ta hänsyn, det uppfostrar också cyklisterna att cykla uppmärksamt, lämna utrymme till andra och ge tecken när man svänger eller stannar. Inte minst tvingas stadsplanerarna att hålla cykelvägarna i bra skick.
1953 byggdes Sveriges första motorväg – Autostradan – mellan Malmö och Lund. Ett projekt som var lika mycket metafysik som asfalt. Hur kan en bilist ta sig snabbt, effektivt och säkert från stadsgräns till stadsgräns, var frågan. Motorvägen var svaret. Över sextio år senare är det hög tid att använda samma tankemodell för de stora cykelstråken i Malmö och Lund. Enkelriktade filer, planfria korsningar, smidiga påfarter så att det kan gå undan i morgontrafiken. Visst, det är bra för hälsan att cykla. Och för miljön. Och trängseln. Och privatekonomin. Men framför allt ska det gå undan så att man kommer i tid till morgonmöten och dagishämtning..
Bertil Björk"
Kanske någon -av alla trafikslag - i Kungliga Hufvudstaden kan ta bara lite lärdom?